Vikten av Vikt

Siffrorna är min drog.

De visar hur jag ska må, hur jag ska känna, hur jag ska hantera hur jag känner. De styr helt enkelt mitt liv.

Detta är helt galet egentligen! Idag har varit en förhållandevis bra dag, lugn, ätit lite mer än vanligt (än så länge) plus att jag faktiskt lägger in en mental plan att äta MER ikväll. Jag känner mig otroligt förvirrad, för att inte säga livrädd!! Jag kommer ju gå upp i vikt, men det är ju det jag ska, det är ju precis det jag inte ska fokusera på. Vikten säger inget om hur jag mår, right?

Att jag är så fokuserad på vikt, att jag mår bra av att se siffrorna gå ner på vågen - det ger mig en kick. Det borde kunna gå att vända, hitta något annat att gå igång på. Frågan är bara vad?

En mental plan för att hitta ett nytt fokus, just nu bloggar jag bort min ångest över 85kcal oplanerade räkor, vad säger det? Jag ifrågasätter det, min egen känsla, den som är fel, den som är sjuk.

En kik i min kyl? En dag när det inte är "fullt" i mina ögon. Här lär ingen svälta... eller borde ingen!

Ana är stark, får gå till folketspark

Maken och barnen fick tacopaj.... jag gör som jag brukar... tittar på.. Vilket jag förtillfället är rätt nöjd med, min lilla lunch har gjort mig jättemätt, Ana är starkare i huvudet än på länge och jag vill ändå inte äta. Helt fel alltihop men alla dagar kan inte vara rosaskimmrande och när Ana styr är ångesten lugn och fin.

(Gissa vad som gick åt först på tallriken? Mina barn är tokiga i tomater - ja alla grönsaker)

Hälsade på mina kollegor idag, faktiskt jättetrevligt att träffa dem igen! Missade några dock vilket jag skäms för, jag känner att jag är oerhört förvirrad i sociala sammanhang numer. Varför vet jag inte även om jag vet att det är Anas fel.

Passade iallafall på att låna Görans bok idag, iallafall något bra!


.

Livet på Paus?

Just nu har jag egentligen inte ork att blogga, jag vet faktiskt inte vad jag sa säga, tycka eller känna. Det känns som jag står på paus, allt står still, jag står på en väntelista.

Jag har för tillfället två fokus, dels vill jag gå ner i vikt - något jag kämpar för att inte göra samtidigt som jag vill, vill, vill. Dels vill jag till Mora men vägen dit ser snårig ut. Men jag har iallafall tre trådar dit.

1. Min äs-mott får remittera mig till psyk, som i sin tur får ta beslut om att remittera till Mora.

2. Där jag går på sjukgymnastik, en annan stad, ett annat psyk (varför hatar man det ordet?), kollar upp om de kan remittera.

3. Jag kommer imorgon gå till min arbetsgivare, vilket är sjukhuset i sig, kolla om de kan hitta ett sätt att ordna remiss - man tycker ju att de borde måna om sina anställda.


Vägen är alltså krokig... Kommer jag klara detta på egen hand, tillsammans med min äs-mottagning? Jag tvivlar men man vet aldrig. Visst, jag tappar inte så mycket i vikt numer, men det har ju som jag sagt många gånger tidigare inte med saken att göra.

Känner mig som värsta trista bloggerskan just nu, när jag känner att mitt liv är i paus, att allt är en enda väntan. Där jag går i cirklar, som en dum råtta. Patetiskt.

Behöver en utmaning... någon?


.

Ensam är stark - my ass

Just turn it off! Lets stand together...

Its always taste the same....

Right thing to guide us in right inside us!

Yeah!!

Den som tror att ensam är stark har nog inbillat sig något av rädsla.

.

När är man frisk?

Om någon frågar mig hur det går, om det känns bättre och jag svarar nej, då tas det för givet att jag går ner i vikt. Om någon frågar om det går bra och jag svarar ja, tas det för givet att jag gått upp i vikt. Återigen vill jag trycka på att vikten enbart är ett symptom som inte har med det hela att göra egentligen, det är bara ett sätt att uttrycka kontroll bland annat.

Som många vet har jag varit sjuk förut, i omgångar. Senast var ju för nästan 10 år sedan och jag har fått frågan;

Hur tog jag mig ur det förra gången?

För det första såg det otroligt annorlunda ut då, omständigheterna, hur det startade, ja allt skulle jag nog våga påstå, enda gemensamma nämnaren denna gång är viktfokuseringen och vågtvånget.

Jag ska avslöja lite hur mitt liv kunde se ut förra gången och hur jag tog mig ur det då. Precis som nu hade jag diagnosen Anorexia Nervosa, dock med självrensning.

Precis som denna gång startade det med en oskyldig bantning, dock av olika orsak såklart. Detta är något jag inte kan hantera, det spårar ur, jag lägger 110% fokus på vikt, våg, mått ja allt man kan väga och mäta i stort sett. Räkna kalorier. Jämföra. När jag nådde en viss vikt, när det hade spårat ur tillräckligt lät jag den bulimiska oxhungern komma in i mitt liv. Det vill säga, äta som besatt för att sen fort som fan göra sig av med det, läs spy upp allt fort fort. 

När detta var som värst kunde jag spy flera hundra gånger på ett dygn, tro mig, jag överdriver inte. Jag kunde cykla till statoil kl 03:00 på natten (för att det var det enda öppna med mat) och spendera mina sista kronor på havregryn och mjölk, eller spaghetti och ketchup. Mängden var avgörande för vad som handlades. Hela min vakna tid bestod av att handla, laga mat, äta, spy, handla, laga mat, äta, spy. Jag blev så duktig på att spy att jag inte behöver stoppa fingrar i halsen, inte ha några spyreflexer eller otäcka kräkhulkningar, det rinner ur som en kran. Sorry detaljer, men detta gjorde det inte lättare för mig att bli av med mitt beroende, för det är exakt vad det blev! Ett beroende lika starkt som att gå ner i vikt.

