Vägen till Frihet - En kamp mot anorexi

Maken har ordet del 2

2012-02-25T05:25:00.000+01:00

På vilketsätt har DU påverkats som människa, bra som dåligt, av detta?

Jag mer vaksampå ätstörningsbeteenden. Jag ser reklamoch media med nya ögon, ett litet uppvaknande. Innan kunde jag gå förbi enreklambild utan att reagera eller se om personen ifråga var sjuk eller ej. Nuser jag det direkt. Och alla beteenden som kanske något av våra barn kan börjamed, ska jag definitivt ta bort direkt. Så egentligen så är det rätt bra att vigenomlidit detta .

Dåligt, kan jagibland tänka på alla skador min frus din kropp kan tänkas få, att hennesskelett blir poröst, inre organen fått sig en törn, så att hon kanske förkortatditt värdefulla liv med mig, vilket kan göra mig riktigt helvetisktförbannad att denna j-a sjukdom förstört för oss båda!

Har din synpå reklam, ätande och kvinnor förändrats, isåfall HUR?

Absolut, jagtar helt avstånd från det sjuka ideal som de vill att alla ska följa.

Har din egensjälvbild förändrats?

Delvis, blivitklar med att jag duger precis som jag är oavsett om jag är smal eller liteöverviktig. Det viktigaste är att jag mår bra. Skiter fullständigt hur mycketjag väger, eller om jag har magrutor eller ej. De gånger jag tränar gör jag detendast för att må bra ( i min onda musarm samt att må bra efteråt). En sak som Hsa, varför väga och mäta mitt midjemått (gjorde det efter julen då jagmärkte att jag ej kunde knäppa byxorna, haha) när du kan känna hur dinabyxor känns istället? Efter det väger jag mig ej, jag lyssnar hellre påkroppens signaler.

Har du gjortnågot du ångrat under sjukdomen som påverkat negativt, dig själv såväl som Hanna?

Att jag har reagerat med ilska när honsäger elaka saker om sig själv.

Får du tamer ansvar än henna gällande hem och barn?

Ja, när H ejorkat hämta/lämna på dagis. H lagar kvällsmaten och jag lägger barnen, enrättvis fördelning anser jag. För ett tag sedan åt ej H med oss och då kundejag känna att jag hade ett ansvar att äta med barnen, samt att även försöka fåi H någon mat när barnen somnat, och då har jag varit ”tvungen” att äta då med,så vissa kvällar har jag varit utomordentligt sprickfärdig av all mat! Då Hoftast somnar vid 19-20 tiden, precis efter jag lagt barnen, känns det som attjag är ensam kvar. Men jag ser det då som en möjlighet att jobba med mitt företag. Jag försöker se det positiva iallt.

Har ni lärt ernågot av allt detta som ni tänker dra nytta av i framtiden?

Absolut, jag ärmer vaksam på ätstörningsbeteenden som jag nämde innan. Jag ser på reklamoch media med nya ögon. Innan kunde jag gå förbi en reklambild utan att reagera,om personen ifråga var sjuk eller ej. Nu ser jag det direkt. Och alla beteendensom kanske något av våra barn kan börja med, ska jag definitivt ta bort direkt.Så det har inte bara varit nackdelar.

Den dagendin fru är helt frisk, vad ser du mest fram emot?

Att kunna umgåsmed vänner och börja leva ett glädjens liv. Skulle vara kul om vi någon gångkunde dansa efter en 3 rätters middag. Vara lite galna! Attkunna resa ihop med H, vi har ej varit på riktig resa ÄN! Hitta på roligasaker, skratta ihop, hitta harmoni! Att även hela familjen kan resa och hittapå roliga saker.

Pust, ja nu har jag svarat på era frågor.

Min fru är sjuk och jag jag vet att hon kommer bli heltfrisk! Tänk att leva en dag utan att behöva tänka på vad/hur/när vad som skastoppas i munnen. Strunta i att väga/mäta, slå sönder vågen med en storslägga! Lägga sjukdomen bakom sig en dag och tänka, f-n vad bra att vigenomgick det här för att kunna se och agera om våra barn eller någon vi möteri livet råkar ut för denna mystiska sjukdom.

Sjukdomen kryper sig på familjen som en långsam solnedgång,till en början en vana som leder till en annan vana, under en tid då det äroerhört svårt att acceptera. Oavsett om man ser att H gick ner i början så ärdet värsta det stora fokus sjukdomen tar upp. Den tar livet, det roliga. Vilever nu och ej sen och det är det som är så frustrerande att man ej blir friskprecis som efter en operation eller nåt, tänk vad enkelt det skulle vara, attoperera bort H:s hjärna och ersätta den med en ny som tänker rätt, haha det gårju inte. Men allt är mentalt. Denna sjukdom sitter i hjärnan anser jag. Kan manfå bukt på dessa onda tankar som göder är allt löst.

Det jag vill säga till dig därute som har någon form av ätstörning,ta tag i din egna självbild, försök säga snälla saker till dig oavsett omdu tror att du ljuger! Det du säger till dig själv är jätteviktigt. Hur dubehandlar dig själv är jätteviktigt. Du lever endast 1 gång (vad jag vet),och försök att förbättra din bild på dig själv och lev ditt liv varje stundfullt! Ät vad f-n du vill när du vill! Och strunta i alla mediala krav på attman ska se ut på ett visst sett, visst hade det varit tråkigt om alla såglikadana ut.

Alla är vi unika och det är ju det som är fascinerande ilivet. Var dig själv, du är unik.

Yeah! Anders

Sanningen om Dieter

2012-02-24T16:44:00.000+01:00

Maken har ordet del 1

2012-02-24T14:52:00.000+01:00

Hade Hanna ätstörningar när ni träffades?

Ja, men hon ersatte mig med dessa, hon valde kärleken. Jag visste ej allvaret i sjukdomen då, trodde att hon var helt frisk. Nu förstår jag innebörden på ett helt annat plan, som jag kommer ha med mig resten av livet och kanske ifrågasätta folk som ej äter, eller kompenserar "nä idag blir det ingen Semla, man får springa flera km på bandet så jag avstår".

På vilka sätt märks det mest att hon har problem med maten?

Vid varje måltid, innan, under och efter. Ångesten efter, osäkerheten innan vad som ska ätas. H har svårt att välja. Sedan kontrollbehovatt det inte är fel mat. Jag kan inte säga ”Nu tar vi en macka älskling” hon måste ha kontroll på tiden när och vad och hurmycket. Det påverkar hela vår familj, som en sorg. En vind full av ångest och självförakt viner efter måltider som kan anses helt normala, som påverkar hela helger och kvällar.

Vad är jobbigast med din frus anorexi?

Jag är oerhört trött på alla negativa meningar och ord hon använder mot sig själv. Den dåliga självbilden får mig att känna mig totalt maktlös. Känns som luften går ur mig vissa kvällar, jag vet inte vad jag ska göra. Jag säger: ”Du är inte fet, du är jättesmal! Ser du inte det??” Detta har jag nog sagt 1000 gånger. Hopplöst känns det, ingenting biter på min bestämda frus åsikter om sin egen kropp. H vill ibland att jag ska kommentera om det ser ut om hon gått upp något i vikt. Min fundering är då, varför i hela friden ska hon fråga det hela tiden, detta gör mig trött och uppgiven. Men Anders, ser du inte mina feta ben? Mina feta överarmar, titta, se hur det dallrar. H vågar ej ha båda armarna uppsträckta, då det finns risk att det lilla dallrar. H tror att hon har så feta överarmar, detta tycker jag är helt sjukt! Jag blir förbannad och ilsken, frustrerad oftast. Men H, du är ju inte fet du är smal som ett snöre, du har helt fel självbild, säger jag.

Sen en annan jobbig sak är alla jämförelser med andra, Hon är smalare än mig, eller hur Anders? Min fråga är, hur svarar man rätt på en sådan fråga? Spelar ingen roll vad jag svarar, svarar fel oavsett, då H redan bestämt sitt svar utan någon som helst eftertanke på att hennes egna självbild är totalt fel! Kortfattat är det vad H säger om sig själv som är absolut jobbigast. Samt allt kontrollbehov, vad som ska ätas och undvikas! Sen alla tillställningar (som ej är så många) vad kommer det att serveras etc etc. STORT kontrollbehov, som får mig att tappa energi!! Och vågen! Hur mycket har jag gått upp/ner idag?? (Detta speciellt förra året).

Vad gör du för att hjälpa henne mot tillfrisknande?

Jag tagit H till ätstörningsenheten. Jag följt med varannan vecka på möten där och försöker förklara att hon har fel självbild. Jag försöker se på den positiva ljusa framtiden vi har framför oss. Jag säger nej till en del saker, eller rättare sagt jag fokuserar ej på att tex åka med till Berlin med mitt företag etc. det kan man ju ta senare. Jag tar hand om barnen, eller försöker vid matbordet, så att H slipper stressfaktorn att springa runt under måltiden (detta är ett bra tips från ätstörningsenheten). På lördagar har jag hand om maten, så slipper H tänka, (även detta är ett bra tips från ätstörningsenheten).

Känner du att hon förändras under dåliga och bra ”perioder”?

Absolut. Benen börjar röra sig av ångesten, blicken svartnar, ser olycklig ut, total depression. Vid bra perioder så är hon glad. Men visst, det har sällan varit jätteglada perioder, man vill ju att hon ska skutta runt o tralla! Och jag ser en stark tendens att dessa bra perioder sker oftare nu!! Vilket är underbart! Men det är som + eller - kan vändatotalt på ett par minuter, från bra till dåligt med ångest, speciellt eftermat.

Under din frus sjukdomsförlopp (upp och ned), vad i livet har varit FINT och BRA?

Hmm, barnen har varit friska. Vi har även haft en fin vänskap, utan så mycket gnäll när vi tex aktiverar oss, går tipspromenad, handlar, åker bil etc.

Fortsättning följer.........

Friska ätstörda - igen

2012-02-24T07:41:00.000+01:00

Madde undrade igår om jag har tagit upp begreppet de friska ätstörda med C och undrar hur hon ser på det.

Svaret är att vi har vid några tillfällen snuddat vid ämnet men aldrig lagt fullt fokus på att diskutera just detta. I det stora hela tror jag att C och jag är överrens, om att många felaktiga, sjuka beteenden finns hos en stor grupp som har lärt sig leva med det, som om det vore det mest naturliga och helt ok.

Att synen på maten och ätandet inte är sunt generellt och att en stor mängd människor har mildare varianter av ätstörningar som accepteras som just "normalt".

Gränserna är ju så luddiga, när räknas det som ett ätstört beteende och när räknas det som normalt?

Vi matas konstant med ätstörda ideal, vi matas med att vi inte duger som vi är och vi matas med pekpinnar om vad som är rätt och fel konstant när det kommer till maten, ätandet, kroppen och synen på sig själv och andra.

Det är inte alls konstigt att de friska ätstörda är så många.

By the way, håll utkik i eftermiddag/kväll! För då kommer makens var på era frågor! Kan ju säga att han har lagt energi på dem det kan jag lova.

Att förväntas vara "anorektiker"

2012-02-23T16:30:00.000+01:00

Det kan låta helgalet, att förväntas vara anorektiker. Men under tillfrisknad och även på väg ner i sjukdomen känner man själv en förväntan om hur man ska vara, bete sig och framför allt äta.

I sällskap där personerna ifråga är medvetna om att man är sjuk, kan man uppleva förväntningar. Givetvis är det inbillade sådana. Det är egentligen helt galet vilken plats sjukdomen kan ta vid dessa tillfällen. Som ett exempel, säg en gemensam middagsbjudning med släkt och vänner. Det serveras något som sjukdomen är livrädd för, något som går emot den anorektiska matplanen. Att då komma undan är det lättaste som finns, för man förväntas att inte äta. Säger man "Nej Tack" ifrågasätts det inte utan det blundas för. En anorektiker äter ju inte, right?

Om jag undviker vissa livsmedel i andras närhet är det ingen som ifrågasätter, ingen som undrar och framför allt ingen som konfronterar. Det tas kanske för givet - en anorektiker äter inte. Vilket givetvis är helt felaktigt men något som de oinvigda tror, till stor del iallafall.

Det här styrker att man själv måste ta sitt egenansvar. Jag tror att många av oss förväntar oss mer stöd, mer förståelse från omgivningen. Men så är det inte och så kommer det aldrig bli. De friska ätstörda är för många, de fega är för många och de rädda är för många.

Att bli helt frisk och fri, ja det kräver ett enormt egenansvar. Sluta se sig själv genom andra, sluta jämföra och sluta anta, tro och gissa hur andra tycker och tänker.

Imorgon dejt med C... på tiden och det känns väldigt dags om man kan säga så. Jag har målat in mig i ett nytt hörn och känner att jag behöver lite andra infallsvinklar, något som bryter mina mönster. Men första veckan på jobbet är iallafall avklarad och det har gått över förväntan och känns bra!

Tänk, i denna bok står anteckningar från 2004-05... och det känns så konfyst att jag är där igen... ändå var det senaste stället, inte första men förhoppningsvis sista.

Framgång

2012-02-23T09:54:00.001+01:00

Skillnaden på att vara frisk ätstörd och att vara ätstörd

2012-02-22T15:59:00.000+01:00

Skillnaden är inte så enorm, kort sammanfattat skulle man kunna säga att man som ätstörd har tagit det ett steg till bara. Kompensationsbeteendet, tänket, inbillningsjukan, jämförelsenojjan.

Man vill ju göra allt perfekt, så blir det även med sjuka beteenden. De ges luft, de göds och omhuldas, utan att man märker det, precis som hos de friska ätstörda ser man inte sina egna brister, det sjuka.

Det är så mycket man tar för att vara normalt, som är just sjukt, i dagsläget. Bara en sådan sak som Gina Tricots reklam för byxor. Tjejjen på bilden kanske är retuscherad, det hoppas jag innerligen, men oavsett är det bilden som syns som påverkar medvetet som undermedvetet. Benen på bilden representerar en minoritet, en sjuklig sådan. Hon som person må vara frisk, det kvittar, det är budskapet, det vi matas med som är av betydelse. Det som gör mig ledsen är att ingen reagerar, man tar det för normalt.

Att använda begrepp som att unna sig när det kommer till mat, att kompensera och se det som något helt naturligt. När man ska på kalas så ska det tränas lite extra eller hållas igen på något annat. När en större måltid intagits minskas en annan.

Jag är medveten om att många inte förstår komplexiteten i psykisk ohälsa innan man själv är drabbad. Men när det kommer till ätstörningar, som dessutom har den högsta dödligheten av alla psykiska sjukdomar, så tycker man egentligen att förståelsen borde vara större.

Därför att vi lever i en ätstörd värld.

Så du som läser detta, som inte är drabbad och som ännu inte förstår. Tänk dig in i dina egna beteenden, ta dem och dubbla dem, fyrdubbla, tiodubbla. Dina kompensationsbeteenden, din syn på din vikt, din syn på dig själv i jämförelse med vad som du själv och andra förväntar sig av dig. Ifrågasätt.

Känner du ändå ingen förståelse... skatta dig lycklig! För då är du kanske en del av ytterligare en minoritet, de riktigt friska, de som inte kompenserar, de som inte har en målvikt, en siffra som bestämmer ett mående.

Min make är en av dem, de som är friska på riktigt. Han har dessutom fått sätta tänderna i era frågor nu och jag har dessutom belastat honom med ytterligare, frågor jag tror ni vill ha svar på.

Börja från grunden - Stärk barnens självkänsla

2012-02-22T12:36:00.000+01:00

Någonstans måste man börja, inte bara hos sig själv utan hos sina barn.

Roten till mycket ont är dålig självkänsla. I dagens samhälle är det ju på snudd omöjligt att vara just frisk, helt frisk med sunda tankar och fri från kompensationstänk. Någonstans på vägen i livet har vi blivit inpräntade att vi faktiskt inte duger som vi är utan att vi måste sträva efter ett annat ideal, något vi egentligen inte är.

Det känns och låter så självklart hur man ska tänka och leva men finns den onda roten då är det lätt att stirra sig blind på verkligheten och uppfatta vad som är ok och vad som inte är det. De friska ätstörda är många och tror att de är just friska. Det är svårt.

Jenny har gjort ett reportage för NSD, Norrländska socialdemokraten, om just detta. Det är så bra och så viktigt det hon tar upp. Vi kan inte ändra vår egen rot men vi kan ge våra barn möjligheterna att ifrågasätta det sjuka samhälle vi lever i, skapa en stark självkänsla hos dem så att de klarar att stå emot, att se.

Vi som har levt med detta, vi som är sjuka och våra nära och kära, vi har förmånen att ha ett försprång.Vi känner till varningssignaler, vi är informerade om vad man ska äta och hur. Vi vet att känslor och mat ofta felaktigt drabbas samman. Vi har kunskap och erfarenheter vi kan utnyttja - till förmån för våra barn.

Reportaget hittar du HÄR

Bild: Jenny Larsson, förskolepedagog, aktiv medlem i riksföreningen anorexi/bulimikontakt, frisk och full av erfarenheter av ätstörningar

Foto: Kurt Engström

Påkommen!

2012-02-21T17:57:00.000+01:00

Jupp...

Nu är jag påkommen... min "scam"...

Maken sa JA! Men han har krav. Han vill ha frågor, han behöver något att utgå från. Så... vill ni ha makens perspektiv så får ni själva grilla honom!

Fråga vad ni vill och han kommer svara, ~~iallafall på nästan allt.~~

Asså, längtar man efter vår och sommar eller?? Maken och sonen på bilden, mina bästa pojkar.

"Må Bra" - vad är det?

2012-02-21T15:39:00.000+01:00

Jamen jag vet inte om jag är särskilt unik där, med största sannolikhet inte, men jag tycker det är ett skitsvårt begrepp att definiera. Må bra, vad sjutton är det egentligen?

Ofta får jag den välmenande frågan "Hur mår du?". Jag svarar allt som oftast "Bra", då och då svarar jag "Bra men upp och ner". Helt ärligt vet jag inte vad jag ska svara så jag blir mest konfys. Vad förväntas för svar på en sådan fråga?

Jag är ju faktist generellt en glad person. Jag har inte lyckats få en dubbeldiagnos, vilket är väldigt vanligt med min problematik. Ofta dras man med en depression, borderline, adhd, aspbergers m fl när man har diagnosen Anorexia Nervosa. Inte jag. Med ett undantag, jag fick diagnosen "leendedepression", men det var över 10 år sedan och där är jag inte idag. Men har ni hört, leendedepression - inte ens deppig klarar jag av utan att vara glad.

Så hur svarar man på frågan om man mår bra när man är glad och allt ändå inte fungerar helt som det ska? För en person som mår bra är just glad, för mig. Det är så jag definierar må bra, annars blir det för komplext.

Att må bra borde vara lika med att känna sig fri, inte nödvändigtvis glad, eller?

Fick en idé!

2012-02-21T08:05:00.001+01:00

Jamen varför inte, ett inlägg helt skrivet av maken? Hans egna ord, hans synvinklar och hans åsikter.

Vad sägs om det?

Jojo, suddig bild, men jag tror inte maken min vill bli synad i sömmarna

Nu är han än så länge lyckligt ovetandes om mitt lilla infall här, men han lär snart bli varse.

Känn pressen älskling!

Det är inte helt lätt....

2012-02-20T16:07:00.000+01:00

... att gå från strikta rutiner till att anpassa sig efter andra och vara i annan miljö.

Om min skalman ändras bara så lite som en halvtimma/timma, ja då går kroppen direkt in i svältkänslan. En sorts överhunger som de flesta friska ogillar och som vi ätstörda fullständigt går igång på. Ruskänsla, kontrollkänsla, känsla av att det går ner istället för upp. Känslan över att stå över sin egen kropp. Sjukt men sant.

