IOR

Alltså, den som inte orkar med ett deppinlägg eller tror att jag är peppande eller positiv idag kan sluta läsa, typ nu.


Idag är ingen rolig dag, humöret är verkligen i botten. Hade mitt sista möte med C innan hennes semester idag. Jag var helt ärligt lite nervös innan jag skuttade upp för trapporna idag.


C var arg. På mig. Arg för att jag har tagit steg tillbaks, tankefällor och att jag fortfarande biter mig själv i baken. Går i cirklar. Jag har så oerhört svårt med acceptansen, mina ideal och min strävan efter min personliga perfektion. Sen kom normalvikten på tal och hon nämnde ett visst bmi, vilket gjorde mig än mer konfys. Jag har hela tiden haft ett annat i sikte och jag har inte nått så långt än. Nu känns allt så avlägset helt plötsligt.


Idag var första gången på flera veckor och faktiskt månader som jag kände mig helt sjuk i skallen. Jag tycker jag har gjort många framsteg, jag ska inte trilla tillbaks och jag tänker inte låta anorexiångesten styra mig. Men det känns som de har gett upp, att jag kommer få leva med det här resten av livet, att jag inte har styrkan och modet att göra det där sista som jag inte vet vad det är men som jag så gärna vill veta.

Jag önskar så innerligt att min egen bild på perfekt kunde rubbas, det kan den säkerligen men jag vet ännu inte hur. Jag önskar innerligt att jag visste hur man gör för att hitta acceptans utan att ifrågasätta och kritisera. Jag önskar innerligt att jag var nöjd och visste hur man gjorde för att känna sig just nöjd.




Jag är så förbannat Ytlig när det kommer till mig själv, absolut inte gällande andra. Jag skäms oerhört över det.

Hänga framför brasan är gött. Egopics tränar jag på om ni undrar, har alltid alltid avskytt bilder på mig själv och måste försöka träna på att se mig själv ur positiva perspektiv utan att kritisera.

.

Snåljåp

Alltså, jag är nog allt utom just det, snål. Jo, jag kan förvisso vara lite snål med min tid, tiden är oerhört viktig för mig och jag delar inte den med många vänner eller bekanta. Kanske lite för att jag har få jag umgås med vardagligen.


Men snål, det är jag inte, jag älskar att bjuda, ge och överöser gärna med beröm när det finns fog.


Men däremot är jag oerhört snål mot mig själv, jag tror många av er känner igen er i det. Att det är så svårt att unna sig, vare sig det gäller tid eller saker. Jag kan nästan på en hand räkna antalet saker, kläder eller annat jag köpt till mig själv under ett år. Jag kan med intentionen att köpa något till mig själv springa på glada ben till en affär, för att senare komma hem med kassar till barnen, maken eller huset. Mig själv tappar jag någonstans på vägen, till förmån för andra. Det är så lätt att glömma bort sig själv, strunta i sig och värdera sig själv lägre än andra, som om man förtjänar mindre eller kommer i sista hand.

Snåljåps-jag måste påminna mig, och säkerligen många av er, att det är lika viktigt att ge sig själv plats, unna sig, och inte värdera sig lägre eller i andra hand, tredje hand, sist.

Operation fylla upp en helt ny garderob är på G, sakta sakta men det är iallafall något. Det var ju det där med haren och sköldpaddan, right? Igår lyckades jag hitta den för mig perfekta klänningen, klänningen som kommer passa alldeles ypperligt att sitta i en pianobar och dingla med benen i och kanske rentav besöka royal albert hall i. 

Marinblå, precis som mina och sonens ögon, en färg jag känner känns helt rätt just nu. 

Det rullar på...

Tiden, livet rullar på...


Längtan efter semester och ledigheten ger sig tillkänna rejält nu. Jag har några veckor kvar på jobbet men det känns som man nästan kan ta på friheten nu, semestern.