Det är livsfarligt att spy, jag hamnade tillslut på HIA (hjärtintensiven för er som inte vet) pga av extremt låga kaliumvärden och de var rädda att mitt hjärta skulle stanna. Vet ni vad det första jag tänkte på när jag blev utskriven och stod där med min pillerburk med kalium som jag beordrats äta. Jo på att äta och spy, att jag var tvungen att vänta minst 30 minuter efter att jag svalt tabletten innan jag fick spy, så jag inte skulle skada min matstrupe. För mig var 30 minuter lång tid. Låter helt galet men så var det.

Två inläggningar på ätstörningsklinik hjälpte mig inte, jag har aldrig varit mottaglig för någon form av tvång eller övertalning. (Därför jag i dagsläget är så nyfiken på MHE-kliniken).

HUR tog jag mig ur detta helvete på jorden då? Jo jag tröttnade på att spy helt enkelt, jag tröttnade! Orkade tillsammans med C då ta mig upp i vikt genom att sluta spy. När jag sen träffade min kära man lovade jag mig att aldrig mer spy, skulle förhållandet börja med det skulle det fortsätta så vilket jag inte ville. Jag ville ge plats för kärleken, inte ätstörningen. Tittar jag tillbaks på mina anteckningar på äs-mottagningen idag, står det att jag är normalviktig men mår skit precis när jag träffat min älskade. Jag trängde alltså undan Ana, jag dödade henne aldrig, det är därför hon är min bästa och värsta vän idag. Alla trodde jag var frisk och fri, för jag var ju normalviktig och kär, lycklig!

Men Ana är en lurig orm, man måste döda henne!

Idag är ju läget ett annat, jag har inte undertypen självrensning även om det givetvis har hänt men inte tillräckligt ofta för att ses som ett problem i sig, ingen ovana och inget regelbundet kompensationsbeteende. Som jag sagt tidigare, det finns miljoner sätt att kompensera på, sätt som man själv inte ens är medveten om ibland.

Därför kan jag inte jämföra denna gången med förra gången. Jag har inte ett beroende att bli av med, inte ett kompensationsbeteende som tar mer energi än det ger. Eller?

Vad vill jag ha sagt med detta då, jo, bara för att en person är normalviktig betyder inte att hon är fri från sin ätstörning. Återigen vill jag slå ett slag för alla som lider av UNS och Bulimi, där det inte alltid syns hur sjuk man är men att man är allvarligt sjuk.

Jag vet att flertalet av er som läser detta har just UNS eller Bulimi och inte har sökt hjälp. Jag vill vädja till er att söka hjälp, man är inte mer sjuk för att man är tunn. Anorexi är inte på något sätt finare. Ätstörningar har många olika ansikten och alla är lika fula.


.

Att inte kunna ta till sig omgivningens oro?

Skulle hyckla om jag sa att jag inte insåg att folk som bryr sig om mig faktiskt är oroliga. En oro som jag själv har väldigt väldigt svårt att ta på.

Vad är det dom ser? (en mager människa? pff jag ser ju inte det alltså är det inte så och om, so what)

Vad är det dom tror ska hända? (jag kommer ju inte dö, inte bli inlåst, ja vad kommer hända. lämna mig ifred)

Inser att mina svar inte är MINA det är Ana. Det är det sjuka med den här sjukdomen, att den parasiterar i ens huvud, med ens tankar och det blir som en väv, ett nystan, som inte går att särskilja mig från Ana i vissa situationer.

Ibland omnämns ätstörningar, anorexi, som en Ego-sjukdom? Det kanske är så? Men inte ur det perspektiv som jag befinner mig i. Det är inget utåtagerande gentemot andra, sin omgivning som man älskar och bryr sig om.

Fördelarna med att bli frisk, om man tittar tillbaks på listan, göra en ny, är klart fler!

- Glad och ej orolig omgiving
- Bra förebild för barnen
- Sluta tappa så mycket hår
- Njuta av mat och äta vad jag vill när jag vill
- Ingen ångest
- Andra tankar än mat mat mat och äta i huvudet
- Ork! Lust!
- Inte ont överallt
- Frisk kropp


HUR kan det vara så svårt, när det egentligen bara finns EN sak som är fördelen med att vara sjuk. Den starka känslan av att gå ner i vikt, den dämpade ångesten när vikten står still eller går ner. Känslan av vinst och seger (när det är egentligen är allt annat än just seger).


Lite ordbajsande. Men det är nog bra att påminna sig om fördelarna om och om igen!


Att äta ute är bra för mig konstigt nog, då har jag inte full kontroll över vad som finns i maten, jag äter oftast indisk, thailändsk mat ute. Det får kanske bli mer av denna varan?

Babysteps.... Babysteps....

Kluven

Ena sidan inser att jag inte är frisk, jag är sjuk. Andra sidan tycker inte att något är fel på mig alls, att jag inte är tillräckligt sjuk för att kalla mig sjuk.

Jag vill bli frisk och fri, jag vill bli av med det här. Men samtidigt vill jag inte, jag vill gå ner i vikt, ta bort allt det där jag ser som för mycket.

Att vara sjukskriven skulle göra det lättare för mig att bli just frisk, men det händer inget. Jag har så svårt att stå emot, hantera ångesten runt känslan att bli större när jag redan känner mig för stor.

I urskogen i dalarna ligger en behandlingsklinik som inte fokuserar så mycket på vikt, mer på person. Där man är hemma största delen av behandlingstiden. Istället för att vara inlåst, bli vägd och matad, under flera veckors tid. Dit vill jag, dit behöver jag nog komma. Tillsammans med C kom vi överrens om en enda sak idag, för allt annat var vi oense om , MHE är nåt för mig.

Nu gäller det bara att hoppas att den här regionen har pengar kvar i sin budget att remittera utomläns. Finns pengarna på vårdval så skickas remiss. Tycker absolut att det inte borde vara problem då jag redan erbjudits Varberg, men där är det mycket dyrare och den totala inläggningstiden är galet lång. Passar inte mig och min familj. De har vikttänk, det jag behöver komma ifrån.

Så det känns kluvet. Kanske blir det en remiss till MHE-kliniken i Mora? Eller inte.

Vi får väl se... kanske hinner jag bli tjock o frisk innan rentav.


.

Himmel till Helvete - Eller var det tvärtom?

Humöret, hur peppad man är, friskhetstänk, sjukdomstänk. Ja det är som att åka bergodalbana.

