SMAL

Ja det är väl kanske inte som det låter....

SMAL står för 

Start Marketing All Looks

Small Medium And Large

Stop Marketing Anorectic Looks

SMAL är en ideell förening som jobbar för en god självkänsla, en positiv kroppsuppfattning och en minskning av ätstörningar relaterade till skönhetsidealet. Föreningen är nominerade till Aftonbladets årets Wendela, en hjälte för kvinnor och jämnställdhetsfrågor. 

Vilket självklart är något som ligger mig varmt om hjärtat då jag anser att dagens rådande ideal är sjukliga, skadliga och destruktiva dels för oss själva och även för våra barn och deras framtid.

Så gå in och rösta HÄR

.

Lite mer Buddha

.

Ökat energiintag

De senaste dagarna har jag vågat mig på att öka energiintaget. Mer mat, mer energi och mer näring.

Givetvis har kroppen reagerat både fysiskt och psykiskt. Jag har kännt mig uppsvullen och stor, öm och tröttare på kvällskvisten igen. Men... ojojoj så mycket bättre humöret är och när den vakna tiden väl är närvarande så känner jag mig faktiskt mycket piggare! Jag orkar vara glad helt enkelt.


Ett ökat energiintag medför ökade positiva konsekvenser. Fördelarna väger helt klart över nackdelarna.


När jag vägde mindre, när jag var sämre än jag är i dagsläget, när ångesten var som starkast och styrde som mest då var jag också som räddast. Rädd för mat, rädd för kroppen, rädd för tillfrisknande som enbart skulle medföra en större kroppshydda. Att öka energimängden och faktiskt våga äta mer, våga gå upp i vikt, våga leva utan att styras av ångest. Det är den enkla men ändå svåra lösningen.

Just vågen har verkligen varit ett tvångsmoment för mig, precis som för många andra med min problematik. Att faktiskt våga ta tag i det, att sluta väga sig har varit guld för mig! Man lägger så oerhört mycket falsk trygghet i den där kontrollen. När maten, ätandet och allt mående styrs av siffror. När man är där med hjärnan och petar i biologiskt mående. 

Än har jag inte kastat vågen, jag ska ju slå sönder den och lägga ut bilder här var det ju... Kanske en födelsedagspresent till mig själv? 

.

Gårdagens middag

Igår var en sådan dag som jag kände mig frisk rakt igenom, förutom vissa tankar men ändå. Känslan, njutningen.

Jag åt middag, en middag som jag åt för mycket enligt både sjukdomen, enligt friska ätstörda och enligt alla kriterier i hela världen. Men det kvittar, för jag njöt och struntade fullständigt i det. Ätstörningen ropade tiofalt att det var för många kalorier, att det var flera dagars kaloriintag men ärligt, vem bryr sig? JAG mådde skitbra! Vi gjorde en vanlig sketen måndagkväll till en riktig helgkväll!! Ingen ångest var välkommen kan jag lova!

Generellt följer jag ju inte recept, har nog någon gen som inte klarar av det. Men grundreceptet på gårdagens måndagsmys var Djävulskycklingen från Tasteline. Absolut värt att testa! Jag modifierar alltid, det tycker jag man ska göra. Följa recept slaviskt brukar i min värld bli rätt tråkigt men att inspireras av är kul.

Jag använder stekpåse när jag gör denna rätt. Sällan jag använder hel kyckling eftersom jag föredrar låren och klubborna. Dock är ett hett tips att skinna kycklingen hur man än gör och att överdriva mängderna av olja och citron. För mycket vitlök kan man sällan ta och en skvätt japans soya är mumma.

Jag tycker inte det behövs varken ris eller potatis eller annat klassiskt till, det räcker fint med ett färskt bröd att doppa i såsen som man inte vill spilla, det kan jag lova! 

Salladen gör jag med en mix, paprika, väl urvattnad rödlök, citronolivilja, äppelcidervinäger från winborgs och örtsalt. 

.

Bryta sig loss från alla andra

Alltså, jag måste ju om och om igen återkomma till det här, förändringen. Att man måste ta det ett steg till om man ska bli helt frisk och fri.

Jag märker det så tydligt i mitt eget beteende när jag nu har återgått till min arbetsplats, när jag umgås med normala människor, personer som är friska ätstörda såväl som fullt friska. När jag konfronteras med andras ätbeteenden och syn på maten, kroppen och just tuggandet.

