Negativt

"Du är den mest negativa människa jag någonsin träffat under mina yrkesverksamma år som terapeut"

Yes! Eller inte... Jo,hon provocerar C, med flit och för att hon vet att hon kan. Jag är en oerhört stark person och vet själv att jag är det. Jag är min egen största fiende även om jag har mycket känslighet och många sårbarheter.


Det kan låta kallt att säga så till någon... Men hon har förmodligen rätt. Jag är definitivt ingen negativ person, tvärtom, det kan nog alla som verkligen känner mig intyga. Däremot har hon ändå rätt i det hon säger, för det hon menar är inställningen gentemot mig själv, jaget, inre som yttre. Främst yttre.


En sak har vi lyckats med, jag lyckats med, mycket med hjälp av C, och det är att få balans i ätande, rädslan för just detta och den sammankopplade viktuppgången. Jag väger nu såpass mycket att även C håller med om att jag inte måste gå upp mer i vikt, om inte kroppen själv säger så. Jag är viktstabil, äter regelbundet och följer inte mina kompensationstankar som tyvärr maler dygnets alla vakna timmar. Det finns nu annat att jobba på för att inte falla igen.


C är osäker om hon är rätt person att vara den som hjälper mig med det där sista. Hon är grym tycker jag, men hon kanske har rätt. Vi har kanske känt varandra för länge?

Så vad är nästa steg? Hur gjorde ni andra i samma fas? Hur hittar man acceptans och kan förena känsla med vetskap? Jag är envis som synden och ger mig aldrig, frisk och fri är ett viktigt mål men hur ska man nå dit när det känns som man famlar i mörker och är tveksam om viljan verkligen finns, saknaden av just acceptans.

Åhh det känns fortfarande så konstigt! Artikeln jag skrev i tidningen Insikt, som handlar om mig, min familj, mitt liv. Att det där är Jag. Acceptansen, jag vet att jag har varit sjuk i många många år, men jag har fortfarande svårt att acceptera det faktum som är min diagnos. Man duger aldrig, det är aldrig tillräckligt. 

Artikeln hänger här i väntrummet på mottagningen jag besöker regelbundet. 

.