Fantastiska Måndag - eller inte?

Välkommen höst är det ju bara att säga, 1:a oktober och regnet öser ner. Första dagen man fick premiära helljuset på vägen till jobbet. Det är verkligen med blandade känslor som hösten välkomnas.



Drar jag tillbaks tiden ett år, 1 ÅR;


Jag var sjukskriven på heltid och satt vid den här tiden i morgonsoffan och hade ingen energi mer än till att zappa mellan olika kanaler och fundera på vad jag skulle äta inte äta och hur familjen skulle äta - definitivt var det inte samma.


Jag vägde dryga xx-kilo mindre och gjorde så en lång period därefter, tills jag hittade kraft att rodda upp det hela i våras. Jag var 100 kilo olyckligare.


Jag var helt fokuserad på sen. Imorgon och längtan efter något annat utan en tanke på nuet var det enda som existerade. Sen Sen Sen.


Jag hade kopiösa mängder ångest - vilken är en direkt parallell till dåligt energiintag och för låg vikt. Ångesten och kroppsbilden förändras med viktnedgång och dåligt matintag, det går inte komma förbi. Ju mindre man äter desto tjockare uppfattar man sig själv när man passerat en viss gräns.


Mina tankebanor gick i cirklar - ett försök att bli frisk men samtidigt hålla sig fast vid en sjuk vikt, något som måste bekräfta motsatsen till tjockiskänslorna. 


GLÄDJE, energi, lust och hopp - existerade knappt, det var nosen ovan ytan och en tro på bättre, en vilja av stål som tog mig därifrån till dit jag är idag. Men en sak går att skriva under på, en ätstörd hjärna har svårt att känna vare sig glädje eller sorg när energiintaget minskas. Det är inte värt det även om det fungerar som en dämpare för negativa känslor.



Idag, ett år senare, 1 ÅR;


Jag har lärt mig fokusera på här och NU. Givetvis finns många sen-tankar men nuet är mer tydligt och även om jag inte alltid känner det så inser jag det, insikt.


Jag väger dryga xx-kilo mer och jag är xx-kilo gladare även om jag har en tagg i bakhuvudet som fortfarande säger att det är fel och en massa elaka små ord vid sidan om detta. Jag känner mig inte det minsta tjockare nu än då, även om jag har dåliga tjockisdagar än. Men, jag känner mig inte tjockare nu än DÅ.


Även om jag går omkring med en konstant småångest så har jag nästan Inga ångestanfall, ingen påtaglig ångest som är ohanterbar. Ångesten minskar med ökat energiintag, trots att sjukdomen säger tvärtom när man cirkulerar i de banorna. De sjuka tankarna har FEL - mat minskar ångest i slutändan.


Känslor går att KÄNNA. Med ökad vikt, regelbundet tuggande fungerar känslosystemet. Jag är inte alls lika disträ, avtrubbad och känslokall längre. Det går att hitta glädje!



Nästa höst, om ett år, 1 ÅR;


Hoppas jag nå min biologiska vikt, min friskvikt. Dit hoppas jag dock att jag når tidigare och lär mig acceptera den under resans gång.


Är jag ytterligare lite mer Hanna och därmed än mer lycklig. Mer balans och mindre tvång. 


Min terapi kommer vara avslutad sen en tid tillbaks. 


Kommer jag ha nått till ett mentalt stadie som är över min egna limit. Över dagens ideal och mer än frisk. FRI - men med all min histioria packad i en ryggsäck som ska vårdas och användas till förmån för andra. Min tid ska inte vara förgäves.

Höstruggiga dagar spenderas dels på jobbet och dels i soffan med mitt blåbärste som jag längtar efter hela dagen. Har hittat ett för mig nytt knäckebröd som är fantastiskt med lite starkare ostar, rekommenderar varmt Batanun från Pyramidbageriet - ser dessutom fram emot att utforska resterande av deras sortiment.

                     

.