fredag 30 mars 2012

Uppdaterat beslut från FK


Nytt möte med försäkringskassan idag, avstämningsmöte för att avgöra fortsättningen.


De sista dagarna har jag nog gruvat mig mer än jag själv anat inför detta möte. Varenda gång någonting inte känns bra pockar kompensationsbeteenden på axeln och så har det varit denna vecka. Jag har inte vetat varför men nu har jag ändå kommit till klarhet med att det har varit av oro inför det här mötet som nu äntligen är avklarat.

Att det gick bra idag känns verkligen som en lättnad. Jag kommer fortsätta på det sätt jag har idag, delvis sjukskriven och samma tider som idag ytterligare ett halvår framöver. Så skönt!


Fine, jag skulle med största säkerhet kunna återgå helt till min tjänst, men det skulle bli på bekostnad av mig själv och stor risk för återfall. Det skulle riskera bli som förra gången då jag avslutade min behandling för tidigt, vilket inte alls känns som ett alternativ.


Jag känner mig friskare än på länge, men benar man i det hela så är jag långt ifrån fri, än. Man får inte missa de små bitarna, de viktigaste delarna i urverket, för det räcker inte att det tickar runt, tiden ska gå rätt med.


Iallafall, minns ni att jag provade ett nytt vin för ett par veckor sedan? Jag kunde inte rekommendera det då eftersom det inte hade rullat i min gom än men nu så!!




Ger det 4+ av 5 möjliga! Oerhhört prisvärt, gott som sällskapsvin och till ostar, korvar, oliver. Rätt fylligt så man får inte gilla för fruktiga rödviner för att älska detta, mer mustiga och kryddiga.

Låt er väl smaka! 


.


Sen... eller Nu?


Generellt tror jag att man är dålig på att leva i nuet. Jag är själv inget undantag men jag har kommit till en punkt där jag faktiskt ifrågasätter just det.

Min make är ett lysande exempel på "sen-personligheten". Det är väldigt lite nu-tänk och väldigt mycket sen. Sen ska vi, sen gör vi, sen, sen sen. Jag är evinnerligt trött på sen, sen är ju just alltid sen och hur fort man än rusar fram så når man aldrig till sen, det är ju alltid just sen.


Sen-tänket appliceras ofta på förändringar. Rädslan kan skjuta beslut på framtiden, sen ska jag göra det ena med det andra. Men vad vinner man på det, en enda lång transportsträcka, ett stå-still-och-trampa-tänk som inte leder till någon form av förändrig, positiv som negativ.


Ingen vill vara sjuk, ingen vill vara drabbad av ätstörningar av något slag men det kan finnas en vilja, om så motiverad av rädsla, att stanna kvar, stå still och trampa. Den enda vinsten av den rädslan och det tänket är just en lång transportsträcka som i slutändan leder till förlorad tid och förlorat liv.



NU är NU




Tänkvärd och värd att lyssnas lite extra på. Tracy Chapman är för övrigt en av mina favoritartister.


.

torsdag 29 mars 2012

Bra Mellis

När jag väl började våga tugga igen så var just mellisar skitsvårt, vad ska man äta, hur mycket och ens varför.

En stor del av det svåra med att äta är alla tankar och därmed känslor som väcks i samband med det. Att tänka mat, planera mat, laga mat och andas mat är nästan värre än själva tuggandet i början av processen att göra sig fri. Därför är det skönt att få det lite serverat, idéerna, så det tankemässiga kan få ro.

Jag är ingen dietist, så mina tips här får tas för vad de är, men de fungerar för mig. 

Många missar mellis och jag blir urless på att läsa bloggar där man säger att det räcker med 3 mål mat/dag bara för att man inte är hungrig. Skitsnack säger jag, man behöver visst mellanmål och det räcker inte med en frukt - om man inte har väldigt nära till nästa måltid vill säga. Ursäkten att man inte är hungrig räcker inte (med få undantag), man kan träna till sig såväl hunger som mättnad, regelbundet tuggande är ändå A och O för att få  kropp och knopp att må som bäst.


 


Keso och frukt/nötmix är kanongott! Hälsosamt ur alla perspektiv, man får i sig protein, fett, kalcium, naturligt socker, antioxidanter, kolhydrater. Allt i en salig men bra blandning. Dessutom är det mättande utan att vara övermäktigt.

Jag brukar köpa nöt/bärmixen bland naturgodisen. Tar en rejäl näve och blandar med ca 1/2 burk keso. Bärmixen innehåller en hel del av de så kallade "superbären" som tranbär och gojjibär och supergoda nötter. En bra mix helt enkelt.


Är det någon annan som har tips på ett bra mellis hojta gärna till! Skicka en bild till min mail så kan jag lägga in den här i bloggen och länka till din blogg, på ett villkor, att den är friskinriktad och inte innehåller triggande bilder eller triggande texter.


.

Frisk ätstördhet - a never ending story?



Att vara frisk ätstörd är att inte äta eller leva kroppsvänligt, biologiskt och lyckligt fullt ut. Att vara frisk ätstörd är att leva inom ramar av kontroll och förutbestämda åsikter om såväl kropp som själ.


OK. Om jag ska fortsätta blogga så måste jag ta en ny vändning. Har en tanke om att göra en helt ny bloggsida dessutom. Jag vill inte fastna för mycket i enbart ätstörningstänket, det gäller ju att ta det ett steg till, eller hur? Nu gäller det bara att hitta någon som kan hjälpa mig med hur man gör när det kommer till att skapa en egen hemsida, en ny blogg.