Dessutom tvingas man se på när folk skippar måltider och ersätter dem med kaffe. Fine, jag har inte alls kunnat, vågat, tillåtit mig eller orkat sköta skalman till fullo, än. Men jag vet och jag kommer dit. Men de friska ätstörda, ja de syns så tydligt. Jag kan nosa till mig en anorektiker på mils avstånd, jag känner direkt igen kompensationsbeteenden och jag kan direkt se när någon inte vet vad de egentligen leker med. Men det är dem, jag är jag och det är något jag måste jobba på att skilja åt.

Deras val, deras liv - Mitt val, mitt liv

Jag har helt ärligt inte alls mått väl de sista dagarna, stressen inför den nya livssituationen har gjort sig kännbar. Men det är bara att skrapa ihop sig igen, hitta nya rutiner och nya infallsvinklar.

Lappar ihop mig lite efter dag ett, ger mig själv lite mer kärlek.

Visst är det ett vackert litet hjärta? Köpt hos Systrarna Karlsson för den som är nyfiken, en butik värd att besökas!

Så jäkla paradoxalt...

2012-02-20T08:16:00.000+01:00

Jag vill inte vara sjuk, men jag vill inte vara den jag är

Jag vet att jag är bra - men jag vill kunna känna det också

Frustrerad

2012-02-19T17:57:00.000+01:00

Ja det är bara förnamnet...

Jag känner mig irriterad, arg, konfys och fullständigt frustrerad, över precis ALLT.

Imorgon börjar allvaret, nu vänder livet och tar nya riktningar. Jag vet att det är mitt eget val att jobba mer än jag behöver, men stressen av att vara på min arbetsplats så korta pass var så övervägande att det är så här det måste bli. Trots att jag egentligen inte vill och trots att jag har en känsla av att det inte är ultimat. Idealiskt vore att själv få bestämma antal dagar och tider men det finns ju regler och de går stick i stäv med vad jag vill.

Skämskänslorna ökar. Det är inte bra. ~~Jag känner mig så stor, så överviktig och så... usel~~. Det är förtillfället svårt att hålla isär tankar och känslor, de känns mest som ett enda virrvarr just nu. De flyter ihop som en seg kola i mitt huvud.

Hur jag ska hinna med bloggen sen är en annan fråga. För först ska jag jobba, sen ska jag ta hand om barnen och maken, laga mat och rodda hus och hem. Sen är man ju fullständigt död, jag hinner sällan växla många ord med maken efter barnen är nattade innan jag sluter tittorna framför TV:n. Få program ser jag till slutet, jag somnar.

Just nu vet jag varken ut eller in, jag är kanske bara hormonstinn. Men några kroppsvänliga känslor, det har jag inte alls förtillfället.

En liten Tuvstarr

Eftertänksamt...

2012-02-17T16:41:00.002+01:00

Alla måsten och krav

2012-02-17T13:08:00.000+01:00

Ingen mår bra av att vara för hård mot sig själv.

Ändå är det just precis vad de flesta är, för hårda mot sig själva, jag är tyvärr inget undantag. Än. Att vara hård mot sig själv tror jag är ett sätt att ha kontroll, kontroll över sitt liv och sina känslor.

Genom att strama åt, sätta gränser, planera och kontrollera så är det man styr över i schack. Är man hård och tuktar sig, då är man chef i sitt eget ego. Men vad för chef är man egentligen? Tänker man efter är man fånge i sig själv, med sig själv som fångvaktare, domare, bödel.

Att inse hur hård man är mot sig själv är steg 1. Hitta alla måsten. Identifiera dem, ifrågasätta dem. Att erkänna för sig själv att man är just hård, kontrollerande. Bara att använda termen unna sig när det kommer till mat till exempel, det är ett sätt att vara hård mot sig själv. Att äta och att njuta, att få må bra, är inget vi ska känna att vi unnar oss.

Steg 2 borde vara att släppa kontrollen, våga låta saker vara utom ramen. Testa nytt, våga. Gå emot strömmen av vanlighet.

Sen då?.... ja det är då man tar det ett steg längre. Slutar kompensera, börjar acceptera. Sluta vara ätstörd, sluta vara en frisk ätstörd.. börja leva, på riktigt.

Att se slutet på det hela känns i nuläget nästintill omöjligt, men det betyder inte att det är så! Allt går, allt är möjligt, bara man har viljan och fokuset riktat däråt.

Oherhört läsvärd bok, vissa delar kan tas med en nypa salt men tänket, grunden....

Livet blir bättre

2012-02-16T10:01:00.000+01:00

Jag vet att jag är bra som jag är - jag ska bara känna det också

Sanna Brådings avslutande ord igår i TV-programmet Livet blir bättre i tv3, det kunde varit jag, mina ord.

Drömmar & Framtidstro

2012-02-16T07:56:00.000+01:00

Att motivera sig hänger ofta ihop med drömmar och målsättningar. En framtidstro och en längtan efter något.

Jag kan ärligt säga att jag är så otroligt tråkig, jag har skitsvårt att bena ut vilka drömmar jag har med mitt liv. Nummer ett på listan av vad man ångrade när man dog, var just att man skulle leva och förverkliga sina drömmar, snarare än att leva efter andras förväntningar och krav.

Om man då inte har några drömmar?

I många år har jag stirrat mig blind på frågan - vad vill jag göra, vad vill jag med mitt liv? Den här frågan är stressande, det känns som att alla har svaret på den frågan, sin egen fråga. ~~Alla utom jag~~. Detta är naturligtvis inte sant.

Så... tänk om tänk rätt var det ju. Om man vänder på det, eftersom jag inte kan hitta svaret kanske jag ska vända på frågan helt, vad är det jag inte vill med mitt liv?

Genast mycket lättare!

Att bena ur vad jag inte vill med mitt liv är så mycket lättare. Att slopa det jag inte vill kommer ge plats åt sådant jag sedan vill och önskar.

Jag vill INTE vara sjuk och styrd av maten och ätandet

Jag vill INTE känna att jag inte är ok, att jag aldrig är perfekt nog, att alltid känna mig värdelös

Jag vill INTE känna konstant skam och skuld

Jag vill INTE..... ja det går att fortsätta i evighet....

Det finns några starka jag vill inte som jag inte kan svara på här, än, men som jag kommer förverkliga och som kommer bli livsavgörande. En stor förändring för hela min framtid! Jag lovar att avslöja vad, men inte än...

.

Lite historia

2012-02-15T13:10:00.000+01:00

Ytterligare en fråga som återkommer då och då är när jag blev sjuk och hur det har sett ut. Fina S frågar så här;

Läst din blogg ett tag och undrar när du fick anorexi och om du har haft någon äs problematik innan?

För er som läst hela bloggen och följt mig från start, ni kan sluta läsa här, för här kommer en liten historik till mina nya eller nygamla läsare.

För det första tror jag att det är många faktorer, ihop med genetik och personlig känslighet som gör att man utvecklar en ätstörning. Hur det startar och vilka faktorer som spelar in är personliga, precis som sjukdomen i sig, men det finns många gemensamma faktorer. För mig har det sett ut i runda slängar så här...

När jag var 17 år fick jag ett erbjudande att göra ett mindre modelljobb, en baddräktsreklam för ett känt märke. Jag hade själv inte ansökt utan blev hittad genom min far som jobbar i modebranchen. Som många andra tonåringar hade jag förutfattade meningar och tankar om hur en modell ska vara, se ut, äta och andas. Jag utvecklade då en en ätstörning som idag skulle diagnostiseras som ätstörning UNS, jag hetsåt aldrig men jag kräktes upp mat som var förbjuden och jag var restriktiv däremellan.

Detta pågick under ett par år, inget jag såg som ett större problem och inget som jag berättade för min familj, däremot något jag avslöjade för en väninna vilket gjorde att jag insåg att det kanske trots allt inte var helt ok. Detta beteende låg sedan latent i några år men känslan, självbilden och synen på den egna kroppen och det yttre däremot fanns kvar. Kritiken.

När jag sedan flyttade hemifrån, blev sambo med en kille som jag i dagsläget insett hade en ätstörning, matades min egen latenta sjukdom som väcktes till liv igen. Träningen gick från att bli något roligt till ett tvång, maten var inte längre mat utan kalorier på en tallrik och kunde man bli av med maten genom att kräkas eller komma undan den, ja då var det kanon. När den sjuka relationen sprack fick anorexin eld på sin elaka brasa. I ensamhet är hon som bäst, därför vill alla med en ätstörning vara ensamma med den. Isolera sig och komma undan. Så att ätstörningen kan få fullt spelrum, vilket den fick för mig. Det var då mitt liv enbart bestod av att äta, kräkas, kompensera, svälta. Må skit helt enkelt. Så många gånger som jag gråtit samtidigt som jag tryckt i mig mat som sedan åkt ner i ett rör, utan att få chansen att passera min kropp.

Inläggningar, LPT, besök på hjärtintensiven på grund av livsfarligt låga kaliumvärden, dagvård, gruppvård, utredningar. Hela mitt liv var under många år bara ätstörning, anorexi och så otroligt liten, men stark och fokuserad. Jag minns inte allt, många och långa perioder är som tomrum, minnesluckor. Men jag tror det var 2002 jag första gången diagnostiserades med Anorexia Nervosa, då typ 2.

När jag flyttade, började om på ny kula... ny behandling, på den enhet jag är idag, då vände något. Jag tröttnade och vågade prova något nytt, men bra mådde jag inte. Än idag står anteckningarna på min äs-mottagning och lyser mot mig "jag är normalviktig nu, men jag mår skit".

Jag träffade min stora kärlek, vilken livräddare! Dock gjorde jag ett stort fel, jag slutförde aldrig min behandling, jag var så dum att jag ansåg att jag var frisk, för att jag var normalviktig ~~och därmed tjock i min sjuka värld~~. Jag hade ju honom nu, något annat att fokusera på. Vilket jag gjorde. Vår relation startade intensivt och är intensiv, precis som vi är som personer. Därmed la jag anorexin på en hylla, utan att döda henne låtsades jag att hon inte fanns. Jag hade några år som jag trodde jag var frisk, jag kände mig frisk och fri, men jag hade en mängd tankefällor och kritik mot mig själv som jag som så många friska ätstörda har och anser är normala.

När barnen kom, när småbarnsåren var över, de första, så har känsligheten ökat. Av flera anledningar trillade anorexin ner från hyllan igen. Jag som bara skulle gå ner de sista mammakilona, bara tappa lite i vikt. Det är som en drog, en före detta ätstörd kan ALRIG banta! En före detta alkoholist kan ALDRIG dricka alkohol, det är samma sak. Det gick som för alla missbrukare, rakt ner i helvetet. Jag visste vad som var på G, men det gick inte att stoppa. Maken drog iväg mig till äs-mottagningen jag besökte för flera år sedan, med anteckningarna kvar. Den här gången diagnostiserades jag med Anorexia Nervosa, igen, dock med typ 1. Något som känns otroligt skamligt, jag är ju vuxen, mamma.

För att bli helt frisk den här gången, inte göra som sist, acceptera det som något som skulle vara en del av mig för alltid. Lägga det i ryggsäcken och använda som en positiv erfarenhet. Ja det kräver att jag tar mitt liv, mina tankar ett steg längre. Ett steg längre än de friska ätstörda, de normala, de vanliga.

Jag är inte där än... jag känner det, jag erkänner det. Jag vill fortfarande gå ner i vikt, ~~jag skulle nog ge min högra hand mot 10 kilo~~. Idiotiskt och det vet jag, jag vet och jag agerar inte efter tankar som jag försöker tydliggöra och konfrontera. Men jag har svårt att acceptera det jag ser och det jag känner.

Men jag jobbar på det och jag tänker vinna den här gången!

Att Älska

2012-02-14T14:11:00.001+01:00

Älska gör man inte bara andra....

Jag älskar mina barn! Jag älskar min make! Min familj! Mina nära vänner!

Ser ni vad som saknas?

Att älska sig själv... det tänker man generellt inte på, kärlek är något man ger andra, något man njuter av när man får och något man delar med sig av. Men ger man det till sig själv? I så fall hur?

Varför har vi så lätt för att vara negativa mot det egna jaget? Visst, vi kanske har lätt att kritisera andra men man är heller inte sen med att säga att man kan älska någon annan. Att säga att man älskar sig själv däremot, det känns så, ~~fel~~.

En underbar kär vän frågade i somras, eller om det kan varit i våras, "Hanna, älskar du dig själv". Frågan besvarades ganska snabbt och tvärt med "Nej". Sen kom en efterföljande förvirring, för jag fattade ärligt inte ens varför jag sa så, varför jag kände så, eller OM jag verkligen kände så.

Att älska sig själv, det kanske är att acceptera sig själv, in- som utsida. Eller? VAD är att älska sig själv?

Vill gärna önska er Alla en glad Alla Hjärtans dag! En extra kärleksfull tanke inte bara till nära och kära, utan även till Dig själv.

Överlevde!

2012-02-14T12:57:00.000+01:00

Jorå, jag överlevde och är vid gott mod.

Första dagen med arbetsträning - hatar fortfarande det ordet - och jag har mer energi än någonsin. Jag grunnade extra igår om huruvida mitt beslut, som är något annat än mina läkare rekommenderat och annat än försäkringskassan från början erbjudit. Men det känns helt rätt.

Bara det att kunna samåka med maken, inte jobba hela dagar, få en stunds egentid innan vi åker hem och hämtar knattarna. En fri dag att ägna åt eftertanke, vård och omsorg på min äs-mottagning. Jo, det är rätt beslut och skulle det visa sig att jag har fel så går det säkert lösa, inget är omöjligt, right?

Jag har fått frågan ett par gånger om vad jag jobbar med. Klurat på hur jag ska göra, ska jag avslöja eller inte. Jag har kommit fram till att för andras skull, inte gå in på detaljer vart och vad jag arbetar med. Dels för att det är så specialiserat, dels för att vi är få på vår avdelning och jag har ju tidigare sagt att tonen, läget är lite speciellt, att arbetsmiljön av flera orsaker inte är den ultimata. Därför vill jag inte gå in på det mer, för att hålla det lite anonymt, för andras skull. Iallafall i dagsläget.

Det jag kan säga är att ni som gissade att jag jobbar på sjukhus, ja det är en korrekt sådan. Det får räcka så, jag värmer mig med en vit rock, har fula vita skor och allmänt tråkiga passformslösa sjukhuskläder. Det är jag i min yrkesroll.

Idag gick det iallafall kanonbra, var ju dock bara där några timmar, men fick ändå tillbaks känslan av mötet med patienter, att gå in i yrkesrollen och möta mina kollegor. Vissa ansikten gladde mig givetvis mer än andra, så är det ju alltid.

Det här kommer gå bra! Jag känner hur stark jag är som människa. Svagheter har jag, känsligheter likaså, men jag har en stark grundpersonlighet.

Ingen sätter sig på mig - det är jag uppenbarligen bäst på helt på egen hand

Lite extra snällhet

2012-02-13T16:11:00.000+01:00

... behöver man ge sig själv, vissa dagar mer än andra...

Efter att inte fått sova på ganska många timmar nu, då jag låg vaken precis hela natten. Så har jag kommit till ett beslut gällande min återgång till arbetet.

Mina läkare vill att jag ska gå tillbaks på 25%, försäkringskassan ville från början dela upp dessa timmar på 5 dagar men gick med på 3 dagar. Eftersom jag själv valt att från början dra ner min heltidstjänst till 75 så var det alltså inte många timmar att spela med. Att jobba 3 dagar i veckan, 25%, innebär ca 2,5h/dag. Helt galet, jag hinner knappt byta om, än mindre följa en patient genom en hel undersökning som på min arbetsplats kan ta många timmar.

Hade jag fått möjligheten att lägga upp de 25% på 2 arbetsdagar hade det kännts lönt iallafall, men på 3 dagar känns det faktiskt mer stressande.

Så, då är det alternativ två, gå upp till nästa steg, 75%. Gör jag detta under 4 dagar blir arbetstiderna nästan som förut, skillnad mot att jag slutar vid ca 13:30 om jag får börja vanlig tid. Det här känns som ett bättre alternativ, dels kan jag och maken samåka dessa dagar och dels kan jag lägga min behandling på fredagen som vanligt, utan att störas av jobbtankar.

Detta är inget som T, min läkare, vet om, än. Inget jag tagit upp med min chef, det blir morgondagens viktiga göromål. Går det som jag vill är det ändå till det bättre.

Så idag har jag löst dessa klurigheter, unnat mig manikyr - tack älsklingen min - och nu myser jag ner mig i soffan med en stor mugg varm choklad. Samma craving jag hade förra gången jag tillfrisknade.

Valrhona har enligt mig den klart bästa chokladen! Härlig att smälta ihop med mjölk, dyr men värd det. Idag står dock den fina chokladen tillbaks för Lindt, snålmajja och latmajja har varit framme idag som många andra dagar, men det fungerar ändå!

Trött och Tjurig

2012-02-13T07:10:00.000+01:00

Hela helgen har varit helt vajsing.

Sömnrubbningar från helvetet och en stegrande ångest hand i hand med det.

Hela situationen gällade att börja jobba imorgon gör sig påmind. Jag upplever det enormt kränkande att inte få göra som jag själv vill. Arbetsträna, har ni hört nåt så idiotiskt? Som om det vore fel på mig, som om jag inte är arbetsför, som om jag vore opålitlig eller oduglig på något vis.

Som grädde på moset ska det ju givetvis bokas in ett nytt avstämningsmöte senare, när det är dags att öka tiderna, ytterligare ett möte som känns nedlåtande och får mig att känna mig fullständigt omyndigförklarad.

Nej det oroar mig mer att inte gå tillbaks fullt, att känna mig just stämplad som sjuk. Den känslan hjälper mig knappast, tvärtom.

Idag finns ingen logik kvar i huvudet. Allt känns bara flummigt och irrationellt. Blir att kolla upp mina rättigheter närmre och styra upp det hela själv. Fine, jag hade väl egentligen velat gå tillbaks på halva min tid, men eftersom man själv inte får bestämma tider och dagar så är det i slutändan mer stressande med det föreslagna upplägget än att gå tillbaks till mina gamla tider och rutiner.

Förtvivlad

2012-02-10T14:43:00.000+01:00

Jag som inte trodde den här dagen kunde bli värre. Eller jag vet mycket väl att det kunde varit värre men ändå.

Efter besöket hos C idag är jag om än mer konfys. Vi gick igenom dietistens resultat av mina matlistor, matlistor som jag förde för en månad sedan och som kan uppdateras till det bättre om än skillnaden inte är enorm. Svaret av alla dessa siffror och beräkningar gjorde mig jätteledsen.

Jag vet att jag får i mig för lite av vissa livsmedel men hade ärligt ingen aning om hur illa det var. Att jag totalt sett nästan, bara nästan, behöver fördubbla tuggandet. ~~Hur i helvete ska det gå till, jag kommer dö~~. Men det är väl bara att inse, ta till sig och tugga mer, lite i taget, för det är inte helt enkelt. Jag äter bra, jag hoppar aldrig över mina 5-6 måltider, jag lever och andas skalman och tycker mina portioner mättar och ger mig energi. Jag går upp i vikt.

Men tänk själva, om ni ansåg att det ni stoppar i er är ok, att det är bra och känns bra men att någon sedan kommer och säger att du ska lägga på nästan det dubbla. Inte helt enkelt, varken fysiskt eller psykiskt.

Well... ät o tig unge, eller hur man nu ska säga.

En rolig sak däremot som man kan se med distans och skratta åt är att jag får i mig så mycket vitaminer att det fullständigt sprutar ur mig. Vissa B-vitaminer får jag i mig över 600% av rekommenderat intag, herregudars!

En ny bok fick jag med mig i handen på väg hem idag med, en bok som så träffande handlar om Skam. Undrar hur hon tänkte där C, aldrig kan det väl vara så att hela mitt liv känns genomsyrat av just skam.

2012-02-10T09:48:00.000+01:00

Vissa dagar är tuffare än andra...