Nästa helg börjar maken sin ledighet, den ska vi inviga med att fira vår bröllopsdag med en barnfri helg och ett bokat rum på hotel Gothia Towers. Finrummen ligger högst upp och där ska vi spendera de mörka timmarna, känns läskigt att ta hissen upp så högt, jag gillar inte höjder!


Vi kommer börja incheckningen med de berömda räkmackorna på Heaven 23 och en flaska rosa Lanson, hör till när vi firar vår kärleksdag. Detta hade för 1 år sedan känts oerhört ångestframkallande och lockat fram många kompensationsbeteenden och ångest. I år känns det annorlunda, det ska bli roligt! Jag ser fram emot att hitta på något med maken, äta gott och njuta. Inte bygga upp fantasitankar som skapar ångest, inte ha tankar som ständigt maler över vad jag ska välja, hur jag ska välja och hur jag ska kunna komma undan och smita så mycket som möjligt. 


Det här är en oerhört befriande känsla! Även om jag än idag har sådana tankar så går de hantera annorlunda. Även om jag inte vill annat än gå ner i vikt, bara lite, ja ni vet ju hur det slutar, så går det att bemästra och det går att släppa fram njutning före ångest.

Det tycker jag är en vinst - njutning vinner över ångest!

.

Just Do It!

Midsommar är över och nu är det två dagar av vila och återhämtning som gäller.

Midsommar detta år blev en av de bättre någonsin. Alla dessa helgdagar med mycket mat och förväntningar är som bäddat för ångest och ännu mer ångest. Men igår var dagen minituöst planerad och lyckad på alla de vis. 

Dock fanns ett misslyckande som svärtade dagen, min mors jordgubbstårta. En fantastisk mor som mitt i en blommande helvetesförkylning ändå stod och bakade en fantastisk jordgubbstårta. Givetvis från grunden - sådan mor sådan dotter. Tårtan i sig svärtade inte dagen, den var fantastisk! Men jag klarade inte att äta av den. Fine - jag gillar inte söta bakverk, men jag såg ändå en liten sorgsenhet i mors blick när jag med ett leende tackade nej, nej till hennes verk gjort med kärlek och till trots mot sjukdom. Dåligt av mig, skam.

Dock roddade jag själv upp det hela med att äta gott av midsommarbordet, som jag själv stod för. Tog om och tog mer. Tog mer även om de andra redan var mätta - äta utöver de andra är en jobbig grej, men en frisk sådan. 

Jag får ibland frågan om hur man vågar gå vidare, hur man orkar och hur man gör för att bli just frisk. Det enda jag kan svara på det är Just Do It! Ibland är det värt att stänga av, göra, köra. Inse att det finns tillfällen då man inte klarar det (som med tårtan) men att det går att rodda upp senare. Inte lyssna på känslan som om den vore en total sanning, utan bara just Just Do It.

Kl 06:30, på väg till förskolan som är granne med huset vårt. Älskade barn och älskad sommar.

.

Vila

"Ibland vinner sköldpaddor över harar"

Tack Helle för den reflektionen, den är viktig och värd att uppmärksammas. Det måste inte alltid gå så fort, det viktiga är inte att nå vinsten snabbt utan att nå den överhuvudtaget. Att resan mellan varven däremot känns som en ändlös frustration är något helt annat. Det är ok och får vara så.


Det ständiga analyserandet, tuggandet och malandet måste få vila. Jag måste få vila, du måste få vila. Det är under den anabola fasen, vilan, som kroppen repareras och byggs upp, den läkande tiden. Vilan. Detta bör också gälla den själsliga delen, som även den bör få tid och rum till en anabol fas. 


Så idag tänker jag bara konstatera - ja min ångest ökar och jag vet inte hur jag ska ta mig runt den, men jag tänker inte lägga någon mer värdering i det än att just konstatera läget. Livet handlar om så mycket mer och just nu tänker jag fokusera på något annat än mina ältande tankar. De är där, skitsamma!

.

Nya Ideal

Tack snälla för så varma och givande kommentarer i förra inlägget. Många viktiga infallsvinklar!

