Att inte kunna ta till sig omgivningens oro?

Skulle hyckla om jag sa att jag inte insåg att folk som bryr sig om mig faktiskt är oroliga. En oro som jag själv har väldigt väldigt svårt att ta på.

Vad är det dom ser? (en mager människa? pff jag ser ju inte det alltså är det inte så och om, so what)

Vad är det dom tror ska hända? (jag kommer ju inte dö, inte bli inlåst, ja vad kommer hända. lämna mig ifred)

Inser att mina svar inte är MINA det är Ana. Det är det sjuka med den här sjukdomen, att den parasiterar i ens huvud, med ens tankar och det blir som en väv, ett nystan, som inte går att särskilja mig från Ana i vissa situationer.

Ibland omnämns ätstörningar, anorexi, som en Ego-sjukdom? Det kanske är så? Men inte ur det perspektiv som jag befinner mig i. Det är inget utåtagerande gentemot andra, sin omgivning som man älskar och bryr sig om.

Fördelarna med att bli frisk, om man tittar tillbaks på listan, göra en ny, är klart fler!

- Glad och ej orolig omgiving
- Bra förebild för barnen
- Sluta tappa så mycket hår
- Njuta av mat och äta vad jag vill när jag vill
- Ingen ångest
- Andra tankar än mat mat mat och äta i huvudet
- Ork! Lust!
- Inte ont överallt
- Frisk kropp


HUR kan det vara så svårt, när det egentligen bara finns EN sak som är fördelen med att vara sjuk. Den starka känslan av att gå ner i vikt, den dämpade ångesten när vikten står still eller går ner. Känslan av vinst och seger (när det är egentligen är allt annat än just seger).


Lite ordbajsande. Men det är nog bra att påminna sig om fördelarna om och om igen!


Att äta ute är bra för mig konstigt nog, då har jag inte full kontroll över vad som finns i maten, jag äter oftast indisk, thailändsk mat ute. Det får kanske bli mer av denna varan?

Babysteps.... Babysteps....