Idag är en sån dag. En sådan dag som man får kämpa extra med att vara positiv, se det positiva och må bra. Jo tuggar gör jag ändå, agerandet går att styra lättare än för några veckor sedan. Så det är sant, övning ger färdighet. Men tankarna, de är inte alltid lika lätta att slå ifrån sig.

Så enkelt men ändå så Svårt

2012-02-09T12:37:00.003+01:00

Moderlig motivation eller egen motivation?

2012-02-09T08:10:00.000+01:00

Vissa frågor besvarar jag i kommentarsfältet, andra rakt upp och ner här. Sen händer det säkert att jag glömmer någon, men då får ni vara på mig igen.

Det räcker ju inte att du vet det gäller att agera och handla också som en god förebild för sina barn. Känner du inte att du är rädd att din dotter ska bli påverkad av ditt ätbeteende? Är inte det en tillräcklig motivation för att våga släppa ätstörningen fullt ut?

Jag vet ju inte hur länge eller hur noga du har läst min blogg, men oavsett är du inte ensam om frågan och det är varken första, och säkerligen inte sista gången, den dyker upp. Därför jag tar upp den här igen.

Jo, jag är givetvis livrädd att min dotter ska ta efter felaktiga ätbeteenden, min son också för den delen. Det jag är så noga med att poängtera är just agerandet och det är agerandet som gör mig till den förebild jag vill vara. Agerandet innebär just att gå emot, ifrågasätta och göra tvärtemot vad sjukdomen säger. Men inte bara det, jag tänker ta det ytterligare ett steg, det steg som är absolut viktigast för mig och som jag anser är avgörande för både min egen hälsa och mina barns framtid.

Att gå emot normalnormerna, de friska ätstörda. Att inte säga OK till det beteende som många idag accepterar och ser som en del av vardagen. Att aldrig kompensera eller prata högt och vilt om det som de allra flesta gör utan att tänka på det, ta det för givet. Folk höjer ju knappt på ögonbrynen längre när man ser trådsmala tonåringar i diverse reklamkampanjer, ingen reagerar när någon tränar för att kunna äta. De allra flesta väljer att blunda, eller inte se. Inte inse hur fel det är och hur illa det kan påverka.

I dagsläget är det nästintill inne att gå på en diet, diskutera dem och vältra sig i diverse hälsotips. Utan att göra det viktigaste av allt, lyssna på kroppen och den verkliga hälsan, inte den hälsa som bestäms och propageras för utefter dieter och hälsomagasin. Orimliga ideal och orimliga krav.

Nog om det för tillfället.

Angående motivation, så återigen, barnen är givetvis den allra starkaste motivatorn i kampen om att bli helt frisk och fri. Men som jag sagt så många gånger förr, det är inte ett val att vara sjuk även om många tyvärr verkar tro det. Skillnaden på att drabbas av någon form av psykisk ohälsa, i mitt fall en ätstörning, innebär som för många andra sjuka att man måste få behandling, vård. Men man måste göra jobbet själv, det botas inte med en operation, det botas inte med mediciner, det botas inte med vård konstruerad av andra utan det verkliga jobbet, den verkliga vården måste man göra själv.

Dessutom kan det kännas som att arbeta i motvind när man försöker anpassa sig tillbaks igen. Till normalnormerna. Jag tror inte att man kan bli helt frisk, helt fri, om man inte tar det ett steg till. Att aldrig återgå till det liv man en gång levt och accepterat, det som samhället skapat och som medelsvensson säger är ok. Det här kanske låter provocerande för den som aldrig varit sjuk, men det är tyvärr den bittra sanningen. En sanning som jag själv väljer att se som en fördel.

Jag har, som många med mig, en känslighet. Jag kan inte leva, tänka och acceptera det som många andra gör. Inte om jag ska vara helt frisk och fri.

Mor & Dotter

2012-02-08T13:49:00.000+01:00

En härlig tjejdag idag. Mor och dotter.

Mitt hjärta, min vackra dotter. Till det yttre är vi olika, hennes gener uttrycker mer från min kära make just nu. Hon är så vacker, med sin persikohy, sitt rödlätta rufs till frisyr som mer kan liknas vid änglasvinto. Hon ser stabil ut, hon är stabil. Sen kommer mina drag, hon är lika ilsken som sprudlande glad, envis som synden och en primadonna ut i fingertopparna.

Ibland blir jag rädd när jag tänker på vad som väntar henne i framtiden. Alla krav på såväl det yttre som att lyckas i livet. Där lycka generellt är en idealisk kropp som lyser hälsa, ett förväntat leverne med träning och socialt umgänge, karriär, profit... Idealen har inte blivit enklare att leva upp till, för var år som går spänns remmen åt ytterligare ett snäpp, ribban höjs och den totala supermänniskan håller på att ta form.

Någonstans rämnar även det där. Det finns ingen supermänniska. Hand i hand med målandet av ett högre ideal går psykisk ohälsa. Människan sätter fälleben för sig själv och framför allt för verklig, äkta och sann lycka.

Min dotter har ett försprång. Det räcker inte med att jag som mamma vet att det är så, det räcker inte med att jag som hennes mamma sitter på en massa kunskap och insikter om jag inte förverkligar dem i praktiken. Min dotter har ett försprång genom att jag som mamma aktivt går emot, höjer rösten och sätter ner foten.

Alla mödrar har en dröm om att deras barn ska finna äkta lycka. Jag kan hjälpa min dotter att hitta rätt väg. För jag vet hur det är att gå fel, att göra fel och jag vet vad som är medelvägen, motorvägen som är översållad av de friska ätstörda. Men jag känner också till den rätta vägen, den som inte kantas av orimliga krav, den som inte knäböjer inför orimliga ideal. Den väg som hon kan göra till sin egen.

Det räcker alltså inte med kunskap eller vetskap utan det viktigaste av allt är att Agera!

Det gäller mig, dig, mina barn, dina barn. Min framtid, vår framtid. Utan att agera blir vi sittandes på vår egen åskådarbänk till ingen nytta.

Visst är hon vacker, min ögonsten.

Kloka ord av Buddha

2012-02-08T07:46:00.000+01:00

Anorexins Rädslor

2012-02-07T12:20:00.000+01:00

Många gånger förut har jag skrivit om rädslor. Hur många rädslor den här sjukdomen skapar och hur man agerar efter dem, låter dem styra och infiltrera livet.

Jag, som så himla många andra med samma sjukdom, som nästan alla med någon form av ätstörning, har varit fullständigt livrädd för känslan av hunger. Hungerkänslan har varit förknippad med skuld, skam, äckel och ett tecken på misslyckande. Samtidigt har hungern känts som en kompis till sjukdomen, en känsla av kontroll. Där hunger tyder på att anorexin vinner, därmed är man själv en vinnare om än så för en kort stund.

Känner man dessutom hunger tillräckligt länge så hamnar kroppen i en fysisk eufori, en känsla som säkerligen kan jämställas med ett rus, en berusning, som känslan av en drog.

Efter flera veckors tuggande har jag nu äntligen kunnat acceptera hunger, en av mina stora rädslor! Det är helt magiskt att kunna känna hunger, veta när den smyger sig på och njuta av det! Längta efter mat utan att känna skam. Det är en sån vinst!

Nu är det nästa rädsla som ska tas tag i. Mättnad.

Den känslan är fortfarande hemsk, framkallar ångest och får mig att må dåligt i mig själv. Mättnaden är som hungern, ett bevis på misslyckande och kontrollförlust. ~~Den visar, bevisar, att det är kört~~.

Detta är givetvis bara tankar och det enda sättet att förändra är att vilja, våga och konfrontera. Ifrågasätta, känna efter och fortsätta tugga. Vänja sig vid känslan, acceptera den.

Allt går, allt är möjligt men man måste våga, chansa, prova och utmana. Inte förvänta sig att det ska vara enkelt eller smärtfritt men förvänta sig en vinst i slutändan, det kan man göra. För gick det med hungern ska det gå med mättnaden!

Levnadsstandard

2012-02-07T08:24:00.000+01:00

Jag blir alldeles matt...

Fredrik Reinfeldt lägger fram för diskussion om en höjd pensionsålder, att vi skulle jobba fram till 75 års ålder. Detta med motiveringen att vi blir äldre att vi kräver en viss levnadsstandard.

Har vi så höga krav på vår levnadsstandard att vi vill offra vårt liv för det? Som jag nämnde igår så var punkt två av ånger, ett hos män, just att jobba mindre - så att man kan få tillbringa mer tid med nära och kära.

Ska det dröja ända till dödsbädden innan vi inser att levnadsstandard är just tid och hur vi väljer att förvalta den.

Tid är inte sen, tid är nu. Varje andetag är tid.

Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag själv gärna vill höja min egen levnadsstandard. Men jag tycker också att det är skillnad på levnadsstandard och levnadsstandard. Jag kan till exempel inte sätta konsumtion före min hälsa, jag kan inte sätta karriär före familj och kärlek och jag kan inte sätta mina målsättningar framför mitt nu.

Men herr Reinfeldt har rätt, ska vi konsumera, satsa på karriären och leva med drömmar lång bort, då måste jobba längre.

Nej, politik tänker jag hålla utanför bloggen, intressant men helt ovidkommande egentligen, ~~eller inte~~. Men det visar hur vi tänker inför just det här med levnadsstandard. Jag är inte mer unik än någon annan där, men jag är medveten och ifrågasätter.

Ibland vill man bara göra som Munken som sålde sin ferrari. Har ni inte läst boken av Robin Sharma, gör det!

Maken och jag lyssnade på den som ljudbok. Betyg 5 av 5 möjliga får den av oss båda.

Livet är för kort...

2012-02-06T14:05:00.000+01:00

The top five regrets of the Dying

2012-02-06T07:53:00.000+01:00

Hela helgen har jag gått och haft ett uppslag i huvudet... något jag bara velat få ut. Hinner ju tyvärr inte med bloggen på helgerna, eller sällan iallafall.

Många gånger har jag funderat på hur man ska kunna anpassa in sig i omvärldens mall sen när man blir frisk igen, hur man ska kunna tackla pressen och kraven som man ständigt utsätts för. Medias påtryckningar, kollergors dietsnack över lunchen, nära och käras vägande och jämförande. Ja, det är ju som sagt en outtalad sanning i det här med de friska ätstörda.

En värld där smal är lika med hälsa, och då menar jag inte naturligt smal, biologiskt smal, utan smal enligt idealen. Där hälsa inte har med egentligt välmående att göra utan att det handlar om att passa in i ett fack, där kontrollen på kost och träning är ett bevis för att man är lyckad.

I nyheterna i fredags kommenterades en bok skriven av en australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware, som jobbat med patienter i livets slutskede. I boken "The top five regrets of the dying" har hon samlat patienters sista ord, tankar och funderingar som de hade innan de dog. Flertalet av dessa ångerpunkter var föga förvånande, såsom att jobba mindre, lägga ner mer tid på familjen och vänner mm. Men den översta punkten, gemensam för både män och kvinnor, framförallt kvinnor (då männens nummer ett var jobbet) var just att de ångrade att de inte levde sina liv som de själva ville, utan levde efter andra människors förväntningar.

Att leva sitt liv som man själv vill, utan att leva efter andra människors förväntningar. Det väcker viktiga tankar.

Det bryter alla tankar om att en dag anpassa sig in i vardagslunken igen, tillsammans med den grå massan och härda ut, värja sig och stå emot alla dessa sjuka ideal och yttre förväntningar.

Om vi lär oss något av den här boken, tillsammans med egna erfarenheter och kunskap, så har vi som har en ryggsäck ett försprång. Vi behöver inte alls värja oss, vi behöver inte alls ta till oss av de friska ätstördas budskap - vi har kunskapen att veta bättre! Vi kan välja att ställa oss ett pinnhål upp, avancera och stiga i graderna i vår viktigaste yrkesroll, chefen över vårt eget liv!

Vi har valet att leva livet som vi själva vill, utan att leva efter andra människors förväntningar - vi behöver inte dö med den vetskapen att vi hade kunskapen men vågade inte tro på den. Vi väljer själva. Vi har ett försprång.

http://www.amazon.com/Top-Five-Regrets-Dying-Transformed/dp/145250234X

.

Fusk Skumpa

2012-02-03T08:01:00.001+01:00

Visst måste man ge vardagen lite guldkant. Förgylla de så ögonblicken och hitta uppskattning och glädje i det lilla.

Måste ju fira lite. Det går, trots vissa bakslagsdagar, oerhört bra för mig. Jag är inne i ett positivt flow kan man lugnt säga, den vågen tänker jag rida ut dessutom.

Bloggen får allt fler läsare, ökar hela tiden! Alexa-rankningen överraskar mig hela tiden och jag undrar hur sjutton det har gått till. Jag marknadsför mig absolut ingenting, ingen ful reklam i bloggen som bara stör. Den reklam jag ska ha, har ju en i och för sig, ska vara sådan jag själv väljer ut - för jag vägrar låta dieter, bantningsreklam etc få fäste i min blogg.

Ju mer bloggen växer, ju mer den klättrar på Alexa, desto fler når den ut till. Ju fler den når ut till, desto fler kanske kan fångas upp. Om jag med det jag skriver bara kan påverka en endaste person positivt, att våga vända sitt liv i rätt rikning, så är iallafall min lycka gjord. Om jag kan så ett frö, ge en tankeställare och kanske belysa för någon oförstående, ja då är det guld värt.

Så det är helt klart värt att firas. Vardagslyx.

Önskar jag kunnat dela den med er ikväll ~~men ni får allt pallra er iväg och köpa en egen~~.

Ni måste prova! Mer än prisvärt med sina 99:-

Dumstruten

2012-02-03T08:00:00.000+01:00

Jo... i hörnet av skam, med den vita struten på huvudet. Det är där jag placerade mig själv en stund igår.

När jag kommer ur balans, när det inte känns bra och när jag hamnar både i inre och yttre konflikt så går det ut över maten och ätandet. Alla har sitt sätt att hantera känslor på, vissa fungerar som gäss, andra tränar, många pratar mm.

Alla har sitt sätt att hantera och konfrontera känslor - vissa bra, vissa mindre bra.

Igår ställde jag mig på vågen. En nästintill prickfri vecka, ~~på sjunde dagen sjönk Vasa~~. Fine, ett bakslag ihop med att maten gick käpprätt åt skogen. Det jag kan lära mig av detta är att jag just nu när jag är känslig för negativa vibbar, ja då är jag än mer beroende av en färdig struktur. Ha en färdig nödlösning, en plan ~~Sickan~~.

Men... Men! Jag kan välja hur jag ska se det. Ett bakslag på en annars helt fantastisk vecka, det kommer inte nedslå mig eller förändra något. Det förändrar ingenting. Jag är trots allt inte rädd för vad jag såg på vågen, jag kan acceptera det och jag är förvånad att det faktiskt inte var värre än vad huvudet målat fram.

Så nu fredag igen, underbara fredag, jag tänker njuta av det! Inte väga mig på minst 7 dagar får väl vara en rimlig målsättning. Fortsätta tuggandet i samma anda som genomsyrat veckan, njuta, leva.

Förresten, har en slägga i vedboden, lånad av grannen, en riktigt rejäl gammal pryl. Vad sägs om ett videoklipp där jag krossar vågen med den? Kanske till våren om ni vill se.... ett mål?

En liten stund bara, för eftertanke som ska leda till förändring

Look at me

2012-02-02T14:12:00.000+01:00

Herregudars vad kämpigt det där mötet blev! Sällan man har känt sig så liten, fel och malplacerad som när klockan slog 11:00 idag.

Pinsam, patetisk, fel, fel, fel

Fy fasen för den här sjukdomen som satte mig där! För jag har verkligen kännt mig väl tillmods den sista veckan, mått bra, njutit och verkligen levt. Idag kände jag mig så utmålat sjuk, sjukare än jag känner mig, sjukare än jag är. Visst det är ju för mitt eget bästa allt, det är jag allt för väl medveten om, men ändå.

Iallafall... alla hjärtans dag, det är då jag gör entré på min arbetsplats. Arbetsträna som det så fint heter. Det är inget fel på min arbetsförmåga ska jag få lov att tala om, problemet ligger snarare i fördelningen av energier och att hantera de negativt laddade väggarna på min avdelning.

Det kommer gå finfint det vet jag, men jag vet det för att jag vet något som få vet, det som är min räddning. Det som är mitt ljus i tunneln, det som gör att det går att andas, om det så är med ett sugrör som sticker precis ovan ytan. Något jag inte kan avslöja i bloggen, inte än.

Jag kände mig rätt kaxig på vägen till mötet - ungefär lika dränerad kände jag mig efteråt

(och ja, jag fyller snart 34 - barnslig kommer jag vara till den dagen jag dör)

Idag avgörs det!

2012-02-02T07:28:00.000+01:00

Nu är dagen inne när det ska bestämmas exakt när och med vilket upplägg jag ska tillbaks på min arbetsplats.

Nu har det ju ändå gått nästan ett halvt år av heltidssjukskrivning. Under den här perioden, ~~som dock var extremt trögstartad~~, har jag faktiskt gjort framsteg på många sätt.

Dels har jag insett saker om mig själv. Att jag är en stark människa var inget nytt för mig, jag har ett gott självförtroende och låter sällan folk trampa på mig. Men jag har en extremt skev självbild och det har verkligen förtydligats för mig hur mycket av detta som är tankar, tankar som jag kan påverka och förändra.

Jag har vänt en farlig viktnedgång till en positiv viktuppgång. Nej, sjukdomen vill inte gå upp i vikt och jag har fortfarande en oerhört stark sida inom mig som vill gå ner i vikt igen men det är inget jag släpper fram. Genom att fokusera om, tänka nytt och faktiskt våga, så kan jag nå förändring. Jag är långtifrån framme men jag är definitivt på rätt väg.

Vågen har ställts åt sidan, jag har idag inte vägt mig på 6 dagar, snart 1 vecka! Jag vet att detta är en petitess för de flesta, tacksamt nog, men för mig är det enormt. På bara några dagar har jag lärt mig massor, hur otroligt mycket vågen, siffror styr måendet. Inte bara för mig utan för så många. Att vi ens tillåter det?

Men jag är nervös inför att återgå till jobbet det kan jag lova. Rädd att jag inte ska ha energi att ta hand om mig själv, även om tiderna i början bara kommer gälla ett fåtal timmar i veckan. Arbetsmiljön på min arbetsplats är orolig och inte ultimat för mig, det påverkar mig givetvis negativt och det är egentligen det sista jag behöver. Samtidigt ska det bli roligt att socialisera med några av mina kollegor som jag tycker mycket om. Ordbajsa och skratta ihop med, vara seriös och utvecklande, bolla tankar och idéer med.

Men jag ska vara ärlig, det känns sisådär. Men den känslan kanske förändras när jag är på plats, ja den inställningen får jag ha. Att känslan bara är en tanke, en som går att påverka.

En sak i taget, en dag en minut och inte måla fan på väggen - mindfulness var det ju!

De friska ätstörda

2012-02-01T09:13:00.001+01:00

Men orka!

Idag presenteras det på nyheterna att tallriksmodellen är hotad av de nya fettdieterna, 20 års arbete för folkhälsan är hotad sägs det.

Men hur sjukt är inte det?

Fine att tallriksmodellen behöver uppdateras - vilket den är på väg att göra. Kolhydratdelen kommer med stor sannolikhet att minska till förmån för fett och protein, men aldrig till de låga nivåer som flertalet fettdieter förespråkar. Hur kan man som frisk, ifrågasätta sin kropps behov av alla byggstenar? Vart finns logiken i det? Är det så viktigt att uppnå en vikt som finns i huvudet eller på vågen, istället för att låta kroppen hitta sin biologiska vikt, den som kroppen fungerar ultimat i.

Gled in på ämnet lite igår, har gjort det förr och kommer förmodligen göra det igen. De friska ätstörda.

De friska ätstörda tror sig vara just friska, deras ätstörda beteende ser de som fullt normalt. De kompenserar och anser att det är en naturlig del av ett friskt liv. De tror att de lever, de tror att de har kontroll och tror sig veta när de inte har det. Detta är medelsvensson om man frågar mig.