Jag kommer oavsett gå hårdare åt begreppet gällade frisk ätstördhet. Jag måste ifrågasätta och vara mer aggressiv, kanske rent av provocerande men so be it! Det är alldeles för många som sitter på arslet och accepterar att inte leva fullt ut, att vara frisk med begränsningar, att aldrig vara helt nöjd. Är det inte bättre att försöka acceptera det faktum att vår kropp och själ vill något annat än våra tankar? Att många av våra tankar är formade efter yttre omständigheter, ideal och förväntningar på såväl in som utsida.


Som sagt, jag är själv inte där, ÄN. Jag befinner mig i ingenmansland och är i allra högsta grad frisk ätstörd. Jag har en driva av kontrollbehov, en trave tvångshandlingar och diverse kompensationsbeteenden kvar att bekämpa. Men mentalt har jag kommit en bra bit, jag vet! Jag är inte som de allra flesta av de friska ätstörda - en som förnekar.




                                              Gårdagens utmaning börjar därmed NU! 




.

onsdag 28 mars 2012

Wohooooo

Alltså, idag är en bra dag!

Jag vet inte om jag nämnt det förut, förmodligen men minnet är som det är. Iallafall. Mina levervärden har inte varit på topp om man säger så. Svält påverkar levern negativt, värre än mycket annat. I somras när jag tog mina prover senast var särskilt ett prov kass. Kändes ju sådär kul.

Genast började hjärnan skylla ifrån sig, klart det måste varit sommarens vin, eller något tillfälligt. Inte kan det vara svält, jag som var så tjock.


Sen jag trillade tillbaks rejält i anorexin igen är det flera saker med kroppen som reagerat. Jag som aldrig varit allergisk i hela mitt liv förut har sedan dess utvecklat flera olika allergier - påminner mig själv om att jag måste boka tid för pricktest. Dessutom har jag ont i sidan regelbundet, höger sida. Jag drar mig för att uppsöka läkare, jag hatar vården, varför tror ni jag jobbar där? Man ska hålla sina fiender nära heter det ju. Ärligt talat är jag rädd för allt som har med vården att göra när det gäller mig själv, enda förklaringen till mitt lite barnsliga beteende.


Ont i sidan har jag förknippat med levern mellan varven, tankar som "tänk om", ja man kan utveckla det rejält, särskilt när man har en utbildning i patologi i bagaget. 

För att komma till saken, tuggandet har gett effekt!! Leverproverna visade sig nu vara återställda och perfekta igen! Värt att fira, eller hur?

Det var alltså inte vinet, det var ingen dödlig leverskada, det var maten det var tuggandet! Jag har alltså tuggat till mig en numera frisk lever, tjohoo!!

(Sen vad det onda i sidan är får jag kolla upp, med största sannolikhet gallan eller tarmen - vilket i sig kan vara orsakat av anorexin, men det är iallafall inget fel på levern).


Jag vill passa på att tacka er ALLA som mailat, skickat meddelande här på bloggen mm att inte sluta blogga, peppat och varit så BRA! Tack!! Jag ska försöka hitta motivation att fortsätta, kanske ändra inriktningen lite?

Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit just FRI, jag vet inte hur jag ska komma dit även om jag tror mig ha en aning. Jag vet inte rent praktiskt hur det egentligen är men jag kan drömma och aldrig tappa hoppet om att jag ska ta mig ur ingenmanslandet.


Vem är med mig i det här sista steget? Jag vet att ni är många som står med en fot i vardera vågskål, precis som jag. Vem vågar utmana sig, utmana ALLT man trott på och allt man ser??



.

tisdag 27 mars 2012

Jag reser mig igen

Jojo, jag brukar lite elakt skämta att det är från A till Ö med Torsten Flink, men han är fasen inte tappad bakom en vagn, trots att han är helt olik det förväntade.





Texten till hans låt som medverkade i årets mello är faktiskt grymt eftertänksam och BRA!


(haha inte så jävla snygg men vem bryr sig - självdistans right?)


SÅ härligt är det att kunna träna, röra på sig. Jag ska inte sticka under stol med att jag ofta får trycka undan tanken av att det är bra för förbränningen, att det kan hålla vikten i schack eller rent av kanske tappa lite som så starka delar av mig vill. MEN jag håller det just till tankar, inser hur idiotiska de är och jag traskar på ändå, jag pressar mig inte utan gör det jag känner för - lyssnar på kroppen. Orkar jag inte så tänker jag inte utmana ödet att tävla med mig själv, den fighten vinner jag aldrig. 

Träna på gym kommer tyvärr inte på tal, även om jag skulle behöva, för min veka överkropps skull. Men när jag är ute och går då kan jag inte jämföra mig med någon annan än mig själv, inte tävla, och när den tanken kommer så kan jag attackera den.

Dock är det väldigt ledsamt och tråkigt att jag skäms när jag är ute och rör mig. Jag inbillar mig att folk stirrar, att de bedömer mig och tycker att jag ser förjävlig ut, att det dallrar och att jag är oproportionerlig. Som jag har berättat för en annan bloggerska, jag grät när jag åkte bilen till jobbet iklädd mina löpartights.... men jag gjorde det ändå, även om jag ville att maken skulle vända så att jag kunde byta till pösiga obekväma brallor!


SÅ... jag reser mig igen!



.

måndag 26 mars 2012

Helt ärligt...

Så har jag funderingar på att sluta blogga... jag har ingen aning om det ger något, varken till mig själv men framför allt för andra...

Särskilt inte nu när jag står i ingenmansland.... där man inser hur rädd man är... Just nu kan jag inte se, det har jag sagt så många gånger förr. Jag ser inte! Att då hänga sig kvar vid ett "anorektiskt BMI" är lite som ett bevis för att man fortfarande är smal trots att man faktiskt inte kan se det själv - någon som känner igen sig?