Ätstörningar, vilken man än har, gör att man åker otroliga bergodalbbane backar, upp o sen neeeeer osså uuuuupp o neeer... kittlar i magen mellan varven rent av. Kvinnor som normalt är hormonella åbäken när det kommer till humörsvängar kan slänga in lite ätstörningar i mixen om man vill ha 100 gånger djupare backar upp och ner.

Skämt åsido.

Torkat upp den blöta Hanna-fläcken, tog mig i nackskinnet, gödde mig med lax och efter det..... glass!! Gillar egentligen inte glass, sötsliskigt. Viss glass undantaget.

Denna till exempel

1/4 av en sån här, inte illa! Kick Ass Anorexi!

Sliter mitt hår

Ja fy fasen vissa dagar önskar man att man aldrig vaknat till.

Igår slog det slint så det heter duga och det har följt med in i starten av den här dagen. Stormar som jag ser är på väg rider jag ut, vissa är inte ens värda kraften att mota de får man helt enkelt bara följa med och leva med skammen som det lämnar efter sig istället.

Tackar all världens makter att mina stormar aldrig är långvariga eller överdrivna, men ändå, bara det ATT de finns gör ont.

Så nu får man torka upp den lilla våta fläck vid namn Hanna som ligger långt ner på botten. Den här skiten, den här elaka jävla sjukdomen, får en att känna sig som den mest ensamma i hela världen trots att man inte är det.

Det är särskiljandet

Man Är inte en anorektiker - Man är en Person med anorexi

Anhöriga och närstående må tycka att det är svårt, det begreppet. JAG tycker också att det är svårt, jag vet knappt vem som är jag eller vem som är Ana vissa dagar. Ibland vet jag inte vad som är sjukt eller vad som är friskt, vad som är rätt och vad som är fel. 


Ska träffa C imorgon igen, pinsamt att erkänna mina misslyckanden, pinsamt och jobbigt att det faktiskt inte går framåt, snarare tvärtom. Vi ska lägga upp en ny taktik, jag behöver mer stöd, mer hjälp. Så LESS på att vården är så urusel inom detta område. För har man anorexi (eller ätstörningar generellt, bulimi, UNS) ska man antingen bo nära ett behandlingshem eller i en större stad för att hitta någon form av dagvård. Uselt med tanke på att vi är så enormt många som har detta problem. För tro det eller ej, på de allra flesta syns inte sjukdomen, den gruppen är störst och har minst lika stora och små problem.


Nä det var ett skitinlägg det här, inget positivt alls. Men man får väl acceptera att man inte kan prestera på topp jämt, att allt faktiskt inte är så snuttepluttegulligt. Jag hatar fasader, jag har massor! Men jag hatar fasader!!

.

Vad i helvetes jävlar!

Tänker inte skräda orden, jag är fly förbannad!!!!!

Hur i HELVETE kan denna skit sälja som smör????

Alltså, ni bara MÅSTE läsa artikeln på Aftonbladet.se  HÄR

VEM ÄR DU SOM KÖPER SÅNT HÄR SKIT???? kan inte ens få ner i ord vad jag skulle vilja säga till dig din dumma jävel! Tror du på fullaste allvar att det inte påverkar? Tycker du det är normalt?


Tack för att det finns butiker som nu tar bort dem men varför VARFÖR tas det in och VEM efterfrågar dem?

Usch och TVI... fet jävla DISS!!!



(Spottar fräser och fortsätter utveckla mitt svordomsförråd med fulare sådana - överväger rentav könsord)

.

Om man ändå måste äta så...

Så bör man ju äta något bra, eller hur? Broccoli är mums och fasen bland det bästa du kan äta! Helst av allt ska man äta broccoli varje dag.


Igår på nyhetsmorgon pratade Charlotte Erlanson Albertsson om hur man kan äta sig frisk från diverse åkommor och hon tryckte väldigt på hur nyttigt det är just med broccoli. Jag har stort förtroende för denna kvinna då jag en period i livet ingick i hennes forskarteam. Dock var det en period som avslutades ganska tvärt då jag blev inlagd och sjukskriven för min anorexi.


Hon har gett ut en ny bok, Maten som stärker din hälsa, den går att provläsa HÄR

Titta gärna på Charlotte när hon var med i Efter 10 på TV4 igår, man får en tankeställare.

För att komma till tv4 Play och rätt avsnitt så klickar du HÄR.

Inte så svårt att lista ut vad jag åt till frukost idag eller?

(mums med balsamvinäger och örtsalt)

Regn både inne och ute

Så känner jag mig idag, som vädret utanför, regnet som öser ner, kylan som tränger in genom märg och ben.

Idag är en sån dag där man inser hur mycket plats sjukdomen tar i ens liv, plats som skulle kunna ges till så otroligt mycket annat. Ändå är det fokuset, Anas fokus. Gå ner i vikt.

Jo, jag erkänner, jag vill inget annat än gå ner i vikt, jag vill så att det river o sliter inombords, trots att jag vet att det är FEL. Har ni någonsin velat ha någontin så innerligt att det kännts i kropp och själ? Det är så det känns och då är det oerhört, oerhört svårt att stå emot. Vilket är det enda jag faktiskt måste göra, stå emot!

Jag har inget val, men dessa dagar är svåra, det är ett ständigt konfliktande, känsla, kropp, själ, vilja, önskan och sen vad verkligheten, omgivningen önskar, ser, kräver.


Ja det är bara att ro i land dessa dagar, försöka fortsätta i samma bana. Försöka se längtan till en dag då jag inte räknar kalorier mer, en dag då jag kan stoppa vad sjuttan jag vill i munnen och njuta av vad det är utan att först räkna, överväga för att sedan hitta något sätt att kompensera på.

Att en dag äta min goda Boeuf Bourguignon utan att veta vad varje matsked innehåller, för att sen fokusera på nästa måltid utan att njuta fullt ut av just den jag äter för tillfället.

.

Mumma

Feeder ikväll... igen... Denna kväll är det kålpudding på menyn. Fy så trist det låter, kålpudding! Men gör man den rätt, serverar den rätt så blir det kalas!

