Ansvar + En Hanna mot väggen del II

Ansvarsfrågan är en stor bit i tillfrisknande. Att vara en ansvarsfull person, med ansvarsfullt jobb och en familj som behöver just det som grund, ansvaret. Det är inte detsamma som egenansvar.

Egenansvaret har i mångt och mycket fått stå åt sidan, ofta i skymundan och gömt bakom ansvaret gentemot resten, familj, jobb, mm.


Hur upplevde du dina graviditeter, med tanke på viktuppgång och kroppens förändringar?


När jag fokuserar på något så existerar bara det oftast. Är jag sjuk är jag det 100%, är jag gravid är jag det 100% om du förstår hur jag menar. Jag går upp i uppgiften till fullo och missar det runtom, inte särskilt bra egentligen. Ansvaret gentemot andra, särskilt mot barnen, kan jag  däremot aldrig tumma på.

Innan jag fick min förstfödda gick vi igenom fyra missfall, alla i ganska tidiga veckor. Vi blev satta på utredning och påbörjade en ny behandling mot just tidiga missfall. Deltog i en pilotstudie som idag är en stor studie under pågående.

Allt detta gjorde att tankar på kropp, själ och sjukdom trängdes undan. Allt handlade om att bli gravid, behålla graviditeten och faktiskt få just ett litet barn, välskapt och älskat. Dessutom var det helt ok att känna sig "tjock" under graviditeten, det var på något sätt ok, accepterat under den korta tiden så att säga.

Dock satt det alltid som en nagel i ögat det där med vikten, jag vägrade vägas hos barnmorskan och på sjukhuset, kanske inte så överraskande för er som följt bloggen. 

Så jag kan säga att graviditeterna har inte varit jobbiga ur den synvinkeln, jag har kunnat hantera viktuppgången under tiden och fokuserade rätt. Det är i efterhand som det är svårt att acceptera de förändringar som barnafödande lämnar på en kvinnokropp. Acceptansen som ständigt är min stötesten.

Gammal bild från påskafton 2009, ett par veckor innan dottern kom till världen.

.

En Hanna upp i väggen del I

Ok, då kör vi.... var inte sena med att ifrågasätta mina svar om något är oklart eller om ni kommer på nåt på vägen så att säga.




-Hur har din sjukdomshistorik sett ut i korta drag? Alltså hur många "omgångar" har du varit nere i det? 
-Har dalarna varit olika djupa de olika gångerna? 


Oj, korta ner 17 år av diverse ätstörningar blir en liten utmaning men here we go; Allt beror på vad man menar med just "nere i det", men ska man hårddra det så har jag varit nere på anorexivikt i 3 omgångar under denna period. Fas1 var rätt snabbt övergående och det är först nu i efterhand jag vet att jag var ohälsosamt tunn och det var även där de negativa tankarna började gro och forma mig. Fas2 var lång och segdragen och var en rejäl dipp med inläggningar, sjukskrivningar och sånt under flera års tid. Dubbeldiagnostiserades med leendedepression. Fas3 där jag är nu har varit relativt snabbt övergången men även denna en djup svacka, dock inte lika lågviktig som i fas2. Hot om tvångsinläggning, tjat om Varberg, sjukskrivning och mer tjat om medicinering som jag vägrat. Inga dubbeldiagnoser.

Kortare än så här kan jag inte göra och jag måste tillägga att perioderna mellan de olika faserna har varit mellanlägen i mångt och mycket och det har varit ätstörda perioder men med friska vikter, ätstörning UNS.



-Hur har de olika tillfrisknadsfaserna startat? Och slutat? (som frisk/halvfrisk/uppgiven och sjuk igen)


Tillfrisknandet efter Fas1 skedde snarare aldrig, utan det var mer livsförändringar som bröt det anorektiska mönstret. Sjukdomen kom av sig så att säga, den hann aldrig så långt att den greppade hela livet.

Tillfrisknandet efter Fas2 var oerhört långt och segdraget och ska jag vara helt ärlig så blev jag aldrig frisk, däremot blev jag normalviktig och fick ett fungerande liv där allt fokus hamnade på giftermål och barnafödande istället. Sjukdomen fick en köplats så att säga.

Tillfrisknandet efter Fas3 kan jag inte svara på än, jag är mitt upp i.