Jag är ingen bekräftelsehora om man nu får uttrycka det så. Jag har faktiskt inte behov av att andra talar om för mig hur smal eller snygg jag är/skulle kunna vara. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig, att jag inte precis som alla andra och behöver en dos av naturlig bekräftelse. Det gör vi alla, på ett eller annat sätt, vad det än må vara.


Just nu är rädslan att släppa det där sista greppen starkt. Jag fungerar, jag är och jag lever - dock inte fullt ut. Är jag då rätt person att blogga, visa rätt väg?? För vad fasen vet jag?? Det är väl kanske NU det börjar? Det som är på riktigt, när man inte är sjukligt sjuk varken fysiskt eller psykiskt, när man är just i ingenmansland.


Jag kan välja att stanna här, fortsätta med mitt light kompenserade beteende, vara ständigt missnöjd men fortsätta fungera. Vara en del av den stora massan av friska ätstörda, eller iallafall medvetet friska ätstörda. 


Fungera och leva men ändå inte vara FRI



 

Vänstra foten i den ena vågskålen, högra i den andra


.





fredag 23 mars 2012

Ångest, grillning och pajas

Precis hemkommen från T, min läkare. Vi är båda överrens om att fortsätta sjukskrivningen som den är nu och ett tag framöver. Det gäller bara att försäkringskassan gillar läget så att säga, nästa vecka när det där jobbiga mötet är.

Under veckan som gått har ångesten gett sig mer tillkänna än vanligt. Något jag kunnat hantera men det irriterar mig när jag inte vet varför den nyper mig i arslet, utan förvarning dessutom. Lagom fräckt tycker ju jag.


Oavsett så kommer en utmaning för mig idag, som jag ser fram emot! Ikväll, i det fantastiska vårvädret, ska vi nämligen inviga grillen! Förra sommaren murade min kära make en grill och integrerade den i altanen han byggde. Men vi kom aldrig så långt att vi fick användning av den, tyvärr. Så ikväll blir det av, grillad entrecote står på menyn. Jag älskar kött, nötkött och lammkött är klart godast. Att äta kött, eller iallafall en stor köttbit senare på kvällen, har jag inte klarat av tidigare, det har rivit upp hela min värld av kontroll då denna stora måltid bör ligga tidigare på dagen. Ätstört jag vet, men så har det varit och detta mönster ska brytas, idag.


Ha en lovely helg alla och ni som läser som inte är friska, som har osunda tankar och osunda vanor, gå emot, utmana och våga prova. Det kan inte bli så mycket sämre kan jag lova.




Bakom min a solglasögon.... 

.

Kejsarens nya Kläder

Har ett litet problem. Kläder! Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte försöka passa in de gamla, jag vill heller inte köpa nytt som passar mig idag då jag inte är säker på vart vikten faktiskt landar när jag väl vågar ta de där sista stegen. 

Ingenmanslandet där jag nu befinner nu är lite som i kejsarens nya kläder, där man anpassar sig efter gruppen trots att man vet att de har fel. Vikten har nu stannat upp och förmodligen tillfälligt landat på en sådan nivå att jag förmodligen uppfattas som smal, men inte värre än vilken gina reklam som helst. Kejsarens nya kläder återigen. 


Däremot vet jag bättre. Jag vet bättre! 


Jag själv är det lilla barnet, som ropar Kejsaren är naken! Jag är medveten och bara jag själv kan välja vilken mall jag ska passa in i, omvärldens eller min egen. 



 


Hoppsan vad det spårade ur. Men, well, jag har iallafall problem med kläderna. De små kläderna talar om viken tjockis jag har blivit, de större sitter illa för att jag är för smal och att anpassa mig till dagens vikt är helt fel, då blir det ju precis som i Kejsarens nya kläder!


Sensmoral



.

onsdag 21 mars 2012

En förklaring till den dåliga synen

Som ni vet tar jag vissa svar i kommentarsfältet och vissa här, andra missar jag och då får ni studsa på mig igen bara. Förvirrad är ett ledord i min värld, ibland iallafall.


Jag har alltid funderat över sådana där bilder (ovan), som visar den vanföreställning som personer med ätstörningar kan ha. För att visa de utan ätstörningar hur man kan uppfatta sig själv, som en förklaring till varför man leds in i ätstörningar. Men, problemet som jag ser, har aldrig varit vanföreställningen, utan varför flickan i spegeln inte duger. Oavsett hur hon ser ut. Om spegeln visade korrekt, betyder det att det är okej att ha ätstörningar? (Jag svarar nej på den frågan :) ) Lycka till och jag hoppas du snart hittar din egen brytpunkt. "You are not too fat, the clothes are too small." 



Det här tycker jag är roligt att svara på, även om jag faktisk inte vet om jag kommer göra mig förstådd. Jag är så väl medveten om att om man aldrig upplevt just vanföreställningar då kan man heller aldrig känna in hur det känns just att vara drabbad av dem. För det man ser är ju det man ser och det är det enda rätta, right.

Bilden anonym pratar om är den välbekanta smala individen som ser en mullig individ i sin spegelbild. Innan jag var drabbad av ätstörningar, när jag var i mina yngre tonår, när man diskuterade just detta ämne i bl a skolan och med vänner hade jag ingen förståelse alls. Visst, jag var ju väldigt ung då, men jag tror inte det skiljer så mycket om man aldrig varit sjuk. Jag trodde aldrig på den bilden, jag trodde verkligen att en anorektiker som vi pratar om i det här fallet kunde se sig själv bara hon stod brevid någon annan, jämförde och insåg sin egen smalhet. Tyvärr fungerar det inte så.

