Du duger som du är
Det är ord som jag aldrig kunnat förankra i mitt liv och till mig själv. Diskuterade min syn på mitt yttre med C idag, det var ingen rolig grej ska jag säga. Ingenting med mig är bra nog, bra som det är. Det ena än det andra kan alltid bli bättre. Hur jag ser ut i minsta detalj, hur jag är, hur jag beter mig och hur jag är som mamma. Inget är bra nog, inget når upp till min ribba och jag vet inte hur jag ska kunna sänka den.
Hela mitt liv har jag kännt mig ful eller aldrig tillräckligt fin. Inget duger och helt ärligt så kom vi fram till att jag inte vill att det ska duga, att duga räcker inte för jag vet inte vad det är, det ska vara perfekt. Duga för mig har alltid inneburit att nöja sig, nöja sig med något halvdant som är allt annat än perfekt.
Jag är min största kritiker
Ett stort problem är att jag inte litar på någon, en vänlig kommentar om mitt yttre tas alltid emot med tacksamhet, men jag tror aldrig själv på det fullt ut. Jag har kritik och min åsikt väger tyngst. Hur ska man kunna lära sig lita på andra?
.
Hear, hear! Misstänker att inte heller du var en person som jublade högt åt 9 av 10 rätt på ett prov, det betydde ju för tusan att man haft fel.
SvaraRaderaDet är svårt att lära om och att inte alltid tänka "Well, det var bra, men jag vet att jag kunde ha gjort det bättre". Och du beskriver det så bra, det här med att duga inte målet, det är perfektion. Att duga andas medelmåttighet och medelläge har aldrig varit min starka sida. Allt- eller ingettänket är ett aber, samtidigt som jag tror att det kan vara en styrka i många situationer.
Det här med balansen alltså, det är så svårt!
sv: Jag tror som du att jag ska våga prova, så i höst ska jag hoppa på ett eller annat sätt (inte bokstavligt talat, det där lät lite som ett förtäckt självmordshot, haha). Spännande!
Jag måste både höja och sänka min ribba, kan man ju säga. Nedrans knivigt arbete!
Kram
O ja, det där med proven... det känner jag igen Helle! Jag kunde först vara nöjd, men om jag hörde att någon annan hade bättre försvann allt. Då var väl mitt ändå ingenting. Fy så dåligt, tänkte jag då.
SvaraRaderaJag tror att man måste börja lita på sig själv innan man kommer att börja tro så mkt på andras ord, iaf fullt ut, men andra kan ju vara en hjälp på vägen. Att tala positivt till sig själv och tänka positivt är en bra början. Att försöka tänka förnuftigt att det som man någonstans vet gäller andra faktiskt gäller en själv också. Man är inget undantag.
Bra är bra nog. Ibland blir det perfekt, ibland missar man något, ibland blir det bra.... så är det och så är livet och det är helt okej. Värdet sitter ju inte i prestationerna.
Hej Hanna. Jag har läst din blogg en lång tid nu, under mina svåraste tider som sjuk själv. Känner så igen mig i allt du skriver, förutom att jag kanske inte ser mig själv som fet hela tiden, snarare KÄNNER mig äcklig.. Förut kunde jag tänka precis som du skriver, att jag aldrig var tillräcklig, att jag aldrig gjorde bra nog och att ingen kunde tycka om mig som jag var, även om de sa att de gjorde. Var inlagd på en specialklinik och det var där allting med tankarna kring mig själv ändrade, TROTS att jag fortsatte vara fruktansvärt sjuk i anorexin. Jag fick något som kallas självkänsla. Förstår det inte själv hur min syn på mig själv sakta men säkert bara ändrade.. Helt otroligt egentligen. Idag känner jag väldigt sällan att jag inte duger eller inte är tillräcklig, enbart de gånger när min sjukdom psykar i mig det. Det är iallafall en befriande känsla att kunna skilja på det, och vill med denna text få sagt att det går för alla. Också för dig. Självkänslan hittar man inte genom komplimanger och antal vänner, den kommer från ens inre. Lovar att det kommer en dag när du också kan känna så, för den känslan är faktiskt fruktansvärt härlig och man kan inte missa den.
SvaraRaderaTackar för en otroligt bra blogg och smarta funderingar. Har många gånger funderat på att riktigt ta kontakt med dig, vi verkar ha så liknande värderingar kring allt som har med tillfrisknande att göra. Känns bra att veta att det finns någon där ute som faktiskt satsar helhjärtat på det samma som jag, ATT BLI HELT FRISK OCH FRI! Inget som heter frisk ätstörd eller hälsofreak, utan FRI! Utan förhinder. Jag tror vi kommer klara det.
