Styrka

Ja det gäller verkligen att hitta inre styrka om man ska ta sig ur det här. Samhället generellt är ju vid eftertanke helt emot ett friskt liv. Det är krav, krav och åter krav. Förväntningar och måsten.

Antingen är man för smal och då är folk där o hackar o tycker man ska äta mer, om det nu inte passerat en gräns där de inte vågar säga nåt alls. Eller så är man lite för stor och då är det plötsligt ok att hoppa över måltider eller dieta. Folk är direkt där med sina obedda åsikter, eller är det bara jag som upplever det så?

Säger någon att han/hon ätit för mycket av något, ja då är någon annan där direkt och undrar/påpekar om man kanske inte ska dra ner eller helt ta bort nästkommande mål. Inte kommer väl någon med positiv-pepp som "men vad härligt att du vågade låta dig njuta".

Gick och funderade i matbutiken idag, all ångest. Det är ju inte bara jag som känner ångest, det känns som att alla förväntningar och krav generellt grundar sig på ren skär ångest hos nästintill alla. Sjukt, ledsamt.

Hur många av er kvinnor tittar, känner, lever i en kropp som ni helt och hållet känner att den är OK trots att den inte uppfyller omvärldens sk förväntningar? Skulle inte tro att det är många tyvär och ändå nöjjer man sig med det, varför? Varför låter vi oss inte leva och njuta fullt ut och leva utan ångest och dåligt samvete?

Det är ok att vara missnöjd o sitta o klaga på lunchen, ok att skippa måltider eller skära ner för att trycka i sig lite extra fredagsmys. Ok att träna för att kunna äta utan ångest. Allt handlar om ångest och det dåliga samvetet. Som folk lever generellt så uppfostrar vi nästan varandra till att ha dåligt samvete, gränserna är hårfina men man har sagt ok till att släppa in det dåliga samvetet och låta det vara en naturlig del av ens liv.


Nej... det låter inte som ett liv för mig, inte alls. Det är inte lätt att avskärma sig från allt detta men jag är övertygad om att det går. Jag vill inte leva som alla andra, jag tycker det är tid att vi ändrar tänk, ändrar rikting. Jag är inte ensam, det vet jag.

Meningen med den här bloggen är just att ni som är i samma eller liknande sits som jag hittar ur detta och blir starkare än någonsin tillsammans med mig. Inte ramlar in i den grå massan av ångest. För alla som inte vet hur det är att leva med en ätstörning, få insikt om hur det kan vara och även ställa sig själv lite mot väggen och våga ifrågasätta om du verkligen är fri på riktigt.