När man går under ett visst bmi, så är det iallafall för mig att vikten påverkar synen, så försvinner självbilden, synen. Självbilden som från början är snedvriden antar groteska skapelser. Det är lite som ett barn, när barn föreställer sig vuxna så gör de karikatyrer. Man ser huvudet stort, ögonen och öronen, näsan.

En ätstörd ser sig lite likadant, som en karikatyr, med andra förstoringar, på det fokus man har. Fokuserar du tillräckligt länge på din egen näsa så växer den, mentalt, likaså är det med övriga kroppsdelar. Det är tankens kraft och inbillningens.


Varför flickan i spegeln aldrig duger är en annan fråga och den är nog än mer komplex fast på ett annat sätt. Kraven, osäkerheten, önskan att vara perfekt. Jag tror att den känslan och grunden till den är oerhört individuell även om det finns många likheter mellan de flesta med en ätstörning, vilken det än må vara. Att sträva efter det perfekta, ett ideal, en bild på såväl inre som yttre egenskaper som likväl självbilden fungerar som karikatyrer, de är överdrivna och omöjliga.

Spegeln visar korrekt först när man lever upp till sina inre och yttre karikatyrer när man är ätstörd = det kommer aldrig hända. Därför är det aldrig ok. Det blir aldrig bra nog och det kommer aldrig duga, man blir aldrig sjuk nog oavsett om man så dör. Det är en del av det hela, missfokuset.


Oj det blev verkligen en roman här igen, kanske lite vingligt och vimsigt men ni får rycka mig i nackskinnet om jag svammlar för mycket.


 

.


tisdag 20 mars 2012

Ideal

Alltså det är rätt svårt det där.... med ideal. Ytliga ideal. För de finns för alla, friska som sjuka. Visst är insidan mest värdefull och absolut det vi bör lägga mest fokus på men för den delen betyder det inte att det yttre är att förakta. Klart utsidan är viktig och våra ideal.

Sen kan man verkligen fråga sig om man har sunda ideal, anser du själv att du har det, helt ärligt?

Jag har det då inte. Det vore hyckleri och en ren jäkla lögn att påstå det. För jag kan helt ärligt säga att jag vet, jag är fruktansvärt medveten om att dagens ideal är en sjuk kvinna. Jag vet vad som krävs för att passa in i size zero och vilket jobb (läs ofrihet och missfokus) som krävs för att hamna i den mallen.

Jag kan öppet erkänna att jag personligen attraheras av detta sjuka ideal, annars hade jag ju knappast satt upp det som ett mål för mig själv. Det sjuka idealet. Jag har inpräntat mig själv, indoktrinerat mig och hjärntvättat mig under lång lång tid hur just jag ska se ut för att vara just smal, vacker och därmed känna mig lycklig och glad. Så till den grad att jag inte längre kan se mig själv, det har övergått från medvetenhet till sjuklighet.

Man drar paralleller med det yttre och måendet. Detta är ju egentligen helt galet! Mår man bra känner man ju sig generellt vacker, om inte så lägger man ingen värdering i det. Men strävar man efter att först vara vacker för att sen må bra, då biter man sig i rumpan.


Insikten om vilka ideal man egentligen har, förändra dem, är en jätteviktig del av tillfrisknandet och acceptansen. Våga gå emot kraven och förväntningarna, inse att modellerna i flertalet av reklam som man påtvingas är just retuscherade och anorektiska. Det räcker inte med att veta, man måste verkligen fatta. Många modeller tvingas att hålla ett lågt BMI, en bra bit under gränsen för undervikt, alltså sjukt. Sen är sjukdomen så mycket mer än vikt, men vi alla inpräntas ständigt, dagligen, med sjuka bilder, ideal och kroppar som håller sig en bit under nedre gränsen för normalvikt. Sjukt.

Läste en kortis i DN idag, Israel ska införa förbud med modeller som har ett för lågt BMI. Nu anser jag personligen att även den viktgränsen är för låg men det är helt klart ett steg i rätt riktning. Varför ett land som Sverige som är så framåt och "modernt" på många sätt inte har fattat detta kan man verkligen undra.


Folkhälsan borde ju vara en ekonomisk fråga om något, eller hur?


 

Jomen lite så, genom att hålla oss på en nivå där vi aldrig känner oss nöjda, sjuka ideal som inte går att leva med i friskhet, då hålls man i schack


.

fredag 16 mars 2012

34:an

Alltså, jag är för gammal för det här! Faktiskt, jag har inte tid att slösa bort mer av just den varan, tid.


Jag känner mig så velig, jag vet att det är ett gränsland som jag måste passera, jag kan inte stanna här, jag kan inte vara bara lite sjuk och samtidigt frisk. Jag kan inte ha ett halvtomt glas när jag kan ha det halvfullt om ni förstår vad jag menar. Det går inte deala med fröken anorexi, ger man ett finger huggs hela handen - så är det.

På söndag är det 18 Mars, då är det 34 år sedan (fatta, 34!!) jag slog upp mina mörkblå tittor för första gången. Har jag tur har jag halva livet kvar och hur jag ska använda det är ju faktiskt upp till mig. 


Sjukdomen är ju som jag så många gånger tidigare sagt inget val, men något man kan välja bort. Det låter så himla enkelt och egentligen är det kanske det. Men har det varit en del av livet under en så lång tid så finns det många inrotade vanor och tankar som jag faktiskt knappt är medveten om som är relaterade till anorexin. Jag måste förändra allt, byta ramar helt och hållet. Jag kan aldrig någonsin återgå till den Hanna jag har varit tidigare. 


