lördag 31 december 2011

Nytt år, nya möjligheter?

Ja det mesta är en definitionsfråga.

Både jag och älsklingen har under dagen som gått diskuterat det bästa och sämsta med 2011.


Bäst 2011:

* Makens fantastiska altanbygge - som avslutas 2012 med tak över integrerade entrén och ett utekök

* Besöket på danska badhotellet The Reef

* Älsklingens nystartade företag tillsammans med J, som redan nu är enormt framgångsrikt

* Anorexin


Sämst 2011:

* Älsklingskissen dog en onödigt tidig död på vägen utanför

* Dåligt med pengar - allt in i hus och företag

* Anorexin



Sammanfattningsvis kan man då säga att anorexin faktiskt både tillhör det bästa och det sämsta. Givetvis för att det är helvetet på jorden, för både mig, maken och familjen. Men samtidigt är det ett lyft, vi har medvetandegjort och lyft sanningar vi aldrig trodde fanns. Vi har utvecklats och kommer bära med oss detta som en negativ ryggsäck som påverkar vår relation och vårt liv positivt.


Ärligheten har varit A och O. Att vi har varit ett team! Det har varit min sjukdom, sen har det varit jag och A. 


Så vad händer 2012?

* Jo, jag blir frisk och fri! Du hänger med! Allt är möjligt bara man har viljan!

* Mjukstarta på jobbet för att sedan se nya möjligheter och utveckling. Att ge är viktigare än att ta.



Idag, NU. Leva i nuet. Glöm inte det!



Kvällens meny, ja för jag tänker inte låta sjukdomen ta del av min utveckling frammåt, att välkomna ett nytt år.


Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor på en bädd av ärtpuré


Huvudrätt: Grillad lammytterfilé med sparrispotatispress, karljohansvamp och rödvinssky, rostade pinjenötter och färsk sparris


Efterrätt: Saffran och Honungsglass med färska hallon



Blir en smidig, snabb och enkel meny i år, vi trotsar pannacotta, oxfilé och det klassiska som jag personligen är så trött på. Vi bojkottar fyrverkerier, det är slöseri med pengar och skadar djuren och miljön. Vi får se om vi är vakna till tolvslaget för att vi väljer att skita i måsten och följa vår egen lust och känsla.


Så kära kära NI, Gott Nytt ÅR och nu jävlar ska vi visa, bevisa, att 2012 är VÅRT år!!


SKÅL!



Skumpa är skumpa, allt annat med bubbel är mousserande vin, inget fel med det, kan vara tvärtom, men kalla det tamejfan inte champagne om det inte är det. 

.

fredag 30 december 2011

Egoism

Jo nu har det slutat storma. Inne som ute.

Som sagt, dagarna efter jul och helger fyllda av mat, förväntningar, glädje, förhoppningar och undantryckt ångest. Genererar just det - ångest. Svårhanterlig sådan, som löper amok i ren och skäl ilska och frustration.

Men, som jag sa tidigare, det får vara så, rinna av. Nu är det lugnare och då kommer nyår.


Det här året har vi valt att fira nyår ensamma. Utan nära och kära. Av ren egoism. Man skulle kunna tro att det är på grund av anorexin, som gärna är ifred. Men faktiskt inte. Det ska bli härligt att fira utan att känna att man behöver prestera, utan att ha koll, utan att anpassa sig, utan att ha några förväntningar. Ibland behöver man bara stänga av, skaka av sig julens baksmälla, andas och hitta uppskattningen inför det nya året tillsammans med sin älskling.

Att umgås med sig själv, sin partner, under festliga förordnanden. Att visa varandra, att visa sig själv uppskattning. Att skåla med sig själv. Det är också viktigt. Det är viktigt att vara social, både med andra och sig själv. 

Oftast rinner tiden iväg, man glömmer bort att ge sig själv uppskattning till förmån för andra. Man pysslar och servar, tar hand om andra, men glömmer sig själv.


Det här med att vara ego är som att gå på en fin fin tråd. Ego, egoism är så negativt laddade ord. Men det är oerhört viktigt att bejaka sitt jag. Sitt egenvärde och sina egna behov, utan att för den delen trampa på andra. Ofta är det av rädsla för att vara för egoistisk som man står tillbaks.

Men det är dags att förändra det - bli mer egoistisk på ett positivt sätt. Sluta ständigt stå tillbaks, balansera upp och ifrågasätta.


Fråga sig själv - vad vill jag?



.

onsdag 28 december 2011

Stånga skallen blodig

Jo jag är arg, förbannad, irriterad, tjurig och en jävla b i t c h rent ut sagt.