Jag gör min tyvärr ganska komplicerad, men så god! Inspiration från Mannerström, ja vi är ju nästan grannar här så varför inte. Sen många egna idéer.

Tips, gör kålpuddingen i springform så kan du skära upp snygga tårtbitar!

På bilderna fattas en skysås jag gjorde till, asgod! Enkel, sån som lagar sig själv. Tror ni maken får massa burkar till jobbet imorgon eller vad?

.

Mor & Dotter

Ska snart rusa iväg på dotterns utvecklingssamtal, ja de har sånt även om de inte ens fyllt 3. Hon är så duktig min dotter, så fin, så perfekt och en oslipad liten diamant. Tänk att hon ska ut i den här stora, kalla, faktist farliga världen med alla krav och förväntningar. Det skrämmer mig.

Läser Emma Wiklunds blogg ibland, hon är verkligen en person med bra syn på det här med omvärldens krav och syn på saker och ting. Samtidigt som hon är en karriärkvinna och mamma får man ändå känslan av att hon står stadigt på sina före detta modellande ben.

Ett inlägg hon gjorde i somras, som återtogs i en artikel i DN förra veckan var just hur sjukt smalt det är i modellvärlden och att hon uttrycker sin åsikt om att det borde införas 18-års gräns för att modella. Kan inte annat än hålla med! Hejja Emma!

Modellerna idag förväntas trycka sig i storlek 32 eller mindre, hur sjukt är inte det???? Ja om man inte är 150 lång kanske, men modeller är ju från 173 och en bra bit upp.

Den världen ska min dotter växa upp i, en värld där kvinnor som anses vackra, som ställs upp som ideal, färväntas tryckas i storlek 32, se vuxna ut redan i tidig tonår, i puberteten där flickors kroppar lägger på sig lite extra. Skruvat är det och det är faktist bara vi som kan förändra det här.

Jag ska ge min dotter helt andra ideal att se upp till. Jag är hennes mamma och jag kommer göra allt i min makt för att hon ska vara som teflon inför omvärldens sjuka skruvade ideal och krav. För min dotter är redan perfekt, precis som hon är och som hon alltid kommer att vara.

Läs Emmas blogg, inlägget där hon kommenterar just detta, hon är ju precis som jag, mor till en dotter

http://damernasvarld.se/emmawiklund/art/219751/dags_fr_lite_frndring_kanske/


Dags för förändring? JA! Vore skönt om idealet kunde återgå till det hälsosamma, vackra som fanns på 50-/60-talet när kvinnor var just kvinnor.


.

Hemlagat

Som bekant tycker jag om att laga mat och jag är faktiskt ganska duktig på det dessutom. Gillar smaker, färger, former. Tycker om att prova nytt, tycker det är oerhört viktigt att utmana sina smaklökar, våga prova. Fegisar kommer ingenvart.

Det värsta jag vet är folk (oftast barn) som säger "det tycker jag inte om" trots att man inte smakat, inbillar sig att man inte tycker om. Tycker det ser illa ut, luktar illa?

För vem tycker till exempel att franska ostar luktar gott?? De flesta doftar illa men smaken är som himmelriket.

Jag kommer aldrig godta "jag tycker inte om" från mina barn utan att de smakat först. Smaka i alla situationer, för det som en person lagar kan smaka helt annorlunda hos någon annan. Smaka gör man! Sen är det väl klart att det finns gränser men det är ju något helt annat. Jaja, en passus.


Iallafall, var ju på stan en sväng i fredags och hittade en supersöt matkasse till makens alla matlådor. Visst är den underbar!?

var i stort sett gratis på Hemtex!

Helg

Helg och redigt trött på alla ljud, men sånt är det.

Blogga på helger är rent av en omöjlighet...

Så.... återigen, uppskattar kommentarer, frågor och undringar eller vad ska jag skriva om? Oftast poppar ju bara grejjer upp i skallen men ni kanske vill läsa nåt helt annat? Vad?

Idag blir jag matad av maken, gott men som vanligt för mkt. Nu dags för vin, gott en lördag, eller vilken dag som egentligen. Som vanligt blir det Lindemans cabernet/shiraz, SÅ gott och passar till det mesta. Men kom ihåg, lite i glaset är snyggare och smakligare än för mycket.

Efter läkarbesöket blir man modell!

Sjukskriven året ut.

Hur känns det?

Blandat faktiskt, alternativet finns tyvärr inte, jobba skulle inte gå. Fokusera på livsviktiga läkemedel, farliga sådana. Vara patient och ta hand om patienter. Bära tunga förkläden med mitt osteoporotiska BMI. Ha känsel nog i händerna för att kunna hantera blyförklädda sprutor. Lyfta, hjälpa, stötta patienter.

Men det känns som ett misslyckande även om jag egentligen är medveten om den tid detta tar och måste få ta. Misslyckande i och med att det är en form av offentligt erkännande att jag faktiskt inte är frisk. Pinsamt!

- Hanna du behöver MER hjälp! Jaaaa jag vet
- Du kommer väl hit minst en gång i veckan? Jaa
- Ska du träffa någon mer här, dietisten? Ja
- BRA, du behöver ett matschema anpassat precis till Dig. Jo jag vet

(Gräl om vägning, vikt och hur man räknar BMI)

- Håller du dig med flit precis över 14? Njeeee är ju inte alls där än....
- Ska jag kolla din puls och BT? ok men jag vet att det är bra..
(mäter)
- Det märks att du är arg... eller irriterad eller nåt? Irriterad ja...

- Gå nu hem och be A ta kort på dig bakifrån, de flesta anorektiker kan inte se sig själva framifrån men kan uppfatta sin magerhet bakifrån. Ok - skrattar-
- Det är inget att skratta åt! Ok, jag fixar det, men det kommer kännas urtöntigt och pinsamt men fine.
- Så tittar du på bilderna i lugn och ro sen. Ok



Så nu vet ni vad jag ska göra, POSE! Modell here I come!!! moahahaaahaaaa


.

Good Feeling

Inställning är ju A och O.

Vad man säger till sig själv. Självkritisk eller positiva affirmationer.

Fredag idag, veckosammandraget får man se som gårdagens inlägg. Nu tänker jag skita i det, gå vidare, fredag idag. Den här låten gör mig glad!

Inställning!! Inställning!