-Varför tror du att du fallit igen efter att ha tagit dig upp? 


Anledningen att jag aldrig blivit helt frisk är för att jag aldrig fokuserat på att bli just frisk, förändra tankar och bryta mönster totalt. Fokuset har hamnat mer på vikten än på måendet. Att nå friskvikt kan alla göra, mer eller mindre smärtsamt. Men att bli Frisk, Fri och helt utan ätstörning det har inte med vikten i sig att göra, även om den är en grundpelare till förutsättning.



-Vad känns annorlunda den här gången?


Det som känns annorlunda denna gång är att jag har en helt ny erfarenhet, ett nytt tänk och vågar kritisera mina egna tankar. Jag väljer inte bara att nå friskvikt för att sen blunda och köra på utan jag måste denna gång göra en fullständig livsförändring för att nå hela vägen, det är därför jag ibland säger att jag aldrig mer kommer bli samma Hanna som tidigare.


Återkommer snart med fler svar....


.

Tankar vs Handling

Det är stor skillnad på att ha en tanke och att agera efter den.

Även om de allra flesta dagarna är bra, ok eller fantastiska så är tankarna där. Osynliga men närvarande. Jag skulle uppskatta att iallafall 80% av alla mina tankar fortfarande är sjuka sådana. Negativa och malandes. 

Skämstankar, tjocktankar, viljan att gå ner i vikt tankar, självföraktstankar, kritiska vikt och kroppstankar, önskan om att se mindre ut, längtan efter en mindre kropp, siffertankar.

Det syns inte på utsidan längre och det kan i vissa fall vara frustrerande. För tankarna är där, även om jag låter dem bero. Låter dem vara just tankar, utan att agera på dem. Det är friskt. Det är bra. Det är det enda rätta. I min sjuka värld agerar man just på sådana tankar, låter tankarna styra och avgöra. 

Det är inte lätt och vissa dagar är tuffare än andra. Ibland har jag ett skrikande behov av att få utlopp för dessa tankar som skapar känslor. Berätta hur jävla tjock och misslyckad jag känner mig, hur mycket jag vissa dagar skäms, skäms så att jag nästan inte vill öppna ögonen och se världen. 

Styrka är då att bara vara, låta det passera och låta det göra ont. Det får rinna av.

Det här är jag idag, en barbamamma, väljer man att se det ur ett annat  synfält  än tjockisperspektivet så är hon ju rätt söt faktiskt.

Ska svara på era frågor snart, så passa på att slänga in fler.

.

Idag blir en bra dag

Jag väljer att den här dagen ska bli en bra dag!

En morgon som startar med sol, 16 plus innan klockan är 8, ett fågelliv utan dess like. Barnen på förskolan och dagen är min. Det kan vara sämre ska jag säga.


Fullt schema har jag dock alltid, planering och organisation ligger ju för mig. I eftermiddag kommer en kär svåger med sina pojkar = barnvakt. Medans vi vuxna kan få egentid kommer barnen roa sig på egen hand, väldans skönt att slippa vara lektant, något som däremot inte ligger för mig.


Ikväll ska det givetvis grillas, jag har ju en hel del att grilla igen och det tänker jag ta igen med råge kan jag lova. På menyn idag står entrecote med chimichurri. Chimichurri är något ni måste prova om ni inte redan har gjort så. Det är en smakexplosition i munnen kan jag lova.


Man kan med största säkerhet göra den på lite olika sätt men så här gör jag:

2 krukor persilja, 2 krukor mynta....
1 mild färsk chili
2-3 vitlöksklyftor

Allt hackas fint fint...  sen gör man en vinägrette som hälls över, jag gör min på olivolja, äppelcidervinäger (alt pressad citron/lime) och örtsalt.

Såsen/marinaden kommer ursprungligen från argentina, uruguay om jag inte är helt ute och cyklar. Grymt gott till grillat kött, nötkött om man frågar mig.

Alltså, jag gillar egentligen inte myntan, mintsmaken, men just i denna kombon, med persiljan, vitlöken och chilin så händer något. 

Glöm inte förra inläggets ställa Hanna mot väggen, fråga på och det behöver inte alls vara ätstörningsrelaterat. 

.

