Förlåt!

Just nu är det mycket som händer, många känslor och stora förändringar som påverkar mig från alla de håll...


Just nu orkar jag inte vara positiv... jag orkar inte.. all energi går till att hålla nosen ovan vatten, för familjens skull. 


Jag tar en paus och återkommer.. vi får se när... men det lär iallafall inte bli på botten, för jag tänker aldrig ge mig någonsin, oavsett vad som gäller.

Kram alla fina.

.

Tjejzonen

Ibland slår jag ett extra slag för någon... idag blir det för Tjejzonen! Ätstörningszonen i denna organisation för att vara mer precis.

5 kvällar i veckan kan tjejjer och jag skulle förmoda att även killar kan, chatta med dem. Samt att de har mailstöd. 

.

Som en urlakad gammal trasa

Jo så känner jag mig... urlakad, trött och helt dränerad på energi.


Efter ett vulkanutbrott och stora livsförändringar är flaggan åter uppe, dock är det bara en vimpel men snart tar vi fram den stora igen kan jag lova.


Min medvetenhet över mina egna tankar är inte alltid till glädje, om än så nyttiga. När jag är glad känner jag mig så frisk som man bara kan numer, en underbar känsla som är värd att sträva efter och definitivt inte omöjlig som det kunde kännas när jag var en mindre Hanna. Vikten är viktig men inte det viktigaste - medvetenhet, vilja och mod är fina allierade.


När jag inte är glad blir jag numer extra medveten om hur mina negativa tankebanor direkt knyts an med anorexi. Mitt sätt att fly situationer och känslor som jag finner obehagliga dämpas, lindras och fokuseras bort om jag vänder mig till anorexin.


Det här blir jag rejält förbannad på! Varför har jag skapat en smärtlindrande metod som i slutändan ändå skapar mer smärta, värre och plågsammare? Det är då jag tycker det är skönt att greppa mitt medvetande - då går det att göra andra val, att inte följa de negativa tankebanorna, göra om och göra rätt.

Anorexin, att smalt fokusera på maten och på det sättet undgå allt annat, är en falsk flykt. Det leder ingenstans mer än till merjobb, merfokus och mer förlorad tid. Mer förlust av LIV.

.

Änglar

En sak är säker, änglar finns.


Det är så sjukt lätt att mående och ätande går hand i hand. När man inte mår bra sjunker motivationen och mättnadskänslorna står en upp i halsen. Hjärnan går på högvarv och de biologiska måstena trycks in i ett hörn.

Men kunskap, kunskap är makt. Medvetande - Medvetenhet och Ärlighet är viktiga faktorer.

Flaggan som har varit på halv stång börjar sakta men säkert hissas upp igen, långsamt men åt rätt håll. Så tack alla fina ni för kommentarerna igår - de värmde oerhört!! Vi är inte helt reparerade men vi kommer att bli. Änglar finns och änglar vet vem de är.


Så idag går mina tankar till tacksamhet, eftertänksamhet och en känsla av hopp. Livet gjorde en tvärvändning men vi sitter till trots på banan. Dock är det oerhört svårt med ätandet i situationer som dessa. Jorå, jag tuggar på, jag tänker inte låta sjuka tankar ta över mig igen - icket! Men det krävs helt plötsligt mer.


Den här sjukdomen, ätstörningar generellt och för min del anorexin, är en jävel på att narras. För det skulle vara hyckel och skitsnack att säga att sjukdomen inte har fördelar. Den är ett bedövningsmedel mot livet, den kopplar in sig själv på högvarv så att allt annat slutar existera. Den ger en känsla av ett rus och av lycka.

Men jag vet bättre - Ni vet bättre, det är falskhet på högsta nivå och den måste man lära sig känna igen, ignorera. Inse.

En sak är säker - vad man än tror på får man aldrig sluta tro och kämpa för det man tror på!

.

Dalar

Hade det inte funnits dalar hade det heller inte funnits toppar...

Just nu finns en anledning till min tystnad. Flaggan känns för tillfället på halv stång men som jag skrev på Facebook igår "the looser standing small, the winner takes it all". I det kan man tolka in mycket.