Åt helvete!

Just så känns det just nu.

Träffat C idag, det känns alltid lika bra, går alltid därifrån med en servett i fickan (fuktig sådan). C är inte glad, Jag är inte glad. Det går inte alls åt rätt håll.

Under två veckors tid som jag inte träffat C har jag skrivit ner allt jag känner och allt jag äter. Anledningen till att jag inte sett henne på så lång tid är att hon varit sjuk, feberskit som verkar vara något som går över hela landet. Fine, ett av mina massa kompensationsbeteenden som smög sig på motade jag i grind, men andra har fått komma in istället. Ana tar mer plats i huvudet, fyller mina val och påverkar mina dagar. 

Imorgon ska jag träffa T, min läkare. Har gått ner i vikt sen jag startade min behandling. Kanske har jag gått upp det där kilot igen bara för att jag ätit ute idag? Sjuka tanke som inte är sann om så tillfälligt.

Jag vill bara gå ner i vikt, inte mycket, bara lite men ändå ner. Jag får inte! Jag ska inte! Men jag VILL, jag hatar allt jag ser och känner trots att jag vet att det är Ana som ser och känner, inte JAG.

Träffade min sjukgymnast för första gången igår. Vilken konstig känsla det var som första intryck, supersöt tjej, yngre än jag, ett hår man kan döda för och en helt ljuvelig person på alla sätt. Allt jag inte är men skulle vilja vara, förutom yngre då, det vill jag inte vara. Jag kan inte få ihop kropp och själ - sant. HUR gör man det? När jag såg henne ville jag först bara springa därifrån, jag förväntade mig någon äldre. Men sen tog jag förnuftet till fånga, det är ju faktiskt de yngre som har absolut mest uppdaterad utbildning, mest driv. Klart det bästa, vem vill ha någon som kör på rutin? Nä jag gillar henne, hon får gärna pussla ihop kropp och själ med mig.

Har fått en tid hos min dietist med, en månad kvar dock om det inte kommer återbud för då får jag första tjing. Jag vet såklart redan exakt vad jag äter och hur man egentligen bör äta men det går ändå inte ihop så det ska bli enormt intressant att få ihop detta med henne.

Detta måste vända. Klart jag vill bli frisk men det är min RÄDSLA som sätter alla käppar i hjulet. Måste våga stå emot den, trotsa den. Men det är inte lätt, hur gör man?


Bilden är än en gång värd att användas... den är så sann så.... ofattbart nog...

Matfrossa

Alltså... om man kommer in i mitt hem, i mitt kök och inte hade vetat hur jag fungerar hade man nog börjat undra hur stor familjen egentligen är. 8 personer... 10 personer?

Vi har ett fullstort kylskåp, det är alltid proppfullt, då menar jag proppfullt! Frysen, fullstor, är även den proppfull. Dessutom har vi en extrafrys, en frysbox, som även den är just... proppfull. Skafferier, proppfulla.

Det finns nästan inget vi inte har hemma, oftast i dubbla uppsättningar.

Jag älskar att laga mat, lagar mat som en tok, storkok, långkok, snabba kok. Mycket mat blir det, ja ni minns säkert hur mycket mat jag stoppar på min stackars make varje dag när han ska åka till jobbet. Besviken när han inte orkar äta efterrätten för att lunchen var så stor.

Jag är helt enkelt livrädd att någon i min familj, mina nära och kära, ska svälta, känna sig hungriga!

Bisarrt.

Kompensation

Nu har det snart gått 2 månader sen jag blev sjukskriven, ja om en vecka nåt... ungefär.

På fredag ska jag träffa min läkare igen, dels för att förlänga sjukskrivningen, dels för att göra en kontroll och dels för att det är en uppföljning i behandlingen. Vad har då hänt? NOLL.

Just nu känns det som jag står och stampar på ruta 1, innan jag började var jag restriktiv och missunnsam, sen blev jag mer öppen men skapade dåliga kompensationsvanor istället - helt baserat på ren och skär ångest. Nu, är dessa kompensationsvanor väck men jag känner att andra smyger sig på, ja det finns alltså tusen sätt att kompensera enl Ana, så att man även om man inte går ner i vikt åtminstone håller vikten still, vilket jag gör.

Jag tycker verligen att jag äter bra, ok, jag fuskar vissa målter och periodvis, men generellt tycker jag att jag äter helt ok? Uppenbarligen inte. Jag känner mig faktiskt svagare rent fysiskt, tröttare och mer folkskygg. Känner nästan ännu starkare att jag vill (Ana säger måste) gå ner i vikt. Jag ska inte! Men känslan... den känslan.

Vad är då mitt mål? Jag vet faktiskt inte, C frågar ibland om jag har ett viktmål, vilket jag egentligen inte har, även om jag då och då fantiserar om några kilon mindre, en vikt där jag kan känna mig liten o lätt. Jag måste skaffa andra mål! Men det är så svårt när man inte vet vad man vill. Fine, det sägs ju att hjärnan inte fungerar under ett visst BMI och det är väl bara att instämma. Sås i skallen, det är vad jag har! SÅS!

Imorgon är det dags för EGON-kontroll iallafall, minns knappt hur det går till, var nog en 8-9 år sedan jag gjorde detta.

Laxlunch

Gott, men kanske lite trist. Önskar man kunde köpa kött i mindre förpackningar, kött är jag dock rädd för än, något jag får arbeta på. Det fungerar fint med en lövbiff, men en hel köttbit känns annorlunda. Men jag älskar kött. Nötkött och viltkött, lamm och kalv - mums!

Här är iallafall dagens rätt, imorgon blir det säkert pasta pesto igen, detta kändes lite väl mycket? Tungt i magen iallafall. Jag tycker inte det ser ovanligt mycket ut men jag är extremt proppmätt!

Lax med pestotäcke på spenatbädd med rostad paprika

Undrar vad som hände igår egentligen...

Helt galet vad snabbt det kom...

15:00, temp 38.4 (ligger normalt på ca 36.4)

16:00, temp 39.6

17:00, temp 40.0

Skickar akut maken till affären för att inhandla Ipren. 