Ledighet, tid tillsammans, som ska vara glädje, mys och kärlek. Det blir för mig en prövning. Anorexin blir direkt hotad, krav, måsten och upp o ner vända rutiner. Hon protesterar högljutt!

Jag vet att det är så, det är en del av julens baksmälla. Den delen man måste möta, låta rinna av istället för att hångla upp och sen gifta sig med.

Det är när det känns som mest motigt, när man vill ge upp, skita i allt och bara göra som hon säger, som det är som allra viktigast! Det är exakt just man är vid ett viktigt vägskäl, det är exakt just man kan fälla avgörande beslut. Svåra förtillfället men det enda vinstgivande.

Att slappna av i ett sånt här läge, följa med henne, det lättaste. Stänga av, vaggas in i ormens väsande. Det är livsfarligt!


När allt känns som värst är det exakt just då man ska veta att man gått steg framåt, att man uppnått något, att man tagit steg i rätt riktning. Det är inte läge att backa, man får ju ändå bara börja om, spilla mer tid. Nej det är nu man ska göra sig själv medveten om att man är någon utöver sin sjukdom.




.

tisdag 27 december 2011

Hyckleri

Jo, men det är det värsta jag vet!


Jag känner många som hycklar, de flesta vet inte ens om att de gör det, de lever i sin bubbla. Jag är inte sämre jag.


Jag tror att jag kan låta så sjukt präktig och duktig. Jag är allt annat än det. Jag vet hur man ska tänka, vet hur man ska göra. Men det är knappast detsamma som att det fungerar felfritt i praktiken.

Kompensationsbeteende är ju bland det värsta jag vet, och vet ni, det är något jag fajtas mot varje dag! Jag är ett odugligt kräk när det kommer till den biten!

Ett flertal som försöker bli friska är livrädda för viktuppgång. Man läser om andra, som kämpar och att det tar tid att gå upp i vikt. Men äter man själv går man upp fort som fan, right? Hur kan det komma sig, är man unik? NEJ... alla kompenserar, men ingen säger nåt. Det är just det som tar tid att komma över, dels att få ett friskt tänk, våga utöva det OCH att minska sina kompenseranden. Är man underviktig SKA man gå upp i vikt, det går fort i början, det är normalt. Sen planar det ut, kroppen anpassar sig.

Att våga bryta helt, sluta kompensera, börja äta normalt, våga leva..... det är DÅ man är på väg, på riktigt!

Varför är det så svårt? Varför går man emot sig själv? Varför låter man inte sig själv leva, när vi kanske bara har en chans att leva här och nu...



.

Min Kärlek

Det är när man mår som sämst man behöver det som mest - Kärlek.

Det är när man förtjänar honom som minst man behöver honom som mest - min Kärlek.


När jag träffade min make för 6 1/2 år sedan var det en sån där kärlek som ingen tror på förrens man får uppleva den själv. Kärlek vid första ögonkastet, ljus som slocknar, ljud som försvinner och allt fokus på bara en individ, den stora kärleken.

När jag träffade min stora kärlek var jag fysiskt frisk, i balans och på god väg mot ett fulländat liv. Tillsammans blev vi ett, vi hade oskyldigt pussats på en parkbänk, träffats totalt nio timmar innan en garderob röjdes ur, en tandborste adderades på mitt tvättställ och vi blev sambos. Exakt ett år på dagen, bytte vi ringar inför våra familjer och vänner, massor av kärlek och stor fest.

Vårt liv avspeglar vem vi är, båda är vi ytterligheter, det är antingen svart eller vitt. Vi sätter ribban högt, vi har mål och ambitioner, om än olika sådana så går vi hand i hand parallellt med varandra. Vi är dynamiska och skaffade barn tidigt i relationen, hann med 4 missfall innan sonen, utredningar som visade något vi redan visste - att vi är extremt kompatibla. Vi var, är, alltså som gjorda för varandra på fler plan än vi ens kunde tro.

Vi hann med ytterligare ett missfall innan vi testade positivt med dottern, en vecka innan sonen fyllde ett år. Vi hittade det hus vi håller på att förvandla till vårt drömhus, jag voltade med bilen i v24 - klarade mig med änglavakt, det var inte min tur att lämna jordelivet helt enkelt.


Dynamik, kärlek, massor av kärlek och fullt ös - det är jag och min make.


Ledsamt nog har jag gått i en cirkel som har slutits, anorexin som dammades av från hatthyllan och tog plats i mitt liv igen. Men denna gången är det annorlunda, nu har jag min kärlek. Jag är inte ensam - även om jag känner mig ensammast i världen.



