"Har tittat på mig själv i spegeln här i ***. Jag ser GROTESKT tjock ut!!! När jag ser i spegeln blir jag så LEDSEN!! Jag VILL INTE se ut så här. Armarna är VIDRIGA!!! Magen och "kärlekshandtagen" VÄLLER UT!! Låren... är inte av denna värld, de DALLRAR i otakt när jag går! Rumpan känns vid varje steg!! Ryggen är tjock och mjuk.
Hela insidan av mig GRÅTER!! Känner PANIK!! Jag känner att jag MÅSTE gå ner i vikt!! Minst 10 kilo för att få bort det värsta! Men jag vill inte spy och jag MÅSTE orka jobba!!
Samtidigt MÅSTE jag bli frisk men när jag ser i spegeln så undrar jag om det är värt det. Måste man vara, JAG vara, så tjock för att vara frisk? Vad är då frisk?
Orkar inte..."
"Jag är TJOCK - bör därför inte äta - måste äta för att orka jobba - måste jobba för att tjäna pengar - måste ha pengar för att leva - leva fast jag inte vill finnas - vill inte finnas för att jag skäms över hur fet jag är - vill inte äta - måste äta för att orka jobba - ... osv..."
Om 7 1/2 år vill jag inte göra samma upptäckt som idag. Om 7 1/2 år önskar jag att detta ligger långt nedpackat i en ryggsäck och enbart ska användas som en erfarenhet att vända till något positivt. Om 7 1/2 år vill jag vara allt annat än sjuk, jag vill vara fri.
.
.
Men nog har DU utvecklats på 7,5 år Hanna, det är ju sjukdomen som är densamma nu som då! Den har förmågan att måla världen i svart, oavsett om du är 15 eller 45 och oavsett om du varit sjuk i en månad eller större delen av livet.
SvaraRaderaSen förstår jag så väl att det känns hemskt att ha slösat så många år på sjukdomen, men jag tror att vi båda två är bra på att sätta ett extra krokben för oss själva genom att fördöma våra egna tankar, som om det inte vore jobbigt nog att ha dem från första början. "Så här borde jag inte tänka", "Jag är verkligen dum i huvudet som inte bara slutar upp med att tänka såhär". Och så tredje omgången: "Jag borde verkligen inte tänka att jag inte får tänka de här tankarna!".
Vi är som blodhundar, alltid redo att sniffa upp minsta skavank hos oss själva och se till att strö lite salt i den, varpå vi fördömer saltströandet ;).
Om 7,5 år till så är anorexin ett minne och en erfarenhet, inte mer än så. Den här gången stuvar du inte upp problemet på en tillfällig hylla, utan mal sönder det, bränner och begraver det.
sv: Tack Hanna <3! Det är alltid jobbigt med sådana här dagar, då man blir rädd för att aldrig ta sig upp igen. Men jag har näsan ovanför vattenytan och hoppas kunna behålla den där.
Kramar
Sv: oj jisses, det är ju hur länge sen som helst! Hoppas studenten är lika fantastisk som alla säger! Kram
SvaraRaderaDet där är ätstörningen som talar, rena ätstörningstankar!Och jag tror också att du faktiskt utvecklats och tagit kliv mot ett friskt liv. Det är ju oftast så att dina inlägg lyser starkt av motivation, även om det kan vara dubbelt. Såklart att det är möjligt för dig att bli frisk. Go for it!
SvaraRaderaJag vill jättegärna att du gästbloggar hos mig! :)
SvaraRaderaKikar bara in och hoppas allt är bra! Och att anteckningarna för dagen inte ser ut som då... (fast gör de det har du många år att fylla med snällare ord framöver - jag tror ju på dig!)
SvaraRadera