Tack snälla för så varma och givande kommentarer i förra inlägget. Många viktiga infallsvinklar!
Acceptans handlar väl som några av er då och då säger att släppa det, gå vidare. Ett stort problem som blir en rundgång för mig är att jag inte vet exakt vad jag ska släppa. Självklart kan jag numer bena ut vad som är kompensationstänk eller beteende följt därav, jag kan styra mig själv så att tankar inte går ut i handling. Jag agerar efter hjärna inte efter känsla, vilket är oerhört viktigt om man ska komma någonvart.
Jag vill gå vidare, göra om och göra nytt. Rätt. Men jag har svårt att se vad exakt som ska gås vidare ifrån, vad jag ska begrava utan att själv dö på kuppen. Hitta den där starka tron, tron på att jag kan acceptera kroppen som den är idag,
Skapa nya ideal - nytt projekt. Att veta är ju en sak, att känna en annan.
Kattmänniska jajamen! På sommaren får de dock passera makens fästingplockarfingrar innan jag vågar kela med dem.
.
Vem hade anat att tankarna skulle störa efter att vi slutat agera efter dem? Just DET har jag nog svårt att acceptera. Ja, jag GÖR rätt, men huvudet låter mig ändå inte vila och acceptera.
SvaraRaderaVisst kan jag påminna mig själv om att det var 1000 gånger värre med rejäl undervikt, svält och tvångsbeteenden... Men när man väl gör rätt vill man att allt ska bli rätt.
Och där: det magiska ordet ACCEPTANS.
Jo, vi måste släppa någonting. Kanske det går utan att fundera så mycket på VAD? Att gå vidare handlar ju om att fortsätta på rätt väg. Gå ifrån det där som måste släppas.
Det kanske är naivt att tro att det ska vara så enkelt, men eftersom jag har lärt mig att jag alltid känner mig som sjukast ("jag blir ju aldrig helt frisk"-tankarna) när jag pratar och tänker för mycket. Lite som du skrev att du mått underligt efter ditt senaste samtal (för mig gäller det om det blivit några sådana tala-ut-samtal med sambon).... så kanske jag bara ska sluta älta och försöka bara gå, gå och gå...
Och så kan jag läsa alla kloka ord från dig och dina kommentatorer om acceptans!
p.s. åh vilken mys-bild... förbannade allergi - ibland vill jag göra just sådär trots att jag blir jättesjuk av det! d.s.
Jag tror faktiskt inte att du är det minsta naiv i dina tankar där, jag tror att du har en klar poäng!
RaderaAtt förtränga och låtsas som inget är ingen lösning, men att älta är precis lika destruktivt om än en kortsiktig smärtstillare.
Stort tack för just denna infallsvinkel - ska ta till mig - fundera och göra något av just det här.
När jag mår riktigt dåligt eller känner mig osäker på hur jag ska gå vidare brukar jag säga till mig själv att jag får stå still, men jag får inte backa. Att bli frisk är ju trots allt ingen tävling. Ibland vinner sköldpaddor över harar, har jag hört ;).
SvaraRaderaJust att man så gärna vill gå vidare kan bli till ett hinder i sig tänker jag. Nu är du inte längre hälsovådligt underviktig, då tycker jag gott att du kan se alla dagar utan steg bakåt som bra dagar.
Kram
Ja, mitt "gå, gå och gå" är nog ingen universallösning - tack för att du påminner om att det faktiskt är okej att ta en paus och andas ibland också! Allt måste inte gå jättefort - hur gärna vi än vill...
RaderaFör mig var det viktigast att lämna saker som att ha så höga krav på mig själv jämt, att aldrig känana mig nog bra, och så vidare. Att släppa föreställningarna om att det gällde annat för mig än för andra. Jag måste inse att jag behöver samma som alla andra näringsmässigt, att jag behöver vila, att jag får misslyckas. Att våga lämna ÄS och sådant som är så typiskt för den är såklart viktigt också, att kanske lämna bort vågen, lämna träningsberoende om man har det, lämna spegelmani, ta itu med fobier... ja, det finns mycket och emellanåt kan det vara ett enda stort virrvarr.
SvaraRadera