Lättad

Jag är så nöjd, nöjd med mina beslut som har suttit så djupt. Jag är nöjd med mitt mod, att faktiskt inte bara gå emot ätstörda tankar utan också att göra som jag vill, inte som andra propsar på mig. Jag gör förvisso alltid som jag vill och det vet nog de flesta som känner mig men jag tror ni vet vad jag menar.


Det kommer säkerligen finnas de som kommer påstå att mina val inte alltid är friska, men det ger jag blanka tusan i. Jag tror inte det finns en rätt väg, eller en metod, ett sätt som passar alla. Jag har under lång tid valt bort vissa livsmedel ur min kost - jag kommer att fortsätta ha det så i viss mån. Dock inte i syfte att viktminska, absolut inte, jag vill inte ner ett hekto.


Mitt syfte är som jag nämnde att äta mat som jag känner är bra för min kropp, min hälsa och mitt mående ur alla synvinklar. Jag älskar mat och matlagning och ser fram emot framtiden nu. Innan har mina val känts sjukdomsbeskyllda och i vissa fall har de varit så men de fällorna kan jag se och gå runt, jag känner mig själv.


Det tyngsta i det här som jag upplever det- det sista steget, är att just fatta helt egna beslut som i vissa fall går helt emot vad andra tycker och säger. Men i slutändan är man ensam, beslut måste fattas efter sig själv. Frågan om vad som är frisk för mig den måste jag själv besvara.

Snacka om att se sliten ut, huaaaaa! Men äntligen är jag mindre virrig innanför det där pannbenet. 

Blir förmodligen en hel del mat här på bloggen framöver... kanske lite inredning, ja vem vet, det jag känner för rakt av. Ni får ryta till om jag blir för trist.

.

Mina val

Jo, det har varit mycket det sista. Mycket hemma och mycket mentalt.


För att rivstarta lite så kommer min behandling äntligen att succecivt trappa ner! Friskförklaring kommer alltså ske snart, inom räckhåll!! Wiiieeeee!!


För att trappa ner lite, så träffade jag C förra fredagen och hon var helt överrens med mig om en punkt. Vissa tankar, mönster och viljor hos mig kommer man inte komma ändra. Vissa är enligt mig inte alltid grundade i en ätstörning. Många tankar angående mat, kost och hälsa är faktiskt grundade på erfarenhet, kunskap och egen tro, egen känsla om mig själv och min egen vilja helt utan anorexi.


Jag har känt mig oerhört pressad under all behandling jag fått, jag har känt mig pressad att behöva tycka, vilja och äta precis som alla andra. Eller rättare sagt som man sagt till mig. Det passar mig faktiskt inte alltid och det har inte ett skit med ätstörning att göra. Det känns skönt att det är klargjort. För jag har känt en sån oro, en inre stress av att försöka leva upp till något, någon jag inte är. Jag kommer aldrig leva efter tallriksmodellen helt enkelt, jag är inte den personen, därmed inte sagt att den är fel på något sätt. Rakt av, jag gillar inte vissa livsmedel men jag älskar andra. Jag vet vilken balans som krävs för just mig och jag är definitivt inte sjuk i tanken där. Jag föredrar smör framför margarin, jag föredrar en viss kosthållning som jag mår fysiskt bra av. Jag vägrar följa någon diet i någon form - oavsett om det är paleo, lchf, tallriksmodellen eller annat. Jag väljer MIN diet, min kost.


Nu pratar jag givetvis inte om diet i parallell med vikt eller att gå ner i vikt, vilket jag tycker alla dieter i första hand förespråkar. För min del handlar det om sunda val för mig och min kropp och mitt psyke. Jag äter hellre oliver än en påse ahlgrens bilar t ex. Jag föredrar att äta nötter framför pasta i en sallad. Det handlar inte längre om kalorier, det handlar inte om mängd, vikt eller annat sjukt. Det handlar om mig och min kropp. Men inget känns förbjudet, få saker känns fel, men jag äter det jag vill när jag vill. Nu när jag äntligen börjat släppa tankarna på kraven... så mår jag så bra! Jag gör mina val efter min vilja, inte efter varken andras eller sjukdom. Mina. 