Ställ en Hanna mot väggen

Läget är ju så annorlunda nu mot tidigare, stora och många förändringar har skett såväl fysiskt som psykiskt de senaste månaderna. 


Kände att det kan vara dags att ställa en Hanna mot väggen igen, eller blir det bara pinsamt? Jo om jag inte får några funderingar så blir det så, så kom igen och var med och grilla mig.

Svarar på allt, även maken kan säkert ställa upp om någon undrar om hans åsikt. Fråga på och fråga vad som helst.

.

Tålamod

... är en dygd.


Så sant som det är sagt. Att det är en bristvara hos mig är det nog ingen som överraskas av. Tålamod när det kommer till det mesta skulle jag pinsamt nog våga erkänna, utom med människor i min yrkesroll, där är tålamodet gott.


Men när det kommer till prestation, något som ska ge ett förväntat resultat, då tryter tålamodet illa kvickt. Snabba men effektiva lösningar på det jag anser är ett problem eller som föväntas bli en vinst. Går jag ner i vikt gör jag det fort, det kan inte gå snabbt nog och jag har inte tålamod att vänta. Bli frisk vill jag även det ska gå fort, jag vill till vinsten - frihet - fortare än fortast. 

Men.

Take it easy! Coola ner! Vissa saker får ta tid, ska ta tid. Tålamod. Man kan inte ägna sitt tålamod enbart åt andra eller enskilda situationer. Tålamodet måste finnas till sig själv, personlig utveckling ska ta tid.

Skynda långsamt. Vänta. Eller som Karin Boye uttryckte det - det är vägen som är mödan värd.

.

Inre lugn

Faktiskt....


I början av viktuppgången, i startgroparna att gå emot och ha modet att göra tvärtemot så känns det allt annat än som ett inre lugn. Snarare ett inre kaos och fullständigt krig. Osäkerhet, rädsla och nej nej nej nej jag vägrar känsla.


Även om man vet att det blir lättare med kilon så är det ändå lika hemskt och oförståeligt när man är just där, det får man inte glömma. Sen kan man hamna i någon form av delirium, när man vet varken ut eller in och det är lättare att följa sjukdomstankar än friska. Det här är viktigt att komma ihåg, den känslan. Den känslan som man faktiskt vill förtränga för att den är så påträngande, otrevlig och ettrig.


Men genom att påminna sig om den, inte glömma bort den och därigenom bara komma ihåg känslan av det som är härligt med att vara just sjuk, är viktigt för att inte trilla tillbaks. Jag har ständiga tankar på att jag vill gå ner i vikt, jag är inte nöjd med det jag ser eller känner. Men jag försöker ständigt plocka fram den där känslan, känslan av paniken och allvaret. Då går det stå emot.


För som jag sagt förut, en ätstörning är inte bara ett helvete på jorden, det är också ett himmelrike, ett egotrippat, vidrigt och ensamt sådant. Men ändå, det är ett rus utanför denna värld. Som en drog, mitt i allt elände och djävulskap.

Med kilon, med känslan av frihet nära nära, med tankar som är nya infinner sig ett inre lugn. Långt ifrån den känslan som man måste minnas. För jag är övertygad om att man kan bli helt fri, men jag är också överrens med tanken om att jag har en känslighet som inte alla har, att jag måste vara på min vakt och ifrågasätta mer än många andra. Jag kan inte släppa garden helt, men jag kan utnyttja den till något positivt.

Att pyssla i trädgården så här i maj, är en lisa för själen.

.

Jag bestämmer själv

Lite sådär bråkig som Lotta på bråkmakargatan, kan själv, är faktiskt en rätt härlig känsla.


Jag är jag, jag känner mig inte alls särskilt ätstörd längre. Jag vet att jag har osunda tankar och vissa kompensationsbeteenden och beteenden kvar men det är inget som stör mig, inget som förstör mig och inget jag inte kommer kunna hantera. En bit i taget.


Det blev några härliga inlägg och åsikter angående förra inläggets mellanmål, gilla! Att skapa lite debatt, ifrågasätta och konfrontera är viktigt. Jag vidhåller att jag tycker att det är ett helt ok mellis med en av de såkallade måltidsersättarna. Visst, de innehåller en hel del socker men så gör även frukt och andra smoothies. Dock står jag för min åsikt om att de är helt förkastliga till de syfte de egentligen är menade för, att vara just måltidsersättare. Nyttiga som måltid är de absolut inte i mina ögon.

