När är man frisk?

Om någon frågar mig hur det går, om det känns bättre och jag svarar nej, då tas det för givet att jag går ner i vikt. Om någon frågar om det går bra och jag svarar ja, tas det för givet att jag gått upp i vikt. Återigen vill jag trycka på att vikten enbart är ett symptom som inte har med det hela att göra egentligen, det är bara ett sätt att uttrycka kontroll bland annat.

Som många vet har jag varit sjuk förut, i omgångar. Senast var ju för nästan 10 år sedan och jag har fått frågan;

Hur tog jag mig ur det förra gången?

För det första såg det otroligt annorlunda ut då, omständigheterna, hur det startade, ja allt skulle jag nog våga påstå, enda gemensamma nämnaren denna gång är viktfokuseringen och vågtvånget.

Jag ska avslöja lite hur mitt liv kunde se ut förra gången och hur jag tog mig ur det då. Precis som nu hade jag diagnosen Anorexia Nervosa, dock med självrensning.

Precis som denna gång startade det med en oskyldig bantning, dock av olika orsak såklart. Detta är något jag inte kan hantera, det spårar ur, jag lägger 110% fokus på vikt, våg, mått ja allt man kan väga och mäta i stort sett. Räkna kalorier. Jämföra. När jag nådde en viss vikt, när det hade spårat ur tillräckligt lät jag den bulimiska oxhungern komma in i mitt liv. Det vill säga, äta som besatt för att sen fort som fan göra sig av med det, läs spy upp allt fort fort. 

När detta var som värst kunde jag spy flera hundra gånger på ett dygn, tro mig, jag överdriver inte. Jag kunde cykla till statoil kl 03:00 på natten (för att det var det enda öppna med mat) och spendera mina sista kronor på havregryn och mjölk, eller spaghetti och ketchup. Mängden var avgörande för vad som handlades. Hela min vakna tid bestod av att handla, laga mat, äta, spy, handla, laga mat, äta, spy. Jag blev så duktig på att spy att jag inte behöver stoppa fingrar i halsen, inte ha några spyreflexer eller otäcka kräkhulkningar, det rinner ur som en kran. Sorry detaljer, men detta gjorde det inte lättare för mig att bli av med mitt beroende, för det är exakt vad det blev! Ett beroende lika starkt som att gå ner i vikt.

Det är livsfarligt att spy, jag hamnade tillslut på HIA (hjärtintensiven för er som inte vet) pga av extremt låga kaliumvärden och de var rädda att mitt hjärta skulle stanna. Vet ni vad det första jag tänkte på när jag blev utskriven och stod där med min pillerburk med kalium som jag beordrats äta. Jo på att äta och spy, att jag var tvungen att vänta minst 30 minuter efter att jag svalt tabletten innan jag fick spy, så jag inte skulle skada min matstrupe. För mig var 30 minuter lång tid. Låter helt galet men så var det.

Två inläggningar på ätstörningsklinik hjälpte mig inte, jag har aldrig varit mottaglig för någon form av tvång eller övertalning. (Därför jag i dagsläget är så nyfiken på MHE-kliniken).

HUR tog jag mig ur detta helvete på jorden då? Jo jag tröttnade på att spy helt enkelt, jag tröttnade! Orkade tillsammans med C då ta mig upp i vikt genom att sluta spy. När jag sen träffade min kära man lovade jag mig att aldrig mer spy, skulle förhållandet börja med det skulle det fortsätta så vilket jag inte ville. Jag ville ge plats för kärleken, inte ätstörningen. Tittar jag tillbaks på mina anteckningar på äs-mottagningen idag, står det att jag är normalviktig men mår skit precis när jag träffat min älskade. Jag trängde alltså undan Ana, jag dödade henne aldrig, det är därför hon är min bästa och värsta vän idag. Alla trodde jag var frisk och fri, för jag var ju normalviktig och kär, lycklig!

Men Ana är en lurig orm, man måste döda henne!

Idag är ju läget ett annat, jag har inte undertypen självrensning även om det givetvis har hänt men inte tillräckligt ofta för att ses som ett problem i sig, ingen ovana och inget regelbundet kompensationsbeteende. Som jag sagt tidigare, det finns miljoner sätt att kompensera på, sätt som man själv inte ens är medveten om ibland.

Därför kan jag inte jämföra denna gången med förra gången. Jag har inte ett beroende att bli av med, inte ett kompensationsbeteende som tar mer energi än det ger. Eller?

Vad vill jag ha sagt med detta då, jo, bara för att en person är normalviktig betyder inte att hon är fri från sin ätstörning. Återigen vill jag slå ett slag för alla som lider av UNS och Bulimi, där det inte alltid syns hur sjuk man är men att man är allvarligt sjuk.

Jag vet att flertalet av er som läser detta har just UNS eller Bulimi och inte har sökt hjälp. Jag vill vädja till er att söka hjälp, man är inte mer sjuk för att man är tunn. Anorexi är inte på något sätt finare. Ätstörningar har många olika ansikten och alla är lika fula.


.