De känns igen överallt, i alla miljöer. Med handen i kakburken och ursäkten att man minsann ska ta ett extra pass på gymmet. De byter ut den annars allsidiga måltiden på fredag lunch till förmån för ett kalorisnålare alternativ - för att man ska kunna unna sig lite extra på kvällen. Efter en större middag kan de sucka och säga att de hoppar över kvällsmaten, för att kompensera. Som att det är det mest naturliga i hela världen.

Att unna sig något jämnställs med att synda - hur ofta har man inte hört det?

De har en våg hemma, den används som en måttstock, de bestämmer själva vilken vikt som är bra för dem och vilken vikt som är idealet för dem. De tränar för att äta, äter mindre för att äta mer, ursäktar sig högljutt och kommer med åsikter och påtalar sina egna duktigheter - då alltid i form av att de har tränat/ätit lite/missunnat sig. Kompenserat.

Sen när är det något duktigt att hoppa över en fika, en måltid eller något annat som man kanske hade njutit av?

Med detta inte sagt att det inte finns människor som behöver tappa några kilon, som behöver hjälp med sin kost och sitt kostupplägg. Men det är inte samma sak som att kompensera ner, missunna sig och lägga ett positivt värde i det. Högt och ljudligt påtala sina egna såväl som andras duktigheter och fel.

Otal statusuppdateringar på Facebook där skrivaren nämner att han eller hon unnat sig en bit choklad - tätt följt av svar som antyder att personen i fråga ska ta en extra träningsrunda, hoppa över något annat eller på något annat sätt kompensera. Eller statusen som påtalar att skrivaren har tränat, följt av kommentarer som påtalar duktighet. Detta är allt som oftast normalviktiga, friska individer utan ätstörningsproblematik. Där finns inga gränser för hur man får kritisera och komma med åsikter som faktiskt är osunda och allt annat än just friska.

Detta är ett ok beteende i svenssonvärlden. Varför är det så? Vill den generella massan inte må bra, eller är det så att man tror att man mår bra, lever fullt ut när man ständigt kompenserar?

Helt ärligt tror jag inte folk är medvetna. Den omedvetenheten begränsar dem.

Jag skulle vilja kalla de friska ätstörda för en folkhälsosjukdom.

Lantliv - Mat & Vin

2012-01-31T13:27:00.001+01:00

Just nu tillåter jag mig att njuta mer än någonsin. Men att ens använda ordet tillåta när det kommer till att njuta är egentligen helt galet, njuta ska man kunna göra precis när som av vad som. Men hela samhället idag bygger på någon sjuk princip att man ska förtjäna saker och därmed tillåta sig. Det skapar givetvis begränsningar och är allt annat än positivt om man analyserar det lite.

Så kort och gott, jag njuter!

Njuter av det vackra vintervädret, som jag dock hellre njuter av från insidan då det är så satans kallt att jag knappt kommer ut till vedboden innan nästippen är förfrusen och tappad i snön. Ja det känns så iallafall, lite överdrivet men det är ju som jag är. Aningens överdriven, eller underdriven, i det mesta. Den där balansen är lagd på beställning och väntas väl komma i portioner inom tid.

Ska snart krypa upp i soffan, under en filt och läsa ett nytt, eller nytt för mig iallafall, nummer av Lantliv Mat&Vin. Ha som målsättning att inom kort kunna laga allt, äta allt, när jag känner för det, när min kropp önskar, utan att ha en enda kompensatorisk tanke.

Ett liv utan ätstörning, eller någon lightversion av. Den där lightversionen, den osynliga godkända ätstörningen som många friska har, den tar jag upp en annan gång. Har varit inne på den tidigare men kan inte sluta reta mig på det. Med lightversionen menar jag givetvis inte ätstörning UNS, eller liknande för den delen. Det jag menar är den ätstörningn som fått ett OK, som var och varannan går runt med och tror är ett normalt beteende. Något som många godkänner för att hantera sin egen ångest eller sitt dåliga samvete.

Men idag är det njuta.

Jag älskar mat, jag älskar att laga mat och har alltid gjort. Jag är förtjust i lantliv och jag älskar vin. Kan det bli bättre en eftermiddag som denna.

Ny Lagstiftning

2012-01-31T11:45:00.000+01:00

I en ätstörd värld finns det otal förbud, lagar och reprimander.

Man följer dem slaviskt och bryter man dem straffas man med diverse självdestruktivitet såsom ångest, självförakt, egenmobbing, självskador. Ja listan kan göras nästan evigt lång, tyvärr.

Vad är det då som gör att man ändå håller sig så desperat kvar, vad är den största rädslan? Jo det är just att när man ska bryta sig fri, då måste man möta straffen, mota dem, konfrontera dem och ge dem en rak höger. Det är allt annat än lätt, allt annat än smidigt och allt annat än smärtfritt. Självklart är man rädd, vem skulle inte vara det?

Men det är så jäkla viktigt, för ätstörningens vinster, tillfällig eurofori, känsla av kontroll, en flykt in i en egen värld där ingen jävel kommer åt en, där man tror sig själv vara trygg och omfamnad. Ja detta är en stor lögn och en elak fälla som inte leder någonstans. Antingen är man inmålad i ett hörn, man känner sig garanterat ensam hur tryggt och skönt det än kan kännas tillfälligtvis. Vinstkänslan försvinner lika fort som man får den eftersom nya mål sätts i samma andetag.

Vad ska man då göra? Man är ju rädd? Jo det enda som gäller är att ordna en ny chef och en ny lagstiftning. Fungerar inte den gamla, ja då får man tillsätta nytt, right?

Fundera på vilka lagar och regler, vilken ordning och vilka tvång som ätstörningen har skapat. Ifrågasätt tankar och gör nya. Det låter enkelt och det är faktiskt så enkelt egentligen, därmed inte sagt att det är smärtfritt eller ens problemfritt för den delen. Även nya regler har ju en inkörningsperiod och man måste vänja sig vid den nya arbetsplatsen.

Så jo, med erfarenhet. Det är värt att våga, våga kasta sig ut. För vem har sagt att fallet gör ondare än att vara instängd i en ensam garderob full av förbud, lagar och reprimander.

Ätstörningar gör den egna kroppen och det egna psyket till en brottsplats, det är vi själva som får lösa vårt eget fall

By the way...

2012-01-30T11:40:00.000+01:00

... jag har inte vägt mig sedan i fredags morse...

Den som vet vad jag pratar om, vet hur det känns att ha ett beroende - för det är just exakt vad det är, ett missbruk och beroende. Ja den vet precis vad jag menar nu.

Vilken vinst, vilken kamp och vilken härlig känsla! Det är faktiskt lite likt den där tävlingkänslan man kan känna av en sjuk viktnedgång. Den negativa spiralen har ju trots allt en eufori och fungerar lite som en drog. Samma vinstkänsla är det att kunna övervinna suget att väga sig, för mig. Samma vinst som det är att övervinna en kommande hets för den som lider av bulimi eller hetsätningsstörning. Samma vinst som det är att vinna ett VM, ett OS!

Jo jag kommer säkert väga mig inom tid igen, jag tror inte jag vågar släppa det helt, jag är ju trots allt nyfiken. Dels är anorexin nyfiken på hur snabbt jag nu kommer rusa upp i vikt när hon längre inte har full kontroll, dels är jag nyfiken för att se att det kanske inte är just så. Vikten kanske inte skenar hejdlöst? Ärligt talat, så ska det heller inte spela någon roll. De här sista dagarna som gått har jag tillåtit mig själv mer utrymme för tankar om hur jag faktiskt mår, oberoende på vågen.

Jag har ätit som en frisk person, levt och andats som en. Visst jag äter inte varmkorv när det bjuds på kalas men jag kompenserar istället upp det med riktig mat, fullvärdiga kalorier. Jag hoppar inte över, ger inte sjukdomen plats.

Mitt val - Mitt liv

En sån här våg skulle alla ha! För vem mår bra av en våg, vem behöver en och varför ska det vägas till höger och vänster. Förutom inom vården då. Varför ha koll på vågen när det egentligen räcker med att koll på måendet.

Blog Award

2012-01-30T07:50:00.000+01:00

Alltså, hur glad blir man inte! Helgen har gått över all förväntan och så dimper detta in. Underbara, vackra Elin. Stort tack! Elin bloggar på Elins fotovärld, kolla in den! Hon är en fantastisk fotograf, men så har hon grunderna, att vara en fantastisk människa.

När man har fått en award ska man:

1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka!
2. Skriva ner de fem bloggar som man vill lämna awarden till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
3. Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare.

Så.... de bloggar jag vill ge den här fina awarden till blir:

Jenny med bloggen Mindulnessmamma. Hon är inspirerande, positiv och skriver om viktiga saker som lätt tas för givet. Hon har en ryggsäck som gör henne så klok och som ger henne en erfarenhet så rik att man själv vill ta del av den. Hennes blogg uppmärksammar det viktiga i att leva här och nu, affirmationer och att se livet för vad det egentligen är och inte förväntas vara.

H med bloggen Bull & Jag. En blogg som berör mig och belyser ett ämne som för mig ligger varmt om hjärtat på ett målande och informativt sätt. Hon lyfter tabuer, hon är rak rå och ärlig. Hon visar att livet kan se ut på ett sätt och vara på ett annat. H är grymt duktig på att skriva, beskriva och förklara en otäck men sann verklighet. Det här är en stark kvinna, mamma, som jag är övertygad om kommer rida ut det här onda. Med vinet i den ena handen, chokladkakan i den andra, sladdandes in från sidan.

Jenny med bloggen Bortom ljus och Mörker. Fina Jenny som är en inspiration, även om hon kanske själv inte alltid inser det. En stark kvinna, en stark berörande blogg som visar på en enorm kämparglöd och ett jävlaranamma som heter duga. Även Jenny är jag övertygad om att hon inom en snar framtid sladdar in från sidan.

Annie med bloggen Systrarna Karlsson. Annie är min vän, en inspirationskälla som handlar om allt annat än det jag lever med och i. Hon återbrukar, fantiserar och gör det till verklighet. Det finns ingen ände för vad hon kan kreera. Hennes energi är aldrig sinande, pysslandet verkar aldrig ta slut och tur är väl det. Det här är en blogg som är gränslöst pysslig och fantasifull.

Carolina med bloggen Acarolinas - Självkänsla och föräldraskap. En duktig bloggerska med många åsikter och en bredd i sin blogg. Hon är en för mig ung tjej med en äldre kvinnas erfarenheter. Hennes historia har skapat henne, hon har insikter som andra kan leva ett liv för att nå. Utöver inspirerande inlägg hittar man även delicious treats som hon själv kallar dem, godsaker hon bakar, lagar, ofta efter eget huvud. Riktigt fina sådana kan jag själv tillägga.

Tack för en fin start på veckan kära läsare! Den här veckan ska fortsätta i en positiv anda, en minut i taget, hitta lugn och ro i vardagen. Se det lilla och fokusera på det positiva.

Bakis

2012-01-27T08:51:00.000+01:00

Jo så är det...

Tackar min lyckliga stjärna att jag har haft möjligheten att vara hemma den här veckan, rumpan har antagit soffans form då jag inte orkat längre än så. Helgens dipp höll i sig och jag har klarat mig ur den med nöd och näppe kan jag erkänna.

Tacksam att jag hade era frågor att fokusera på den här veckan.

Igår var en riktigt bra dag, skalman fick verkligen dammas av rejält, plåstras om och och ges lite extra kärlek. Sen blev vi ett par igen. Så himla skönt och befriande. Men nu känner jag mig helt bakis.

Bakis på det sättet att jag känner mig oerhört trött, dränerad in och utvändigt. Snurrig i skallen, knoppen mår allt annat än toppen. Men JAG vann! Kompensationsbeteenden har fått stå tillbaks, trots att de visade sig från sina fulaste sidor. Vikten som vände i negativ riktning fångades upp igen och jag är back on track, på väg åt rätt håll igen.

Som texten från gårdagen beskriver, jag är min egen värsta fiende. Det går inte lägga ansvaret på någon annan än sig själv, egenansvaret får aldrig bli åsidosatt.

Vi har val, val och därmed möjligheter. Det är motigt ibland men valen är i slutändan våra egna, resultatet blir därefter.

Nu ska jag dricka en mugg choklad. Choklad är bra för själen, bra för otroligt mycket och hälsosamt ur flertalet aspekter.

My own worst enemy

2012-01-26T13:21:00.000+01:00

Klockren!

Texten är så grymt bra! Ni som redan sett nya Hamilton med Mikael Persbrandt har givetvis redan hört den, men har ni lyssnat?

Svar del IV - Maten

2012-01-26T08:05:00.000+01:00

Maten ja, navet i ätstörningen. Allt cirkulerar runt den, allt har ett fäste i den och med maten kan man både dämpa och förstärka känslor. Genom maten, ätandet, hittar sjukdomen luriga sätt att uttrycka sig.

Äter du alltid efter skalmanklockan, inga undantag? Vad gör du när du står inför valmöjligheter?

Svaret är ja. Det går inte att gå utanför skalman, rutiner är A och O. Om jag missar, fuskar eller på något annat sätt missar skalmans matklocka då är anorexin direkt där och viskar, väser och kräver.

Jag har en bit kvar att gå, jag vet att jag en dålig dag slänger in skalman i en gammal garderob. Dåliga dagar har man, livet är så, upp och ner. Men jag har inte råd med dåliga dagar. En ätstörning stärks av just dåliga dagar, det är lätt att tappa fokus och glida av vägen.

Så skalman är min bästa vän. Det enda som fungerar! Tugga efter klockan, inte låta det gå för många timmar emellan, våga utmana och ibland faktiskt bara bita ihop, blunda och köra på.

Valmöjligheterna är numer inte så krävande som de var i början. En dålig dag gör sig dock valmöjligheterna påminda om hur sjukdomen nästlar sig in. Det gäller att påminna sig om vad Jag vill, inte vad anorexin vill i dessa lägen. Följer man skalman, har man redan en utstakad plan, så är detta givetvis lättare. Men man kommer alltid till situationer när man står inför val och det är då det är så himla viktigt, att särskilja sig själv från sjukdomen. Fråga sig - vad vill JAG.

Du verkar ha kommit en bit längre än vad jag har gjort med sjukdomen, och jag är mest intresserad av hur en dag ser ut tids- och matmässigt. Det är någonting jag har tappat greppet kring (igen) och skulle behöva lite hjälp med - att se vad som är normalt.

Tankemässigt har jag faktiskt tagit jättestora steg, så stort tack för komplimangen! Ja vad är en normal dag, det är ju högst individuellt och helt beroende på vem man är, vad man lever för liv mm. Jag är övertygad om att om man bara låter kroppen vara, slutar använda hjärnan för mycket, så sköter det sig själv. Inte ifrågasätter man sina behov av att andas? Inte heller behoven som att gå på dass, hur idiotiskt vore inte det - idag får du bara kissa 1dL och varannan timma.

Men. På väg ifrån en ätstörning är det skönt att ha ett ledband, instruktioner och skalman. Innan man kan släppa även det och enbart lyssna på kroppen. Pratar man med en dietist rekommenderar de frukost, lunch och middag, flertalet mellanmål utöver detta. När man har tappat alla normalbegrepp, eller rättare sagt stänger av och förnekar dem, så känns det hysteriskt mycket som man bör äta, men detta är bara tankar.

Så här ser en bra Hanna dag ut tidsmässigt, jag vågar inte riktigt dela med mig av exakt hur jag komponerar maten men jag skriver till hur dietisten rekommenderar och det jag använder som grundstomme. Tiderna är dock mina, det här är min skalman:

06:00 Frukost

2 smörgåsar med smör, pålägg. Ägg och frukt

09:00: Mellis

Frukt och keso

12:00: Lunch

Ip lagad mat, tallriksmodellen

15:00 Mellis

Yoghurt med frukt, nötter och bär

17:00 Middag

1p lagad mat, tallriksmodellen

19:00 Mellis

1 smörgås med smör och pålägg

Mina dagar ser kanske matmässigt lite annorlunda ut, jag har endel rädslor kvar som jag jobbar med men oj vilka framsteg jag har gjort ska ni veta. Jag som har varit så rädd för kolhydrater äter numera matvete, quinoa mm och jag mår kanon av det! Choklad tillhör dessutom min dagliga kost, det är något jag inte kan leva utan.

Dessutom vill jag tillägga att jag är mindre svullen när jag äter mer allsidigt. Rekommenderar varmt att våga äta det man är mest rädd för, kroppen behöver alla byggstenar.

Att ÄTA, att TUGGA, är det enda sättet till en sund och frisk kropp. Utan en sund och frisk kropp kan man inte jobba sig till det allra viktigaste, en frisk knopp! Man kan inte jämka med sjukdomen, man kan inte först bli frisk mentalt för att sen bli fysiskt frisk. Det är oerhört svårt att acceptera och just där står jag nu, jag vet, jag har svårt med acceptansen. Men jag tänker inte ge upp och det ska heller ingen av er göra!

Tugga, utmana och ifrågasätt - vad vill JAG och vad vill min sjukdom

Svar del III - Familjen och Jobbet

2012-01-25T13:10:00.000+01:00

Mina nära och kära, som står utanför, sjukdomens åskådare.

Hur har din familj reagerat ang din äs? Stöttar de dig?

Oj, det här är en svår och lite känslig fråga.

Min familj, mor, far och yngre syster, de finns där och jag vet och känner det. De bagatelliserar det inte och tycker inte att jag ska skärpa till mig. Men de har nog haft det svårt, och har svårt än att förstå. Det är inget jag någonsin kommer kräva av någon heller för den delen. Det är en omöjlighet att ha full förståelse för något man själv inte har drabbats av, precis som jag aldrig kan förstå fullt ut hur det är att vara på min åskadarbänk.

I min familj har vi aldrig direkt pratat om känslor. Men det har heller inte varit tabu och inget jag direkt har saknat. Var sak har sin plats på något vis och mitt känsloliv delar jag mest med min make och mina barn och givetvis genom bloggen till viss del.

Så stöd känner jag absolut, jag vet att de finns där och jag vet att de bryr sig. Det räcker fint för mig, jag är oerhört tacksam för det.

Familjen på min makes sida är av naturliga skäl lite bakom min egen. Men även där känner jag stöd och förståelse i den mån som går. Min svärmor har regelbundet skickat peppande mail och själv vidgat sina vyer och insikt om detta onda. Något jag uppskattar enormt. Engagemanget.

Sen kan jag nog tillägga att jag tror att mitt bloggande har visat dem alla en annan sida, dels av mig men framför allt hur lömsk och lurig den här sjukdomen är. Jag gissar att jag har öppnat deras insikt lite och fått dem att förstå komplexiteten i det här, att det är just en sjukdom och inte ett val.

Undrar också hur du har löst det med jobb kontra sjukskrivning? Myndigheters bemötande? Vet kollegor och hur blir bemötandet därifrån?

Maken släpade mig bokstavligen i håret till äs-mottagningen, som jag hade klippt banden med för nästan 6 år sedan. Detta var i slutet av augusti och det första jag fick höra var, förutom min diagnos, att jag hade ett val, jag kunde bli sjukskriven om jag ville och kunde använda den tiden för att bli frisk med deras hjälp och stöd. Direkt slog jag det ifrån mig, så sjuk var jag inte, ~~så sjuk är jag inte~~.

Men det gick bara några dagar och sen insåg jag att jag klarar inte att jobba, hålla den höga koncentrationen som krävs i min yrkesroll. Göra att bra jobb gentemot andra och samtidigt sköta mig själv och min familj. Bara familjen i sig är ju ett heltidsarbete.

Så jag blev sjukskriven på heltid, utan att passera gå. Jag har under hösten haft en träff med försäkringskassan, ett möte som jag personligen tyckte var skitjobbigt - skulle jag behöva bevisa för dem att jag var sjuk? Men de var oerhört tillmötesgående och har aldrig krånglat, inget ifrågasättande och utbetalningar och annat har gått helt smärtfritt.