Nu förtjänar jag honom som minst - men behöver honom som mest.




.

måndag 26 december 2011

Minns ni bilden....

EN gissade rätt på den här bilden..



Jepp.... det är en Ljusvässare!! Oerhört onödig pryl, tills man äger en! Den är grym!


.

Julens Baksmälla

Tiden innan jul är faktiskt inte så farlig, oftast har man så fullt upp att man varken hinner tänka eller känna efter fullt ut. Mitt under självaste julrushen ligger fokus på så mycket annat, barnen, familjen, allt som ska ordnas och de krav och förväntningar man ställer på sig själv.

Det är rätt likt en smärre fylla. I början känns det fint, sen blir det virrigt, dimmigt och sen kommer baksmällan!

Julens baksmälla är nog värre än inledningen av den. Det är nu man ska gå ner 10kg till nyår, börja träna hysteriskt - aldrig är gymmen så överbelamrade som i januari! Det är nu man ska kompensera för all njutning, tänka på beach 2012. Eller hur?


Det är nu det är viktigt, nu om någonsin! Viktigt att ta en sekund i taget, fokusera! Ifrågasätta!



Vill man sålla sig till massan av folk som är missnöjda, kompensationsbeteende och faktiskt ett liv som är tomt och ofulländat. Man får tycka vad man vill men jag anser att kompensationsbeteende är sjukt. Träna eller göra förändring på annat sätt för att man tycker att det är härligt är något annat, men att göra det för att det varit jul, för att kompensera,är inte ok.

Särskilt inte om man har en ätstörningshistorik eller lever med en vid sin sida - då är det uteslutet!


Mantrat:

Vill vi tävla om vem som kan bli bäst på att bli smalast?

Eller vill vi tävla om vem som kan bli bäst på att leva?


Rätt självklart val va? Ingen vinner tävlingen om att bli smalast. Inte ens den som fått plats under jord i skuggan av en sten. Men att bli bra på att leva sitt liv, må bra, njuta, leva, det är något att sikta på.


Som sagt, Julens Baksmälla är hemsk! Men den är inte just mer än så, en baksmälla. Det går över, den hemska känslan! Låt inte känslan ta över, låt den rinna av.


Sen tar man nya friska krafttag!



Påminner om vår anonyma stödtråd på Familjeliv http://www.familjeliv.se/Forum-4-46/m60802490.html

.

fredag 23 december 2011

God Jul

Glöm inte njuta... Unna er det!

.

Bloggaward!!

Wieeeee tänk att jag fått en sådan!




Tack underbara Jenny


Motiveringen: 


Hanna-som i sin bloggar om sin väg mot ett friskt liv fritt från anorexi. Jag tycker det är så bra att du bestämt dig för att ha en positiv blogg, en peppande blogg som har friskhetsperspektivet i fokus. Det är så viktigt att lyfta fram att ätstörningar inte bara drabbar unga tonårstjejer, utan att det är en sjukdom som även vuxna kvinnor och mammor kan ha.  




Oj, det känns verkligen i själen, jätteglad!


Bloggawarden ska givtvis skickas vidare men det är något jag kommer göra under mellandagarna, ska klura och verkligen ge en tanke åt de jag kommer dela bloggawarden till.






Idag är det lilljulafton, vi firar idag med makens familj. Jag vet hur överjävligt det kan kännas med dessa helger, ledighet som ofta är förknippat med mat och ångest. Jag vill därför uppmana alla att försöka stänga av hjärnkontoret ett tag, strunta i ångesten och bara för en stund vara så frisk och normal som man i grund och botten faktiskt är.


Tiden kommer inte tillbaks och vi har inte råd att förlora mer än vi redan gjort

Stor kärlek till alla er som orkar med mig och min blogg, läser och följer mig. 




God Jul och glöm inte ta hand om er!






(by the way - naglarna gör det skitsvårt att blogga!)




.

torsdag 22 december 2011

Gissa prylen?


En liten utmaning... är det någon som kan gissa vad detta är?

Kan säga så mycket som att de ska sitta ihop, jag har använt den flitigt nu i jultider och den har inget med mat att göra.


Så.... någon som vågar gissa eller kanske rentav vet?



.

tisdag 20 december 2011

Periquita

Gilla... Tisdag men julvecka....

.

Tror folk att de ska dö svältdöden???

Ja man kan ju faktiskt undra när man går på ICA nu sista julveckan och ser folks överfulla vagnar, lassade för flera kompaniers överlevnad under många veckor framöver. Alla ordnar ju inte middagar, många åker iväg, samlas i familjer. Men man kan nästan tro att sista dagen är kommen och att den som kan trycka i sig mest på kortast tid vinner.