Det är stor skillnad på val som görs utifrån ett sjukdomsperspektiv och val som görs utifrån friskhet. Ibland kan resultatet bli detsamma, men tanken dit, valet. Frågan om vem som bestämmer. Jag vågar nog stå för att påstå att det är rent ohälsosamt att vara så extremt hälsosamma som så många vill leva upp till idag. Det som är nyttigt och hälsosamt för mig kanske inte är det för dig, det gäller att hitta sin egen väg utan att påverkas allt för mycket av allt vi impregneras med. 

Mina älsklingar 

Visst känns det att vi går mot ljusare tider... jag känner mig som en helt ny människa och på ett sätt är jag det. Jag blir aldrig någonsin gamla Hanna igen. Jag har omvärderat mycket och ifrågasätter mer. Acceptansen är dock en stötesten, men vem har sagt att livet ska vara lätt?

.

Frånvarande

Flåt! Jag vet att jag varit, är, enormt frånvarande. Får man skylla på att jobb och familj tagit mycket tid denna vecka, allergin blomstrar och gör mig helt nedstämd och energilös. 

Men nya naglar har jag iallafall hunnit införskaffa!

Jag är ju som bekant helt anti allt vad dieter heter och anser att måltidsersättningar är skit och utnyttjande av människors okunskap om normal, sund kosthållning.Men att använda sig av en sådan här smoothie som mellanmål, varför inte? Fick en totaldipp i blodsockret efter en lång dag på SU, som bekant bjuds det på bullar och kaffe men ingen riktig näringsrik ersättare, inget bra mellis. Jag får skylla mig själv som inte hade med mig något heller för den delen. Sen gick jag på högvarv inne på ICA, hitta snabbt mellis som täcker upp de flesta näringsbitarna. Hur anti jag än är dessa måltidsersättare, så fick det bli ett mellis, bättre som just det, eller vad tycker ni? Vilka snabba mellis har ni som man kan äta i bilen med en hand på väg hem? 

Sen måste jag slå ett slag för Lokas nya vatten! Så gott!! Den här med jordgubb/lakrits smakar nästan som hallonlakritsskalle, de där godisarna ni vet. Den med banan var lite sisådär dock, men jag gillar inte banan direkt så jag ska inte dissa den för det.

Sen har det blivit lite grill. Jag älskar grill och den här sommaren ska det grillas igen allt som inte grillades förra sommaren. Lax, makrill, entrecote och alltid de kära sparrisarna.

Har endel att ta igen och det ser jag fram emot, så dela med er av era bästa grilltips till mig!

.

Barnen

Får då och då frågor om hur jag ställer mig i frågan gällande mina barn vs min sjukdom.


Mina barn är mitt allt, de betyder mer än livet i sig och kommer därefter prioriteras. Jag är nog generellt ingen typisk mamma, jag kommer aldrig "curla" dem och jag kommer aldrig hyckla om livet. Jag kommer alltid överösa dem med kärlek både till mans och till ords. Andras ungar och mina barn - så är det.

Hur skyddar jag då mina barn?

Jo men det är inte så svårt faktiskt, det har aldrig varit. Än är barnen inte tillräckligt stora att ställa direkta frågor som en 10-åring, därmed inte sagt att de inte förstår mer än man tror. Jag har alltid satt ärligheten främst, för allas del. Anorexin i sig är en lögnaktig jävel och det vet jag sedan innan, därför har jag ett försprång, som jag utnyttjar.


Jag har hört om behandlare som säger att det är OK att det räcker att den ätstörda mamman sitter med barnen när de äter. Gudars så fel de har! Barn gör inte som man säger utan som man själv gör, det är en bister sanning.  Ätstörningar i sig sägs vara egosjukdomar men ställs det på sin spets är det allt annat än just det, man vill ju förinta sitt ego, sig själv. Försvinna och sluta existera. Inte dö kanske, men sluta synas, vara.


Mina barn har jag hållt åt sidan genom att aldrig visa dem mina kompensationsbeteenden. Fine, de har tyvärr fått närvara vid diverse ångestattacker, men de får inte dagligen höra min skeva självbild i ord. Jag vill inte att de ska lära sig negativa ord om den egna kroppsbilen, känslan. Jag vägrar föra över mina sjuka ideal till dem. Måendet, mindfulness och egenhet är prio.