När jag krockar med andras okunskaper och när jag själv ställs mot väggen. När mina erfarenheter och mina kunskaper inte går hand i hand med andras perspektiv eller levnadssätt.

Jämförelsenojjan finns som en parasit i bakhuvudet och ställer till mer skada än nytta. Det är en lurig känsla, en lurig grej som gör att man lätt antingen tappar fotfästet helt eller sållar sig till den grå massan och aldrig blir helt fri. 

Att se helt till sitt eget, att bara köra sitt eget race efter sina kunskaper och erfarenheter. Använda sig av erfarenheterna som sjukdomen gett till något positivt - det är ett viktigt steg!






Annika, du frågade i ett inlägg om du var frisk ätstörd för att du har ett lågt bmi men älskar mat och inte tränar. Jag skulle svara nej på den frågan utefter den beskrivningen. Att ha en ätstörning sitter sällan i vikten utan i huvudet och är synen på maten, ätandet och den egna kroppen. Kompenserandet. Att unna sig mat OM, att träna för att äta, att hoppa över för att sen ta igen. Att enbart ha en låg vikt behöver inte alls ha med varken ätstörningar eller friska ätstörda beteenden att göra.

Sorry att jag tog svaret här men frågan försvann i kommentarsfältet, därav.

Maken har ordet del 2

På vilket sätt har DU påverkats som människa, bra som dåligt, av detta?

Jag mer vaksam på ätstörningsbeteenden. Jag ser reklam och media med nya ögon, ett litet uppvaknande. Innan kunde jag gå förbi en reklambild utan att reagera eller se om personen ifråga var sjuk eller ej. Nu ser jag det direkt. Och alla beteenden som kanske något av våra barn kan börja med, ska jag definitivt ta bort direkt. Så egentligen så är det rätt bra att vi genomlidit detta . 

Dåligt, kan jag ibland tänka på alla skador min frus din kropp kan tänkas få, att hennes skelett blir poröst, inre organen fått sig en törn, så att hon kanske förkortat ditt värdefulla liv med mig, vilket kan göra mig  riktigt helvetiskt förbannad att denna j-a sjukdom förstört för oss båda!

Har din syn på reklam, ätande och kvinnor förändrats, isåfall HUR?

Absolut, jag tar helt avstånd från det sjuka ideal som de vill att alla ska följa.

Har din egen självbild förändrats?

Delvis, blivit klar med att jag duger precis som jag är oavsett om jag är smal eller lite överviktig. Det viktigaste är att jag mår bra. Skiter fullständigt hur mycket jag väger, eller om jag har magrutor eller ej. De gånger jag tränar gör jag det endast för att må bra ( i min onda musarm samt att må bra efteråt). En sak som H sa, varför väga och mäta mitt midjemått (gjorde det efter julen då jag märkte att jag ej kunde knäppa byxorna, haha) när du kan känna hur dina byxor känns istället? Efter det väger jag mig ej, jag lyssnar hellre på kroppens signaler.

Har du gjort något du ångrat under sjukdomen som påverkat negativt, dig själv såväl som Hanna?

 Att jag har reagerat med ilska när hon säger elaka saker om sig själv.

Får du ta mer ansvar än henna gällande hem och barn?

Ja, när H ej orkat hämta/lämna på dagis. H lagar kvällsmaten och jag lägger barnen, en rättvis fördelning anser jag. För ett tag sedan åt ej H med oss och då kunde jag känna att jag hade ett ansvar att äta med barnen, samt att även försöka få i H någon mat när barnen somnat, och då har jag varit ”tvungen” att äta då med, så vissa kvällar har jag varit utomordentligt sprickfärdig av all mat! Då H oftast somnar vid 19-20 tiden, precis efter jag lagt barnen, känns det som att jag är ensam kvar. Men jag ser det då som en möjlighet att jobba med  mitt företag. Jag försöker se det positiva i allt.

      Har ni lärt er något av allt detta som ni tänker dra nytta av i framtiden?

Absolut, jag är mer vaksam på ätstörningsbeteenden som jag nämde innan. Jag ser på reklam och media med nya ögon. Innan kunde jag gå förbi en reklambild utan att reagera, om personen ifråga var sjuk eller ej. Nu ser jag det direkt. Och alla beteenden som kanske något av våra barn kan börja med, ska jag definitivt ta bort direkt. Så det har inte bara varit nackdelar.

Den dagen din fru är helt frisk, vad ser du mest fram emot?

