Beslutsångest

Alltså, varför är allt man gör fullt av val? Tänk så skönt det vore att slippa ansvar och val bara för en stund.

Känner mig i valet och kvalet ang ämnet TID. Ska jag ge mig själv tid? I så fall till vilket pris? Som det är i dagsläget jobbar jag deltid, sen tar familjen upp resterande tid och sen är man så trött att dagen slutar och nästa snurra sätter igång. När ska man kunna ge sig själv tiden för reflektion och eftertanke?

Just nu känner jag, eller rättare sagt har jag insett att om jag inte ger mig själv tid så kommer det här råtthjulet fortsätta snurra. Om vardagen inte förändras drastiskt kommer jag fortsätta gå ner i vikt och slutändan av det blir döden. Det vill jag ju inte. Gå ner i vikt skriker det inom mig hela tiden därför kan de enklaste små valen bli otroligt förvirrande.

Imorgon ska jag prata med min läkare som redan förra veckan föreslog en sjukskrivning. Ur ett friskhetsperspektiv känns det som det enda rätta, då kan jag ge mig själv utrymme att kunna våga äta, ge måltiderna helt andra spelrum. Men det känns personligen som ett misslyckande. Dels för att det känns som jag sviker mina kollegor, mina patienter och så innebär det någon form av offentligt erkännande att jag faktiskt är sjuk, vilket känns helt fruktansvärt patetiskt och oerhört pinsamt.

För en sån otroligt stark sida av mig säger att fine, sjuk är du Hanna men inte tillräckligt, se på dig!! Se hur stor du är, inte kan du ha anorexia, då är man ju smal som en pinne och du har ju ditt o datt hängande o slängande här och där. Fan de är just de här tankarna som är så sjuka!! En PARASIT är vad den här sjukdomen är! En parasit som äter upp en inifrån och ut.

Idag känner jag ingen styrka att bli fri från detta, jag har ont i magen av allt jag ätit de senaste dagarna. Visst idag har jag verkligen skött mig dåligt, missat frukost (och kände mig glad för det - fel fel fel), ätit min låg kcal soppa till lunch, hällde som vanligt ut en del (känns bättre då - fel fel fel), fått i mig lite mellis (bra!) men är otroligt omotiverad att äta mer den här dagen. Känner mig enorm. Fel.

Men man kan väl få ha dåliga dagar, viktiga är att det finns ett mål och det är ju att bli FRI. Jag längtar till den dag då jag utan ångest kan äta precis det jag vill, att det inte finns en massa förbud. Tänk bara, att få äta en bruchetta med tomater, basilika och mozzarella, eller min egen lasagne! Indisk lammkorma, bra pasta med italiensk sås, thaimat, rostade rotfrukter.

Ja... jag är hungrig... jag får inte äta... men jag SKA försöka, måste mota henne i skallen, en dag ska hon vara borta och hon ska aldrig få komma in igen.

foto: www.fotoakuten.se