Jag varken kan eller orkar gå in på detaljer men vi har backat mycket ekonomiskt, nära 1 mille är putsväck. I det läget ska man vara oerhört tacksam att allt inte hänger på just det benet. Jag är ju som sagt enormt känslig för stress och ekonomi om något stressar mig oerhört. 

Så vad var det han sa den där Flinck? "Jag reser mig igen"? 

Vi har inte backat alla steg, bara några, men det känns. Jag som är så beroende av saker att se fram emot har fått delar av framtiden raderad, eller rättare sagt förskjuten. Asjobbigt. Det sjuka i det hela är att jag faktiskt direkt tänker - jamen då slutar jag äta som tröst. Som om det vore det enda rätta, som om det vore ett plåster eller en räddning. 

Just nu är det tufft... vi klarar oss finfint, det är inte det - det är stressen. Känslan av att vilja fly.

Tycka-synd-om-mig-själv-minen.

Det finns många bottnar och när man är i någon av dem är det viktigt att vara tacksam över det man har. Bli pissed off, reagera, agera men ändå aldrig sluta styra skutan rätt.

.

OMG

Åhh för att verka lite fjortis så hahahahaaa shit vad roligt jag haft idag!!!


Inväntade fotografen skickad från Aftonbladet imorse, han var lite sen men det är alla som är hos oss första gången - bor man i buschen så gör man, right? När han väl hittat rätt så var det en supertrevlig kille som fick mitt nervösa jag att slappna av. Första bilderna var lite sådär småsvåra, jag är ju inte direkt van vid att stå vid en kamera och brukar undvika den typen av uppmärksamhet även om jag i grunden gillar det, jag känner mig aldrig fin nog.


Summan av kardemumman var iallafall positiv, t o m jag tyckte att en del av bilderna blev riktigt bra! Men så är han ju proffs så det får man väl förvänta sig. Namn och bilder kommer senare såklart.


Reportaget kommer ut i Oktober och är en del av nya bilagan C/O Hannah&Amanda, ska bli jättekul att läsa och det är ju givetvis inte bara mig de har intervjuat, utan ytterligare kvinnor i min ålder som har en livshistoria och förändrat sitt liv.


Glad som attans är jag idag iallafall och jag har inte känt mig friskare än på länge! Visst har jag kompensatoriska tankar men jag ser dem mest som att de är där, jag vet att de kommer försvinna för jag tänker inte låta dem ta plats. Jag tycker själv att jag ser skitfet ut på bilderna som togs idag, men samtidigt vet jag att sanningen är en annan, jag är normal, jag ser faktiskt helt OK ut!


Jag är idag tacksam att en tidning som Aftonbladet tagit sig lite i kragen och reflekterar över viktigare saker i livet än att publicera skvaller, eller att trycka upp dynga i ansiktet i folk som att en platt mage är viktigast i världen. Viktnedgång är lika med lycka är ju ett budskap som förmedlas överallt och är det falskaste, vidrigaste och elakaste budskap som kan sändas till en människa - om man inte är sjuk av sin övervikt vill säga.


Självklart ska man inte hyckla, att vilja leva upp till ett ideal och att vara smal enligt normala preferenser är ändå helt normalt MEN att ta det till ytterlighet, pressa, skapa skeva ideal och felaktiga förväntningar är ju något annat. En kvinna som fött barn kanske inte ska skylla alla graviditetskilon på just graviditeten men man kan heller inte ställa kravet att man ska se ut som innan, eller bättre för den delen. Sen vem bestämmer att en mage utan fett eller form är bättre, mer attraktiv än en med former är? Ja om det är nu magen man ska fokusera på... eller låren... eller armarna... eller allt för den delen.

Åldras inte, lev inte, fokusera all tid i livet på att omvandla ditt yttre, var någon annan, lev inte ditt liv - lev efter andras och dina formade förväntningar. 

DET är vad som står bakom kraven, är det det man egentligen önskar?

En bild på mig som jag gillar, ni som har mig på Instagram har ju såklart redan sett den...

.

Ge sig själv cred!

Alltså, jag har alltid varit så självkritisk, eller jag ÄR ska jag nog tillägga för det är inget man ändrar på i en hast och kanske inget man kan sluta jobba med helt heller för den delen.


Men jag tror ändå att det är viktigt att faktiskt själv ge sig själv en klapp på axeln då och då. Säga till sig själv att det här, det här är jag så jäkla bra på. Fokusera på det, utan att ifrågasätta eller komma med nya krav eller kontringar som jamen jag är ju så kass på det där och det där.