Är man hungrigare för att det är jul, måste man äta så otroligt mycket mer? Lite mer, fine, men sådana kopiösa mängder?

Man blir mörkrädd av tanken på hur mycket som faktiskt hamnar i sopen.

Well...

Klorna ja! Nu är de fixade o fina! Provade ett nytt ställe i stan, Beautiful Nails center i Borås, o vilket kanonställe det visade sig vara! Hon som gjorde naglarna var duktig, trevlig, snabb och framförallt superbillig! Jag valde fransk, vanlig enkel och lite trist kanske, manikyr. Velade lite om glitter men nää, vill ha vit tipp och kommer glittra på lite själv utanpå istället.

Här har ni före och efterbilder, skillnad va!


                         




Kan ni gissa vad det kostade? 

250 kr

Otroligt billigt och jag kommer från nu lämna in mina tassar där för renovering var 3:e vecka.


.

Fixa klorna

Egenfix är guld för självförtroendet!

Väntar just nu på att få klorna fixade, katastrof tråkiga i nuläget.

Lovar att visa före och efterbilder sen!

.

måndag 19 december 2011

Jul på Berghalla


Iår blir julen på Berghalla svårslagen, iallafall när det kommer till granen. Granen är makens ansvar, han vet hur kräsen jag är och vågar väl inte annat än komma hem med det mest perfekta han kan hitta, och han lyckas! Iår bättre än andra år och då ska tilläggas att föregående år har varit mer än bra.




Julen är ju generellt en jobbig tid för alla som har någon form av ätstörning. Personligen tycker jag inte det känns så farligt. Jag är ingen storätare av julmat, är inte överdrivet förtjust i godis och sötsaker och har därmed inte svårt att säga nej till det. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att inte bli påprackad mat jag inte föredrar eller vill ha. 


Appropå gran och pynt, jag vill ogärna ha flera lika saker i min gran, gillar när det är en kula av varje, när man varje gång man kikar in i granen ser något nytt. För mig blir det lite magiskt då, som barn på nytt. Här är ett axplock av mitt pynt.


Årets julkula 2011 går i grönt



Julkulan 2007



Julkulan 2008



En gammal goding från början av 2000 från Åhlens



Något jag har frångått regeln gällande antal, dessa små raringar har jag flertalet av, gjort dem själv. Tyvärr tycker barnen om att slicka på dem så jag gissar att jag får pyssla ihop ett gäng till om något år



En klassisk kotte



Årets julkula 2009



Presentkula till maken, han älskar feta katter och vad passar då inte bättre än denna lilla sötnos. Eller den är faktiskt skitful men den var så typisk och passande min älskling så då får den alltid plats



Årets julkula 2006



Fantastiskt nog ligger ett nära 10cm vitt snötäcke ute på gården i skrivande stund. Håller tummar och tår för att vi får behålla snön över julhelgen. Vårt hus ligger i en köldsvacka så det är aningens större chans än för grannbyar o grannstäder att det ligger ett par dagar, eller ett par timmar längre.


.

fredag 16 december 2011

Skitdag

Ana vann, ger man henne ett finger äter hon hela handen.

Ingen lunch efter C. Älsklingens reaktion på den långa kön utanför restaurangen närde min osäkerhet och gav därmed Henne mat istället för mig.

Well... Ny dag imorgon! Sladda in från sidan var det ju.


Att prioritera sin tid

Just nu tackar jag min lyckliga stjärna för att jag faktiskt är sjukskriven. Hur ska man ha tid med allt annars och ändå ha tiden att ta hand om sig själv? Eller är det så att alla bara gör, kör och skiter i sig själva under perioder av stress och göromål? Är det hälsosamt att göra så?

Det må kanske vara det vanligaste när det kommer till sånt som julhelgens alla krav och måsten, allt man vill hinna med, allt man inte hinner och det man glömmer. Att man ställer sig själv åt sidan en period. Men får man inte ett bakslag senare då?


Man får nog prioritera, hur höga krav ska man ha och till vilket pris?


Well, nu är det tacksamt nog att när det något jag är bra på så är det att organisera och planera. Självklart har det med mitt kontrollbehov att göra men det är även en del av min personlighet. Det finns en anledning att det ofta är jag som styr upp andra i min omgivning, gör konsekvensanalyser och tar beslut. Oftast till det bästa även om det inte alltid är roligt i början, att dra av ett plåster gör ibland ont men det är härligt när det är av. 


