Idag är ingen rolig dag, humöret är verkligen i botten. Hade mitt sista möte med C innan hennes semester idag. Jag var helt ärligt lite nervös innan jag skuttade upp för trapporna idag.
C var arg. På mig. Arg för att jag har tagit steg tillbaks, tankefällor och att jag fortfarande biter mig själv i baken. Går i cirklar. Jag har så oerhört svårt med acceptansen, mina ideal och min strävan efter min personliga perfektion. Sen kom normalvikten på tal och hon nämnde ett visst bmi, vilket gjorde mig än mer konfys. Jag har hela tiden haft ett annat i sikte och jag har inte nått så långt än. Nu känns allt så avlägset helt plötsligt.
Idag var första gången på flera veckor och faktiskt månader som jag kände mig helt sjuk i skallen. Jag tycker jag har gjort många framsteg, jag ska inte trilla tillbaks och jag tänker inte låta anorexiångesten styra mig. Men det känns som de har gett upp, att jag kommer få leva med det här resten av livet, att jag inte har styrkan och modet att göra det där sista som jag inte vet vad det är men som jag så gärna vill veta.
Jag önskar så innerligt att min egen bild på perfekt kunde rubbas, det kan den säkerligen men jag vet ännu inte hur. Jag önskar innerligt att jag visste hur man gör för att hitta acceptans utan att ifrågasätta och kritisera. Jag önskar innerligt att jag var nöjd och visste hur man gjorde för att känna sig just nöjd.
Jag är så förbannat Ytlig när det kommer till mig själv, absolut inte gällande andra. Jag skäms oerhört över det.
Jag är så förbannat Ytlig när det kommer till mig själv, absolut inte gällande andra. Jag skäms oerhört över det.
Hänga framför brasan är gött. Egopics tränar jag på om ni undrar, har alltid alltid avskytt bilder på mig själv och måste försöka träna på att se mig själv ur positiva perspektiv utan att kritisera.
.