Igår var jag iallafall grym. Jag bakade en fantastisk tårta till sonen, jo den blev skitbra! Jag åt av den trots att jag helt ärligt inte gillar tårtor. Man kan inte alltid bara tänka på sig själv och det är ju inte kräkäckligt, bara nästan. (Tårtan finns att se på instagram för den som är nyfiken, sneckelisa är det som gäller).


Idag har jag shoppat, igen. Har hittat en klädbutik i stan som passar mig perfekt. Det finns alltid nåt snyggt och så slipper jag leta runt, jag hatar nämligen att gå i affärer, prova runt och ha mig. Är jag den perfekta frun då eller vad? Anders är glad att slippa iallafall...

Ett par byxor från Dranella, en nice skjorta från Esprit och en tröjja som i verkligheten är lovely från Dagmar. Älska! Vet ni, jag kände mig faktiskt fin för ett ögonblick och det, det är värt sin vikt i guld!

Kanske är kläderna nåt att ha till morgondagens plåtning. Jorå, en lite sådär halvkänd kvällsblaska eller skvallerblaska har gjort ett reportage och imorgon kommer fotografen för bilder. (Kan det vara Aftonbladet?) De kan behöva en motpol till all hets och bantningsskit i sin tidning tycker jag allt. Eller är det så att när man fött barn ska känna kravet att se ut som innan eller rent av än snyggare? Att en platt mage är det enda snygga? Att dieter är den enda sanningen och är lika för alla?

Skulle inte tro det! Det finns bättre...

5 år

Idag är en stor dag!


Idag är det 5 år sedan mitt första barn såg världens ljus. Första gången jag fick uppleva känslan av att älska någon helt kravlöst och på ett sådant sätt som inte ens går att föreställa sig innan man själv är i den situationen. För 5 år sedan blev jag för första gången något så stort som en mor.


Förlossningen var okomplicerad och snabb, egentligen för snabb då grabben halkade ner lite för snabbt i början - vilket resulterade i en knäckt svanskota. Bedövning hanns inte med, lustgasen var hemsk och det var bara ett par andetag innan värsta värkarna som jag provade lite. Bedövning kommer jag med andra ord rekommendera varmt till alla andra blivande mammor, även om jag själv valde bort det även när jag födde dottern, ja jag har många korkade val i min vägren.


Men jag hade tur, var lyckligt lottad som hade det så enkelt ändå. Kanske var det en liten belöning för hur det hela hade startat. Med 4 missfall i bagaget och medverkan i en pilotstudie mot tidiga upprepade missfall så var våra känslor kanske lite annorlunda. Missfallen är dock de bästa som hänt oss, utan dem hade vi kanske inte fått känna den tacksamheten som vi gjorde, gör. Vi hade kanske tagit det lite lättare, tagit det lite mer för givet. Precis som man normalt sett gör när man inte tvingas genom prövningar.



Prövningar kan kännas olustiga, men det är ofta prövningarna som tar oss ett steg till, ett steg upp och utvecklar oss på nivåer som vi kanske från början inte trodde fanns. För på samma sätt vill jag ändå fortfarande betona att hur överjävligt det många gånger har varit med mina ätstörningar så har det ändå varit något som har utvecklat mig, prövat mig och faktiskt låtit mig ta kliv ifrån förgivettagandet.


För att komma till den insikten måste man ta tag i prövningen, inte stå still och stampa utan faktiskt agera. Det gör ONT fysiskt som psykiskt att bli frisk. Det spelar ingen roll vilket utgångsläge du har, normalvikt, undervikt, övervikt... Det gör ont, men det går och det tar en som person till en större dimension av tankar. 

Det är värt det!

Grattis min fantastiska Måns på din 5-års dag!!

.

London

Få gånger i livet kan man vara så normal som när man är borta från sin egen vardag...

             

 Resan har kantats av skumpa och åter skumpa... oliver är en last jag aldrig kommer lägga åt sidan                   heller... eller vaddå last, det är en viktig del av livet snarare, av mitt liv! Jag älskar oliver!