Idag ska jag och min kärlek träffa C. Varannan gång ensam, varannan med maken var det ju sagt. Dessutom är det guld att gå tillsammans, det blir lite parterapi över det hela, vi pratar ju knappast bara om mig och mina problem. Seriöst tror jag att hur bra relation man än har, för starkare par än jag och min make får man leta efter, så är det kanon med parterapi! Oerhört givande! Något vi dessutom sagt att vi ska fortsätta med framöver i livet.


Nu åter till julplanering... på kalendern står just nu:

- planera fikabordet som ska serveras efter Kalle, vilka kakor ska på, vilka ska bort
- bolagslistan ska klargöras och inhandlas
- inte glömma bästa julmusten som iår finns på Lidl av alla ställen
- fastställa julbordet till 100%, är bara klar till 75%.. listan ska skrivas klar exakt och tider ska läggas upp
- lista upp alla julklappar och jämföra för rättvisa och sen rätta till
- julkort, oj det har jag nästan glömt!


hmm ja detta är bara en bråkdel... börja baka nu kanske?





.

torsdag 15 december 2011

Typiskt mig....

.... eller inte..... det här med tider har alltid varit min grej, aldrig varit fel på mitt minne, men på den sista tiden är ju min hjärna mer eller mindre som teflon och i fungerande tillstånd kan man jämföra den med något i form av tuggummi.

Iallafall.... givetvis hade jag tagit fel på tiden idag, var på plats... i god tid.... rättare sagt 3 1/2 timma i förväg. KUL, inte alls. Men jag fick lite julklappsshopping gjort emellan så det var ingen spilld tid inte.


Resultatet av dagens möte leder till ytterligare en månads heltidssjukskrivning, alltså januari ut. Sen ska jag börja jobba 25% av mina 75% för att gradvis trappa upp. Detta känns helt ok, jag vet att jag inte kan, eller får, börja för fort och att all stress/dålig arbetsmiljö direkt avspeglar sig i mitt sätt att hantera stress, genom anorexin.


Det måste varit menat att jag skulle ta fel på tiden förresten, för jag har verkligen varit på jakt efter den bästa julskinkan. Igår gjorde jag en beställning via ICA men de ringde och meddelade att den givetvis var slut, självklart är den bäst av en anledning, folk vill ha den! Men för omväxlingsskull hittade jag den på ett annat mindre ICA, sex stycken godingar var kvar och på en stod det Haaaaannnnaaas! Två kilo skinka har nu sin plats, den bästa skinkan, i vår kyl i väntan på julaftonens griljering.




Egentligen älskar jag att ugnsbaka skinkan själv, finns nog inget som slår den doften när det gäller jul. Men eftersom vi firar dagen innan jul hos mina svärföräldrar så är den dagen om intet när det kommer till skinkbak.

Dessutom måste jag erkänna - den här är oslagbart god, trots avsaknad av doften när det bakas skinka i huset. Dyr som aset men väl värt det!

.

Jobba?

Gaaahhhhh Skitnervös!


Om mindre än två timmar sitter jag tillsammans med min läkare och en läkare (fullständigt pucko om ni frågar mig - eller det är väl egentligen felaktigt uttryckt, snarare är oinsatt, outbildad och oförstående när det gäller ämnet anorexi mer korrekt) från min arbetsgivare och ska diskutera arbetsmiljö, arbetsuppgifter och huruvida jag ska kunna komma tillbaks till min tjänst, när och i hur stor omfattning.

Det är lite svårt att greppa att man som vuxen inte alltid bestämmer över sitt eget liv. Vilket på ett sätt är rätt skönt då jag vet att jag lätt tuffar på i 100, stänger av mig själv, fokuserar fel och återigen presterar utan att någonsin känna mig tillräcklig eller nöjd. Där inget är bra nog, där det alltid kan bli bättre, dit där ribban alltid flyttas när man nästan nått mållinjen.

Jag undrar faktiskt själv om jag är redo att börja jobba igen? Vi har inte en arbetsmiljö att skryta om för tillfället, eller har väl aldrig haft under min tid iallafall. Stress och omgivningens attityd påverkar mitt beteende mer än jag vill erkänna. Är jag frisk? Är jag sjuk? Jag känner mig aningens konfys i den frågan.


Ja det är bara att sträcka på ryggen... försöka sladda in lite från sidan, eller hur det nu var va.... Nu ska sminket upp i nyllet och sen iväg, ni får snart höra hur det har gått, lycka mig till!



.

onsdag 14 december 2011

Bortskämd


.

Dags att börja leva!

Detta är ett citat jag har levt efter tidigare, när jag faktiskt var övertygad om att jag var helt frisk. Inom mig visste jag väl att jag inte var det men jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle trilla dit igen. Så, det är dags att damma av mitt favoritcitat och börja leva efter det fullt ut.


" Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker "WOHOOO! -  vilken jäkla åktur!!! "





.

måndag 12 december 2011

Poänger

Fick en dikt lagom till lunch, hon tyckte väl den var passande, kan inte annat än tacka och säga att den har sina poänger, tack fina Jenn!

Prestationsprinsessan presterar privat,
passande poänger på praktfullt, pinsam pidestal
pang på

Fröken Jenn


Eftersom hjärnan inte kan skilja mellan fantasi och verklighet utan vår hjälp, vårt sätt att leda och styra våra tankar är det så viktigt med positiva affirmationer. Jag måste hela tiden återkomma till just det här. För jag är urusel, värdelös på just detta! Men jag jobbar på det, jag är övertygad om att det är just dessa affirmationer som kommer vara den största hjälpen ur det här.

Lunch idag, lax, igen! Alltså, jag kan garantera er att det sprutar D-vitaminer ur mig! Jag älskar lax, det är bra mat, nyttigt och gott! Men det har blivit lite av en trygghet för mig, en ursäkt att slippa annat, slippa ta konflikten, köra i gamla hjulspår. För just något som tydligt visar att man har en ätstörning är att man äter samma, eller väldigt liknande mat, jämt. Det är inget positivt, hur bra mat man än valt att lägga på sin tallrik.




En laxfilé ska vara max 12 minuter,  i en 220gr ugn, gärna i foliepaket och med någon glaze som håller inne vätskan. Vill man ha fastare kött droppa lite citron över innan ungsbakningen.


.

Uppskattning

Att visa sig själv uppskattning, att få uppskattning är viktigt!


För den som inte vet reagerar kroppen på ett flertal sätt av att återgå till ett normalt ätande, rutiner, regelbundenhet. Fysiska reaktioner som man inte kan påverka. Jobbiga sådana.

Nu har det gått några veckor, och det allra värsta magontet har lagt sig, utom på eftermiddagar och kvällar. Då har jag fortfarande ont, är svullen, öm och känner mig allmänt mörbultad, överkörd. Den värsta hungern har också lagt sig, jag känner inte längre ett behov av att vilja äta alla familjens portioner på en och samma gång. Inte för att det är något jag har gjort, men känslan, den hemska känslan av att inte kunna sluta äta, den har äntligen börjat försvinna, eller iallafall dämpats.

Men det finns fler saker, som förmodligen tar tid att försvinna. Fryser och svettas omvartannat gör jag fortfarande och det kommer säkert hänga med ett tag till. Blåmärken på händer och fötter som envist sitter kvar länge och det jobbigaste av allt, min sömn är oerhört oregelbunden. Jag kan totalt däcka på kvällarna, för att sen vakna mitt i natten och vara vaken från tidig timma. Min dygnsrytm är minst sagt hawaii.  Ju mer jag äter under en dag, desto hårdare och snabbare somnar jag på kvällarna. Äter jag dessutom något framför TV:n i soffan ja då kan man nästan räkna med att jag somnar med maten i munnen. 

Varför är det så här? Jo, min kropp arbetar konstant för att bygga upp sig och behöver akut sömn när det finns mat i kroppen, det är under sömnen som kroppen byggs upp igen, den anabola fasen. Sen får man lägga på den psykologiska effekten, det är ett mentalt helvete periodvis. Ständigt mötande av ångest, det tröttar något oerhört!


Detta är något som måste få ta tid, TID. Jag kan emellanåt känna mig aningens pressad och stressad av min omgivning. Som att det finns en förväntan över att det borde gå fortare att bli frisk och normal igen. Samtidigt är jag livrädd över att det ska gå för fort, jag vet att fallet blir hårt och djupt om jag inte forsätter gå åt rätt håll. Går det för fort kommer jag snubbla över mig själv och trilla dit igen. Jag behöver tid. Tid som jag själv känner att jag inte har.


Just nu är jag i stort behov av uppskattning, från mig själv men även från mina närmsta. Förstående för hur tröttande det här är, en förståelse för att min dag kanske inte är så lat som jag själv kan döma mig ibland. Att mötande av ångest, ätandet, hjärnspöken och en ständig inre konflikt. Att det tar all energi, precis all.

När dagen är slut är jag dränerad, när barnen lägger sig kan man slappna av och då tar kroppen över. Det får lov att vara så, tills kroppen själv säger att nu vill jag vara med igen.


.

torsdag 8 december 2011

Bajs

Jag vet inte hur jag ska hatera detta.. Vill bara ta bort det...

Självdistans

Alterego?