Jag KAN fika efter en tipspromenad, men jag vill inte alltid för jag gillar det inte generellt. Jag föredrar att lägga krut på en god middag efteråt. Det är skillnaden. Valet är inte alltid sjukt och det har varit ett lurigt begrepp att reda ut för mig. För det som passar mig passar inte andra och vice versa. En dag kanske jag vill frossa i söta juicer, en dag inte, so what, mitt liv. En dag kanske jag struntar i fika för att jag väljer något annat, so what. Ingen värdering i det. Heller ingen kompensation.


Jag vet inte om det är rätt av mig att fortsätta blogga här. Jag har kommit till en punkt där jag faktiskt mår så himla bra i mina val. Jag älskar kost och hälsa, helt oberoende av sjukdom. Jag har mycket kunskap inom ämnet, delar att tacka min anorexi av, stora delar av min utbildning men största delarna av mitt intresse. Många har genom åren velat skylla mitt intresse för kost och hälsa på mina ätstörningar, vilket aldrig varit rätt även om det givetvis har närt sig av det - det går definitivt inte sticka under stol. Men begreppet hälsa har varit så beroende av bara mat och ätande, för mig är det mer, det innefattar även själen. Det kvittar hur bra man äter för sin fysiska hälsa, hur bra man tränar eller hur duktig man är på att följa en diet eller kostråd, själens aspekt är oerhört viktig och glömd i alla dieter.

Vart vill jag komma i mitt långa svammel, ni som ens orkat läsa era stackare. JO livet går vidare - mitt liv går vidare. Här och Nu. Jag vill fortsätta blogga men på ett annat sätt kanske, vet inte om det är rätt att göra här, vad tycker ni? 

Usch vilken usel bild men skit samma..... Jag äter hellre lax än falukorv, hellre oliver än godis, hellre ägg med omega 3 än kött uppdrivet på omega 6.... hellre ekologiskt och närproducerat än från långtbortistan i mån av kostnad. 

Mitt val, ingen ätstörnings... Mitt val... sen om det är det bästa det vet ingen, alla kroppar har olika krav. Men detta får min kropp att må bra, inte känna svullad, inte bli övertrött, inte må skit rakt av. 

Oberoende av vikt, kalorier eller räknande - oberoende av sjukdom..

.

Tid

Tid är nog det mest underskattade som finns och det som tas mest för givet.


Jag kan inte fatta att det är söndag redan, jag har inte hunnit varken vila eller fått tid för återhämtning än. Jag har inte jobbat heltid på väldans många år, jag har definitivt inte jobbat mer än heltid på än fler år. Det känns i kroppen och själen kan jag lova. Det enda jag önskar mig just nu är tid, tid och mer tid.


Veckan som förlupit har inneburit en hel del utmaningar som jag har varit dålig på att bemöta, eller vissa bättre andra sämre om man ska vara ärlig. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag ser ju tydligt vart jag brister och man lär sig av sitt eget beteende. Att göra sig själv medveten är A och O. Se, Lyssna, Lära - Förändra.


Nästa vecka, en vanlig vecka, blir det att ge sig på C:s utmaning till mig. Det kommer gå vägen, jag vet det men jag är ändå lite rädd att mitt kontrollbehov kommer styra upp det snarare än tvärtom. Men jag får väl i detta läge helt enkelt.... gilla läget, våga lita på någon annan. Som hon själv sa när jag kontrade hennes utmaning med ärligheten om att jag kommer ju för tusan gå ner i vikt av det här - "jamen då rättar vi till det då, en sak i taget".

Det är väl kanske just det - en sak i taget. Inte fokusera så långt fram utan här och nu. Vilket jag har blivit grymt mycket bättre på den sista tiden. Det finns ju inget sen, det är här och nu.

Lättare sagt än gjort - därmed inte sagt att det är omöjligt! Våra begränsningar sätter vi själva.

.

Svettigt

Flåt... men denna vecka hinner jag inte blogga. Jag vet att det inte direkt duggat tätt det sista även om min vilja är så. So be it, livet är oförutsägbart - tacksamt nog.


Vad pysslar jag då med? Jo denna vecka är jag på kurs i Göteborg, Hybrideimagine. Jättespännande MEN jättetunga poster på schemat. Fantastiska och stora, kända föreläsare i detta land. Men tungt, mycket input på kort tid.