Jag är en grym mamma. Jag är bra! Jag vet att jag har många och stora brister men det finns värre och jag är BRA!

En mamma är född av... en mamma, en älskad Mamma,

.

10+ en stor sak!

Först och främst stort tack för all pepp, stöttning och positiva kommentarer och mail, kärlek till er!

Sitter lite och funderar över mina senaste månader. Mentalt gjorde jag vändningen redan i höstas men tillät, vågade inte låta kroppen och psyket mötas där. Den fysiska vändningen och därmed det totala måendet fick sig först ett uppsving efter jul.


Sen januari har jag gått upp 10 kilo. Inte konstigt att det känns i kroppen, det är ingen liten förändring. Enligt C kan magen krångla upp till ett år från det att man är fysiskt frisk. Ett år av oregelbunden svullnad, ömhet och andra otrevligheter.


Jag kan säga att stora delar av mig hatar de 10 kilona men gissa vad de gör nytta och faktiskt slutlig glädje. Det går inte sticka under stol med att det är lättare att tänka, lättare att hantera ångesten som faktiskt kommer mer sällan i takt med att vikten går upp. Lättare att leva på många många vis. Jag känner mig inte tjockare nu, trots att det var min största skräck tidigare. 


Läser jag tillbaks i min blogg, mina egna tankar och mitt mående så är det väldigt enkelt att se den röda tråden. Måendet och vikten, ätandet, tuggandet och sättet att hantera känslor och tankar hänger så fint ihop. Ju mer man går ner i vikt, desto större känner man sig och desto räddare för en viktuppgång är man. Men för varje kilo man går upp känns det lättare, även om det inte går att inse just då.


Det jag vill få fram idag är att det går! Visst jag är inte där än, jag har mycket kvar, att jobba på gällande min självbild och mina ideal. Men jag känner mig inte tjockare idag än för 10 kilo sedan. Fine att jag inte har kommit till frihet än men jag är iallafall på god väg! Det går inte undvika en viktuppgång, det är värt att våga prova.


För även om jag som sagt inte älskar mig själv mer än innan, även om jag fortfarande vill gå ner i vikt och ogillar det jag ser och känner så är den känslan inte värre än innan, men det är lättare att hantera nu. Känslorna, tankarna och det totala måendet.

Prispallen ska jag inte ställa mig på än men jag tänker ändå ge mig själv en klapp på axeln... jag är så nära nu! Några kilon till och en bättre insikt om vad som är viktigt, snällare glasögon - sen så!

.

Motivation

Ja den tryter, motivationen...


Nej, jag tänker absolut inte ge upp, kasta in handsken. Men jag känner mig tillfälligt omotiverad att gå vidare, inte stanna, inte nöja mig.


Nu har jag normalvikten bara hekton ifrån, jag borde vara nöjd och lycklig men jag känner mig mest ledsen, nere och allmänt störd. Att släppa det här sista är en sorg, det går inte sticka under stol med. Insikten om att jag måste acceptera nuläget är minst sagt svårt.

Behöver både motivation och blogguppslag just nu... 

.

Inre och yttre verklighet

Många dagar går numer bra, känns bra och ÄR bra. Känslan är dock inte alltid hand i hand med verkligheten,

" Det vi uppnår i vår inre värld kommer att förändra den yttre verkligheten. "

- Plutarchos

Detta är helt sant och något jag tror helt och fullt på. Allt som har med medveten närvaro och mindfulness att göra stämmer överrens med detta, acceptans.


Alla dagar är dock inte lika lätta att känna just det, acceptans. Frisk hjärna eller sjuk, det kan nog kvitta, tjockiskänslor, värdelöshet och känslan av att allt är fel hur man än vrider på det, den finns hos alla, normala, friska ätstörda och ätstörda. Därmed inte sagt att det är kul eller enkelt.


Har man på denna faktiskt normala känsla en ryggsäck som har med ätstörning att göra, som har med det yttre att göra och som har med den skeva förvridna och elaka självbilden att göra. Ja då är det inget man borstar av en axel precis. Inget som passerar utan att skapa ett sår, ett ärr, en tanke.