(på tal om skev självbild...)


.

Osynlig

Utan att fara med osanning kan jag nog säga att jag är oerhört socialt kompetent. Dock betyder det inte att jag är social, jag är snarare väldigt asocial. Av flera anledningar. Som inte är ätstörningsrelaterade utan som bara är, jag.

Men det finns delar i min sjukdom gör mig asocial, som idag när jag var och handlade blev det väldigt tydligt. När man drar ner mössan över pannan, undviker att titta på folk för att slippa synas. Dessutom fick jag från ingenstans en lindrigare ångestattack i samma veva. Det är inte lätt att handla, utan att synas, med hjärtklappning och känslan av svårt att få luft. Beslutsångest och kraven att faktiskt göra det jag ska, det jag måste, som vuxna människor gör. Reda ut situationen på plats, utan att det syns.

För vad händer om jag syns? Jag är rädd för att se mig själv genom andras ögon, fler betraktande, dömande, kritiska sådana. Att någon annan kanske har en åsikt om mig, som jag inte har bett om. Att någon ser vilken jävla flopp jag är, att allt bara är fejk. Att jag inte är perfekt någonstans.

Jag är livrädd för att det ska synas att jag gått upp i vikt, för det har jag! Det är jätteskrämmande att någon kanske kommer anmärka och kommentera det. För tro mig, i nuläget, hur positiv jag än försöker vara, så kommer jag aldrig ta en snäll kommentar för vad den är menad. Allt vänds. All respons på min viktuppgång kommer uppfattas som den gör av mig själv, hur jävla fet och värdelös jag har tillåtit mig själv bli. Hur jag förstör allt jag har kämpat för.


Resan upp, tillbaks till ett normalt och friskt liv är värre än att vara sjuk. Men det kommer vara värt det.


.

onsdag 7 december 2011

Underbara barn

Få saker är så tillfredsställande som barnens julpynt.

En Lisa för själen.


.

Skallen full av virrvarr

Alltså, det här med tankar.

Huvudet är konstant fyllt av alternativ, tankar om vad som ska göras, hur det ska genomföras. Vid varje måltid som intas fokuseras det redan på nästa. Tänker normala människor så?

Skulle kunna skriva ner en värstinglista på allt jag vill och behöver göra, för att få livet att fungera, rulla och bli bra. Perfekt, eller inte. Men jag orkar inget mer än mina egna tankar, det kommer inte längre än så.

Dagar när det är fint väder, finns tankar om att gå ut och njuta av vädret, ta en promenad och bara andas. Men det kommer sällan så långt. Oftast slutar det med att jag sitter kvar med mina tankar, mitt icke-ork. Det är så jäkla tråkigt! Att nästintill längta efter skitväder för att slippa alternativet, för att ursäkta mig att fortsätta sitta med mina tankar.

En stark sida hos mig anser inte alls att jag är sjuk, jag är bara lat och tråkig. Sen äter jag ju, massor om man frågar min sjuka sida. Ganska ok när man frågar min friska. Jag ser fortfarande inte att jag skulle vara särskilt tunn. Alltså kan det inte vara så? Ja ni hör, huvudet fyllt av tankefällor.

Åhh är detta en flykt? En flykt från livet? Ett sätt att trycka på paus?

.

tisdag 6 december 2011

Syrran

Har en syster som är min raka motsats, ska väl hon vara glad för.

Så söt som hon är, kom en liten överraskning i brevlådan idag, strumpdagen. En passus, en gång i tiden kallade vi oss just för Lillstrumpa och Syster Yster, gissa själva vem jag var.

Kolla här så fint!! Strumpan har hon dessutom gjort själv.

.

Choklad lindrar ångest...

Vet inte vad som händer ibland, inte varför heller för den delen.

I ett par dagar nu har mitt humör verkligen varit på topp. Maten har gått sisådär, jag äter men vågar mig inte på allt jag egentligen måste. Men det är inte det viktiga alla dagar känner jag. Visst är det inte åt det hälsosamma friska hållet men det gör heller ingen skada, inte i korta loppet iallafall.

Iallafall... ångesten är lurig. Den kan komma som en blixt från klar himmel, utan minsta hyfs om förvarning. Detta hände idag, nyss, sitter fortfarande med ångesten på axeln. Åt lunch, en lunch som var god, inte skapar ångest eller är för frisk för att starta igång något. Sen som en blixt från klar himmel... svettningar, ont i magen, knut i bröstet, halsen. Huvudet snurrar och kroppen får ett eget liv. Ångest! Men varför!!?