19:00, tempen sänks lite

21:00, temp 37.4

Natten orolig, svettats som en gris men ingen feber. Det enda som återstår idag är huvudvärk, kan leva med det. Trött såklart.

Måste vara någon elak dagisinfektion, för det kom lika snabbt som det gick, helt galet. Knasiga är att jag ändå orkade sitta uppe under hela tiden.

Gissa hur skönt det var att hälla upp ett skumbad imorse, tända ljus och stjärnhimmel... njutning på hög nivå.

Feber

Suck.... jag vet att det inte är någon hög temp, ingen som sjukvården generellt klassar som feber. Men jag har normalt väldigt låg temp och lägre just nu än mitt normala friska låga så att säga.

Inte konstigt att jag är varm, frusen och trött.

Uppdatering:

Ligger med 39,6 nu.... (uppenbarligen inget som knäcker mig då jag orkar blogga)

Hundmat?

Haha ja det ser fasen nästan ut så! Tyvärr gör inte bilden smaken rätta, detta är sååå gott!! Vågar knappt erkänna att jag slickade tallriken, vaddå desperat. Det är samma recept som i fredags förresten.

Halva pestoburken gjord nu iaf, som sagt, särimner?

Ingen som har förslag på hur jag kan äta den annars? Trillar lätt i små matfällor, där jag av trygghetsskäl äter samma sak. Så, vad ska jag göra med resten av burken innan den går ur sin tid?

Världsdagen för psykisk hälsa

10 oktober är Världsdagen för psykisk hälsa sen några år tillbaks.

På en debattsida i DN för ett par år sedan skrev Göran Hägglund och Maria Larsson så här:


"Att förändra attityder till psykisk sjukdom sker inte över en natt. Men desto viktigare att vi börjar arbetet genast. Och vår förhoppning är att vi inom några år lyckats skapa ett klimat där det är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva." (artikeln finns här)


Bra skrivet men jag vet inte hur mycket som har hänt på ett par år, men det är viktigt att uppmärksamma att det faktiskt är sjukdomar vi pratar om, inte valda tillstånd.

Har vid flertal tillfällden fått höra att jag har sån karaktär. Hör ofta när folk missunnar sig något att de har just Karaktär? Vad lägger man för värdering i det då, sen när är det karaktär att missunna sig?

Jag har inte mer karaktär än någon annan bara för att jag är sjuk, det är ångesten som gör att jag missunnar mig, att jag inte kan eller får eller vågar, inte jag, inte min karaktär. Det är det dåliga samvetet, ingen jävla karaktär!

Att ha karaktär är att unna sig, våga vara frisk, stå emot ångest. Karaktär är att leva livet fullt ut!

Vin

Lördag... gått helt ok än så länge idag, om man bortser från att frullen inte var den bästa ur friskhetssynpunkt. Lunchen gick bra, åt tillsammans med familjen - BRA!

Hinner inte blogga så mkt på helgerna, har inte tid och framförallt hör jag inte mina egna tankar då barnen väsnas o har sig konstant. Härliga glada ljud men jag är väldigt känslig för just ljud numer, det tröttar mig enormt.

Så skål kära vänner så hörs vi på måndag igen!

Fryser

Idag är så sjukt kallt, vill inte ens föreställa mig hur det kommer bli framöver.

En riktigt elak baksida med anorexin är just att man fryser, man fryser inte bara utifrån och in utan även inifrån och ut. Riktigt olustigt är det när man känner att händerna börjar domna bort, inte bara färgmässigt och att känseln som börjar i pirrande för att tillslut försvinna. Utan den hemska känslan att man har absolut noll kontakt med fingrarna eller i värsta fall hela handen, eller stora delar av. Då kan man inte lyfta ett mynt ens, som om händerna är förlamade.

Fryser man inte halva arslet av sig ja då svettas man, svallningar som om man hamnat i klimakteriet. Så går det, upp o ner, fryser, svettas, fryser.

Åt förresten en grymt god lunch idag! Måste ju som sagt göra slut den där peston (pesto särimner månntro?). För att omväxla lite snabbfräste jag 1 strimlad lövbiff, väl pepprad, saltad och med en skvätt japansk soya. Nu pratar vi snabbfräsa, den ska vara rosa i mitten. Sen vända ihop med färsk pasta och pesto rosso. Sjukt gott!! Snabbt och så lätt att en 3-åring kan tillaga det.

Gissar att jag kommer plåga bloggen med pestorecept även nästa vecka, dock blir det nog fler bilder, nu tar sonen upp all tid.

Omotiverad

En sån dag...

Jag är less på att springa runt i en jäkla karusell som en korkad hamster eller nåt.

Sammandrag av veckan;

- Ett kompensationsbeteende som höll på att smyga sig in i mitt liv är helt väck - asbra!!

- Slutat väga mig kvällsvis - asbra!!

- Lyssnar dåligt på vad kroppen vill - fail!

- Mindre ångest, tyvärr pga av kompensation såklart - skönt men fail!

- Vikten... orkar inte ens tänka på den, den är som den är och alltid varit, stilla, ibland lite upp ibland lite ner men i stort sett samma som från dag1 i bloggen. Vet inte vad jag ska tycka om det egentligen.


Hemma med sötaste Måns idag igen, han är frisk idag som tur är. Idag ska vi göra lite utflykter tillsammans bara han och jag, det ger iallafall positiv energi.

En titt i skafferiet...

Vad ser ni?

Ätit lunch sen unnade mig 4 rutor av gissa vad. Varför inte? För att man bara får äta det på helger eller när man har hittat ett lämpligt sätt att kompensera det? För att det inte ingår i rutinen? För att man inte gör det till vardags?

Skiter jag i just nu. Jag vill ge min kropp det den längtar efter just NU. Utan att få dåligt samvete för det, för att det inte passar i en mall, för att det är något man inte ska utan att ursäkta sig.

Tänker inte be ett skit om ursäkt, tänker inte ha dåligt samvete... Jag som inte normalt tycker om söt mjölkchoklad tyckte den nya Marabou Orient var mumma! Sen vet jag inte om det har med att göra att jag inte ätit choklad på flera månader, ja jag minns inte senast. Skitsamma, lev NU, det var gott NU.