Mina kollegor blev nog inte direkt överraskade när jag försvann, underbara som de var fick jag till och med blommor och en lapp av saknad. När jag är där och hälsar på känner jag ingen press att komma tillbaks, utan mer än välmenande kram att ta hand om mig. Däremot känner jag kanske inte helt fullt att de förstår, jag är livrädd för den dagen när jag blir såpass fysiskt frisk att de tror att jag automatiskt då är normal igen och att kraven, förväntningarna kommer sättas efter detta. Även kollegor sitter ju på min åskådarbänk, dock ett par rader längre bak än min familj.

Jag skäms oerhört inför kollegorna dessutom. Detta är inte deras fel, men jag skäms. ~~Jag borde ju veta bättre, vuxen, professionell, jag ska ta hand om patienter, inte vara en patient~~. Jag ogillar när människor tycker synd om mig eller tassar på tå runt mig. Jag är rädd för att ses som en sjukdom och inte bara Hanna, samtidigt som jag är rädd att vara just Hanna - utan sjukdomen.

Men vem har sagt att det ska vara lätt - för någon.

Man må känna sig ensammast i världen när det gäller den här sjukdomen - tyvärr, i vissa fall, är det ju det sista man är, åskådarbänken existerar och de har inte själva valt att se detta onda från den där bänken.

Sjukdomen har placerat dem där, precis som den har placerat mig i det här.

Dessa finingar kom med bud i början av min sjukskrivning - tacksam

SI

2012-01-25T10:16:00.000+01:00

Jaaa äntligen ett nytt begrepp!

Det snackas om en jäkla massa index när det kommer till mat och alla måsten, ska, borde. LCHF, GI släng er i väggen, nu är det SI som gäller på maten vi äter!

Vad är då SI? Jo det står för Själsligt Index, jamen har ni hört något så hälsosamt och positivt!

Tack Mattias Wallmark för att du har introducerat detta härliga index. Mattias är bagare och med i svenska bagarlandslaget. Han visade på TV4 Nyhetsmorgon några fantastiska bröd som han bakat och tävlar med. Det presenterades ny forskning som visar att man blir intelligentare om man äter fiberrikt bröd istället för vitt fiberfattigt sådant.

Men poängen för honom satt inte i huruvida nyttigt brödet är eller hur intelligent man kan bli utan han poängterade mer kärleken, vikten av njutning som det nya indexet belyser, det jag tycker är så viktigt och som oftast eller alltid får stå åt sidan när det kommer till mat i vardagligt tal.

Jag blir så glad, det finns hopp om mänskligheten!

Lånad bild rån recept.nu

http://www.recept.nu/1.13519/renee_voltaire/matbrod/mjol/renees_goda_brod

Svar del II - Barnen

2012-01-25T08:45:00.000+01:00

Fortsätter frågestunden, har kategoriserat som ni märkt.

Kärleken man känner till sina barn går inte beskriva i ord och är en känsla som kan vara svår att förstå om man inte har fått möjligheten att få uppleva den. Uttrycket Egna barn - andras ungar, ja det ligger något i det. Att man själv är någons barn, hur vuxen man än blir så är man ändå någons barn, det är något man får påminna sig om, särskilt när man själv är mamma.

Hur känner du inför dina barn, är du inte rädd för att de ska ta efter? Kan inte det vara en tillräcklig motivation till att göra det du behöver för att bli frisk och fri?

Min allra största skräck är givetvis att mina barn på något sätt ska påverkas av min sjukdom och hur den uttrycker sig. Därför är jag väldigt noga med, har alltid varit och kommer alltid vara, att aldrig någonsin prata om vikt, lägga värderingar i eget eller andras kroppsliga yttre eller använda ord som tjock, fet och liknande. Jag är försiktig med hur jag uttrycker mig i ord, jag kommer aldrig ge dem tankar att spinna vidare på. Kompensationsbeteenden som andra tar för givet kommer hållas långt ifrån mina barn.

Däremot är det oundvikligt att hålla undan tårar ibland, att upprätthålla ett ständigt happy face är omöjligt och säkerligen heller inte hälsosamt. Därför försöker jag släppa in barnen i det här till en viss gräns. Jag svarar på deras frågor ärligt när de undrar om mamma är ledsen. Jag tar fram mina friska sidor och förklarar för barnen att kroppen behöver mat, att om man inte äter på ett bra sätt då mår man inte bra. Jag vill inte hyckla, tänker inte låtsas för mycket, barnen förstår mycket men än man tror och de gör ju inte som man säger utan som man själv gör som sagt.

Självklart är barnen en oerhörd dragkraft till ett friskt liv! Men återigen, detta är inget val därför är det inte så enkelt att det räcker med en stark motivator. Det är en rad olika faktorer som krävs för att bli frisk. Dels den egna insikten, viljan och sen modet. Hjälp utifrån och en livsförändring som ska vara hållbar och bestående.

Sammanfattningsvis kan man säga att barnen är den starkaste motivationen, de är också ett oerhört stöd med sin kravlösa kärlek. Men de är samtidigt en stor grund till skammen, genom mina egna och omvärldens krav på mig som föredöme, att vara en bra mamma, en förebild.

Inget värmer så gott som barnkramar - äkta kärlek ända ut i fingerspetsarna

H bloggar

2012-01-24T12:42:00.000+01:00

Ja inte jag alltså, även om jag är ett H jag med.

Självklart kan jag inte låta bli att följa andras bloggar, vissa sporadiskt och vissa nästintill maniskt. Endel bloggar får mig att fastna för människan bakom, andra för orden och uttrycket i den. Vissa både och.

Ätstörningsbloggar finns det gott om, de som är så kallade Pro Ana betackar jag mig för, osunda värderingar, hets och allmän olycka nej tack. Men det finns massor av bloggar som är som min, som handlar om det här onda, om ätstörningar och vägen tillbaks.

H hon bloggar om bulimi, min största skräck. Tendenser som jag vet att jag själv har och som jag får kämpa med att inte falla för. Skulle jag personligen få lägga en värdering i vad som är den värsta ätstörningen så är det nog just bulimi. Varför? Jo för det finns ingen värre känsla än att äta, spy och inte kunna stoppa det, euforin och det efterkommande självföraktet. Men det är vad jag känner.

Varför ordbajsar jag helt plötsligt om detta och om H? Jo för att hon har gjort ett inlägg i sin blogg som är så sjukt klockrent, pricksäkert och WOW att ni bara måste läsa det. Hon har verkligen lyckats sätta på pränt hur snävt det är, ätstörningsproblematiken, vården, omvärlden och den egna förväntan.

Läs och begrunda

Klicka på ramen, Ett utdrag ur bloggen Bull & Jag

Svar del I - Maken

2012-01-24T10:22:00.000+01:00

Oj, kom in lite frågor både här på bloggen och på mailen. Kommer svara på alla men delar upp dem lite och vissa kommer jag köra ihop eftersom de är liknande/samma.

Men det är bara att fortsätta fråga på, om vad som. Här kommer svaren på frågorna som rör min make och mig.

Vad får du för stöd av din man? Vad tycker/känner din man?

Oj, ja vad han känner och tycker kan nog bara han svara på. Men om jag skulle få svara åt honom så är det frustration, ilska och en känsla av hopplöshet skulle jag tro. Det är iallafall de gensvar jag får när jag frågar honom. Han vill givetvis att detta onda ska försvinna. Sen har vi diskuterat av och till mycket om fördelarna med, fokusera på det positiva. Han har aldrig haft insikten i vad en sjuk kropp får genomlida för att komma dit den är så att säga. Att retucherade bilder inte är verklighet och när det finns en verklighet bakom även ligger ett mörker. Det som han tidigare gått blint förbi har nu uppmärksammats och fått ett allvar. Detta är positivt för våra barn. Värderingar och insikt. Han har fått ta del av hur varningssignaler kan se ut och lärt sig ifrågasätta och uppmärksamma dem, vilket även detta är bra för framtiden, för barnen.

Stöd får jag hur mycket jag vill av honom. Mycket på det sättet att han finns där om jag ber honom, ~~oftast iallafall~~. Han lyssnar alltid - även om han inte alltid förstår. Han engagerar sig genom att följa med till C då och då, planerade tillfällen. Han har visat stöd och engagemang genom att bland annat läsa boken Mattillåtet av Gisela van der Ster som jag påtalat här i bloggen. Stöd genom att komma till insikt om att det här är en sjukdom, inte något barnsligt påhitt.

Sen vill jag gärna tillägga att det givetvis har tärt på honom, på vår relation. Men det har också stärkt. En fin balansgång och det viktigaste av allt har varit ärligheten och att försöka, lyssna och kommunicera.

Min älskling fick redan vid ett av de tidiga besöken hos C order om att ta mer ansvar för matlagningen och framförallt ta över fullständigt vid matbordet när det väl var/är dags att äta. Anorexin är ju så lurig att den gör precis allt för att hitta flyktvägar, anledningar till att stressa upp sig och slippa äta. Allt stök och bök runt måltider har sjukdomen använt som ammunition för att slippa, stressa upp mig och sätta en knut i halsen. Där har älsklingen kunnat spela en nyckelroll, han har fått ta över, vi har fått byta roller. Något som har underlättat mycket och något jag verkligen kan tipsa andra om.

Lägg över mer ansvar på era män och släpp kontrollen en liten liten bit i taget. Det kanske inte blir lika perfekt som när vi gör det, men vem bryr sig egentligen.

Vad vill NI att jag ska blogga om?

2012-01-23T11:13:00.000+01:00

Jag känner mig så ego!

Det var så längesedan jag frågade om vad ni vill att jag ska skriva om. Om ni har något ni undrar över, precis vad som!

Jag svarar på allt, ~~det mesta iallafall~~ och jag behöver helt klart fler blogguppslag och är nyfikna på er som läser och vad ni vill se, höra, läsa?

Eller så är allt glasklart... ?

Utmana mig! Ställ mig mot väggen eller bara undra precis vad som....

Fake it til you make it

2012-01-23T09:28:00.000+01:00

Skrapar ihop mig själv efter värsta dippen på länge...

Vad hände? Jag kände redan i början på förra veckan hur det kröp sig på, det var hanterbart fram till onsdag då hade jag en dipp där jag inte lät ångesten rinna av utan agerade med den, helt fel och det skapade enorm kaos in oreda invändigt, mentalt.

I lördags vaknade jag med en av de olustigaste känslor på väldigt länge. En stark vilja att följa det friska och en lika stark känsla av att jag faller. Nu är jag extra vaksam, jag lyssnar på mina egna varningssignaler och kan allt som oftast reda upp dem innan de tar för mycket plats. I lördags var en sådan dag som jag redan när jag slog upp tittorna visste att det här, det här kommer gå åt helvete. Jag kan inte ta hand om mig själv.

Mina barn har jag alltid kraft till, energin till dem är outtömlig. Jag skulle aldrig jämka med det. Dock tär det extra på mig själv. Så det var många vändor med tårar vs happy face, hyperventilering och aningsövningar för att slippa panikattacker.

Det är en fruktansvärd känsla när man känner sig opålitlig inför sig själv, känna att man måste vara övervakad, kontrollerad för att inte ångest och agerande utifrån den ska fylla varje cell i kroppen. När man vet att hur man än gör så kommer det antingen sluta i total svält eller äta/kräka, självskador.

Ibland orkar jag inte stå emot, ibland behöver jag bara få ha den som står mig närmst i det här tätt tätt intill. Ingen kan göra något för att rädda mig ur det när det känns som värst, men det går att hålla i schack. Det är då det är viktigare än någonsin att bara få sitta under en filt, dela kärlek med barnen och ha en övervakare som finns, älskar och bara är. Inga krav och inga förväntningar, bara kärlek. Hjälper mig att ta sunda beslut, inte låta mig agera efter ångesten, hjälpa mig med det när jag känner mig som svagast.

Well, nu är det iallafall ny vecka och jag tänker fokusera om, skaka av mig det och fortsätta. Inget fusk och en jämn kamp mot diverse tankefällor. Det här var bara en grop på vägen, en hiskelig och lurig sådan men dock bara en grop. Nu är jag uppe och laddar allt jag har för att sträcka på ryggen och fortsätta den väg som jag har bestämt mig att ta. En katt som slickar sin päls efter en rejäl omgång mot grannens konkurrent om reviret.

Fake it til you make it - visst var det så ni sa

Ytlig

2012-01-20T14:59:00.000+01:00

Ja det är jag.... jag vill inte själv se mig själv på det viset, jag vill inte erkänna det, men det är så. ~~Jag är en ytlig jävel~~.

Jag dömer mig själv efter min utsida, jag mår efter hur jag själv upplever hur jag ser ut. Jag strävar ständigt efter att vara perfekt även om jag vet att jag aldrig någonsin kommer nå dit. Mina kriterier för perfekt är ouppnåeliga.

Jag vet inte vart detta kommer ifrån, jag vet inte vart mina höga krav och mina sjuka ideal bottnar i. Det kvittar egentligen, de finns där och det är det som räknas. Jag styrs och jag präglas av dem. Jag själv låter dem påverka mig så till den milda grad att jag inte kan behålla min psykiska hälsa.

C och jag pratade idag mycket om acceptans, att se verkligheten för vad den är, leva i nuet och uppskatta just det. Inte härleda från gamla känslor eller vad jag tror kan kännas imorgon, utan känna här och nu. Där brister jag fullständigt. Som vanligt plockas det fram en näsduk för att fånga en och annan tår, jag förstår inte! Hur ska jag kunna acceptera det jag ogillar så skarpt, hur ska jag kunna se mig själv med andra ögon och hur kan jag leva med att inte vara perfekt, att nöja mig, acceptera och må bra av det.

HUR gör man för att hitta acceptans?

Tro mig, jag kommer göra allt, allt i min makt för att försöka hitta svaret på just den frågan. Jag har aldrig förlorat det jag förutsatt mig förut och tänker heller inte göra det nu, jag tänker vinna det här, jag tänker vinna mitt liv!

Mamma med Anorexi

2012-01-20T08:02:00.001+01:00

Att vara vuxen och ha en ätstörning är stor skillnad jämfört när man var yngre.

Visst, sist jag fick den här diagnosen var jag vuxen även då, men inte ur det perspektivet som jag är vuxen idag. Efter fem missfall, två förlossningar och i en kärleksfull relation, ansvar för familj, hus och trädgård, jobb mm.

Skillnaderna är enorma. Det här är inget som någon pratar om, inte inom vården och knappt alls någonstans.

Det är skillnad att vara drabbad av en ätstörning när man enbart ansvarar över sig själv. När det enda ansvaret man har är sig själv och möjligtvis sin egna ekonomi som enbart påverkar en själv. Inte med detta sagt att det var mindre allvarligt då, när jag var ensam. Det är andra skillnader, allvaret i sjukdomen är givetvis lika stor.

Vad är då skillnaderna? Skillnaderna att vara drabbad av en ätstörning som ung och att vara drabbad som mamma.

Givetvis är det rent fysiskt tyngre. Kroppen har gått igenom förlossningar och det tär. Förändringarna är bestående. Kroppen man hade när man var 20 är och kommer aldrig bli densamma, varken på in eller utsidan. Att gå ner i vikt nu är både svårare och mer påfrestande. Träning ger ett annat gensvar än för 10 år sedan. Fysiken är och fungerar annorlunda helt enkelt.
Skammen. Man skäms otroligt mycket mer, man känner en annan typ av ansvar, man känner att omvärden har andra förväntningar, förväntningar som man själv känner gentemot sig själv och sin familj. Har man dessutom varit i detta förut, då borde man veta bättre kan man tycka. Det är svårt att acceptera att det faktiskt är just en sjukdom och inte ett val.
Omvärden. Ja man känner sig patetisk och pinsam. Det är på något sätt mer ok att vara sjuk när man är ung, då är det synd om den drabbade. Nu när man är vuxen med ansvar över barn, då är man patetisk, det är allt annat än ok.
Att söka hjälp är stor skillnad. Vården, även om det inte är så, ger ofta sken av att rikta sig till unga flickor. Vuxna och pojkar/män är en minoritet. Detta gör att man känner sig än mer pinsam, patetisk och fel. Sen är det ju inte så, otroligt många drabbade är tyvärr just vuxna och pojkar/män.
Man måste hålla skenet uppe. Det går inte längre komma undan, barnen finns där, man är deras förebild. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör, det har man fått erfara. Rädslan att föra över sin ätstörning till barnen är enorm och skapar oerhörd press och ytterligare en ångest. Jag kan inte längre bli frisk bara för min skull utan för andra, andra som är viktigare än jag själv.

Inte med detta sagt att det på något sätt är lättare att vara sjuk när man är yngre. Ur vissa perspektiv är det givetvis det men det är ett helvete i sig med andra svårigheter. Det jag vill belysa är att det är skillnad och det är skillnaderna som gör det så svårt för många att söka hjälp, svårt att själv acceptera och därmed ta tag i, skammen.

Samtidigt har man dragkrokar som inte fanns tidigare och det är just familjen, kärleken till barnen och maken. Kärleken till det liv man har tillsammans och den framtid man skapar. Det är en drivkraft man kan utnyttja till sin fördel, trots att den är en stor del av skammen.

Kärlek!

Fortitudo

2012-01-19T10:49:00.000+01:00

Det krävs mod, mod att ta sig igenom en ätstörning, att möta ångest och känslor, att ifrågasätta och göra om, göra rätt.

Mina innerliga önskningar, mina övertygelser och önskningar om att vara en förebild för mina barn och mig själv, en bra fru. Det kräver mod.

Fysiskt mod att övervinna, våga gå igenom den fysiska och psykiska smärtan som det faktiskt innebär att bli frisk. Det gör ont att vara sjuk, men det gör ondare att bli frisk. Tills man nått hela vägen fram, när man inte längre är levande död utan bara levande i sin enkelhet, egenhet, storhet.

Psykiskt mod att utmana ätstörningstankar, mönster och rutiner. Prestigen i ätstörningen, den falska tryggheten.

Mod är att vara rädd, men att övervinna rädslan. Stärka självkänslan.

Jag är fullt och fast övertygad om att alla har det inom sig, mod. Alla kan plocka fram det bara man känner sig tillräckligt hotad, självbevarelsedrift. Har man kommit till insikt om allt negativt, alla begränsningar som en ätstörning sätter då är det dags att leta fram det lilla mod man har.

Vara rädd, det är en del av att vara modig, men fortsätta ändå. Utmana!

Du o Jag - Öga för öga, tand för tand.

Jag är en stor fet bluff!

2012-01-19T08:06:00.000+01:00

Så känns det väldigt ofta...

Jag känner mig som en bluff för att

- Jag kan inte alltid stå för det jag säger i praktiken, jag kämpar men det går inte alltid hela vägen

- Jag kan inte sluta tänka negativt om mig själv

- Varje gång jag går upp i vikt hittar jag på ett nytt sätt att kompensera, biter mig själv i rumpan

- Jag är fullständigt livrädd hela tiden

- ~~Jag känner mig för tjock för att kallas sjuk~~

Mitt förnuft, jo det finns trots allt någonstans där ibland, säger ju att den här bluffkänslan är helt galen. Det är anorektiska, ätstörda elaka tankar som har nästlat sig in och genomsyrar mig med feghet, rädsla och en motvilja att bli frisk.

Någonstans här i mitten på väg upp, där jag inte längre gör allt för att fortsätta vara sjuk, nu när jag kämpar emot och ifrågasätter och går emot min sjukdom. Ja då krockar man med helt andra känslor och frågor än tidigare.

Kommer jag någonsin acceptera det jag ser och känner gällande mitt yttre?

Kommer jag våga gå upp mer i vikt, när ska det stanna, ~~jag är ju stor så det räcker och blir över nu~~?

Vad händer sen, när det inte syns längre?

Vem är jag utan den här sjukdomen?

Det är fruktansvärt olustigt, skrämmande och totalt nödvändigt att genomgå detta. Det finns inga alternativ, eller jo, stanna kvar i sjukdomen men det har ett högt pris, mitt liv.

