Berg-o-dalbana

Mitt humör åker verkligen berg-o-dalbana. Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte har en differentialdiagnos som många med en ätstörning har. Jag har "bara" detta och det räcker och blir över, tack. Vill förmodligen inte ens veta hur mina berg-o-dalbanor hade varit då.


Idag är jag iallafall återigen på topp, gårdagens ilska har minskat - precis som tvättberget i tvättstugan igår.


Just nu, just idag, känner jag mig lite extra tacksam över mina livserfarenheter. Över den positiva sida som ryggsäcken faktiskt har - inget ont som inte har något gott med sig, i många men inte alla fall. Har haft ett par patienter idag som låtit tårar rulla nedför sina kinder, sorgen och rädslan över sin egen sjukdom, insikten över hur värdefullt livet är och hur kort det kan vara. I dessa situationer klappar mitt hjärta en extra gång. Jag kan även om jag aldrig vet just hur deras situation exakt ter sig, känna in känslan av deras oro. Känslan av hur skört livet är och känslan av rädslan att tappa fotfästet, greppet, livet.


I dessa situationer som återkommer titt som tätt, som både tar och ger enorm energi, känner jag min egen styrka. Att dela med mig av min medkänsla och empati, att krama en hand, torka en tår och förstå. Stå bredvid som medmänniska och belysa ljuset i tunneln. Vända en negativ känsla till en positiv och bara vara när någon behöver det.

Tacksamhet över livet - det vi har idag - till trots.

Kanske inte bästa bilden, men så här blev resultatet av min dejt med saxen igår. Kan det vara ca 15 cm kortare? Rejält mycket mer mörka inslag i underhår såväl som botten... Ja ni får se fler bilder framöver, har ju blivit bra på att spamma bloggen med mitt eget nylle.

.