Här kommer styrkan. Den styrka man måste ha som alla andra inte måste ha i dessa sammanhang. Den styrka som är för andra naturlig, som är för oss onaturlig. Styrkan att se, inse, känna och sen klappa av från en axel.

Skillnaden mellan inre och yttre verklighet.

.

Utslagen

Pollenchockad allan här var det lovat. Jag känner mig helt mör, öm och vill helst plocka ur kraniet och rengöra det från all skit den verkar ha i sig, på sig, om sig.


Aldrig tidigare har jag varit allergisk, det kom som ett brev på posten förra våren när viktnedgången förmodligen öppnade portarna för den. Tack för den liksom.


När jag är snörvlig är jag dessutom väldigt lik en karl, jag gnäller iallafall obönhörligen som en.


Nog om det, helgen har förlupit väl trots allt. Vi drog med barnen på kosläpp och pojken upptäckte en ny kärlek, en liten brun kanin som han nu ständigt pratar om. Lycka är att kunna känna, se och glädjas åt barnens lycka. Berusas av den och fångas av den.


Alla de gånger då jag låtit sjukdomen ta över mig har fokuset varit så starkt på mig själv att det är nästintill omöjligt att kunna dela glädje med andra. Man gläds givetvis för andra men att ta till sig lyckan själv, att dela den, det har varit det omöjliga. När man är där nere i mörkret förjänar man ingenting, ingen glädje, inget positivt. Förtjäna är ett starkt ord för alla former av ätstörningsproblematik där oerhört mycket handlar om just förjäna eller straff.

 

Varje gång tjockiskänslorna kommer påminner jag mig själv om vad som är viktigast. Känslan av smalhet, eller känslan av lycka.

.

Göra utan att ifrågasätta

Lite så får man göra... göra utan att ifrågasätta. Inte fråga om, varför, förtjänar jag, borde jag, vad finns det för alternativ mm mm. Sätta stopp för dessa ifrågasättanden och bara göra, köra.


När jag äter ute har jag alltid gjort hälsosamma val, eller bara rent sjukliga sådana. Bortförklaringar, ursäkter och en massa ifrågasättande. Tankestormar. Vilken mat ger minst energi, minst ångest, minst mättnad osv. 

Snacka om ohälsosamt tänk, att inte lyssna på kroppen. 

Så, idag har detta tänk lags i en gammal skrubb, jag går emot och gör ett val som varenda LCHF-trogen skulle vända sig i sin grav av. Härligt! 





Det här skulle jag aldrig beställt tidigare, men jag älskar det och därför valde jag det idag. Nudlar med kyckling, grönsaker och jordnötter. Fattar inte hur jag lyckades men i stort sett allt slank ner, det som blev över var några för stora lökar. 

Våra val är medvetna om vi medvetandegör dem 

Där kan man påverka och göra kloka, friska val

.

Oj

Många nya grejjer idag...


Gjort saker jag inte gjort på länge, ätit saker bara för ATT... för sakens skull, även om jag faktiskt ogillat det skarpt på alla plan. Bara för ATT. Gå emot. Just nu måste man nog det, sen kan man lägga ner den biten men för att ta det där sista steget behöver man göra saker just bara för ATT.


Ångesten finns just där, talar om för mig hur fel och hur galet det har varit att göra just "för att". Men seriöst väljer jag själv här, jag orkar inte lyssna på det och stänger av. Ska jag leva här och nu så fungerar det inte med något kompensatoriskt tänk som handlar om sen sen och återigen sen.


Så det jag vill säga ikväll, för idag har jag fredag eftersom jag är ledig imorgon, skål. Tar ett glas vin, tänker snart tända grillen och lägga på ett par fina härliga laxkotletter. Äta sent bara för ATT, äta för att jag vill och äta för att kroppen behöver det även om det fysiskt inte går att fatta, än.

Tänker servera min lätt halstrad i grillen (ogillar överstekt lax) med färsk sparris, grillad haloumni och en grönsallad. Att grilla och äta utan ångest är LIV. Hur gör man? Går emot, gör nytt.

.

Nya bilder

Jomen så är det, man måste lära sig att se sig själv ur ett annat perspektiv, med nya bilder.