Nu ska 34:an i himlen in, ja det får en ny betydelse. 





.

torsdag 15 mars 2012

Einstein

Alltså, jag ifrågasätter den mannen lite och undrar om inte det var hans första(?) hustru som var den som stod för intelligensen. Men oavsett, namnet är en stark symbol och har faktiskt mycket att komma med.

Det här citatet är tänkvärt, där jag ser den stora massan som de som försöker passa in, på bekostnad av sig själva och ofta utan att ens förstå det själva, friska ätstörda m fl. Ensam behöver man nog inte gå men ensam behöver man ta besluten om förändring, right?
 

.

Anoreximonster

Vissa dagar känner man sig, jag mig, helt tom. Dränerad och ja, som om luften gått ur.


Den här anorexikänslan, den är givetvis olika stark olika dagar. Idag hörs det och river rejält. Ihop med en inbillad tjockkänsla och tomheten så kan jag säga att eländet skränar elakt i huvudet. Idag är därmed en dag där valmöjligheterna måste begränsas, idag måste tider hållas och rutiner markeras lite extra.

Det är skönt att veta hur man ska göra när de värsta monsterkänslorna knackar på, men därmed inte sagt att man inte går med en klump i halsen och känner hur tårarna bränner bakom ögonen.

Just nu skulle jag kunna offra min högra hand för minst en 10 kilos viktnedgång. Jag går och funderar på vad jag kan dra in på, hur jag ska kunna tappa lite utan att det upprör eller oroar min omgivning. Givetvis är det bara tankar men att komma på sig själv med dessa är en egen inre strid.


Förbannade tjockkänsla!! Varför är den så stark och varför bryr jag mig överhuvudtaget? Jag värderar inte andra efter vikt och kroppsfett, men jag värderar mig själv efter det. Ju mer i vågskålen desto värdelösare - något i den stilen.


Orka liksom...




 

.





onsdag 14 mars 2012

Kärlek!


Oj oj oj, en bild säger mer än tusen ord, eller hur?





Jag älskar mina barn mer än livet, mer än mig själv och mer än någonting. Det ska vara så.


.

Vanföreställningar

Ända sedan jag var riktigt liten, tiden innan jag fick mina linser och hade världens största glasögon vilandes på min redan då stora krokiga näsa, har jag haft en negativ bild till mitt eget yttre. Jag minns det som igår när jag var i tidiga tonåren och satt i trappan hemma hos mor och far och grät över hur fruktansvärt ful jag var.

När brillorna försvann, håret blev långt och jag började passa in i en mall och ett värdsligt ideal, då kändes det helt ok. Men så fort jag upplever att jag hamnar utanför de där falska, förvridna ramarna då hamnar jag i den där känslan jag hade som barn, av hur ful jag var, hur ful jag är.


Vanföreställningar säger C. Så är det väl kanske, eller så är det nog. Hela sjukdomsbilden hänger tätt ihop med just vanföreställningarna, särskilt gällande den egna kroppen och det yttre


Mina vanföreställningar är oerhört djupt rotade, min inre syn och min yttre syn och mina viljor, önskemål och förhoppningar går inte ihop.Mitt förnuft och min intelligens krockar ständigt med omöligheter och snedvridna krav.


Som läget är nu, när jag går upp i vikt och inte längre har normalvikten milslångt bort utan strax om hörnet. Då förstärks dessa vanföreställningar. Vad jag vet och vad jag inser, vad mitt förnuft och vad mina kunskaper säger krockar helt med min syn och min självbild.


Jag agerar inte efter det, jag följer förnuftet, det enda som kan leda till just frihet. Gå emot och inte stanna upp i ingenmanslandet av frisk ätstördhet. Men oj vad det är motigt. 


Jag känner mig grotesk. Oerhört överviktig! Jag kan med min egen syn inte förstå eller inse att jag i dagsläget faktiskt har en bit kvar. Att jag skulle vara smal är som ett hån för mig, jag är inte smal, jag är enorm, överviktig och jag skäms. Varje dag, varenda jäkla dag trillar tårar över att jag skäms i mig själv, att jag ser mig och känner mig som oerhört överviktig och grotesk. Inte ens vackert kan det nya fettet sätta sig, inte som på normala vackra människor där jag faktiskt tycker att normalt hull är attraktivt snarare än tvärtom. Det är bara på mig det är hemskt.


Vanföreställningar eller inte, det är ändå min sanning, även om det är en falsk och felaktig sådan. Jag vet att det inte ÄR så, men jag ser det ändå och jag känner det ändå, det är verkligen inget roligt.



 

Att det ska vara så svårt att SE!


.

tisdag 13 mars 2012

Flickan och kråkan

Texten är så bra, jag tycker Mikael Wiehe är duktig på att sätta åsikter och tankar som ofta är i skymundan på pränt på ett bra sätt.

I texten om flickan och kråkan känner jag igen mig själv, dels som den skadeskjutna kråkan och dels som den lilla flickan som vill göra allt för att rädda den, så länge det finns liv finns det hopp. Nu slutar den väl inte såsom jag tänkt mig mitt eget liv om man nu ska dra sådana paralleller, men det ju också mitt val.


Många gånger glömmer man bort att man har just val och ofta är det svårt att välja. Men att någonting är svårt betyder inte att det är omöjligt. Att det inte är lätt betyder inte att det inte är genomförbart. 




Timbuktu framför låten så grymt bra!

.



måndag 12 mars 2012

Vikten av den oviktiga Vikten

Jo, vikten är egentligen oviktig, även om den är en viktig del i ett tillfrisknande. Jag anser personligen att en stor del av ätstörningsvården fokuserar för mycket på vikten. Särskilt med tanke på att de flesta ätstörningar inte alls har med kropp och vikt att göra även om detta har blivit ett uttryckssätt för just dessa sjukdomar.