Skulle lätt kunnat gjort mig av med all mat bara för att bli kvitt ångesten. Men jag valde bort det alternativet, maten var det inget fel på! Så varför denna taskiga påhälsning?

Ibland kan jag inte själv svara på varför, särskilt inte denna gång. Beslutade mig för att sätta mig i soffan med 1/2 glas vin och 2 bitar choklad och låtsas att jag var någon annanstans. Kanske inte den bästa lösningen, men det verkar fungera.

Jag som tänkt gå ut och gå i det fina vädret. Kanske var det det som startade ångesten? Skitsamma, bara försvinn dumma ångest säger jag!



.

Vinterbilder från Berghalla

St Nikolaus

I vår familj firar man denna dag. Det är här vi uttrycker våra gener. En viktig tradition.

För de oinvigda är St Nikolaus ett helgon, en man som är känd för sin givmildhet. Han skänkte bort sin förmögenhet till fattiga, räddade tre flickor från prostitution genom att tre kvällar i rad kasta in säckar med guld genom deras fönster. Berättelsen om guldpåsarna ligger till grund för Sinterklaas, Sancta Claus, Jultomten!

Så... det man gör är att kvällen innan den 6:e december hänger upp sina strumpor. Under natten kommer St Nicholaus och lägger en liten gåva i den om man varit snäll. Enligt vår familjetradition hamnar alltid lite julfrukt i strumpan, lite gottis, en tidning för att förgylla dagen och en liten gåva. Behöver jag ens säga hur spända av förväntan mina tre barn var imorse? Eller två var förväntansfulla och nyfikna, den tredje, maken, blev mest förvånad över att även han fick sin strumpa fylld. Vilket han inte borde vara, då han fått sin strumpa fylld alla nu sju jular som vi firat tillsammans.




.


måndag 5 december 2011

Lussekatter

Bakat med barnen, underbar stund. Helgen som gått har varit kanon matmässigt, dock inte ur ett andra perspektiv.

Söndagen var ren skär ångest, över allt och inget.

Idag har ångesten hållit sig borta men maten har fått stå tillbaka. Fine, jag är supermätt men vem är jag att tolka det?

Bakat som sagt, lussekatter, jag är grym på det. Alla drabblar om kesella o sån skit i degen, behövs inte kan jag säga. Lägg till ett par äggulor till din deg, låt den jäsa med mindre mjöl och voila, inget efter mjöl behövs och bullarna blir hur saftiga som helst!

Pensla med ägg, saffran och en skvätt mjölk så blir de extra glansiga och gula.


Lunch

Och ett gammalt nummer av Drömhem&Trädgård, det är grejer det.

IPhööne

Äntligen en vettig mobil!

Velat, läst på, våndats. Men det blev en IPhone 4S tillslut. Så nu kan jag äntligen blogga vart jag vill och ta bra bilder. Detta får bli premiärinlägget.

Ska iväg och handla, behöver fylla kylen. Tänkte dessutom baka lussebullar med barnen idag. Köpta går bort.





torsdag 1 december 2011

Anorexia Nervosa - Det bästa som hänt?

Ibland undrar jag om detta, den här sjukdomen, faktiskt inte är en av de saker i mitt liv som är det bästa som hänt mig?

Visst, nackdelarna är många men om jag försöker vända på det, se det positiva i det här. För ur något ont kommer oftast något gott, det vill jag gärna hålla fast vid. Så det finns det fördelar som är otroligt betydelsefulla för resten av mitt liv.

För att tydliggöra vad jag menar ska jag berätta att för många år sedan hade jag en patient som var svårt sjuk i cancer, döende. Denna patient berättade för mig att hennes sjukdom var det absolut bästa som hänt i hennes liv. Kan ju då fylla i med att hon skulle haft många år kvar i livet om hon inte haft sin elaka sjukdom. Iallafall, hon förklarade då för mig att sjukdomen öppnat hennes ögon, fått henne att stanna upp och faktiskt inse värdet av livet. Inte bara tuffa på och skjuta på ifrågasättandet, vad som är viktigt och värdefullt i sitt liv.

I slutändan räcker det inte med materiella ting, eller ett liv som är helt pengaberoende, karriärsberoende eller vad det nu må vara som gör att man blint bara går framåt utan att se sin egen vägkant.


Jag har lång väg kvar till min friskhet men jag har vet med säkerhet att jag aldrig någonsin mer blir samma Hanna som jag var förut. Jag kommer ha massor av erfarenhet med mig, erfarenhet som kommer berika mitt liv. Inte låta livet passera utan att se den där vägkanten. Sluta vara en prestationsprinsessa och sluta lägga mer värde i andras uppskattning än min egen gentemot mig själv.





.