Kontroll

Man ska nog försöka lyssna mer på vad kroppen vill än vad knoppen vill. Våga vara oregelbunden, smaka det man är sugen på, unna sig istället för att missunna sig. Våga ge efter för sina behov.

Kontrollen är det som sätter käpparna i hjulet, men som en norsk psykiater uttryckt det, stämmer så väl;

Kontroll är inte något annat än ett bärbart enmanskloster (Finn Skårderud)


Idag ska jag tillbringa all min tid med min vackra son. Han är lite febrig och ynklig. Idag ska jag bara vara mamma. Hans mamma, världens bästa mamma. Ska äta alla måltider med honom.

(Måns, en stark motivator mot sjukdomen)

Fälleben för Ana

Dagens lunch. Måste säga att jag faktiskt tänkt äta mycket mycket mindre, planerat och smidit små anorektiska planer över hur dagens matintag skulle se ut. Men som tur var tittade Jag fram och satte P för Ana.

Dagens lunch blev grillad torskrygg med pestotäcke, på spenatbädd serverad med färsk pasta. Enkelt, snabbt och jättegott!

(jaja jag äter pesto varje dag nu, men burkjäveln tar ju aldrig slut!)

självkänsla

Alltså, det här med självkänsla, det är så otroligt djupt rotat.

När jag var 4 år gammal fick jag det mest fantastiska men kan få, en egen syster, en lillasyster. Gissa om jag var stolt och lycklig över min lillasyster, så till den milda grad att jag var enormt svartsjuk när de äldre granntjejjerna ville gå ut och gå med henne, hon var ju MIN.

När min syster var några år, kan hon ha varit kanske 2-3, det minns jag inte exakt, då tappade hon sitt ljusa, raka hår och ut kom ett tjockt svall av blonda lockar. Det går inte sticka under stol med att hon blev enormt söt, sen var hon lite mullig, sådär bebisgott hull som bara är fint. Själv var jag smal som ett streck, alltid smutsig för jag var en vilde i mina lekar, rakt tunnt tråkigt hår. Men fin ändå, iallafall i en mors ögon.

Det som hände var, vad jag minns oerhört starkt. När man träffade folk, bekanta med flera. När de såg min syster så var det "men ååååååhå så söt" "vilken liten docka" mm mm, medans jag skuffades undan, jag var ju allt annat än lugn, ren och hade definitivt inget lockigt hår. Det var självklart inte meningen från omgivningen att jag skulle känna så, men folk agerar före de tänker ibland. Det satte faktiskt djupa ärr har jag upptäckt. Att andras beteende kan påverka så långt fram i livet.

Detta gjorde givetvis att jag blev ledsen, sökte uppmärksamhet på det enda sätt jag kunde, för jag hade ju inga änglalockar, men jag kunde busa. Dock var det inte lika uppskattat. Allt blev så fel, givetvis blir man som barn frustrerad och arg, det fick  få ut över min syster som ofta fick stå ut med mina aggressioner istället. Min mor fick inte krama mig, jag ville, mest av allt, men hon satt ju där o var söt, jag var bara arg.

Detta är ett av de tidigaste minnen jag kan komma ihåg som påverkat min självkänsla tidigt i livet, min syn på mig själv och känslan av att mitt utseende aldrig duger. Nu är det ju längesedan och man kan ha distans till det hela såklart MEN en viktig sak jag tänker ta med mig i livet är att aldrig någonsin låta någon behandla mina barn olika. De är olika såklart, men när det kommer till självkänslan är de lika, med samma förutsättningar och behöver samma stöttning och styrka.

Min dotter ska inte vara bara söt för att hon är tjej, min son ska inte bara vara duktig för att han är pojk. Jag vill aldrig att mina barn enbart objektifieras genom att bli kallade docka eller liknande. Min tös ska kunna vara lika busig som en pojk, det är inte mer ok med bus från killar än från tjejjer och tvärtom givetvis. Busiga tjejjer har annars setts som ouppfostrade, men busiga pojkar är just, bara pojkar. Det tycker jag inte är ok.


Vilket svammel det blev, sånt jag gick och tänkte på när jag satte ner vitlökarna i jorden imorse. Men den man är formas tidigt, jag har en fantastisk möjlighet att ge mina barn rätt vägledning och redskap för en stark självkänsla framöver i livet. En magisk känsla, sen kanske man inte lyckas, men det är inte det viktiga, det viktiga är att man försöker.

Jag kommer vara vaksam som en hök! Något positivt ska ju komma ur det här, vända det negativa och utnyttja erfarenheten.

Iphone 4S

Så det blev ingen femma, men jag tycker ändå att den nya uppdateringen verkar kanon! Framförallt att kameran ska vara så mycket bättre.

Mobiltelefon är inte min grej, är glad om den laddas någongång, har kontantkort som det inte dras mer än någon enstaka krona från varje månad.

Men jag funderar ändå på en Iphone 4S, för att kunna få bättre bilder, lättare att hantera dem, blogga. Ja använda den som en dator mer. Går den dessutom ringa på får man väl se det som en bonus att jag kanske kommer bli nåbar i framtiden. Undrans bara vad eländet kan tänkas kosta och när Telia börjar sälja den? 

En vit vill jag ha.... eller köpa något blingbling skal, rosa med stenar eller nåt annat riktigt fjolligt, glammigt. Här kan man läsa lite mer om nya leksaken http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13727368.ab

Ridderheims

Ojojoj vad jag älskar deras delikatesssortiment!

Blev lunch idag med, likadan som igår, pasta med pesto rosso. Dessutom åt jag en burk, ja hela burken(!), heta räkor från Ridderheims. Fy fan rent ut sagt vad gott!! Rekommenderar dessa varmt!

Hot hot hot! Men precis lagom! Sen kände man att räkorna var handskalade o det är ett stort plus.

Bilden är kass, skyller på lågt blodsocker, vilket är sant eftersom frukosten enbart blev ett ägg idag. Men än är ju dagen inte slut, jag vet att jag kommer äta ikväll med min kära A. (Ser ni förresten vad som är i bakgrunden? Yes, det är ju kanelbullens dag, så här ska bakas! Dock inte kanelsnäckor, det blir karlsbaderbullar för de är mycket godare!)