 Därmed inte sagt att det inte är viktigt, men jag tycker att sättet att fokusera och angripa just den biten, vikten, kan hanteras annorlunda ibland.


"Frisk är för mig ingen vikt och har egentligen inget med kroppen i sig att göra..." Funderar på det här som du har skrivit, det känns lite dubbelt. Jag håller med dig om det du har skrivit om frihet, självkänsla etc men man kan inte bli helt fri från sjukdomen om man inte också räknar in kroppen med en frisk vikt och regelbunden mens. Det är som att säga att jag vill bli frisk från ätstörningen men jag vill inte gå upp i vikt, det går inte ihop. Vill du förklara hur du tänker?


Jo jag tänker så här. Vikten är under sjukdomstiden det starkaste fokuset, så har det iallafall varit för mig. Vikten har betytt allt, styrt allt och varit avgörande för alla beslut och mitt mående.

Att gå upp i vikt när man är underviktig är ett måste, helt klart och jättelurigt när man är som mest fokuserad på att gå ner eller hålla en låg vikt. Viktfobin har en enorm makt och är en känsla som tar över precis som vilken fobi som helst. 

Men jag vill gärna fokusera om där. Att oviktiggöra vikten istället för att fortsätta med vikttänket om än i en annan rikting, vilket är nästintill omöjligt om man lider av svår viktfobi. För mig, och jag tror det gäller många andra med, så är det viktigt att fokusera på något helt annat. Tänka om och tänka nytt.


Lever man sunt, lyssnar man på sin kropps signaler utan att styras av vågen, viktfobin eller annat runt detta så är jag övertygad om att man går upp i vikt och därmed fysiskt tillfrisknar. 


Jag är övertygad om att när man släpper viktfokuset och slutar väga sig, slutar lägga ett värde i vågen och resultatet därefter, då vågar man också leva. Äta regelbundet, våga prova nytt och sluta kompensera.


Balans helt enkelt. Kroppen är magisk och ger man den bara en chans och lyssnar så återgår kroppen till en frisk vikt, utan att man behöver väga sig, utan att man behöver tänka just vikt





Det finns ingen anledning för normala friska individer att väga sig och allra minst äga en våg. 


.

fredag 9 mars 2012

FRI

Idag är en sådan dag där ingenmanslandet gör sig tillkänna rejält. Har en dejt med C idag och det känns kluvet. Dessutom ska maken min med idag. Att det känns kluvet är för att jag har ett ben i var sandlåda så att säga, jag  känner mig absolut inte hemma på äs-mottagningen längre och det är ju ett bra tecken. Samtidigt var det ungefär i den här delen av tillfrisknandet som jag avslutade min behandling förra gången vilket inte ledde till något positivt, jag gick från att vara ätstörd till att bli en del av den stora massan, frisk ätstörd.

Däremot upplever jag att det finns skillnader från då och nu. Jag är hårdare i mitt eget ifrågasättande och jag har klargjort för mig själv att det finns något annat än att vara just frisk ätstörd. Att jag har en känslighet och sårbarhet kan jag acceptera men jag kommer inte acceptera att leva med en ätstörning light, frisk ätstörd igen.

Hoppade in en fråga här igår och som ni vet älskar jag det! Ego, jajamen. Men det är skönt när andra styr upp vad jag ska skriva om. 


Vad innebär det för dig att vara frisk och hur definierar du det?

Eftersom jag faktiskt aldrig varit helt frisk under min vuxna del av livet så är det svårt att sätta en exakt punkt på vad frisk kommer att innebära för mig. Jag har ju varit normalviktig och frisk ätstörd, men aldrig fri.

Däremot kan jag definiera vad jag förväntar mig, vad jag hoppas och vad jag tror - min målsättning. Det är just frihet. Friheten att göra vad jag vill, äta vad jag vill och leva som jag vill utan att medvetet som omedvetet påverkas av min omgivning och allt vad det innebär. Fatta sunda beslut gällande mat och synen på kroppen trots rådande ideal, krav och förväntningar. Beslut som ska vara helt opåverkade av detta och enbart utgå från mig själv. Hoppa upp det där pinnhålet och gå emot strömmen, inte försöka passa in.

Frisk är för mig ingen vikt och har egentligen inget med kroppen i sig att göra, men att hitta en självkänsla, finna ett egenvärde och ta hand om det, akta det, ingår i frihetskänslan. Känna mig nöjd med mig själv, inre som yttre, utan att kritisera och ifrågasätta. Lyssna på kroppen mer än på knoppen. Få en frisk syn, se det positiva, känna det.

Lära mig hantera empatin, inte fördela över den på enbart min omgivning utan lägga en del av den på mig själv. Inse att jag kanske inte är så värdelös och ful som jag känner mig idag. Hitta en ny infallsvinkel på min egen syn av hur man är, hur jag är, när det är just perfekt.


Så, frisk är för mig att mentalt och fysiskt vara just FRI





.



torsdag 8 mars 2012

Empati

Jag läser som bekant Maria Helanders blogg lite då och då, tycker ofta att hon skriver tänkvärt och klokt. Dock kan det för min del bli lite för mycket att ta till sig ibland, det är nästan för bra. Igår skrev hon dock ett inlägg där hon kom in på ämnet empati och det fick mig verkligen att stanna upp och tänka till.

Empati, det är något jag är bra på, nästan för bra. Jag är otroligt inkännande och empatisk i min yrkesroll. Jag har vid flertal tillfällen gråtit ihop med mina patienter när de själv har haft ont, gått igenom psykisk och fysisk smärta. Jag har svårt att göra något som jag själv inte hade uppskattat, jag känner in, ibland för mycket.

