Ingen bra dag

Känner mig fullständigt misslyckad från alla håll sett.

Ur min sjuka sida har jag misslyckats grovt, maten jag åt igår gjorde såklart att jag gick upp i vikt. Min friska sida vet att det försvinner fort eftersom det är tillfällig "tarmvikt", fast hur friskt är det att tänka så?

Jag har ätit lunch på jobbet idag och insett att det enda jag kan äta är mat som innehåller extremt lite kcal och allra helst soppor. Jag har insett att jag inte kan se andra människor inte äta upp, det retar mig oerhört. Jag har insett att jag blir lätt störd när jag äter, får ont i magen när det är oljud, folk springer runt omkring mm. Jag kan inte avskärma ätandet som "normala" människor gör. Varför varför är det så här?

Ska jag ta mig ur det här måste jag få luft att andas, tid! Jag kan inte jobba för att sen ta hand om min familj, vem tar hand om mig?

Förresten... vad utsätter man sig för! Min kropp protesterar högljutt mot all mat, magen är spänd, öm och ja massa pinsamma detaljer. För lite MAT, nåt som alla andra unnar sig. Dessutom har jag extremt dåligt samvete, känner mig så halv på nåt vis. Sjuka sidan säger att jag är en misslyckad anorektiker (vad sjuttan det nu är?) och den andra sidan tycker att jag borde lägga manken till mer.

Vet ni förresten, varenda måltid innebär en diskussion i skallen, vad jag borde och inte borde, det är ett krig i mitt huvud.

Nu är det snart dags för mat, mat jag ska laga till familjen, mat jag inte får äta. Patetiskt. Detta måste ändras, jag måste kämpa för att få äta med min familj, det är viktigt!

                                          foto: www.fotoakuten.se