Acceptans handlar väl som några av er då och då säger att släppa det, gå vidare. Ett stort problem som blir en rundgång för mig är att jag inte vet exakt vad jag ska släppa. Självklart kan jag numer bena ut vad som är kompensationstänk eller beteende följt därav, jag kan styra mig själv så att tankar inte går ut i handling. Jag agerar efter hjärna inte efter känsla, vilket är oerhört viktigt om man ska komma någonvart.


Jag vill gå vidare, göra om och göra nytt. Rätt. Men jag har svårt att se vad exakt som ska gås vidare ifrån, vad jag ska begrava utan att själv dö på kuppen. Hitta den där starka tron, tron på att jag kan acceptera kroppen som den är idag, mjuk och fel, helt bortom min hjärnas ideal och starka önskan.

Skapa nya ideal - nytt projekt. Att veta är ju en sak, att känna en annan.

Kattmänniska jajamen! På sommaren får de dock passera makens fästingplockarfingrar innan jag vågar kela med dem.

.

Negativt

"Du är den mest negativa människa jag någonsin träffat under mina yrkesverksamma år som terapeut"

Yes! Eller inte... Jo,hon provocerar C, med flit och för att hon vet att hon kan. Jag är en oerhört stark person och vet själv att jag är det. Jag är min egen största fiende även om jag har mycket känslighet och många sårbarheter.


Det kan låta kallt att säga så till någon... Men hon har förmodligen rätt. Jag är definitivt ingen negativ person, tvärtom, det kan nog alla som verkligen känner mig intyga. Däremot har hon ändå rätt i det hon säger, för det hon menar är inställningen gentemot mig själv, jaget, inre som yttre. Främst yttre.


En sak har vi lyckats med, jag lyckats med, mycket med hjälp av C, och det är att få balans i ätande, rädslan för just detta och den sammankopplade viktuppgången. Jag väger nu såpass mycket att även C håller med om att jag inte måste gå upp mer i vikt, om inte kroppen själv säger så. Jag är viktstabil, äter regelbundet och följer inte mina kompensationstankar som tyvärr maler dygnets alla vakna timmar. Det finns nu annat att jobba på för att inte falla igen.


C är osäker om hon är rätt person att vara den som hjälper mig med det där sista. Hon är grym tycker jag, men hon kanske har rätt. Vi har kanske känt varandra för länge?

Så vad är nästa steg? Hur gjorde ni andra i samma fas? Hur hittar man acceptans och kan förena känsla med vetskap? Jag är envis som synden och ger mig aldrig, frisk och fri är ett viktigt mål men hur ska man nå dit när det känns som man famlar i mörker och är tveksam om viljan verkligen finns, saknaden av just acceptans.

Åhh det känns fortfarande så konstigt! Artikeln jag skrev i tidningen Insikt, som handlar om mig, min familj, mitt liv. Att det där är Jag. Acceptansen, jag vet att jag har varit sjuk i många många år, men jag har fortfarande svårt att acceptera det faktum som är min diagnos. Man duger aldrig, det är aldrig tillräckligt. 

Artikeln hänger här i väntrummet på mottagningen jag besöker regelbundet. 

.

Härdsmälta

Sen jag träffade C för två veckor sedan har jag mått väldigt besynnerligt. Jag känner mig som en mental härdsmälta för att lite lindrigt beskriva det. Jag har inte orkat blogga, inte orkat tänka, knappt orkat något mer än det mest nödvändiga.

Det enda jag vill göra är att trycka huvudet i sanden och fly. Nu gör jag ju givetvis inte så. Hur man agerar ansvarar man över själv, det går tyvärr inte frångå, det går inte lägga sig i andras armar. Agerandet är ju i slutändan helt avgörande för vinsten, målet och friheten. Men ångesten har ökat markant och självförakt och skam växer sig lika starka som mina rosor på södersidan. 