Om ni undrar minsta lilla något om vad det är jag pysslar med så är det lite så här..... titta på den här bilden - den övre - på nära håll..... sen på långt håll...... ni kan behöva backa en bit från skärmen. 

Två bilder kan visa både samma sak och olika sak. Två system kan visa allt... flera...ja ni förstår.. principen är faschinerande.

Så vi hörs till helgen igen, om jag inte lyckas lossa tid! För just nu är det tunga ämnen, stora utmaningar och en rutin som jag inte alls är van vid.



.

Instagram

Konfys

Hade en dejt med C idag.... hon är hård, men rättvis.


Jag är fullt medveten om min egen problematik och vill man bara läsa pepp och positivt bör man sluta nu. Jag är inte mer än människa och jag är inte det minsta perfekt även om det är min ständiga strävan.


Jag är inte alls långt ifrån målet MEN jag har ett stort steg kvar. Ett stort och avgörande, mest mentalt även om det givetvis påverkar den fysiska biten. För att ändå belysa det positiva har jag aldrig tyckt om eller accepterat min kropp förrän NU. Det känns fantastiskt. MEN, den kropp jag har idag, det leverne som jag har idag, det kräver kompensation och ett ätstört beteende som jag definitivt inte accepterar eller gillar.

Det gör det hela väldigt konfyst. 

Jag har aldrig gillat min kropp förrän NU, däremot är jag mer än medveten om att jag inte kan stanna eller acceptera det faktum jag lever i idag. Jag varken kan eller vill acceptera mina kompensatoriska beteenden, jag ogillar starkt de friska ätstörda och jag vägrar ta del av just den sk ideologin. Däremot är det så svårt att gå emot det faktum att jag äntligen gillar mig, accepterar... Trots att jag vet att det här, det är fasen inte OK.


Så... en prövning är satt, jag vill inte gå inte på detaljer för det kvittar ändå, vi är individer. Jag kommer att både lyda och utmana C, mig själv inräknat. Äs skriker wohooo samtidigt som kontrollbehovet skriker vafaaaaaan.... Tvetydig, jag vet. Så känner även jag kan jag lova MEN det är ett steg i rätt riktning, jag litar på C här.

Jävla virrvar alltihop! Men en sak är säker, jag tänker ALDRIG jämka och ge med mig!

.

Berg-o-dalbana

Mitt humör åker verkligen berg-o-dalbana. Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte har en differentialdiagnos som många med en ätstörning har. Jag har "bara" detta och det räcker och blir över, tack. Vill förmodligen inte ens veta hur mina berg-o-dalbanor hade varit då.


Idag är jag iallafall återigen på topp, gårdagens ilska har minskat - precis som tvättberget i tvättstugan igår.


Just nu, just idag, känner jag mig lite extra tacksam över mina livserfarenheter. Över den positiva sida som ryggsäcken faktiskt har - inget ont som inte har något gott med sig, i många men inte alla fall. Har haft ett par patienter idag som låtit tårar rulla nedför sina kinder, sorgen och rädslan över sin egen sjukdom, insikten över hur värdefullt livet är och hur kort det kan vara. I dessa situationer klappar mitt hjärta en extra gång. Jag kan även om jag aldrig vet just hur deras situation exakt ter sig, känna in känslan av deras oro. Känslan av hur skört livet är och känslan av rädslan att tappa fotfästet, greppet, livet.


I dessa situationer som återkommer titt som tätt, som både tar och ger enorm energi, känner jag min egen styrka. Att dela med mig av min medkänsla och empati, att krama en hand, torka en tår och förstå. Stå bredvid som medmänniska och belysa ljuset i tunneln. Vända en negativ känsla till en positiv och bara vara när någon behöver det.

Tacksamhet över livet - det vi har idag - till trots.

Kanske inte bästa bilden, men så här blev resultatet av min dejt med saxen igår. Kan det vara ca 15 cm kortare? Rejält mycket mer mörka inslag i underhår såväl som botten... Ja ni får se fler bilder framöver, har ju blivit bra på att spamma bloggen med mitt eget nylle.

.

Önskar mig mer tid!

Varför har inte veckan 9 dagar? Varför är helgen inte den som är längre än den arbetande delen av veckan? Varför känns det ständigt som att man jagar tid?