Det här ser jag som något bra ändå, trots att det ibland påverkar mig och kanske inte alltid blir som förväntat. Dock har jag glömt något oerhört viktigt.


Empatin gentemot mig själv


Jag ser det som självklart att lyssna, finnas där och vara just empatisk mot både patienter som nära och kära. Men att trösta mig själv, ge mig själv medkänsla, empati. Det är som bortblåst!

Så hur är ni själva? Stanna upp en sekund och tänk efter, visar du lika mycket empati inför dig själv som inför din omgivning?




Alla IPhone nördar egoboostar väl då och då och det får väl vara ok?  


.

onsdag 7 mars 2012

Perfekt!



Att bryta sig fri från en ätstörning är att våga tänka igen, våga hoppas, våga tro och våga leva.


Mitt i sjukdomen är man som i en dimma, det är det enda som existerar och det enda som man fokuserar på. Så har det iallafall alltid varit för mig, mitt fokus har varit 110% på vikten, vågen och den egna tävlingen med mig själv som både vinnare och förlorare. 

Jag har alltid fått höra att jag har ett sånt otroligt fokus och det gäller det mesta jag tar mig an. Det är något som är på gott och ont givetvis. Sen är jag perfektionist, även det på gott och ont för det hämmar mig. Jag har svårt att ta mig an saker som jag inte är säker på att jag kan göra just perfekt, jag har oerhört svårt att nöja mig med något som jag själv upplever som halvdant, oavsett andras åsikter. Att ens erkänna att jag är just perfektionist känns galet, för då borde jag åtminstone göra något just perfekt men det känns ju aldrig så. Snarare tvärtom.


Detta är något jag behöver angripa. Mitt fokus och min känsla för vad som är perfekt. För vad jag än gör så uppskattar jag sällan mig själv och mina prestationer fullt ut, jag upplever nästan alltid att andra och jag själv har högre krav på mig, att det klagas och att jag kan göra saker bättre. Det finns alltid fel på mig, om det så är burkarna jag har maten i till jobbet eller mina prestationer hemma. You name it!


Detta är ingen annans fel, det är mitt eget fel. Jag väljer att missfokusera, jag väljer att se det negativa för att kunna göra det redan bra perfekt. Jag är aldrig nöjd, därför kan ju heller ingen annan vara nöjd med mig?

Fullständigt fel såklart. Men känslan, den är där ändå. 


Varför detta babbel kan man undra. Det jag vill komma till är att när man är på väg ner i sjukdomen, i ätstörningen. Då stänger man av precis allt det där jobbiga, man lägger fokuset på vikten, vågen och tävligen. Det är en lättnad ska jag säga! Det är en lättnad att få den pressen och de kraven på sig jämfört med att känna att man behöver vara perfekt hela tiden. Att aldrig känna att man är bra nog eller duger. Att aldrig vara vacker nog, aldrig vara smal nog, aldrig vara duktig nog. Aldrig känna sig perfekt.

Nu skulle man kunna tro att jag har dåligt självförtroende men det är inte riktig sant, därför blir det en liten krock. Däremot har jag en skev självbild av hur just jag ska se ut och vara för att vara perfekt och vilka kriterier som utgör grunden för just perfekt, för att jag ska kunna må bra.


Nu när jag inte är på väg ner, när jag har tagit mig upp till ytan är det faktiskt dags att angripa roten till just min ätstörning. Jag måste lära mig acceptans, lära mig vad som egentligen är perfekt och inte. 




.

tisdag 6 mars 2012

Landet Ingenstans

Det är där jag befinner mig just nu... i landet ingenstans.


Jag är inte tillräckligt sjuk varken psykiskt eller fysiskt för att vara just sjuk, men jag är heller inte tillräckligt frisk varken psykiskt eller fysiskt för att vara helt frisk heller.


Dels mår jag faktiskt fantastiskt! Äntligen kan man tänka igen, agera friskt, må bra och inte lägga så stort fokus på något så destruktivt som siffror, vikt, kropp och annat. Men mitt i allt friska underbara så finns det tankar som inte är helt ok, kompensationsbeteenden som då och då säger Hej som är allt annat än ok, och ja, jag befinner mig i någon form av mellanting, ett ben på friska sidan och ett på den sjuka. Dock överväger det friska och det är en härlig känsla.

Dock kan jag efter många många år äntligen träna igen, träna utan att göra det för att bli smal, för att känna mig ok, utan att kompensera. Jag kan gå ut och gå, springa, lunka och göra det för att känna endorfinerna, må väl och njuta av hungern som kommer efteråt, kroppens naturliga reaktion.


Detta delirium gör att jag inte längre vet vad jag ska skriva om, jag vet vad jag vill, jag vet hur man ska göra och jag gör det! 


Nästa steg blir att ta det just det, ett steg upp och det steget jag strävar efter. Det lilla extra, att nå lite högre än alla andra och må bättre, tänka bättre och göra bättre utan förväntningar.









.

fredag 2 mars 2012

Njuter



.

Vad njuter du av?


Alla har vi våra sätt att förgylla en dag lite extra.

En typisk fredag för mig, en extra guldkant på vardagen, är att lyssna på Frank Sinatra (när jag jobbade fredagar plågade jag mina stackars kollegor med denna fantastiska man), hälla upp ett glas gott rödvin och äta en bit choklad. Goda ostar och fina oliver tilltalar mig mycket. Italienska kallrökta korvar likaså.

