självkänsla

Alltså, det här med självkänsla, det är så otroligt djupt rotat.

När jag var 4 år gammal fick jag det mest fantastiska men kan få, en egen syster, en lillasyster. Gissa om jag var stolt och lycklig över min lillasyster, så till den milda grad att jag var enormt svartsjuk när de äldre granntjejjerna ville gå ut och gå med henne, hon var ju MIN.

När min syster var några år, kan hon ha varit kanske 2-3, det minns jag inte exakt, då tappade hon sitt ljusa, raka hår och ut kom ett tjockt svall av blonda lockar. Det går inte sticka under stol med att hon blev enormt söt, sen var hon lite mullig, sådär bebisgott hull som bara är fint. Själv var jag smal som ett streck, alltid smutsig för jag var en vilde i mina lekar, rakt tunnt tråkigt hår. Men fin ändå, iallafall i en mors ögon.

Det som hände var, vad jag minns oerhört starkt. När man träffade folk, bekanta med flera. När de såg min syster så var det "men ååååååhå så söt" "vilken liten docka" mm mm, medans jag skuffades undan, jag var ju allt annat än lugn, ren och hade definitivt inget lockigt hår. Det var självklart inte meningen från omgivningen att jag skulle känna så, men folk agerar före de tänker ibland. Det satte faktiskt djupa ärr har jag upptäckt. Att andras beteende kan påverka så långt fram i livet.

Detta gjorde givetvis att jag blev ledsen, sökte uppmärksamhet på det enda sätt jag kunde, för jag hade ju inga änglalockar, men jag kunde busa. Dock var det inte lika uppskattat. Allt blev så fel, givetvis blir man som barn frustrerad och arg, det fick  få ut över min syster som ofta fick stå ut med mina aggressioner istället. Min mor fick inte krama mig, jag ville, mest av allt, men hon satt ju där o var söt, jag var bara arg.

Detta är ett av de tidigaste minnen jag kan komma ihåg som påverkat min självkänsla tidigt i livet, min syn på mig själv och känslan av att mitt utseende aldrig duger. Nu är det ju längesedan och man kan ha distans till det hela såklart MEN en viktig sak jag tänker ta med mig i livet är att aldrig någonsin låta någon behandla mina barn olika. De är olika såklart, men när det kommer till självkänslan är de lika, med samma förutsättningar och behöver samma stöttning och styrka.

Min dotter ska inte vara bara söt för att hon är tjej, min son ska inte bara vara duktig för att han är pojk. Jag vill aldrig att mina barn enbart objektifieras genom att bli kallade docka eller liknande. Min tös ska kunna vara lika busig som en pojk, det är inte mer ok med bus från killar än från tjejjer och tvärtom givetvis. Busiga tjejjer har annars setts som ouppfostrade, men busiga pojkar är just, bara pojkar. Det tycker jag inte är ok.


Vilket svammel det blev, sånt jag gick och tänkte på när jag satte ner vitlökarna i jorden imorse. Men den man är formas tidigt, jag har en fantastisk möjlighet att ge mina barn rätt vägledning och redskap för en stark självkänsla framöver i livet. En magisk känsla, sen kanske man inte lyckas, men det är inte det viktiga, det viktiga är att man försöker.

Jag kommer vara vaksam som en hök! Något positivt ska ju komma ur det här, vända det negativa och utnyttja erfarenheten.