Jag har ju jobbat hårt och intensivt med det inre en period nu och det är dags att lägga krut på det yttre. Som det känns i dagsläget är acceptans helt omöjligt, men känsla och vetskap får man särskilja - svårt! Så... fila på ytligheter är det hög tid för. Jag behöver för det första en helt ny garderob, sjukt är det att jag inte har något att ta på mig. Jag känner mig som kejsaren, brådmodig och naken. 

Förresten, jag filar på en ny blogg. Inte för att jag vet om det är av intresse, men på något sätt känns det  läge att bredda inriktning, vidga vyer och fokusera nytt.

.

Dagboksanteckningar December 2004

Hittade en gammal svart anteckningsbok i mitt skåp på jobbet imorse. Anteckningar, kaloritabeller och dagligt noga genomförda uträkningar på dagens matintag och ofta känslor runt det. Detta skrevs under december 2004, strax innan och över julen och i slutet av min dåvarande behandling. Alla trodde jag var frisk, jag vägde exakt som idag, något kilo från normalvikt, och det otäcka är att det hade kunnat skrivas av mig idag. 7 1/2 år senare... Fy sjutton vad ledsen jag känner mig över det, jag har ju inte utvecklats något, jag har stått still. Så ovärt.

"Har tittat på mig själv i spegeln här i ***. Jag ser GROTESKT tjock ut!!! När jag ser i spegeln blir jag så LEDSEN!! Jag VILL INTE se ut så här. Armarna är VIDRIGA!!! Magen och "kärlekshandtagen"  VÄLLER UT!! Låren... är inte av denna värld, de DALLRAR i otakt när jag går! Rumpan känns vid varje steg!! Ryggen är tjock och mjuk.

Hela insidan av mig GRÅTER!! Känner PANIK!! Jag känner att jag MÅSTE gå ner i vikt!! Minst 10 kilo för att få bort det värsta! Men jag vill inte spy och jag MÅSTE orka jobba!!

Samtidigt MÅSTE jag bli frisk men när jag ser i spegeln så undrar jag om det är värt det. Måste man vara, JAG vara, så tjock för att vara frisk? Vad är då frisk?

Orkar inte..."

"Jag är TJOCK - bör därför inte äta - måste äta för att orka jobba - måste jobba för att tjäna pengar - måste ha pengar för att leva - leva fast jag inte vill finnas - vill inte finnas för att jag skäms över hur fet jag är - vill inte äta - måste äta för att orka jobba - ... osv..."

Om 7 1/2 år vill jag inte göra samma upptäckt som idag. Om 7 1/2 år önskar jag att detta ligger långt nedpackat i en ryggsäck och enbart ska användas som en erfarenhet att vända till något positivt. Om 7 1/2 år vill jag vara allt annat än sjuk, jag vill vara fri.

.

.

Flaggdag

Egentligen finns det alltid dagar att fira, man borde hissa flaggan oftare, för livet och för att fira att varje ögonblick faktiskt betyder något.

Jag vill passa på att tacka alla er som kommenterade i mitt inlägg om att Duga som man är. Jag har funderat mycket, berörts något enormt av all energi och omtanke bakom era kommentarer. Jag har stundom känt mig förvånad, ständigt smickrad och oerhört berörd och tacksam. Jo, tyvärr känner jag mig allt som oftast som en dålig människa men att få sådana infallsvinklar, sådan respons och sådan omtanke gör att det kanske går att ifrågasätta. Så stort stort tack till alla Er, ni vet vilka ni är.


Varje gång jag får en negativ tanke, eller kompenserar på något sätt, hjälper Ni mig. Bara genom att vara och att finnas i bloggen. Jag känner mitt ansvar, gentemot er men framförallt mig själv. Att ha bloggen som stöttning hjälper väldigt mycket när det kan kännas som att allt skiter sig, att det vänder och att jag inte kan stå för mina ord.

Vilket är oerhört viktigt för mig - att stå för sitt ord, agera och ansvara för det.

Så idag hissas flaggan för oss! 