Andas. Fokusera här och nu. En sak i taget. Målet är ju att bli helt frisk, det gör ont när knoppar brister. Tänk om tänk rätt.

Vad har Harry Potter med mitt livspussel att göra?

2012-01-18T12:06:00.000+01:00

När man kommer på sig själv sittandes i soffan, mitt på blanka dagen. Invirad i en filt. Grinande som en unge framför en film som man skulle kunnat tro handla om något helt annat än det i själva verket gjorde. När man finner sig själv med tårarna sprutande i slutscenen av sista Harry Potter filmen ja då börjar iallafall jag fundera hur det står till.

Vita rockar kan hämta detta nutcase till mamma, eller? ~~Låsa in mig o slänga nyckeln~~.

En punkt som kan tillskrivas Förbättringssymptom är att hela känslolivet väcks till liv igen. Alla känslor kan komma hejvilt, passande som opassande. Logiskt som ologiskt.

Fine, jag är en blödig jäkel och hade säkert grinat ändå, men känslan... att komma på mig själv med så otrolig mycket mer känslor är både skitjobbigt och... konstigt. Både bra och dåligt antar jag, alla känslor är ju inte jätteroliga direkt, ~~särskilt inte de som handlar om mig själv~~. Dem får jag jobba med dygnets alla vakna timmar.

Att acceptera, acceptera det jag ser såväl som det jag känner. Det är svårt. Ibland, eller oftast ska jag säga, så känns det som att jag aldrig kommer nå dit. Men den här gången tänker jag inte ge upp, göra som jag gjorde förra gången. Då gick jag upp till normalvikt, relativt fort, jag stängde av till förmån för kärleken och missade en viktig bit i mitt livspussel. För då kände jag som många andra, som jag själv känner men vet bättre, att normalvikt ja då är man frisk. Men inte, tyvärr. Det finns ofantligt fler bitar kvar att lägga.

Det är dem jag måste både hitta och lägga rätt just nu. Jag är ett pussel och jag ligger utspridd. Delar av mig, kanske ramen, har hittat sin plats, men stora delar av innehållet ligger såväl upponed som utspritt.

Det är en jävla kamp och en komplicerad sådan.

En bild säger mer än tusen ord...

2012-01-18T07:27:00.000+01:00

Skam

2012-01-17T07:13:00.000+01:00

En av anledningarna till att jag startade bloggen, ja förutom för egen del då, är att belysa skammen.

Skammen att vara drabbad av psykisk ohälsa som det så fint heter, en ätstörning, och samtidigt vara vuxen och normal.

Jag tror att merparten av alla som har någon form av ätstörning skäms och jag tror att skammen ökar med åldern, jag kan ha fel och det finns säkert undantag men det är vad jag tror. Det är så jag har upplevt det. Ytterligare faktorer utöver ålder som ökar känslan av skam är när man har barn, när man har ansvar inför individer som man faktiskt älskar och aktar mer än sig själv.

Sen tror jag dessutom att skammen ser olika ut i de olika formerna av ätstörningar. Min personliga gissning är att skammen är som högst hos de som är drabbade av bulimi, ätstörning uns och hetsätningsstörning. Omvärlden har ju lagt in kritierier som att man som anorektiker skulle ha karaktär, vara duktigare än andra ätstörda. Vilket är helt galet felaktigt! Men är något som ökar skamkänslan. Att svälta har blivit något som är ok, att vara restriktiv är något duktigt - så tillvida det inte går till överdrift vill säga. Detta säger mer om omgivningens snedvridna, outbildade syn på det hela, än något annat.

För varför är det mer OK att svälta sig lite då och då än att spy lite då och då? Visst, det är stora skillnader, men tänket, inställningen?

Hur ens ätstörning yttras har till stor del med ångesthantering att göra. Vissa dövar ångest med mat, andra dövar den med svält och för många får ångesten utlopp i ett ätande som slutar med att man gör sig av med maten. You name it, det finns otaliga varianter.

Mina personliga erfarenheter är ju som jag tidigare berättat anorexi med självrensning, vården är full av fina ord, och anorexi utan självrensning. Jag vet hur det är att äta dygnets alla vakna timmar, smälla i sig ofantliga mängder mat för att sen göra sig av med det. Spy flera hundra gånger per dag, spendera pengar så visa-kort spärras, låna pengar för att äta och spy. Jag vet hur det är att vara helt restriktiv och plåga kroppen utan mat, något som är mindre skamligt men till en viss gräns, sen är man bara patetisk och självisk, eller?

Det kan dessutom reta mig enormt att om en ätstörning inte syns på utsidan, ja då räknas den inte som lika allvarlig av omvärlden. Också något som är helt felaktigt, då en bulimisk kropp oftast tar mer stryk än en anorektiskt, högst individuellt givetvis och många faktorer som spelar in.

Ja vad vill jag komma till egentligen. Jo skammen, den gemensamma faktorn, skammen.

Jag tycker det är viktigt att belysa det här ämnet, det är trots allt den psykiska sjukdom som kräver flest dödsoffer och som har ett enormt mörkertal, mörkertal på grund av skam. Man vågar inte söka hjälp för att man känner sig inte tillräckligt sjuk, inte tillräckligt fel, inte tillräckligt... och ja, pinsam, skam.

Att jämföra ätstörningar med andra sjukdomar som till exempel cancer är både rätt och fel. Fel av den anledningen att man med en ätstörning kan välja att bli frisk men den stora skillnaden här är att man själv får bygga sin egen medicin, man får självmedicinera och göra allt själv. Rätt i jämförelsen av allvaret, det är en sjukdom, inte ett val.

Man har inte valt att vara sjuk och sjukdomen sitter inte i vikten utan i huvudet, det är sällan det syns.

Bakslagsdag med snygga naglar

2012-01-16T14:59:00.000+01:00

Fortfarande inte tagit mig upp ur dimman. Men jag vet, jag VET att det finns en ände. Man får ha skitdagar, vägen är inte rak utan full av små som stora bakslag.

Man får inte agera efter det bara. ~~Där har jag kanske inte varit helt prickfri, men jag får ta igen det~~.

Det var skönt att träffa T idag iallafall. Känner verkligen att hon är med mig, vilket är jätteviktigt för att jag ska känna ett förtroende. Så känner nog de flesta. Men förtroendet måste finnas från båda håll, jag har mitt ansvar, mitt egenansvar i det här. Att vara ärlig, mot T, mot C, mot min familj men främst mot mig själv.

Naglarna blev jag nöjd med iallafall, blev en liten glitterrand idag. Sista gången jag kommer använda mig av vita tippar dock, nästa gång blir det vit acryl. ~~Fattar inte varför jag inte gjorde så direkt~~.

Iallafall något upplyftande för dagen, detta och ett par nya walking skor.

LCHF LCHQ GI m fl

2012-01-16T07:26:00.000+01:00

God Morgon och en ny vecka inleds.

Den här morgonen, den här veckan, startar med en ångest flåsandes i nacken. Tjockkänsla, överviktsövertygelse och ett genant synsätt på min spegelbild. Jag vet så väl att det bara är tankar, inga känslor, men de känns det kan jag lova. Den inre rösten som nu skriker högre än någonsin att jag måste gå ner i vikt, bara lite, ~~bara några kilon~~.

För att återgå till ett tidigare inlägg, där jag nämnde att jag skulle ta upp min åsikt angående dieter som LCHF, LCHQ, GI m fl. Ju mer jag tänker på det så inser jag att jag egentligen skiter fullständigt i dieten i sig, vilken den än må vara. Däremot är jag uppriktigt skitless och trött på dem generellt! Kolhydraterna som nu svartmålas, precis som fettet gjorde på 80- och 90-talet. Ser ni sambandet?

Som det verkar vara i dagsläget är man ju nästan konstig om man inte går eller har gått på någon av dessa populära dieter. Oftast under täckmanteln att det är inte en diet utan en livsstil. Förvisso går ju en mindre klick in för det så att det blir just det, en livsstil men merparten använder det nog som en diet, en tillfällig förändring för att må bättre, gå ner i vikt mm.

Jag är så evinnerligt trött på att folk inte fattar bättre, att man inte behöver dessa dieter eller tänket runt det. Att äta, det är det mest naturliga vi kan göra, precis som att andas, gå på dass. Vi behöver inte vara där och peta, våra kroppar är anpassade att klara av julhelgens överkonsumtion, kroppen fixar de extra kilona eller vad det nu må vara, utan problem om vi bara låter den. Visst behöver vissa gå ner i vikt, det har jag inte ett dugg problem med, ~~min egen make behöver själv tappa lite för sin egen hälsas skull~~.

Det är dietandet, pekpinnarna, hur man ska äta, hur man ska tänka, regler. Det enda rätta för att må bra, ät si ät så och sen är det guld och gröna skogar.

Hur många av oss accepterar den biologiska vikten, den vi inte själv har bestämt? Den kroppen själv bestämmer när vi äter normalt utan dieter, utan kompensation.

Men, well. Egentligen skiter jag väl i det med, men jag kan känna mig som en åskådare ibland. Mår folk bra av sitt dietande, sitt kompenserande, fine, men jag tror inte på det. Jag tror att när man om och om igen strävar efter förändring, att ändra och peta i biologiska beteenden med utomstående referenser och regler, nej det tror inte jag är lycka, acceptans och inre välmående. Jag ser inte här och nu i det tänket.

Äsch, det här får jag diskutera vidare senare, just nu får jag ta hand om mitt eget inre kaos istället. Sätta mig ett pinnhål upp, över all kompensation. Försöka leta upp min egen acceptans och trivsamhet. Fokusera om, fokusera rätt.

Ska träffa T, min läkare, idag. Sen liten egenvård i form av manikyr. Gå och handla ett par nya walkingskor.

Andas

Äntligen Fredag - Eller?

2012-01-13T13:09:00.001+01:00

Alla andra gör det... fredagsmyser.

Ätstörda fnyser åt det, onödiga kalorier, önödigt unnande och onödig lyx ~~som man inte förtjänar~~.

Negativa och felaktiga tankar är vad det är. Njutning och att få unna sig är inget man ska behöva förtjäna. Inget man behöver kompensera och inget man ska ha dåligt samvete för. Allt annat är bara dumma, ätstörda tankar. Jag vet att nästintill alla jag känner kompenserar sitt fredagsmys. En vanlig middag blir en enkel sallad för att man man ska kunna mumsa med gott samvete. Ett extra träningspass läggs in eller en extra promenad.

Kompensation.

Man behöver inte kompensera. Olater som är av dagligdos är något man kan jobba på kanske, om man ens har sådana. Men tillfälligheterna, fredagsmyset. Njut av de stunderna utan att kompensera, allt annat är just bara tankar.

Så hur ska ni fredagsmysa ikväll?

Bä Bä Svarta Lamm

2012-01-13T08:21:00.001+01:00

Svart får har jag känt mig som otaliga gånger, inför andra men oftast inför mig själv.

Givetvis är det egna tankar som har skapat skuld, skam och en känsla av att man är så jäkla fel, dålig, värdelös, operfekt och totalt misslyckad. Den negativa hjärntvätten som är en sån kompis med ätstörningar generellt. Där det tydligen är ok att vara sin egen mobbare, för det är inget annat än just det - egenmobbing.

Men det är skitsnack!! Fullständig bullshit!

Den anorektiska rösten är ingen verklighet, det är en just bara tankar. De är svåra att mota i grind, de nästlar sig gärna in och impregnerar ens hjärna så man tillslut vet varken ut eller in, vad som är rätt eller fel.

Därför är det så oerhört svårt att bli helt frisk och fri på egen hand. Ja, man måste göra allt jobb själv, man måste ensam möta sin ångest och man måste själv ta ansvar för sina egna handlingar och sitt agerande. Men för att få hjälp med tankefällor, nysta ut den impregnerade hjärnan, då behövs proffesionell hjälp.

Man måste inte vara i ett akut somatiskt tillstånd för att få hjälp, man behöver inte inbilla sig att om man bara blir ~~tillräckligt smal~~, tillräckligt sjuk så förtjänar man att söka hjälp ~~utan att vården skrattar ihjäl sig åt ens påhittade små problem~~. Problemen sitter inte i vikten, hur smal man är eller inte. De sitter i den impregnerade hjärnan.

Ja det var som en påminnelse till er som läser men inte har sökt hjälp, än. Det är aldrig en dag försent.

Så vaddå svarta lamm?

Jo imorse vaknade jag och maken med dottern inklämd som en korv mellan oss. Hon är en verbal och envis liten lady och sjöng gärna en sång för oss i tidig otta.

Bä bä Svarta lamm, gick på restaurang

vet ni vad han gjorde, bajsa under bordet

Då kom polisen o släppte värsta fisen!

(pruttljud i högsta volym)

(bilden lånade jag från http://www.roslagslamm.se/lankar.html)

Jepp, jag älskar mina små! De kan verkligen konsten att få en att inse värdet av ett gott skratt klockan fem på morgonen.

Smaker!

2012-01-12T14:14:00.000+01:00

Tack för nya smaker!

Allt som som stoppas i kakhålet numer har en helt annan smak. Nu när jag inte längre tillåter alla negativa tankar att ta så mycket plats så finns det plats för hjärnan att upptäcka smaker igen.

Jag har enligt mig själv en helt ok smakpalett, jag är duktig på matlagning och smakkombinationer. Inte bäst men bra.

Pasta, ris och potatis har jag varit helt ogrundat och felaktigt varit rädd för, som så många andra med ätstörningar. Eller har, är ska jag väl fortfarande säga, för det är något jag jobbar på varje dag numer. Alla påverkas inte av omvärldens påtryckningar och tjat, endel gör det till rimlig gräns, vissa gör det såpass att de går på en tunn lina av kompenserande och liv, andra, sådana som jag, har en känslighet för det där. Jag har påverkats, jag påverkas och jag vet inte varför. Kolhydrater är ju numer som 80-talets fett, det är något farligt och fel, något som svartmålas. ~~I ett annat inlägg tänker jag hoppa skiten ur dieter som LCHF och LCHQ m fl~~.

Iallafall... för att hitta lite fler alternativa kolhydrater, för att spräcka den där skräckbubblan så får man se utanför ramarna. Min fina dietist kom med några förslag och jag har provat dem. Mina smaklökar sjunger!

Matvete istället för ris eller pasta är sjukt gott! Mer smak, bättre tuggmotstånd. Har ni inte provat, gör det! ~~Fast jag är nog sist i världen med att prova känns det som, undrar varför~~.

Olivoljor finns ju i flertal upplagor, har ni testat olivolja med citron? Om inte, skriv direkt upp på handla listan! Barnen älskade dessutom smaken, fördelar för familjen är ju fördelar för mig.

Gissa om det finns en massa mer smaker och smakkombos att utforska!

Tror det kan låta ruskigt präktigt men helt ärligt, det handlar om att våga, vilja och att utmana sig själv. Sluta jämföra sig, sluta kritisera sig själv negativt. Det är inte lätt. Men för den delen betyder det inte att det inte går.

Sen är det så, det finns otroligt många fälleben, gropar på vägen. Det är OK. Man måste få misslyckas då och då, allt är inte guld och gröna skogar. Om livet var för enkelt, skulle det vara roligt då?

Mindfulness

2012-01-11T07:38:00.002+01:00

C har pratat om detta vid flera tillfällen.... Jenny bloggar om det... Det är hur stort som helst och jag har inte sett det.

Eller det är nog fel uttryckt, jag har hört talas om det, men inte tagit det till mig helt. Inte utforskat det. Jag har varit där och nosat men inte mer, aldrig förstått innebörden fullt ut. När jag gjorde mina friskhetsförsök för sex år sedan läste jag bland annat boken Lycka! av Dalai Lama, vilken faktiskt är en liten del av just mindfulness, som har ett ursprung i buddhismen. Kanonbra bok vad jag minns, ~~synd bara att jag glömde den på flyget till Madeira.~~

Mindfulness betyder medveten närvaro, mer om vad det innebär får ni själva googla, gör det! Jag är inte alls rätt person att förklara vad det är men ju mer jag läser om det ju mer övertygad blir jag, om att det är exakt det jag behöver. Inte bara jag, utan de flesta! Man kan tro, inbilla sig att man lever här och nu, ~~man är ju så duktig~~.

När det kommer till just ätstörningar och mindfulness, särskilt anorexi tydligen - fast det ifrågasätter jag, ja då har det tydligen stor inverkan, påverkan och kan göra skillnad. Jag krockade under mina egna små efterforskningar med en artikel som jag tycker att du ska läsa! Kritisera, men läs, för oj vad den var pricksäker i hur man kan tänka. Den anorektiska rösten, kontrollkänslan, undertryckande av känslor, självkritiken mm.

Du kan läsa artikeln HÄR

Jag måste erkänna. Jag är nyfiken. Jag tror.

Hemläxa. Oj vad pricksäker och än har jag bara kommit cirka 50 sidor, ser fram emot resterande.

De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem - Arthur Freeman

Acceptans

2012-01-10T07:56:00.000+01:00

Dejt med C idag

Känns faktiskt lite nervöst, för det har gått så bra den sista tiden, ~~ja sen jag nyktrade till efter julens baksmälla och fångade mitt förnuft igen~~. Nervös behöver jag egentligen inte vara men det känns annorlunda på något vis, bra!

Anorexin är ju en lurig jävel och jag har garanterat en massa fälleben framför mig som jag själv, medvetet som omedvetet, placerar där. Men istället för att snubbla på dem är tanken att gå runt dem, hoppa över dem och eliminera dem. Tillsammans med C ska jag försöka synliggöra mina egna fällor, för hur bra man än är så är man inte mer än människa och därmed allt annat än perfekt.

Angående vikten och vägandet har jag totalt floppat på den punkten. Men istället för att se det som något negativt och försöka vända på det så, ja varför inte? Jag väger mig, men hur har jag sett på siffrorna förut, negativt om de går upp och positivt om de går ner, varför det?

Jag har lagt så mycket värde i siffror, hetsat mig själv med dem, lagt ett värde i vikten. Men kan man tänka så borde man kunna tänka motsatt. Acceptera det, sluta lägga ett värde i dem, siffrorna. Jag har en tanke på att om jag accepterar siffrorna, inte ser dem som en hetsjakt, slutar lägga ett värde i vad det står på vågen - accepterar. Ja då kommer tvånget att jaga siffrorna försvinna.

Acceptans är vad jag ska jobba med!

Fler rosor av maken, han kommer hem med en nästan varje dag numer. Fantastiska man.

Det ska göra ont!

2012-01-09T14:16:00.000+01:00

Alltså, vem har sagt att det ska vara lätt - men för den delen behöver det ju inte vara så svårt?

Att bestämma sig är steg 1, har man inte bestämt sig kan man fortsätta rikta fokuset på just det, annars slösar man bara bort tid på att försöka bli frisk. Har man inte bestämt sig fullt ut så kommer man ändå bara bita sig själv i rumpan.

När man väl har bestämt sig, börjat tugga, ja då är man på väg. Svårare än så är det inte.

Eller?

Självklart kommer ju alla kroppsliga symptom, ångest. Ätstörningen kommer protestera, hela ens värld kommer vändas upp o ned. Eller fel, ätstörningens värld kommer att göra det. Det är den stora skillnaden, som man får påminna sig om när det känns som jävligast. Det är inte jag som mår skit, det är min sjukdom som gör. Bra!

På det sättet är det något positivt att det är helvetet själv när man väljer att göra resan tillbaks. Helvetet i sig visar ju att vi gör rätt, right. Vissa saker gör ont, vissa saker kanske ska göra ont, lämna ett ärr.

Som jag har sagt förut, visst är den här sjukdomen helvetet på jorden men samtidigt är den det bästa som hänt, det står jag fast vid. För att leva livet halvdant, glaset halvfullt, utan att uppskatta det fullt ut. Vad fyller det för poäng, mer än ren och skär överlevnad.