Att kunna umgås med vänner och börja leva ett glädjens liv. Skulle vara kul om vi någon gång kunde dansa efter en 3 rätters middag. Vara lite galna! Att kunna resa ihop med H, vi har ej varit på riktig resa ÄN! Hitta på roliga saker, skratta ihop, hitta harmoni! Att även hela familjen kan resa och hitta på roliga saker.

Pust, ja nu har jag svarat på era frågor.

Min fru är sjuk och jag jag vet att hon kommer bli helt frisk! Tänk att leva en dag utan att behöva tänka på vad/hur/när vad som ska stoppas i munnen. Strunta i att väga/mäta, slå sönder vågen med en stor slägga! Lägga sjukdomen bakom sig en dag och tänka, f-n vad bra att vi genomgick det här för att kunna se och agera om våra barn eller någon vi möter i livet råkar ut för denna mystiska sjukdom.

Sjukdomen kryper sig på familjen som en långsam solnedgång, till en början en vana som leder till en annan vana, under en tid då det är oerhört svårt att acceptera. Oavsett om man ser att H gick ner i början så är det värsta det stora fokus sjukdomen tar upp. Den tar livet, det roliga. Vi lever nu och ej sen och det är det som är så frustrerande att man ej blir frisk precis som efter en operation eller nåt, tänk vad enkelt det skulle vara, att operera bort H:s hjärna och ersätta den med en ny som tänker rätt, haha det går ju inte. Men allt är mentalt. Denna sjukdom sitter i hjärnan anser jag. Kan man få bukt på dessa onda tankar som göder är allt löst. 

Det jag vill säga till dig därute som har någon form av ätstörning, ta tag i din egna självbild, försök säga snälla saker till dig oavsett om du tror att du ljuger! Det du säger till dig själv är jätteviktigt. Hur du behandlar dig själv är jätteviktigt. Du lever endast 1 gång (vad jag vet), och försök att förbättra din bild på dig själv och lev ditt liv varje stund fullt! Ät vad f-n du vill när du vill! Och strunta i alla mediala krav på att man ska se ut på ett visst sett, visst hade det varit tråkigt om alla såg likadana ut.

Alla är vi unika och det är ju det som är fascinerande i livet. Var dig själv, du är unik.

Yeah! Anders 

.

Sanningen om Dieter

Maken har ordet del 1

Hade Hanna ätstörningar när ni träffades?

Ja, men hon ersatte mig med dessa, hon valde kärleken. Jag visste ej allvaret i sjukdomen då, trodde att hon var helt frisk. Nu förstår jag innebörden på ett helt annat plan, som jag kommer ha med mig resten av livet och kanske ifrågasätta folk som ej äter, eller kompenserar "nä idag blir det ingen Semla, man får springa flera km på bandet så jag avstår".

På vilka sätt märks det mest att hon har problem med maten?

Vid varje måltid, innan, under och efter. Ångesten efter, osäkerheten innan vad som ska ätas. H har svårt att välja. Sedan kontrollbehovatt det inte är fel mat. Jag kan inte säga ”Nu tar vi en macka älskling” hon måste ha kontroll på tiden när och vad och hurmycket. Det påverkar hela vår familj, som en sorg. En vind full av ångest och självförakt viner efter måltider som kan anses helt normala, som påverkar hela helger och kvällar.

      Vad är jobbigast med din frus anorexi?

Jag är oerhört trött på alla negativa meningar och ord hon använder mot sig själv. Den dåliga självbilden får mig att känna mig totalt maktlös. Känns som luften går ur mig vissa kvällar, jag vet inte vad jag ska göra. Jag säger: ”Du är inte fet, du är jättesmal! Ser du inte det??” Detta har jag nog sagt 1000 gånger. Hopplöst känns det, ingenting biter på min bestämda frus åsikter om sin egen kropp. H vill ibland att jag ska kommentera om det ser ut om hon gått upp något i vikt. Min fundering är då, varför i hela friden ska hon fråga det hela tiden, detta gör mig trött och uppgiven. Men Anders, ser du inte mina feta ben? Mina feta överarmar, titta, se hur det dallrar. H vågar ej ha båda armarna uppsträckta, då det finns risk att det lilla dallrar. H tror att hon har så feta överarmar, detta tycker jag är helt sjukt! Jag blir förbannad och ilsken, frustrerad oftast. Men H, du är ju inte fet du är smal som ett snöre, du har helt fel självbild, säger jag.