                           

Rummet på Sloane Square, Club room, var mer än OK. Området kantades av lyxiga butiker som Hugo Boss, Cartier, Versace, Louis Vuitton m fl... Fanns bara ett fel, det var för "stiff"... så det dröjde inte länge innan vi letade upp en mer avslappnad pub i grannskapet...

      

OJ så mycket god mat vi har ätit!! Den engelska maten kan man verkligen kasta i sopen men letar man fina ställen och har tid kan man med garanti hitta sina smaklökars drömmar. Vi hittade ett japanskt ställe som var amaaaaazing!! Ett italienskt mitt i China Town som var grymt!! 

                          

Pricken över i var ändå Fantomen. Peter Jöback var helt enorm och framträdandet från alla var över förväntan. Min dröm gick i uppfyllelse!!

 

Återigen betonar jag vikten av skumpa och oliver. Att leva. Det finns inget imorgon det finns bara NU.

Det var grymt att uppleva OS i London 2012. Stämningen, människorna, staden. Vi var aldrig i stora parken men vi såg en del i Hyde Park och vi fick känna pulsen och glädjen. Lovey.

.

Frisk - Fri - Medvetenhet - Acceptans

Jomen det debatteras ständigt...


Vad är fri för dig, vad är fri för mig.... det skiljer givetvis!! Sen finns det ett flertal gemensamma paralleller, såklart. Däremot är jag helt emot sjukvårdens krav på "friskvikt"... det borde snarare finnas ett krav på friskmående. En välmående person får automatiskt en frisk kropp, en kropp som hittar sin egen friskvikt, sin biologiska vikt. Givetvis finns det personer som behöver hjälp att nå en högre vikt, ibland rent av pressa upp den, men det är en annan fråga.

Man kan ha en frisk vikt men ändå vara sjuk, sjukdomen har sin grund och botten i tanken, i hjärnan. Vikten är bara ett av många symptom på hur en viss typ av ätstörning uttrycker sig, i de allra flesta fall syns det inte. Skammen finns där oavsett, den har heller inget ansikte.

Endel är friska vid ett bmi på 26, andra på 22, vissa på 20... det finns inga siffror för frisk, det finns bara mående. Dock kan även jag hålla med om att det finns gränser... gränser som är satta av vården är inte helt fel ute men är ändå inte individanpassade. Så vart min gräns går, vart din går, det är upp till en själv att känna, utan att anpassa sig efter krav, förväntningar eller önskemål om att gräset skulle vara grönare på den andra sidan - för det vet vi mycket väl att det inte är.


Jag vet att jag är motarbetad när det gäller vissa tankar och det är helt OK.  Jag kommer kanske aldrig bli frisk i övre gränsen av skalan... jag skiter i den helt enkelt. Som att förneka att jag varit sjuk. Jag kommer förmodligen alltid tänka på maten som något speciellt, även om jag inte agerar därefter. Jag kommer ha en ryggsäck som jag själv tycker mig tro att jag har stor nytta av. Jag kommer aldrig glömma...


Flertalet påtalar att det handlar om kontroll, vilket är sant. Det är en sjuk sjuk sanning i sjukdomen att man tror på den.  Man luras, narras och bedras av den. Men det är i sig ingen sanning, utan en falsk sådan. Däremot betyder det inte att jag som frisk inte kan känna mig tjock, ha en dålig dag, inte orka äta upp  eller annat en dag, det är ett normalt friskt beteende så länge det inte går till överdrift eller styr mitt liv.


Man kan ha kontroll över sitt liv, sitt mående och sitt ätande utan att för den delen vara osund eller sjuk. Jag kommer alltid veta vad som är hälsosamt för kroppen, men jag är också medveten om vad som är hälsosamt för själen, en faktor som sällan räknas in i dagens ytliga ideal... Allt är OK men inte ALLTID är mitt motto.... Sen är tiden en viktig faktor, man blir inte frisk, inte fri på ett kick.... särskilt inte om halva livet varit präglat av sjuka tankar. Man måste låta det få ta sin tid... en sak i taget.


Mina förväntningar är inte längre att bli frisk fort som fan. Inte heller att inbilla mig att min relation till mat och kropp någonsin kommer vara helt oklanderlig. Jag förväntar mig inte längre att jag aldrig kommer vara helt fri från kompensationsbeteenden, åtminstone inte de som faktiskt inte påverkar mig negativt i korta loppet - de som inte göder mina sjuka tankar och som får ett för stort utrymme för att kunna leva fullt ut.