Kram!
Fina Hanna! (nej, jag tänker inte tvinga dig att tro på att jag verkligen tycker du är utseendemässigt fin.... men innerst inne vet du väl åtminstone att du är en väldigt fin människa?) Det här inlägget väcker faktiskt en lite annan känsla hos mig än vad dina ord brukar - jag... "tycker synd om" är nog fel ord, men jag känner verkligen för dig i dessa tankar. Skillnaden mot vanligt? Jag kan inte helt identifiera mig med vad du skriver, så jag blir inte lika självcentrerad och tar åt mig dina insikter för egen vinning, liksom.
SvaraRaderaEller jo, det är klart jag känner igen tanken att inte duga. Att inte kunna ta emot en komplimang, eller faktiskt tro att jag själv är okej. (Finns det någon som drabbats av en ätstörning som haft skinande självkänsla och -förtroende?) Däremot har det aldrig fäst sig särskilt mycket vid utseendet. Jo, att vara överviktig tonåring/ung vuxen tog hårt. Men jag hade liksom aldrig värderat hur jag såg ut som värt något ändå, så det blev bara ytterligare en tyngd på hur dålig jag tyckte min personlighet var (dålig karaktär som proppade i sig mat och godis sådär!). Låter kanske hårt, men har också varit ganska befriande som ätstörd och post-ätstörd. Av bloggläsande har jag ju förstått att matproblemen ofta kopplats väldigt hårt till hur ful eller fet man tycker att man är. Och just det har inte plågat mig. En väldigt liten tröst, men dock en tröst.
Samtidigt kan jag verkligen förstå och känna medömkan inför tankarna. Innan jag blev sjuk hade jag nog kallat det ytlighet, men jag har ju förstått att det går så mycket djupare. Att det är en del av allt det tunga. Och säkert en av delarna utomstående verkligen inte kan förstå? För du ÄR ju snygg. Varför må dåligt över utseendet? (precis på samma sätt som "Men du HAR ju ett bra liv - varför kan du inte bara äta och vara nöjd?") Som om det skulle ta bort osäkerheten...
Äh, nu blev det rörigt, men du förstår kanske delar av vad jag försöker få fram. För övrigt behöver du ju inte bry dig, jag läser ju och skriver ändå! ;-)
Och inte för att pressa på dig komplimanger: men jättefina foton - både detta (lite sorgsna) och gravidbilden (solig). De båda förmedlar så tydligt en känsla! Är det maken som är fotografen? (titta, nu lyckades jag vända det till att komplimera honom, så slipper du låtsas tro mig! ;-) )
Söta! Har egentligen inget bra svar eller tips, men JAG tänker inte låta mig bli nerpratad av mig själv. Alltså struntar jag högaktningsfullt i den del av mig som inte tycker om detaljer i mitt utseende eller saker jag misslyckas med. Om jag inte tänker lyssna på andra människor som jag inte hyser förtroende för varför skulle jag lyssna på mig själv när jag tänker saker jag inte är intresserad av att höra? Skitsnack om mig själv göre sig icke besvär!!
SvaraRaderaDet är tack vare alla förunderliga och märkliga och inte helt perfekta människor som livet är så intressant och utmanande (och ibland påfrestande :-))
Åh, vad jag känner igen mig Hanna! Och just självkritiken och perfektionismen är två av orsakerna till att kroppsuppfattningen blir så skev. Precis som du säger, man slår dövörat till för komplimanger och beröm, men minsta lilla sak som kan uppfattas som negativ kritik suger man åt sig. Jag hade faktiskt en diskussion med en coach på jobbet för ett par år sedan. Hon bad mig lista de fyra viktigaste delarna i mitt liv, det blev familjen, jobbet, vännerna och jag (märkväl, jag kom sist). Sedan bad hon mig sätta ambitionsnivån i procent på alla dessa delar. Jag satte 100% fokus på alla. Hon kontrade med: "Ingen är 400% människa, inte ens du. Gå hem, tänk om, gör om!" Jag försöker att tänka på den sessionen emellanåt, när jag är nedslagen över att jag inte når upp till mina mål, men det är en ständig kamp. Bestäm dig för vad som är viktigast Hanna och lägg fokus där. Ingen ser ner på dig för att du inte är 400% människa. KRAM!
SvaraRadera