Sen en annan jobbig sak är alla jämförelser med andra, Hon är smalare än mig, eller hur Anders? Min fråga är, hur svarar man rätt på en sådan fråga? Spelar ingen roll vad jag svarar, svarar fel oavsett, då H redan bestämt sitt svar utan någon som helst eftertanke på att hennes egna självbild är totalt fel! Kortfattat är det vad H säger om sig själv som är absolut jobbigast. Samt allt kontrollbehov, vad som ska ätas och undvikas!  Sen alla tillställningar (som ej är så många) vad kommer det att serveras etc etc. STORT kontrollbehov, som får mig att tappa energi!! Och vågen! Hur mycket har jag gått upp/ner idag?? (Detta speciellt förra året).

Vad gör du för att hjälpa henne mot tillfrisknande?

Jag tagit H till ätstörningsenheten. Jag följt med varannan vecka på möten där och försöker förklara att hon har fel självbild. Jag försöker se på den positiva ljusa framtiden vi har framför oss. Jag säger nej till en del saker, eller rättare sagt jag fokuserar ej på att tex åka med till Berlin med mitt företag etc. det kan man ju ta senare. Jag tar hand om barnen, eller försöker vid matbordet, så att H slipper stressfaktorn att springa runt under måltiden (detta är ett bra tips från ätstörningsenheten). På lördagar har jag hand om maten, så slipper H tänka, (även detta är ett bra tips från ätstörningsenheten).

Känner du att hon förändras under dåliga och bra ”perioder”?

Absolut. Benen börjar röra sig av ångesten, blicken svartnar, ser olycklig ut, total depression. Vid bra perioder så är hon glad. Men visst, det har sällan varit jätteglada perioder, man vill ju att hon ska skutta runt o tralla! Och jag ser en stark tendens att dessa bra perioder sker oftare nu!! Vilket är underbart! Men det är som + eller -  kan vändatotalt på ett par minuter, från bra till dåligt med ångest, speciellt eftermat.

Under din frus sjukdomsförlopp (upp och ned), vad i livet har varit FINT och BRA?

Hmm, barnen har varit friska. Vi har även haft en fin vänskap, utan så mycket gnäll när vi tex aktiverar oss, går tipspromenad, handlar, åker bil etc.

Fortsättning följer.........

.

Friska ätstörda - igen

Madde undrade igår om jag har tagit upp begreppet de friska ätstörda med C och undrar hur hon ser på det. 

Svaret är att vi har vid några tillfällen snuddat vid ämnet men aldrig lagt fullt fokus på att diskutera just detta. I det stora hela tror jag att C och jag är överrens, om att många felaktiga, sjuka beteenden finns hos en stor grupp som har lärt sig leva med det, som om det vore det mest naturliga och helt ok.

Att synen på maten och ätandet inte är sunt generellt och att en stor mängd människor har mildare varianter av ätstörningar som accepteras som just "normalt".

Gränserna är ju så luddiga, när räknas det som ett ätstört beteende och när räknas det som normalt? 

Vi matas konstant med ätstörda ideal, vi matas med att vi inte duger som vi är och vi matas med pekpinnar om vad som är rätt och fel konstant när det kommer till maten, ätandet, kroppen och synen på sig själv och andra.

Det är inte alls konstigt att de friska ätstörda är så många.

By the way, håll utkik i eftermiddag/kväll! För då kommer makens var på era frågor! Kan ju säga att han har lagt energi på dem det kan jag lova.

.

Att förväntas vara "anorektiker"

Det kan låta helgalet, att förväntas vara anorektiker. Men under tillfrisknad och även på väg ner i sjukdomen känner man själv en förväntan om hur man ska vara, bete sig och framför allt äta.

I sällskap där personerna ifråga är medvetna om att man är sjuk, kan man uppleva förväntningar. Givetvis är det inbillade sådana. Det är egentligen helt galet vilken plats sjukdomen kan ta vid dessa tillfällen. Som ett exempel, säg en gemensam middagsbjudning med släkt och vänner. Det serveras något som sjukdomen är livrädd för, något som går emot den anorektiska matplanen. Att då komma undan är det lättaste som finns, för man förväntas att inte äta. Säger man "Nej Tack" ifrågasätts det inte utan det blundas för. En anorektiker äter ju inte, right? 

Om jag undviker vissa livsmedel i andras närhet är det ingen som ifrågasätter, ingen som undrar och framför allt ingen som konfronterar. Det tas kanske för givet - en anorektiker äter inte.  Vilket givetvis är helt felaktigt men något som de oinvigda tror, till stor del iallafall.