När jag åkte till jobbet imorse kände jag mig mer arg än glad. Jag är egentligen inte det minsta arg men jag har inte hunnit med varken hälften av det jag har velat eller det som man får kalla för måsten den här helgen. Fine, livet går inte under men kaoset hopar sig lätt, skapar stress och gör mig till en grinig bitch.


Så för att inte fastna i den känslan, för det är ju egentligen inte mer än just än känsla (ja om vi bortser från tvättberget som växer - men då kanske man får tacka för att man har en stor tvättstuga som klarar det). För att inte trampa i kola och bli kvar i negativa tankar, måsten, ångest och krav så får man väl göra om och nytt.Tänka om helt enkelt.

Så. Vad är det som är bra med idag - det växande tvättberget till trots. 

Jo har jag tur kanske jag hinner starta en maskin när jag kommer hem. Jag har förmånen att få hämta barnen på förskolan ganska tidigt. Solen lyser och det är tusan inte illa! Jag ska få egentid hos frissan idag - idag ska lockarna falla! Eller så illa är det väl inte, minns tillbaks på alla de gånger då jag suttit och grinat när jag kommit hem från ett möte med saxen. 

Men jag behöver nytt, mycket nytt just nu. Nya rutiner, ny look, ny känsla. Ut med det gamla och in med det nya, jag är övertygad om att förändringar är viktigt, nödvändigt och utvecklande.

Tidsmässigt skulle jag dock behöva en stund i denna ställning  - tvättberg till trots som sagt.

.

Glädje

Jag är så glad, glad och glad igen.


Alla dagar är givetvis olika, man är ju inte kvinna för inte och har inte hormoner som går som ett vågspel för inte. Men generellt, jag är glad, jag känner glädje.

Är det chokladtrenden månntro? Är det att mina kompensatoriska beteenden minskar och inte längre duggar tätt? Är det att jag vågat gå upp i vikt, bryta mönster och utmana mina rädslor?

Om jag minns tillbaks... när jag lekte följa John med mina negativa tankar, när kompensation var en så naturlig del av min vardag att det knappt gick att urskilja vad som var vad, när friska tankar som att öka vikten och ätandet väckte skräck och isande känslor i kroppen. Det fanns ingen glädje i det, det finns ingen glädje i någon ätstörning. 

Jag skulle vilja berätta för alla, jag skulle vilja att man kunde komma in i min känsla, dela den och inse det jag  känner - skillnaden!

Våga - Våga förändra!

Ingen fredag utan vin -jodå men det förgyller att det är inledningen på helgen lite tycker jag allt. Morbergs lilla röda är kalasgott! 

Jag älskar plockmat! Sånt här går det åt mycket av hemma på Berghalla, givetvis en mängd ostar till. Lyx och mat är inget man förtjänar och inget man behöver unna sig - det är en självklarhet. Varje dag är en del av livet - varje dag är viktig och betyder något.

Vilken kvinna tycker inte om rosor - vilken man gör det inte heller för den delen? 

Tack älskling!

.

Själen

Min son är en klok liten kille och jag gör allt i min makt för att redan nu forma mina barns syn på livet, kroppen och själen. Allt för att göra den till motsatsen av vad media senare kommer försöka pränta in i deras små hjärnor - eller sen och sen, de påverkas redan nu och det skrämmer mig enormt.


Iallafall... igår blev jag påmind av en vän om något som min Måns brukar säga när det kommer till godsaker, "det är bra för själen". Något vi har jobbat på då han då och då kommer hem från skolan, sett på tv osv att socker är farligt och förbjudet. Här har han fått lära sig det han ofta upprepar till mig;

"Mamma - godis är inte bra för tänderna och inte nyttigt - men det är bra för själen"

Tänk om fler vuxna, vi som borde veta bättre, kunde tänka så klokt som min lilla 5-åring. Att värdera kropp, mat, ätande och yttre faktorer och samtidigt ge utrymme för själslig glädje och viktighet. 


Som det är idag går det inte öppna en kvällstidning, inte en veckotidning eller månadsblad utan att bli överöst av propaganda gällande dieter och viktnedgång som direkt hänvisar detta till hälsa, lycka och välmående - men inte i EN enda av dessa talas det om själens viktighet, själslig lycka, inre lycka. Välbefinnande ända från livsroten. Acceptans.