Ett hus är inte ett hus innan det står en flagga intill.... Nej det är såklart inte sant, men jag älskar att vi har möjligheten att kunna hissa vår vackra svenska flagga en dag som denna. 

.

Drömmar

Tror att jag haft en liknande headline tidigare, ska kika tillbaks vid senare tillfälle och jämföra...


Mitt under ett fokus, som åtminstone min sjukdom har varit, så går det inte skapa drömmar. Man, eller jag, är skiträdd för drömmar, ogillar framtid och vill inte se något annat än det fokus man har för tillfället. Resten gör helt enkelt för ont.


Det gäller kanske att hitta en ny hobby eller hur man ska uttrycka det, ett nytt fokus och rikta in sig på helt andra tankar. Nej, en ätstörning är ingen hobby what so ever MEN jag vill poängera på fokuset där, det totala avskärmandet och att man går upp så helhjärtat i något att allt annat som finns runt omkring får stå åt sidan.


Livet ter sig verkligen olika i olika faser i livet, stundom jobbigt, stundom enkelt. Familjen på Berghalla är på väg in i en ny era, det ljusnar från alla håll och kanter. Relationen såväl familjemässigt som kärleksmässigt har alltid varit stabil, stadig och stark. Ekonomiskt har det gått från botten, till gungande, till stabilt och återigen gungande. Har man gift sig med en entreprenör så har man, vågar man satsa och chansa så har man sig själv både att vinna och förlora.


Ljusare tider är på väg. Inom räckhåll men ändå inte nåbart. Jag kan återigen hitta tillbaks till sundare intressen än att ägna mitt fokus åt mig själv, mitt missfokus. Inredning som är mig så varmt om hjärtat har fått stå tillbaks länge, enbart småsaker har fått ta plats. Vi har ett stort hus och ska man göra något vill jag göra det ordentligt. Perfekt, eller hur var det nu igen? Jomen ska man göra om en hall i det här huset vill jag inte nöja mig med en ommålning, det är 32 rullar tapet som gäller, minst. Den som i dagsläget känner mig vet att jag inte tackar och tar emot för det som är näst bäst, jag vill ha det jag älskar och det är tyvärr sällan det som är på rea. En mycket dålig egenskap hos den här damen.


Inredning och trädgård, resor och familjeutflykter. God mat, grym mat, bra mat! Det kommer bli ett signum framöver, vad sägs om det?

Släppa garden kommer jag inte kunna göra på mycket mycket länge, men jag kan fokusera om, fokusera rätt och göra det som gör mig glad. Ljusnande tider är här, eller hur är det studenterna säger?

                               

En sneakpeak på hur jag har det här hemma, smådetaljerna som bara är fluff och lulllulll men sådant som glädjer mig tillfälligt.

.

Att duga...

Du duger som du är

Det är ord som jag aldrig kunnat förankra i mitt liv och till mig själv. Diskuterade min syn på mitt yttre med C idag, det var ingen rolig grej ska jag säga. Ingenting med mig är bra nog, bra som det är. Det ena än det andra kan alltid bli bättre. Hur jag ser ut i minsta detalj, hur jag är, hur jag beter mig och hur jag är som mamma. Inget är bra nog, inget når upp till min ribba och jag vet inte hur jag ska kunna sänka den.


Hela mitt liv har jag kännt mig ful eller aldrig tillräckligt fin. Inget duger och helt ärligt så kom vi fram till att jag inte vill att det ska duga, att duga räcker inte för jag vet inte vad det är, det ska vara perfekt. Duga för mig har alltid inneburit att nöja sig, nöja sig med något halvdant som är allt annat än perfekt.

Jag är min största kritiker

Ett stort problem är att jag inte litar på någon, en vänlig kommentar om mitt yttre tas alltid emot med tacksamhet, men jag tror aldrig själv på det fullt ut. Jag har kritik och min åsikt väger tyngst. Hur ska man kunna lära sig lita på andra?

.