(en bra sak med den här produkten är att det INTE finns någon kcal-redovisning på burken - gick dock hitta på hemsidan gaaaah men nu är det ju ändå försent och det var inte så farligt)

Feeder!

Självdistans är viktigt.

Maken brukar lite skämtsamt anklaga mig för att vara en Feeder. Självklart är jag inte det i den rätta bemärkelsen men själva matandebiten får man nog erkänna att den finns där. Packade hans lunchpåse idag, 5 burkar totalt. Potatis, fläskfilégryta, grönsaker, pannkakor, sylt. Sen kommer han högst troligt få äta lika mycket till när han kommer hem från jobbet och lite däremellan såklart.

Feeder? Vaddå? Moi?


Tyckte denna var så himla rolig, lita självdistans får man ha, visst?

Tomas Järvheden och låten Feeder!

Lilla svarta boken

Denna veckas "hemläxa" är att skriva ner allt jag känner, ofta. Först tyckte jag det kändes sisådär, vet ju vad jag känner. Men nu blir det så påtagligt, hur negativt inställd jag är gentemot mig själv.

Här kommer lite utdrag ur min svarta bok;

"All kontroll borta! Misslyckad!"

"TJOCK och misslyckad"

"orolig över viktuppgång"

"hatar ALLT, MIG! Ful, fet och vidrig"

"Vill spy, känna mig lätt - men gör ej"

Drömmer mardrömmar om mat, vaknar med dåligt samvete, trött trots 11h sömn.

Fattar inte att jag är SMAL, hänger FETT överallt, överarmar, mage, lår, sidor!!

"trött, rastlös, tjock"

"fryser, domningar i händerna"

"asdåligt samvete!! Så mycket kcal"



Ja HUR ska man bli frisk om man har sådana negativa tankar konstant malandes!! Detta var dessutom bara ett axplock. Ibland är det bra att få lite perspektiv, även på sig själv. Vardagarna bara går, tankar som man tar för givet som den enda sanningen. Det gäller nu att ifrågasätta dem.

Pesto Rosso

Nog för att det tog alldeles för många timmar mellan frukost och lunch, nog för att det förmodligen tog för mycket energi och tid, men det blev lunch. En sån där superförbjuden dessutom.

Pasta med pesto! Herregud, jag har ätit pasta med pesto!Vem bryr sig ens om att titta på kcal-deklarationen, förutom en knäpp anorektiker, det var så det svartnade för ögonen. Men jag tog av den! Det är så man ska göra, man ska inte läsa en massa innehållsförteckningar om man vet att de bara skapar dåligt samvete helt i onödan!

Färsk pasta, pesto rosso. Säger bara - GOTT!

(nu river dock anoreximonstret i mig o talar om för mig hur värdelös jag är men jag tänker inte ge henne plats just nu)

(bild tagen från tyckomgarant.se)

Biter mig själv i rumpan

Det är precis det jag gör, hela tiden!

Jag går runt mig själv, gör jag något bra drar jag ner på något annat. Om jag gör en snabbanalys över mig själv så är det ingen skillnad idag från vad det var innan jag startade den här bloggen, som faktiskt ska fungera som pepp och pusch i rätt riktning.

Jag har lika mycet ångest som innan, om inte mer de gånger jag verkligen kämpar och äter normalt.

Jag har inte gått upp ett hekto! Inte ner heller, men ändå. Jag måste ju gå upp!! Fast jag vill inte, jag vill ner, men jag får inte, jag ska inte. Jag vill bli frisk men samtidigt är jag rädd. Just för att frisk betyder viktuppgång som en del av utveckligen frammåt. Steg ett, för man är inte frisk för att man går upp i vikt, däremot ger en fysiskt frisk kropp bättre förutsättningar att faktiskt bli just, frisk. Det är oerhört svårt att att acceptera, att man måste börja i matändan, den som känns värst men som kanske är lättast egentligen?

Det är den här kontrollen, varför är den så viktig och är det verkligen så att den här kontrollen är den enda tryggheten jag känner till?

När det gäller mat och ätande så äter nog de flesta anorektiker rätt lika, om än inte samma sak. Men det som är lika är nog att man hittar vanemönster i ätande. En frukost ser alltid likadan ut, samma sak med lunch och kvällsmål. Det är svårt att bryta de mönstren eftersom de är så otroligt tvångsmässiga. Man står hela tiden i valet och kvalet, pest eller kolera.

Jag kan vakna klockan 3 på natten, första jag börjar tänka på är vad jag ska äta. Kan ligga 2 timmar och dividera med mig själv om jag ska äta 1 ägg eller en skål med räkor och broccoli till frukost. Ibland kan tanken slå mig att jag ska välja nåt annat, men den försvinner snabbt då det är en trygghet i de andra två valen. Två timmar av mitt liv kan ägnas åt enbart detta urdumma dividerande och väljande! Bajs är det! Fruktansvärt onödigt.

Hela förmiddagarna går åt till att dividera med mig själv vad jag ska äta till lunch!  Sen är middag givetvis utesluten och kvällsmaten är likaså den ett dividerande, om jag får den alls.

Ska boka en tid hos dietisten som får hjälpa mig att lägga upp ett eller flera måltidsförslag, någon form av matschema. Så jag slipper välja själv, dividera och ge anorexin utrymme att välja bort. Jag vet hur en normal portion ser ut, hur bra mat lagas och läggs upp, både i mängd och fördelning mellan näringsämnen. Att lägga upp en portion till någon annan är inga som helst problem, men det bara går inte till mig själv. Jag kan bara inte!

illustratör Cecilia Birgerson Nordling

Alltså den här boken!!

Den jag tipsade om i förra inlägget, Mattillåtet av Gisela van der Ster.

LÄS den!

Har du ingen ätstörning men känner du någon som har, är du anhörig, vän. LÄS den! Tro mig, den kommer besvara en massa, bekräfta oerhört mycket av det jag redan sagt men med en helt annan bakgrund.

Har du på något sätt snedvriden bild på dig själv och en osund relation till mat, LÄS den! Tro mig, du kommer få många tankeställare.


Kan erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle säga detta, jag är så negativt inställd till det mesta redan från start och likaså till den här boken. Men LÄS den, det tar inte lång tid men ger oerhört mycket, läs den!

Snälla....