Hela den här sjukdomsskiten, vilken ätstörning what so ever, har i grunden en skev självbild och en helt felaktig spegelbild. Man ser en sak och verkligheten är en annan. Man styrs av negativa tankar som i sin tur skapar en inre bild, en sjuk och felaktig sådan men som ändå blir en form av sanning.


I det här fallet har jag oerhört mycket kvar att jobba på. I 17 år har jag gett mig själv felaktiga bilder, felaktiga krav och ideal och en helt skev syn på mig själv. Jag kan absolut inte sticka under stol med att jag även dömer andra, tyvärr, men mig själv dömer jag hårdare än hårdast och ingen är så misslyckad utåt sett som just jag allt som oftast. Mina krav och min ribba ligger högre än någon kan nå. Sjukt men sant.


Men därmed inte sagt att detta inte går att ändra, det handlar ju i slutändan ändå om just hjärntvätt. I början känns den fel, patetisk och skrattretande men sen blir den en sanning. Om det så är den negativa som den positiva. Där kan man välja, påverka och agera. Ändra, förändra.


Ett fint exempel är just idag, jag var ute och tränade, mådde hur bra som helst men det fanns vissa negativa tankar som poppade upp. "tänk om det syns hur tjock min mage är, den är ju alldeles uppblåst och fet hur mycket jag än försöker dra in den". Detta var alltså en tanke. Det finns många sätt att agera på den tanken, en sjuk sådan är att låta det gå ut över maten, ätandet och det totala måendet... ett annat är att tänka NYTT. "ja magen ser stor ut just nu, men hade inte mina andra kroppsdelar varit så jäkla små hade ju magen åtminstone varit proportiornerlig"

Våga ifrågasätta, tänk om, rätt och nytt, som jag så ofta säger. Det är inte värt att fastna i ett negativt ekorrhjul, det ger ingen glädje, ingen energi och ingen framtid. 

Hur tunn man än blir i en ätstörning så ser man det inte, för varje kilo man tappar växer man i sina egna bilder. Ifrågasätt, gå emot och våga leva. 

.

Lycka

Lycka är att leva, våga leva, våga leva NU.


Jag känner just för tillfället mig enormt lycklig, det går helt klart framåt. Det känns nästan pirrigt, nervöst, en liten livsförälskelse skulle man nog kunna kalla den här euforin. 


Jag bet mig själv i rumpan en kort period, gick i cirklar och stampade på i ingenmansland, precis som jag alltid gjort och precis som många av de friska ätstörda gör - dock oftast omedvetet, eller medvetet omedvetet. Men jag har brutit den cirkeln. Jag är rädd, livrädd! Men so what?


Att våga leva, våga leva nu, är just att göra det man är rädd för, om man vet att det är det rätta, det utmanande och det utvecklande. 

Jag känner just nu en enorm tillförsikt till mig själv och den känslan är inte att leka med, den är lovely!

Så sant så sant, gör om gör rätt - gör NYTT

.

1:a Maj Välkommen!

Första Maj är mer än välkommen detta år!


Jag känner att jag har så mycket att se fram emot, massor av förväntningar som inte har en ångest flåsandes i nacken. Fine att jag är medveten om att det kommer många bakslag men det är inget som inte går att reda ut, hantera och sopa bort från axeln när det väl är över. Det kommer inte vara mer än så nämligen, för jag låter det inte bli mer än så. Mitt val!


I slutändan handlar det ju ändå om val, rädslor och att göra tvärtemot. Låta det göra ont... känna att "ok, jag är väl tjock då, so what?" för att till slut inse att jag kanske inte är den känslan som jag så länge inpräntat hjärnan. Den negativa hjärntvätten.


I helgen som gått har det som sagt varit mycket AJ AJ AJ, men det går att genomlida, för det finns ändå ett inre lugn, en känsla av bestämdhet. Dottern har fått fira sin 3-års dag på allra bästa sätt och jag har ätit av hennes tårta utan dåligt samvete - trots att jag faktiskt inte ens gillar tårtor.

Underbara vår och sommar - välkommen!

Givetvis bakad av mig fuskade dock med rosorna vilket jag småångrar idag för de hade ju varit lätt gjorda... Inuti  gömmer sig en chokladtårta med hallonmousse och vaniljmousse.

Nöjda och glada - Mor och Dotter

.