Lugn

Just det där med inre lugn eller lugn generellt är inte alls något som passar in i vår fyrkantiga värld av krav, måsten och förväntningar. Synd och skam, vilket slöseri!


Igårkväll satt jag som vanligt nedsjunken i min Howardsoffa, framför brasan med en kopp nyinköpt blåbärste. Det slank ner diverse godsaker upplagda på en stor bricka framför oss. Ostar, oliver, pepparkakor, kex och givetvis choklad. Mer choklad.

Under tiden som jag kände att magmåttet började spjärna emot, säga emot och skrika stopp, så kände jag ändå ett lugn. Den här svåra tanken "so what" infann sig, en känsla av OK till trots. "Magen spänner som aset och jag känner mig fet, misslyckad och värdelös - jag måste svälta mig och göra bot och bättring" var samtida tankar som flöt igenom men det var just den stora skillnaden, att inte fastna i de tankarna även om de för stunden kan kännas som livets enda och viktigaste sanning. Jag valde att hoppa över de tankarna och njuta av min känsla av "So what" istället.

Det är livnjutning, glädje och lugn. 

För den delen inte sagt att det är lätt och alla dagar passerar inte de negativa tankarna utan etsar sig istället fast som otyg i hjärnan. Men de dagarna som de passerar, rinner av mig, får man ta fasta och lärdom av. Jag är inte perfekt och kommer aldrig någonsin att bli, vare sig till det yttre såväl som det inre. Men jag är ändå jag och det kan ingen människa i hela världen vara bättre på det än jag. Jag kan aldrig bli någon annan hur mycket jag än vill så strävan efter något som är tankemässigt bättre ger en inre konflikt istället för att skapa ett inre lugn.

Acceptans? Kanske det, iallafall bitvis. Kalla det vad du vill, men skönt är det och vi kan alla komma till den insikten så länge man är öppen för den. En vilja av att förändra är det som krävs. 

Våga - hoppa ut i det okända.

Den som inget våger - vinner heller inget.

.