Man får försöka uppskatta att det gör ont att bli frisk för det är just den smärtan som kommer leda till att man blir fri. Smärtan visar att vi gör rätt!

Har en groda i köket, barnen kallar den för mammas matgroda. Den har sån skön laid back stil, påminner om att det är just den attityden som ska gälla inför maten och ätandet i husets hjärta - köket.

Avslappnat, tillbakalutat och med ett leende lite på sniskan.

Förbättringssymptom

2012-01-09T07:23:00.000+01:00

Jag har så många gånger ältat det här om alla symptom man får av att gå från ett anorektiskt ätande till ett normalt tuggande.

Det kan ofta kännas som man behöver försvara sig, försvara sig inför de som aldrig genomlidit detta, de som inte förstår eller ens kan tro att det kan vara sant hur kroppen faktiskt reagerar. Att man inte är onormal, tvärtom.

Förra veckan fick jag ett dokument av fina Camilla med bloggen ResanUpp. Hon hade själv med den i sin blogg och jag tyckte den var så klockren att jag bad snällt om att få visa den i min egen. Hon har i sin tur fått den på sin ÄS-mottagning.

Alla som har en ätstörning, vilken det än må vara, borde få se den här listan. Alla äs-mottagningar borde dela ut den. Jag har aldrig sett den, inte någon liknande och då har jag ändå haft kontakt med vården till och från sen 2002, alltså 10 år.

Så tack Camilla!

Den skulle gå att modifiera, en för vuxna och en för unga. En för män och en för kvinnor. Men sammantaget så är den så förtydligande.

Fortsatt tuggande och vin i köket innan kl 8

2012-01-08T08:38:00.001+01:00

Oj vad det går bra för mig just nu! Måste ge mig själv en klapp på axeln, för även om ångesten, tjockkänslan har infunnit sig om och om igen så har jag inte agerat efter det. Jag har bitit ihop, låtit känslorna finnas, rinna av och fortsatt tugga.

Jag bara måste citera fina Emmas kommentar här i bloggen

"Känslan" av att vara tjock är egentligen inte en känsla, utan en TANKE. Om man jämför, blir det ganska logiskt. Glädje, sorg, ilska - de är känslor. Tjockhet - ingen känsla.

Så sant! Så rätt!! Det får bli ett mantra.

Här har det lagats mycket mat i helgen, jag har vågat mig på att äta potatis, kött och annat som jag inte ätit på länge. Vem kan tacka nej till helstekt entrecote med chimichurry och ett litet glas rött en lördag? Anorexin, ätstörningen hade givetvis velat slippa men inte jag, det är det som är skillnaden. Att låta sig själv få vara just - jag.

Sjukdomen är så full av förbud, vad vinner man på dem? Tillfällig ångestdämpning, ja, men vad i långa loppet? Nej det är inget man blir lycklig av.

Idag stod jag med vinet i köket redan kl 07:30. Nej, inte för att dricka ~~såklart~~, utan jag har redan lagat dagens middag, Jamie Olivers 5-timmars lamm, med lite modifikation. Kan säga att det redan luktar mums här på Berghalla.

Hej då grytan, vi ses om 5 timmar!

Detta finns i:

1 lammstek

1 pkt bacontärningar

3 hela rödlökar

4 stora vitlöksklyftor

Lammet har fått steka i olivolja, smör och rikligt med svartpeppar och salt. När kanterna var brynta åkte bacon, och löken i och allt fick gossa lite tillsammans i pannan. Sen lyftes helheten över till en stegryta för ugn. Till detta tillsattes:

6 hela morötter i bitar

6 Delikatesspotatisar och Sparrispotatisar, hela och delade med skalet kvar

3 palsternackor i bitar

1/2 rotselleri i bitar

1/2 kruka färsk timjan, hackad

1 kruka repad och hackad rosmarin

1/2 strimlad röd chili

3 lagerblad

ca 2 msk italiensk kalvfond

Över allt toppade jag med 1 flaska vitt vin, lika mycket vatten, mer salt och svartpeppar och olivolja med citronsmak.

Helvete

2012-01-05T14:04:00.000+01:00

Jävla förbannade ångest!

Magen sväller, spänner, gör sig påmind. Tjockkänslan tar över fullständigt, impregnerar hela mitt jag.

Varför kan jag bara inte få äta utan att känna så här?! Just nu vill jag bara lägga mig platt, ~~helst göra mig av med middagen~~ som idag bestod av färsk spätta, grönsaker. Inget farligt. Jag tänker inte genomföra den dumma tanken, men den är lockande. Få bort tjockkänslan, spännkänslan och bara ge upp.

När jag mår så här vill jag bara sluta äta, bli smal, känna mig smal. Fast jag vet att det är fel, jag känner mig inte smalare, ~~eller lite kanske~~ men det är inte värt det. Jag blir ändå aldrig smal nog, det duger aldrig.

När jag känner så här hatar jag mig själv, in- och utsida. Kroppen känns som en overall som man skulle göra vad som helst för att hoppa ur. Men det går inte, den möjligheten finns inte.

När den här känslan infinner sig vill jag bara stänga av, sluta existera och fly!

Ingen av alternativen är aktuella. Nu gäller att sysselsätta sig, skriva av sig, fortsätta, fokusera om, fokusera rätt.

Hanna Tipsar

2012-01-05T12:09:00.002+01:00

Precis handlat på Maxi, tiden rusar iväg i takt med att mitt blodsocker rasar, trots att jag åt mellis precis innan jag åkte hemifrån.

Så.... trycker in ett extra mellis, underbara goda Wild Chips. Supergott saltat viltkött, rekommenderar dem varmt! Lite salta är de så man får inte glömma fylla på vätskeförrådet samtidigt.

.

Dyra, men en klart bra livräddare när man behöver något kvickt och ska sätta sig i bilen.

Kära Sömn - kom tillbaks!

2012-01-05T08:57:00.000+01:00

Åhh min kropp reagerar på förändringen, kolhydraterna som varit så frånvarande under lång tid.

Kvällstid hamnar jag i någon form av "paltkoma" förmodligen för att matsmältningen kräver sådan direkt och enorm energi.

Sen är jag vaken nattetid, magen jobbar för fullt, spänd som en boll och hela jag känner mig slutkörd. Dessutom har jag lagt på mig en massa vatten, något jag vet försvinner av sig själv om jag bara fortsätter tugga. Låter kroppen få vänja sig, anpassa sig och komma tillbaks.

Jepp, jag är skitgnällig och tråkig idag, ~~men det skulle ni med varit om ni varit vakna sen 00:10 inatt~~, stirrandes i taket, surfa en stund, vrida sig och höra älsklingen andas. Bli varmare och varmare av kroppens hårda inre arbete, svettas mellan brösten trots en sovrumstemperatur under 10gr.

Överväger seriöst att dra ner på vägandet. Jag vet att det är det enda rätta, men det är inte lätt. Det är säkerligen i stil med att få en knarkare drogfri över en natt. Men att väga vätska, tillfälligheter som nu kommer uppstå, vikten som kan skilja enormt bara på ett par dagar. Det är mumma för anorexin, det gör att det kan bli än svårare att ta de där viktiga stegen fram i rätt riktning.

Så jo, sluta väga sig varje dag, börja begränsa det till 2 gånger i veckan som en start, vad tros om det? Ohh det känns skitläskigt ska jag erkänna, huuaaaaaa, ska jag verkligen våga detta. ~~Känner kallsvetten som kryper sig på~~.

Hur man äter

2012-01-04T08:48:00.000+01:00

Det här inlägget var jag tvungen att ta här i bloggen, gör gärna så med fler, så har ni frågor, vad det än må vara, kör!

Alltså det här med att äta. Hur GÖR man? På riktigt? Hur vet man vad man ska äta och hur mycket? Eftersom jag inte har någon hjälp i nuläget försöker jag lista ut det här själv och jag trodde det skulle vara lätt. Har dock insett att jag inte längre har ngn aning om hur jag ska göra med mat. Jag har som du svårare med viss mat och jag har begränsat mig mer och mer och allt utanför "säkra zonen" blir helt omöjligt och jag blir handlingsförlamad. Hur gör man? Tips?

Att säga att man inte vet hur man ska tugga, hur man ska äta är att lura sig själv. För det är egentligen inte så komplicerat som man gör det till, det är egentligen så enkelt som att tugga.

Däremot är det skitsvårt att veta vad, hur, när och ofta varför. Anorexin är ju där hela tiden och talar om motsatser, tills man blir så less på hela den inre konflikten att det är lättare att skita i allt, strunta i att äta, bedövas av svälten.

Det viktiga är att utmana sig själv, gå emot ätstörningskänslorna, äta utanför sina trygghetszoner. Vissa är skitsvåra att ens se! Men tar man lite här och lite där, naggar anorexin i kanten bit för bit ja då tror jag man ser allt tillslut.

Men man måste tugga. Är bröd förbjudet, ät just det, en skiva till frukost. Är godis förbjudet, ta då en bit du gillar en fredagkväll eller när lusten faller på. Är spaghetti läskigt, ja prova att smaka. För vad är det värsta som kan hända? Ångest, ja, men man dör inte. Däremot dör man garanterat av att inte äta, livslusten försvinner i takt med att kilon rasar, den inre stressen ökas snarare av trygghetszonerna än tvärtom, de är rena rama lögner.

Handlingsförlamad blir man för att man låter anorexin styra, välja. Du har inte valt att vara sjuk men du kan välja att bli frisk, brukar jag upprepa lite då och då. Allt är möjligt.

Sen med det inte sagt att det är lätt. Inte det minsta. Men det går!

Så mitt tips blir sammanfattat: Börja tugga, ifrågasätt trygghetzonerna, våga prova och sök hjälp.

Rekommenderar återigen, varmt denna bok - Mattillåtet av Gisela van der Ster

Skinny Love

2012-01-04T07:23:00.000+01:00

Rubriken låter ju inte så peppande men versionen som Birdy gör av Bon Ivers låt är ljuvelig

God morgon förresten. Vaknar idag med ont i magen, uppkördhetskänsla, ömhet och allmänt fysiskt skit. Det är så lätt att ge upp när kroppen protesterar, gör sig påmind. När tjockkänslan tar över.

Men, well, fokus på målet!

Dagens Ros

2012-01-03T16:53:00.000+01:00

Jo så säger maken, att jag får dagens ros varje dag.

Det är NI, underbara fantastiska ni som läser, som skickar mail, kommenterar, visar ett enormt förtroende och uppskattning. Jag måste erkänna att jag aldrig kunde tro att jag skulle kunna beröra eller påverka en endaste liten själ. Men det har hela tiden varit målet. Att bli frisk och ta med mig så många jag bara kan, om jag bara lyckas få ett endaste litet friskt frö att växa och utvecklas i någon annans lika indoktrinerade och sjuka hjärna som min egen.

Jag har precis som alla andra stunder av tvivel på mina egna förmågor, mitt ork. Men det är numer känslan av att faktiskt stå för allt jag säger, genomföra det och hålla mitt löfte inför alla och framför allt mig själv, som är enormt peppande och en oerhört stark drivkraft. Det är otroligt positivpeppande att ni finns, trots att det är en sorg att jag inte är just - ensam.

Så jag vill dela med mig. Maken kom igår hem med en ros, för att visa kärlek och uppskattning, bara för att. Den vill jag dela med alla er som positivpeppar och bara finns, följer med mig, låter mig så ett frö.

Tack!

Det gör ont...

2012-01-03T09:44:00.000+01:00

Tillsammans med C bestämde vi förra veckan att jag ska äta en skiva bröd varje morgon. Jag har enormt svårt för kolhydrater, jag vet inte varför men det tillhör helt klart min ätstörning. Vissa kolhydrater tycker jag är tråkiga och känns därmed onödiga, detta har nu gått så långt att jag faktiskt inte vet vilka kolhydratrika livsmedel jag faktiskt gillar längre.

Som ett litet barn på nytt får jag alltså utmana mig själv, prova allt och göra om - göra rätt!

Bröd kan verkligen vara asgott. Men det triggar också hunger, det vet säkerligen C ~~som har lurat i mig detta~~. Samtidigt försöker jag påminna mig om att den här hungern som jag känner, den hade inte funnits där om jag varit frisk, fysiskt frisk. Jag är övertygad om att alla med en ätstörning, vilken det än må vara, är livrädda att inte kunna sluta äta. Anorektiker är rädda att det aldrig ska ta stopp, att det ska övergå i övervikt eller bulimi.

Så är givetvis inte fallet, äter man normalt, så känns det allt annat än det men det är kroppens reaktion på vad vi gjort med den under lång tid. Det kommer ställas tillrätta om man bara låter kroppen få vänja sig igen, även psyket.

För att citera en gammal favorit, Karin Boye - Det gör ont när knoppar brister

Förmiddagens mellis! Trots att jag redan ätit dagens brödranson så fortsätter jag att göra om och rätt.

Fullkornsklämma med basturökt skinka, gurka och philadelphiaost. En skål med Keso - äpple, päron vanilj.

Supergott!!

Mätt och ÖM i magen men man får se det för vad det är och vart det ska leda, right?

Theme Song

2012-01-02T15:04:00.000+01:00

Musik är mumma för själen.

Alla har vi väl någon som kittlar oss lite extra, lite sådär feel good.

Vilken är din theme song? Här är en av mina....

Trycker lite extra på vikten av nuet, leva NU och att det faktiskt inte alltid är så komplicerat som man ofta gör det till.

Att vårda sin investering

2012-01-02T08:55:00.000+01:00

Jo det är så man får se det.

Vår kropp, vårt liv är vår viktigaste investering och är avgörande för allt som händer runt omkring oss.

Ju mer man går ner i vikt, om man passerar normalvikten eller om viktnedgången är osund, ja då känner man sig större och tjockare för varje hekto som man tappar.

Självföraktet ökar och går man ner ytterligare så känner man sig bara ännu fetare, mer misslyckad och hjärnan indoktrineras av negativa tankar.

Kompensationsbeteenden, och ibland även självskadebeteenden, smyger sig på - fortsatt svält fungerar nu som ett bedövningsmedel.

Det finns inga duktiga anorektiker, alla känner sig lika misslyckade och tjocka, livet passerar och den så kallade investeringen går i fullständig bankrutt, konkurs!

Nu är det andra bullar som gäller för den här mamman! Jag tänker själv välja att se mig själv, min kropp och mitt liv som ett företag. Hur vill jag att företaget ska styras, hur vinstgivande vill jag att det ska vara? Jag är själv VD i mitt eget företag. Det är mina beslut som är avgörande och det är mitt egenansvar över min investering - mig själv.

Den allra värsta utmaningen för Ana är vikten. Det allra värsta jag kan göra mot min sjukdom är att gå upp i vikt. Jag är på väg, jag har börjat gå åt rätt håll men jag har en bit kvar och det får bli en målsättning. Sluta fokusera på vikten, låta kroppen hitta tillbaks till min egen biologiska vikt igen. Men det finns mycket mer att jobba på.

Ett exempel, jag kan stå och laga frukost till alla i familjen, vi äter alltid tillsammans. Jag står och brer likadana smörgåsar till oss alla, men den stora skillnaden är att när det kommer till min macka så tänker jag, det gör jag inte med övrigas. Även om slutresultatet, smörgåsarna, blir identiska, så finns det tankar bakom min, men inte bakom deras.

Likadant fungerar det med tallriksupplägg, När jag lägger upp en tallrik till min kärlek lägger jag upp det jag tror han vill ha, det jag vet att han tycker om. Till mig själv lägger jag upp med tankar, inte om hur gott det ska bli, inte om vad jag vill ha - för jag har skitsvårt att särskilja vad jag vill ha, vad jag får och vad jag borde ha.

Så, för att nu inträda som VD i mitt eget företag, vårda min investering så är det dags att ge vissa sparken. Då pratar jag om beteenden och tankar. Tydliggöra vilka tankar och mönster det är som bryter ner istället för att bygga upp. Vara råärlig mot mig själv!

Underbart!!

Bot och Bättring

2012-01-01T07:00:00.000+01:00

Den här veckan kommer många hoppa in i sina nya träningskläder, använda det nya gymkortet.

Den här månaden, Januari, kommer många rikta sitt fokus på att kompensera, göra rätt för sig, släta över det dåliga samvetet efter decembermånadens ~~förfall~~.

Inatt lovade sig många ett nytt friskt, sunt och smalare år.

Det finns ingen månad på året som hetsen och pressen, förväntningarna, är så stora att de överskrider allt förnuft. Det finns inga rimliga gränser för de krav som nu ställs.

Men vi kan välja att strunta i det, återigen fråga oss - Vill vi vara bäst på att passa in i en orimlig men förväntad mall? Eller vill vi vara bäst på att åtminstone försöka leva ett så friskt liv man bara kan?

Bäst är nog fel ordval, men bot och bättring kanske ska inleda 2012. Eller inte kanske, det ska!

Säg hej till Pettson - givetvis har vi en Findus också

Nytt år, nya möjligheter?

2011-12-31T13:12:00.000+01:00

Ja det mesta är en definitionsfråga.

Både jag och älsklingen har under dagen som gått diskuterat det bästa och sämsta med 2011.

Bäst 2011:

* Makens fantastiska altanbygge - som avslutas 2012 med tak över integrerade entrén och ett utekök

* Besöket på danska badhotellet The Reef

* Älsklingens nystartade företag tillsammans med J, som redan nu är enormt framgångsrikt

* Anorexin

Sämst 2011:

* Älsklingskissen dog en onödigt tidig död på vägen utanför

* Dåligt med pengar - allt in i hus och företag

* Anorexin

Sammanfattningsvis kan man då säga att anorexin faktiskt både tillhör det bästa och det sämsta. Givetvis för att det är helvetet på jorden, för både mig, maken och familjen. Men samtidigt är det ett lyft, vi har medvetandegjort och lyft sanningar vi aldrig trodde fanns. Vi har utvecklats och kommer bära med oss detta som en negativ ryggsäck som påverkar vår relation och vårt liv positivt.

Ärligheten har varit A och O. Att vi har varit ett team! Det har varit min sjukdom, sen har det varit jag och A.

Så vad händer 2012?

* Jo, jag blir frisk och fri! Du hänger med! Allt är möjligt bara man har viljan!

* Mjukstarta på jobbet för att sedan se nya möjligheter och utveckling. Att ge är viktigare än att ta.

Idag, NU. Leva i nuet. Glöm inte det!

Kvällens meny, ja för jag tänker inte låta sjukdomen ta del av min utveckling frammåt, att välkomna ett nytt år.

Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor på en bädd av ärtpuré

Huvudrätt: Grillad lammytterfilé med sparrispotatispress, karljohansvamp och rödvinssky, rostade pinjenötter och färsk sparris

Efterrätt: Saffran och Honungsglass med färska hallon

Blir en smidig, snabb och enkel meny i år, vi trotsar pannacotta, oxfilé och det klassiska som jag personligen är så trött på. Vi bojkottar fyrverkerier, det är slöseri med pengar och skadar djuren och miljön. Vi får se om vi är vakna till tolvslaget för att vi väljer att skita i måsten och följa vår egen lust och känsla.

Så kära kära NI, Gott Nytt ÅR och nu jävlar ska vi visa, bevisa, att 2012 är VÅRT år!!

SKÅL!

Skumpa är skumpa, allt annat med bubbel är mousserande vin, inget fel med det, kan vara tvärtom, men kalla det tamejfan inte champagne om det inte är det.

Egoism

2011-12-30T08:04:00.000+01:00

Jo nu har det slutat storma. Inne som ute.

Som sagt, dagarna efter jul och helger fyllda av mat, förväntningar, glädje, förhoppningar och undantryckt ångest. Genererar just det - ångest. Svårhanterlig sådan, som löper amok i ren och skäl ilska och frustration.

Men, som jag sa tidigare, det får vara så, rinna av. Nu är det lugnare och då kommer nyår.