Däremot förväntar jag mig att få leva mitt liv, utan sjukdom. Trots sjuka tankar kommer jag ta det till en annan nivå, medvetet. Jag vet att min relation och mina krav på perfektion är ouppnåeliga, jag kommer inte kunna radera dem, men jag kan låta dem bero. 

Jag har fortfarande inte kommit ur cirkeln av önskan av att gå ner i vikt, jag har än inte kunnat sluta väga mig. Men jag har gjort stora, då menar jag stora, framsteg. Medvetna val, medvetenhet. Kanske är det just medvetenheten som är acceptans?

En glad och trött Hanna, sittandes på Sloane Square efter 6 timmars resa dörr till dörr. Lite bilder från London får ni i nästa inlägg... Måste jag få säga att det var över förväntan!!

.

Semesterkoma

Nej jag har inte gått under jord... jag har inte slutat blogga och jag lever i allra högsta grad.

En välförtjänt bloggpaus har varit både nödvändig som oundviklig. Tid framför datorn när vi alla är hemma tillsammans är lågt prioriterat, men jag har saknat det och det har kliat i fingrarna kan jag lova!


Sommaren har hittills varit den bästa på väldigt länge. Förra sommaren var ju som ni redan vet katastrof, alla tankar och allt beteende cirkulerade runt viktnedgång, förbud och tvång. Den här sommaren har förvisso även den innehållit diverse delar av detsamma men det har inte styrt mig fullständigt, det har inte närts och matats med energi - energin har jag tagit till mig själv och min familj.


Även om vikten har stått still länge nu och jag har en mängd kompensationsbeteenden som fortfarande är svåra att rubba så känner jag mig mer levande än på länge. Jag har kommit till en punkt där jag faktiskt börjat fundera över och rentav kanske acceptera att det här sjuka kanske inte till fullo kommer lämna mitt liv. Jag tror egentligen inte på att anorexin kan vara kronisk, men det är oerhört många delar i mitt tankemönster som funnits redan från barnsben och fram till nu.


Däremot är jag helt övertygad om att jag kommer bli fri, kanske inte på det sätt jag önskat från början, men ändå fri. Jag kommer ha, jag  har kontroll över mitt liv. Allt kanske aldrig blir perfekt, men definiera då perfekt tänker jag. Deala med sjuka tankar låter osunt, men till viss del får man kanske erkänna att de kanske alltid kommer finnas där, till viss del. Däremot behöver de inte näras, matas, gödas, ges luft. De behöver inte ta mest plats och de får aldrig någonsin regera mitt liv och mina val.


Nu vet jag att jag med säkerhet låter flummig, ska jag acceptera att sjukdomen, att ätstörda tankar kommer vara en del av mig för alltid? Kanske, inte deala med dem som sagt, inte nära dem, utan låta dem vara, acceptera att de är en så stor del av mitt liv att jag måste inse att om jag ska strida med dem konstant så kommer jag aldrig bli fri,  kampen kan bli livslång. Det finns fler sätt att vinna en strid än att stånga sig blodig.

På tal om något helt annat. London!!!

På fredag sätter vi oss på flyget ner till storstadspulsen mitt i ett osande OS. Maken har bokat en svit på Sloane Square nära Hyde Park och jäklar vad vi ska vältra oss i lyx, egentid och framförallt Fantomen. En dröm som äntligen går i uppfyllelse!! Så har ni några sista tips på vad som är ett absolut måste under en weekend i London, fram med dem omgående!

De få dagar som solen kikat fram har vi lapat av den, jag har med tårar och ont i bröstet gått till stranden i bikini, men jag har gjort det!! Sonen har lärt sig skjuta båge och det anas talang...

Anders och jag har slappnat av, spårat ut, flummat och haft så himla roligt. Vi som par är bara bäst! En del av det röda har fått glida ner genom våra strupar och fått sätta en röd kant runt en grillfri sommar, istället har det blivit ostar, oliver och spanska korvar, inomhus.

Och jag... känner mig faktiskt glad, även om jag många stunder inte orkar uttrycka det. 

(Fler bilder från sommaren finns på Instagram)

.