Äta allt men inte alltid och samtidigt värdera in sin själ - viktig reflektion.

Underbara barn - någonstans glömmer vi själva av att vara just barn och kanske kan man behöva omvärdera, återvärdera och lyssna på de små klokskallarna ibland.

.

Fantastiska Måndag - eller inte?

Välkommen höst är det ju bara att säga, 1:a oktober och regnet öser ner. Första dagen man fick premiära helljuset på vägen till jobbet. Det är verkligen med blandade känslor som hösten välkomnas.



Drar jag tillbaks tiden ett år, 1 ÅR;


Jag var sjukskriven på heltid och satt vid den här tiden i morgonsoffan och hade ingen energi mer än till att zappa mellan olika kanaler och fundera på vad jag skulle äta inte äta och hur familjen skulle äta - definitivt var det inte samma.


Jag vägde dryga xx-kilo mindre och gjorde så en lång period därefter, tills jag hittade kraft att rodda upp det hela i våras. Jag var 100 kilo olyckligare.


Jag var helt fokuserad på sen. Imorgon och längtan efter något annat utan en tanke på nuet var det enda som existerade. Sen Sen Sen.


Jag hade kopiösa mängder ångest - vilken är en direkt parallell till dåligt energiintag och för låg vikt. Ångesten och kroppsbilden förändras med viktnedgång och dåligt matintag, det går inte komma förbi. Ju mindre man äter desto tjockare uppfattar man sig själv när man passerat en viss gräns.


Mina tankebanor gick i cirklar - ett försök att bli frisk men samtidigt hålla sig fast vid en sjuk vikt, något som måste bekräfta motsatsen till tjockiskänslorna. 


GLÄDJE, energi, lust och hopp - existerade knappt, det var nosen ovan ytan och en tro på bättre, en vilja av stål som tog mig därifrån till dit jag är idag. Men en sak går att skriva under på, en ätstörd hjärna har svårt att känna vare sig glädje eller sorg när energiintaget minskas. Det är inte värt det även om det fungerar som en dämpare för negativa känslor.



Idag, ett år senare, 1 ÅR;


Jag har lärt mig fokusera på här och NU. Givetvis finns många sen-tankar men nuet är mer tydligt och även om jag inte alltid känner det så inser jag det, insikt.


Jag väger dryga xx-kilo mer och jag är xx-kilo gladare även om jag har en tagg i bakhuvudet som fortfarande säger att det är fel och en massa elaka små ord vid sidan om detta. Jag känner mig inte det minsta tjockare nu än då, även om jag har dåliga tjockisdagar än. Men, jag känner mig inte tjockare nu än DÅ.


Även om jag går omkring med en konstant småångest så har jag nästan Inga ångestanfall, ingen påtaglig ångest som är ohanterbar. Ångesten minskar med ökat energiintag, trots att sjukdomen säger tvärtom när man cirkulerar i de banorna. De sjuka tankarna har FEL - mat minskar ångest i slutändan.


Känslor går att KÄNNA. Med ökad vikt, regelbundet tuggande fungerar känslosystemet. Jag är inte alls lika disträ, avtrubbad och känslokall längre. Det går att hitta glädje!



Nästa höst, om ett år, 1 ÅR;


Hoppas jag nå min biologiska vikt, min friskvikt. Dit hoppas jag dock att jag når tidigare och lär mig acceptera den under resans gång.


Är jag ytterligare lite mer Hanna och därmed än mer lycklig. Mer balans och mindre tvång. 


Min terapi kommer vara avslutad sen en tid tillbaks. 


Kommer jag ha nått till ett mentalt stadie som är över min egna limit. Över dagens ideal och mer än frisk. FRI - men med all min histioria packad i en ryggsäck som ska vårdas och användas till förmån för andra. Min tid ska inte vara förgäves.

Höstruggiga dagar spenderas dels på jobbet och dels i soffan med mitt blåbärste som jag längtar efter hela dagen. Har hittat ett för mig nytt knäckebröd som är fantastiskt med lite starkare ostar, rekommenderar varmt Batanun från Pyramidbageriet - ser dessutom fram emot att utforska resterande av deras sortiment.

                     

.