Slutparten på en Hanna mot väggen...

Kommer du ihåg hur anorexian såg ut i början? Man går ju inte från att äta allt till att äta inget (?). 

Oj, den är inte lätt! Jag kan ju säga att alla mina faser har börjat med en önskan om viktnedgång, en viktnedgång som spårat ur på ena eller andra sättet. Givetvis går man inte från att äta allt till att äta inget, nu finns det ju inget inget så att säga, för något äter man ju såklart.

Fas1, starten, handlade om känslan av att leva upp till ett ideal, ett yttre sådant, passa in i mallen. Jag insåg att mitt beteende inte var normalt men insåg inte allvaret och bredden i det.

Fas2 började med en extremt låg självbild och osäkerhet. Jag övertränade extremt under den perioden, kunde sitta timmar och räkna kalorier, mäta och kompensera. Periodvis kräktes jag alla vakna timmar som jag inte befann mig i någon matvaruaffär.

Fas3 började med att jag ville trimma till kroppen, gå ner några kilon och få bort det där gravidlösa som kan hänga kvar efter en förlossning. Tajta till mig helt enkelt. Någonstans på vägen ner blir det en fixering, ett måste och en kick.

Sammanfattningsvis har alla omgångar börjat med viljan att leva upp till ett ideal, förändra och gå ner i vikt - banta.

Hur ser du nu på saker som chocklad, godis, läsk? Kan du äta/dricka det?

Alltså, med risk för att fortfarande låta sjuk så är jag inte särskilt förtjust i sötsaker, har aldrig varit och det har faktiskt inte med sjukdom att göra. Jag frossar hellre i ostar än i en godisskål. Men, jo jag kan äta lite av det, dock inte utan begränsningar och skamkänslor. Än. Det känns fortfarande extremt onödigt och skapar ångest och tankar.



Har du nått en friskvikt/BMI?

Den här frågan är så laddad. Helt ärligt vet jag inte vad friskvikt är? Är det en siffra bestämd av vården, är det en siffra bestämd av mig själv eller är det min biologiska vikt?

Den borde definitivt vara min biologiska vikt, vilken jag helt ärligt inte vet vilken den är. Än.

Friskvikt enligt vården, nej inte än men nära nära. Ångestladdat som bara den ska jag erkänna.



Har du druckit näringsdrycker upp till någon speciell vikt för att sedan fortsätta viktuppgången utan de? 

Nej inte denna gång. Eftersom jag själv lyckades stanna viktraset när de hotade med tvångsinläggning så har jag fått klara den biten helt på egen hand. Dessutom är jag såpass gammal att jag inte behöver gå upp i vikt lika fort som en yngre person (upp till 25) av den anledningen att min kropp är färdigutvecklad. 

Sen ska erkännas att denna gången, under den här behandlingen, har vi fokuserat mycket mer på mig, tankar, mönster och nuet än just vikten. Vikten har fått vara oviktig eftersom den har varit så extremt laddad för mig, jag har som många andra med den här sjukdomen en extrem viktfobi.



Har du haft problem med överaktivitet/motion/tvångspromenader etc? I så fall hur har du hanterat att bryta beteendet under viktuppgången, att stå ut , äta tillräckligt utan att kompensera med motion?

Nej inte i denna fas. I Fas2 hade jag det, men inte i denna omgång. Det har funnits många andra tvång men inte just motion. Anledningen är erfarenheten från Fas2, jag vet att jag inte kan sätta min fot på ett gym utan att det spårar ur t ex. Något jag skulle vilja lära mig hantera i framtiden.



Sen var ni några som undrade vad leendedepression är. Här vet jag inte vilka kriterier som ska fyllas upp men det är väl i stort sett liknande en vanlig depression med skillnaden är att man är hur glad som helst. Så här ungefär; tjohoooo vad jag mår braaaaa - men ta livet av mig snälla snälla. Allt känns glatt och sprudlande men tjo vilket helvete allt är.

Tack snälla fina ni för alla frågor!