Choklad blir det dock varje dag. Fick häromdagen en väldigt förvånat svar när jag sa att jag minsann äter choklad varje dag - vilket jag gör. Responsen löd "va, gör du?", tydligen var det inte vad man förväntat sig av någon med min historik, att jag äter choklad, dessutom varje dag. Så, slå hål på myter är väl det jag får gå i förgrund för hädanefter.

Anorektiker äter faktiskt, tro det eller ej. Sen har alla med en ätstörning just sin störning, sin nojja, sina tvångstankar, tvångsmässiga rutiner och vanor. Men hade vi inte ätit hade vi dött rätt omgående, utan att magra på vägen så att säga.


Skitsamma, det var inte det jag ville prata om. Det var ju njutningen som jag ville fokusera på och kommer göra så. Jag tänker inte unna mig god mat, det är något självklart, men jag tänker unna mig att njuta av livet, leva. Något man inte kan göra när man mår som sämst. När man inte tycker man förtjänar något, inte ens luften man andas.


Så mina vänner, vad njuter ni av? Hur förgyller du din dag? 





Vinet är nytt för mig så det är ännu inget jag vågar rekommendera, men jag har som avsikt att passa det till just ostar och kryddiga korvar, oliver. Chokladen är den jag njuter av dagligen och som är ett elixir.


.

Hakuna Matata

Det är ord som är bra! 

Hakuna Matata gör att man blir glad!

Inga bekymmer, man är lycklig var dag är en härlig frid, filosofi!


Sjukt vad man får energi när solen lyser ute och våren äntligen värmer kinderna igen. Att äntligen ÄNTLIGEN känna riktig energi igen är en helt magisk känsla. Är det något som anorexin äter så är det just energi, den livnär sig på livslust och energi, kvar blir en våt deppig liten fläck. Men man kan ta tillbaks energin! Det går!

Slemmigt, men mättande. Jo så fungerar det i början, det tar emot! Det gör ONT, fysiskt som psykiskt. Men det fyller till slut sitt syfte och man kan vinna energin åter, vinna kampen.

Det är faktiskt ingen idé att vela, ingen idé att ens överväga tankarna om att man skulle kunna bli frisk utan en viktuppgång, för det går inte. Den insikten är inte alls rolig, den är inte snäll och svårhanterbar i början, men den  blir lättare hela tiden. Bara man försöker! Om och om och om igen, hela tiden och aldrig ge upp!


Nej jag har inte kommit dit där acceptansen är fullständig, än. Jag har svårt att tycka om det jag ser och känner i min kropp MEN den återerövrade energin är värd mer. Att orka vara glad! Acceptansen får jag nog jobba med under lång tid, men det är inget som är omöjligt. Inget är omöjligt om man inte väljer att göra det omöjligt, inte när det kommer till det egna måendet och synen på sig själv iallafall.





Vet att jag lagt in den förr, men den är värd att synas igen, lyssnas på igen - theme song!


.

torsdag 1 mars 2012

Styrka

Det krävs en jäkla styrka i sig själv att återgå till det så kallade normala livet. Att umgås och äta med friska och friska ätstörda. Antingen faller man igen, eller så faller man in i en norm som knappast är frisk, iallafall inte för en person som någonsin haft någon form av ätstörning. Eller så tar man det ett steg till och värjer sig.


Det här tror jag många känner igen, eller jag skulle tro att alla som kämpat sig till friskhet gör det. 


Bemötanden av människor, sämre vetande och inte av ondo, som kan kommentera en gemensam lunch tillställning med ett direkt påhopp "men dig frågar jag inte, jag vet ju att du älskar att frossa i bufféer", ironiskt sagt. Eller kommentarerna vid semletiden "jamen du ska inte ha va".

Förgivettagandet, att man är sjuk och att man därmed har sjuka beteenden. Noll respekt men kanske allra mest noll förståelse för att man gör allt i sin makt för att faktiskt återgå till ett normalt tuggande, normala sociala tillställningar där även mat är involverat.


Sådana här kommentarer när sjukdomstankarna och placerar en i ett fack av förväntan av hur man ska vara som just sjuk. När kommer man ut ur den bubblan menar de? När man är fet? För jag kommer aldrig bli just fet, jag är smal av naturen. Fine, jag har garanterat hull här och var, naturligt, biologiskt sådant när min kropp återställs till sin biologiska vikt. Men under resan dit, då får man tamejfan värja sig.


Vid tillfällen säger jag ifrån, men jag är också en stark person, jag klarar det. Alla gör inte det, därför kan de kanske aldrig våga bli friska hela vägen, de stannar i någon form av delirium, en värld av frisk ätstördhet, halvvägs fram, halvtomma glas istället för halvfulla.






.

Vara "normal"

Normal, vad är det? Alla vill vara det. Ingen vill vara det. Alla vill vara unika men ändå vara som alla andra. 


Vi sätter ju begrepp och värderingar på precis allt, hur vi ser ut, hur vi är och beter oss, hur vi ska äta och hur vi ska må, hur vi ska lyckas och hur vi ska leva. 

Inte konstigt att den psykiska ohälsan ökar, alla krav, förväntningar och pressen man ställer på sig själv efter egna uppfattningar och tänk om omvärldens förväntningar och syn på det egna jaget.


Att försöka passa in är en omöjlighet och även något som hämmar. Det finns ju egentligen varken ideal eller normer när det kommer till att föreställa sig. Man är den man är. Det betyder inte att man inte passar in.


Återigen, att bryta sig loss, våga leva fullt ut. Hoppa upp ett pinnhål, avancera och göra karriär i sitt eget liv. Det är det som räknas, inte att anpassa sig och leva efter förväntade ideal och normer som är ohållbara om man vill bli helt fri och lycklig.





.