Det här året har vi valt att fira nyår ensamma. Utan nära och kära. Av ren egoism. Man skulle kunna tro att det är på grund av anorexin, ~~som gärna är ifred~~. Men faktiskt inte. Det ska bli härligt att fira utan att känna att man behöver prestera, utan att ha koll, utan att anpassa sig, utan att ha några förväntningar. Ibland behöver man bara stänga av, skaka av sig julens baksmälla, andas och hitta uppskattningen inför det nya året tillsammans med sin älskling.

Att umgås med sig själv, sin partner, under festliga förordnanden. Att visa varandra, att visa sig själv uppskattning. Att skåla med sig själv. Det är också viktigt. Det är viktigt att vara social, både med andra och sig själv.

Oftast rinner tiden iväg, man glömmer bort att ge sig själv uppskattning till förmån för andra. Man pysslar och servar, tar hand om andra, men glömmer sig själv.

Det här med att vara ego är som att gå på en fin fin tråd. Ego, egoism är så negativt laddade ord. Men det är oerhört viktigt att bejaka sitt jag. Sitt egenvärde och sina egna behov, utan att för den delen trampa på andra. Ofta är det av rädsla för att vara för egoistisk som man står tillbaks.

Men det är dags att förändra det - bli mer egoistisk på ett positivt sätt. Sluta ständigt stå tillbaks, balansera upp och ifrågasätta.

Fråga sig själv - vad vill jag?

Stånga skallen blodig

2011-12-28T13:10:00.000+01:00

Jo jag är arg, förbannad, irriterad, tjurig och en jävla b i t c h rent ut sagt.

Ledighet, tid tillsammans, som ska vara glädje, mys och kärlek. Det blir för mig en prövning. Anorexin blir direkt hotad, krav, måsten och upp o ner vända rutiner. Hon protesterar högljutt!

Jag vet att det är så, det är en del av julens baksmälla. Den delen man måste möta, låta rinna av istället för att hångla upp ~~och sen gifta sig med~~.

Det är när det känns som mest motigt, när man vill ge upp, skita i allt och bara göra som hon säger, som det är som allra viktigast! Det är exakt just då man är vid ett viktigt vägskäl, det är exakt just då man kan fälla avgörande beslut. Svåra förtillfället men det enda vinstgivande.

Att slappna av i ett sånt här läge, följa med henne, det lättaste. Stänga av, vaggas in i ormens väsande. Det är livsfarligt!

När allt känns som värst är det exakt just då man ska veta att man gått steg framåt, att man uppnått något, att man tagit steg i rätt riktning. Det är inte läge att backa, man får ju ändå bara börja om, spilla mer tid. Nej det är nu man ska göra sig själv medveten om att man är någon utöver sin sjukdom.

Hyckleri

2011-12-27T16:46:00.002+01:00

Jo, men det är det värsta jag vet!

Jag känner många som hycklar, de flesta vet inte ens om att de gör det, de lever i sin bubbla. Jag är inte sämre jag.

Jag tror att jag kan låta så sjukt präktig och duktig. Jag är allt annat än det. Jag vet hur man ska tänka, vet hur man ska göra. Men det är knappast detsamma som att det fungerar felfritt i praktiken.

Kompensationsbeteende är ju bland det värsta jag vet, och vet ni, det är något jag fajtas mot varje dag! ~~Jag är ett odugligt kräk när det kommer till den biten!~~

Ett flertal som försöker bli friska är livrädda för viktuppgång. Man läser om andra, som kämpar och att det tar tid att gå upp i vikt. Men äter man själv går man upp fort som fan, right? Hur kan det komma sig, är man unik? NEJ... alla kompenserar, men ingen säger nåt. Det är just det som tar tid att komma över, dels att få ett friskt tänk, våga utöva det OCH att minska sina kompenseranden. Är man underviktig SKA man gå upp i vikt, det går fort i början, det är normalt. Sen planar det ut, kroppen anpassar sig.

Att våga bryta helt, sluta kompensera, börja äta normalt, våga leva..... det är DÅ man är på väg, på riktigt!

Varför är det så svårt? Varför går man emot sig själv? Varför låter man inte sig själv leva, när vi kanske bara har en chans att leva här och nu...

Min Kärlek

2011-12-27T10:00:00.000+01:00

Det är när man mår som sämst man behöver det som mest - Kärlek.

Det är när man förtjänar honom som minst man behöver honom som mest - min Kärlek.

När jag träffade min make för 6 1/2 år sedan var det en sån där kärlek som ingen tror på förrens man får uppleva den själv. Kärlek vid första ögonkastet, ljus som slocknar, ljud som försvinner och allt fokus på bara en individ, den stora kärleken.

När jag träffade min stora kärlek var jag fysiskt frisk, i balans och på god väg mot ett fulländat liv. Tillsammans blev vi ett, vi hade oskyldigt pussats på en parkbänk, träffats totalt nio timmar innan en garderob röjdes ur, en tandborste adderades på mitt tvättställ och vi blev sambos. Exakt ett år på dagen, bytte vi ringar inför våra familjer och vänner, massor av kärlek och stor fest.

Vårt liv avspeglar vem vi är, båda är vi ytterligheter, det är antingen svart eller vitt. Vi sätter ribban högt, vi har mål och ambitioner, om än olika sådana så går vi hand i hand parallellt med varandra. Vi är dynamiska och skaffade barn tidigt i relationen, hann med 4 missfall innan sonen, utredningar som visade något vi redan visste - att vi är extremt kompatibla. Vi var, är, alltså som gjorda för varandra på fler plan än vi ens kunde tro.

Vi hann med ytterligare ett missfall innan vi testade positivt med dottern, en vecka innan sonen fyllde ett år. Vi hittade det hus vi håller på att förvandla till vårt drömhus, jag voltade med bilen i v24 - klarade mig med änglavakt, det var inte min tur att lämna jordelivet helt enkelt.

Dynamik, kärlek, massor av kärlek och fullt ös - det är jag och min make.

Ledsamt nog har jag gått i en cirkel som har slutits, anorexin som dammades av från hatthyllan och tog plats i mitt liv igen. Men denna gången är det annorlunda, nu har jag min kärlek. Jag är inte ensam - även om jag känner mig ensammast i världen.

Nu förtjänar jag honom som minst - men behöver honom som mest.

Minns ni bilden....

2011-12-26T18:16:00.002+01:00

EN gissade rätt på den här bilden..

Jepp.... det är en Ljusvässare!! Oerhört onödig pryl, tills man äger en! Den är grym!

Julens Baksmälla

2011-12-26T08:33:00.000+01:00

Tiden innan jul är faktiskt inte så farlig, oftast har man så fullt upp att man varken hinner tänka eller känna efter fullt ut. Mitt under självaste julrushen ligger fokus på så mycket annat, barnen, familjen, allt som ska ordnas och de krav och förväntningar man ställer på sig själv.

Det är rätt likt en smärre fylla. I början känns det fint, sen blir det virrigt, dimmigt och sen kommer baksmällan!

Julens baksmälla är nog värre än inledningen av den. Det är nu man ska gå ner 10kg till nyår, börja träna hysteriskt - aldrig är gymmen så överbelamrade som i januari! Det är nu man ska kompensera för all njutning, tänka på beach 2012. Eller hur?

Det är nu det är viktigt, nu om någonsin! Viktigt att ta en sekund i taget, fokusera! Ifrågasätta!

Vill man sålla sig till massan av folk som är missnöjda, kompensationsbeteende och faktiskt ett liv som är tomt och ofulländat. Man får tycka vad man vill men jag anser att kompensationsbeteende är sjukt. Träna eller göra förändring på annat sätt för att man tycker att det är härligt är något annat, men att göra det för att det varit jul, för att kompensera,är inte ok.

Särskilt inte om man har en ätstörningshistorik eller lever med en vid sin sida - då är det uteslutet!

Mantrat:

Vill vi tävla om vem som kan bli bäst på att bli smalast?

Eller vill vi tävla om vem som kan bli bäst på att leva?

Rätt självklart val va? Ingen vinner tävlingen om att bli smalast. Inte ens den som fått plats under jord i skuggan av en sten. Men att bli bra på att leva sitt liv, må bra, njuta, leva, det är något att sikta på.

Som sagt, Julens Baksmälla är hemsk! Men den är inte just mer än så, en baksmälla. Det går över, den hemska känslan! Låt inte känslan ta över, låt den rinna av.

Sen tar man nya friska krafttag!

Påminner om vår anonyma stödtråd på Familjeliv http://www.familjeliv.se/Forum-4-46/m60802490.html

God Jul

2011-12-23T20:28:00.001+01:00

Glöm inte njuta... Unna er det!

.

Bloggaward!!

2011-12-23T09:18:00.000+01:00

Wieeeee tänk att jag fått en sådan!

Tack underbara Jenny!

Motiveringen:

Hanna-som i sin bloggar om sin väg mot ett friskt liv fritt från anorexi. Jag tycker det är så bra att du bestämt dig för att ha en positiv blogg, en peppande blogg som har friskhetsperspektivet i fokus. Det är så viktigt att lyfta fram att ätstörningar inte bara drabbar unga tonårstjejer, utan att det är en sjukdom som även vuxna kvinnor och mammor kan ha.

Oj, det känns verkligen i själen, jätteglad!

Bloggawarden ska givtvis skickas vidare men det är något jag kommer göra under mellandagarna, ska klura och verkligen ge en tanke åt de jag kommer dela bloggawarden till.

Idag är det lilljulafton, vi firar idag med makens familj. Jag vet hur överjävligt det kan kännas med dessa helger, ledighet som ofta är förknippat med mat och ångest. Jag vill därför uppmana alla att försöka stänga av hjärnkontoret ett tag, strunta i ångesten och bara för en stund vara så frisk och normal som man i grund och botten faktiskt är.

Tiden kommer inte tillbaks och vi har inte råd att förlora mer än vi redan gjort.

Stor kärlek till alla er som orkar med mig och min blogg, läser och följer mig.

God Jul och glöm inte ta hand om er!

(by the way - naglarna gör det skitsvårt att blogga!)

.

Gissa prylen?

2011-12-22T10:28:00.001+01:00

En liten utmaning... är det någon som kan gissa vad detta är?

Kan säga så mycket som att de ska sitta ihop, jag har använt den flitigt nu i jultider och den har inget med mat att göra.

Så.... någon som vågar gissa eller kanske rentav vet?

Periquita

2011-12-20T21:32:00.001+01:00

Gilla... Tisdag men julvecka....

.

Tror folk att de ska dö svältdöden???

2011-12-20T14:39:00.000+01:00

Ja man kan ju faktiskt undra när man går på ICA nu sista julveckan och ser folks överfulla vagnar, lassade för flera kompaniers överlevnad under många veckor framöver. Alla ordnar ju inte middagar, många åker iväg, samlas i familjer. Men man kan nästan tro att sista dagen är kommen och att den som kan trycka i sig mest på kortast tid vinner.

Är man hungrigare för att det är jul, måste man äta så otroligt mycket mer? Lite mer, fine, men sådana kopiösa mängder?

Man blir mörkrädd av tanken på hur mycket som faktiskt hamnar i sopen.

Well...

Klorna ja! Nu är de fixade o fina! Provade ett nytt ställe i stan, Beautiful Nails center i Borås, o vilket kanonställe det visade sig vara! Hon som gjorde naglarna var duktig, trevlig, snabb och framförallt superbillig! Jag valde fransk, vanlig enkel och lite trist kanske, manikyr. Velade lite om glitter men nää, vill ha vit tipp och kommer glittra på lite själv utanpå istället.

Här har ni före och efterbilder, skillnad va!

Kan ni gissa vad det kostade?

250 kr

Otroligt billigt och jag kommer från nu lämna in mina tassar där för renovering var 3:e vecka.

Fixa klorna

2011-12-20T08:37:00.001+01:00

Egenfix är guld för självförtroendet!

Väntar just nu på att få klorna fixade, katastrof tråkiga i nuläget.

Lovar att visa före och efterbilder sen!

.

Jul på Berghalla

2011-12-19T08:21:00.000+01:00

Iår blir julen på Berghalla svårslagen, iallafall när det kommer till granen. Granen är makens ansvar, han vet hur kräsen jag är och vågar väl inte annat än komma hem med det mest perfekta han kan hitta, och han lyckas! Iår bättre än andra år och då ska tilläggas att föregående år har varit mer än bra.

Julen är ju generellt en jobbig tid för alla som har någon form av ätstörning. Personligen tycker jag inte det känns så farligt. Jag är ingen storätare av julmat, är inte överdrivet förtjust i godis och sötsaker och har därmed inte svårt att säga nej till det. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att inte bli påprackad mat jag inte föredrar eller vill ha.

Appropå gran och pynt, jag vill ogärna ha flera lika saker i min gran, gillar när det är en kula av varje, när man varje gång man kikar in i granen ser något nytt. För mig blir det lite magiskt då, som barn på nytt. Här är ett axplock av mitt pynt.

Årets julkula 2011 går i grönt

Julkulan 2007

Julkulan 2008

En gammal goding från början av 2000 från Åhlens

Något jag har frångått regeln gällande antal, dessa små raringar har jag flertalet av, gjort dem själv. Tyvärr tycker barnen om att slicka på dem så jag gissar att jag får pyssla ihop ett gäng till om något år

En klassisk kotte

Årets julkula 2009

Presentkula till maken, han älskar feta katter och vad passar då inte bättre än denna lilla sötnos. Eller den är faktiskt ~~skitful~~ men den var så typisk och passande min älskling så då får den alltid plats

Årets julkula 2006

Fantastiskt nog ligger ett nära 10cm vitt snötäcke ute på gården i skrivande stund. Håller tummar och tår för att vi får behålla snön över julhelgen. Vårt hus ligger i en köldsvacka så det är aningens större chans än för grannbyar o grannstäder att det ligger ett par dagar, eller ett par timmar längre.

Skitdag

2011-12-16T15:54:00.001+01:00

Ana vann, ger man henne ett finger äter hon hela handen.

Ingen lunch efter C. Älsklingens reaktion på den långa kön utanför restaurangen närde min osäkerhet och gav därmed Henne mat istället för mig.

Well... Ny dag imorgon! Sladda in från sidan var det ju.

Att prioritera sin tid

2011-12-16T08:32:00.000+01:00

Just nu tackar jag min lyckliga stjärna för att jag faktiskt är sjukskriven. Hur ska man ha tid med allt annars och ändå ha tiden att ta hand om sig själv? Eller är det så att alla bara gör, kör och skiter i sig själva under perioder av stress och göromål? Är det hälsosamt att göra så?

Det må kanske vara det vanligaste när det kommer till sånt som julhelgens alla ~~krav och måsten~~, allt man vill hinna med, allt man inte hinner och det man glömmer. Att man ställer sig själv åt sidan en period. Men får man inte ett bakslag senare då?

Man får nog prioritera, hur höga krav ska man ha och till vilket pris?

Well, nu är det tacksamt nog att när det något jag är bra på så är det att organisera och planera. Självklart har det med mitt kontrollbehov att göra men det är även en del av min personlighet. Det finns en anledning att det ofta är jag som styr upp andra i min omgivning, gör konsekvensanalyser och tar beslut. Oftast till det bästa även om det inte alltid är roligt i början, att dra av ett plåster gör ibland ont men det är härligt när det är av.

Idag ska jag och min kärlek träffa C. Varannan gång ensam, varannan med maken var det ju sagt. Dessutom är det guld att gå tillsammans, det blir lite parterapi över det hela, vi pratar ju knappast bara om mig och mina problem. Seriöst tror jag att hur bra relation man än har, för starkare par än jag och min make får man leta efter, så är det kanon med parterapi! Oerhört givande! Något vi dessutom sagt att vi ska fortsätta med framöver i livet.

Nu åter till julplanering... på kalendern står just nu:

- planera fikabordet som ska serveras efter Kalle, vilka kakor ska på, vilka ska bort
- bolagslistan ska klargöras och inhandlas
- inte glömma bästa julmusten som iår finns på Lidl av alla ställen
- fastställa julbordet till 100%, är bara klar till 75%.. listan ska skrivas klar exakt och tider ska läggas upp
- lista upp alla julklappar och jämföra för rättvisa och sen rätta till
- julkort, oj det har jag nästan glömt!

hmm ja detta är bara en bråkdel... börja baka nu kanske?

Typiskt mig....

2011-12-15T15:52:00.000+01:00

.... eller inte..... det här med tider har alltid varit min grej, aldrig varit fel på mitt minne, men på den sista tiden är ju min hjärna mer eller mindre som teflon och i fungerande tillstånd kan man jämföra den med något i form av tuggummi.

Iallafall.... givetvis hade jag tagit fel på tiden idag, var på plats... i god tid.... rättare sagt 3 1/2 timma i förväg. KUL, inte alls. Men jag fick lite julklappsshopping gjort emellan så det var ingen spilld tid inte.

Resultatet av dagens möte leder till ytterligare en månads heltidssjukskrivning, alltså januari ut. Sen ska jag börja jobba 25% av mina 75% för att gradvis trappa upp. Detta känns helt ok, jag vet att jag inte kan, ~~eller får~~, börja för fort och att all stress/dålig arbetsmiljö direkt avspeglar sig i mitt sätt att hantera stress, genom anorexin.

Det måste varit menat att jag skulle ta fel på tiden förresten, för jag har verkligen varit på jakt efter den bästa julskinkan. Igår gjorde jag en beställning via ICA men de ringde och meddelade att den givetvis var slut, självklart är den bäst av en anledning, folk vill ha den! Men för omväxlingsskull hittade jag den på ett annat mindre ICA, sex stycken godingar var kvar och på en stod det Haaaaannnnaaas! Två kilo skinka har nu sin plats, den bästa skinkan, i vår kyl i väntan på julaftonens griljering.

Egentligen älskar jag att ugnsbaka skinkan själv, finns nog inget som slår den doften när det gäller jul. Men eftersom vi firar dagen innan jul hos mina svärföräldrar så är den dagen om intet när det kommer till skinkbak.

Dessutom måste jag erkänna - den här är oslagbart god, trots avsaknad av doften när det bakas skinka i huset. Dyr som aset men väl värt det!

Jobba?

2011-12-15T08:10:00.000+01:00

Gaaahhhhh Skitnervös!

Om mindre än två timmar sitter jag tillsammans med min läkare och en läkare (fullständigt pucko om ni frågar mig - eller det är väl egentligen felaktigt uttryckt, snarare är oinsatt, outbildad och oförstående när det gäller ämnet anorexi mer korrekt) från min arbetsgivare och ska diskutera arbetsmiljö, arbetsuppgifter och huruvida jag ska kunna komma tillbaks till min tjänst, när och i hur stor omfattning.

Det är lite svårt att greppa att man som vuxen inte alltid bestämmer över sitt eget liv. Vilket på ett sätt är rätt skönt då jag vet att jag lätt tuffar på i 100, stänger av mig själv, fokuserar fel och återigen presterar utan att någonsin känna mig tillräcklig eller nöjd. Där inget är bra nog, där det alltid kan bli bättre, dit där ribban alltid flyttas när man nästan nått mållinjen.

Jag undrar faktiskt själv om jag är redo att börja jobba igen? Vi har inte en arbetsmiljö att skryta om för tillfället, eller har väl aldrig haft under min tid iallafall. Stress och omgivningens attityd påverkar mitt beteende mer än jag vill erkänna. Är jag frisk? Är jag sjuk? Jag känner mig aningens konfys i den frågan.

Ja det är bara att sträcka på ryggen... försöka sladda in lite från sidan, eller hur det nu var va.... Nu ska sminket upp i nyllet och sen iväg, ni får snart höra hur det har gått, lycka mig till!

Bortskämd

2011-12-14T10:23:00.001+01:00

Dags att börja leva!

2011-12-14T07:31:00.000+01:00

Detta är ett citat jag har levt efter tidigare, när jag faktiskt var övertygad om att jag var helt frisk. Inom mig visste jag väl att jag inte var det men jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle trilla dit igen. Så, det är dags att damma av mitt favoritcitat och börja leva efter det fullt ut.

" Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker "WOHOOO! - vilken jäkla åktur!!! "