Det här styrker att man själv måste ta sitt egenansvar. Jag tror att många av oss förväntar oss mer stöd, mer förståelse från omgivningen. Men så är det inte och så kommer det aldrig bli. De friska ätstörda är för många, de fega är för många och de rädda är för många. 

Att bli helt frisk och fri, ja det kräver ett enormt egenansvar. Sluta se sig själv genom andra, sluta jämföra och sluta anta, tro och gissa hur andra tycker och tänker. 

Imorgon dejt med C... på tiden och det känns väldigt dags om man kan säga så. Jag har målat in mig i ett nytt hörn och känner att jag behöver lite andra infallsvinklar, något som bryter mina mönster. Men första veckan på jobbet är iallafall avklarad och det har gått över förväntan och känns bra!

Tänk, i denna bok står anteckningar från 2004-05... och det känns så konfyst att jag är där igen... ändå var det senaste stället, inte första men förhoppningsvis sista. 

.

Framgång

.

Skillnaden på att vara frisk ätstörd och att vara ätstörd

Skillnaden är inte så enorm, kort sammanfattat skulle man kunna säga att man som ätstörd har tagit det ett steg till bara. Kompensationsbeteendet, tänket, inbillningsjukan, jämförelsenojjan.


Man vill ju göra allt perfekt, så blir det även med sjuka beteenden. De ges luft, de göds och omhuldas, utan att man märker det, precis som hos de friska ätstörda ser man inte sina egna brister, det sjuka.


Det är så mycket man tar för att vara normalt, som är just sjukt, i dagsläget. Bara en sådan sak som Gina Tricots reklam för byxor. Tjejjen på bilden kanske är retuscherad, det hoppas jag innerligen, men oavsett är det bilden som syns som påverkar medvetet som undermedvetet. Benen på bilden representerar en minoritet, en sjuklig sådan. Hon som person må vara frisk, det kvittar, det är budskapet, det vi matas med som är av betydelse. Det som gör mig ledsen är att ingen reagerar, man tar det för normalt.

Att använda begrepp som att unna sig när det kommer till mat, att kompensera och se det som något helt naturligt. När man ska på kalas så ska det tränas lite extra eller hållas igen på något annat. När en större måltid intagits minskas en annan.


Jag är medveten om att många inte förstår komplexiteten i psykisk ohälsa innan man själv är drabbad. Men när det kommer till ätstörningar, som dessutom har den högsta dödligheten av alla psykiska sjukdomar, så tycker man egentligen att förståelsen borde vara större.

Därför att vi lever i en ätstörd värld.

Så du som läser detta, som inte är drabbad och som ännu inte förstår. Tänk dig in i dina egna beteenden, ta dem och dubbla dem, fyrdubbla, tiodubbla. Dina kompensationsbeteenden, din syn på din vikt, din syn på dig själv i jämförelse med vad som du själv och andra förväntar sig av dig. Ifrågasätt.

Känner du ändå ingen förståelse... skatta dig lycklig! För då är du kanske en del av ytterligare en minoritet, de riktigt friska, de som inte kompenserar, de som inte har en målvikt, en siffra som bestämmer ett mående.

Min make är en av dem, de som är friska på riktigt. Han har dessutom fått sätta tänderna i era frågor nu och jag har dessutom belastat honom med ytterligare, frågor jag tror ni vill ha svar på. 

.

Börja från grunden - Stärk barnens självkänsla

Någonstans måste man börja, inte bara hos sig själv utan hos sina barn.

Roten till mycket ont är dålig självkänsla. I dagens samhälle är det ju på snudd omöjligt att vara just frisk, helt frisk med sunda tankar och fri från kompensationstänk. Någonstans på vägen i livet har vi blivit inpräntade att vi faktiskt inte duger som vi är utan att vi måste sträva efter ett annat ideal, något vi egentligen inte är.

Det känns och låter så självklart hur man ska tänka och leva men finns den onda roten då är det lätt att stirra sig blind på verkligheten och uppfatta vad som är ok och vad som inte är det. De friska ätstörda är många och tror att de är just friska. Det är svårt.


Jenny har gjort ett reportage för NSD, Norrländska socialdemokraten, om just detta. Det är så bra och så viktigt det hon tar upp. Vi kan inte ändra vår egen rot men vi kan ge våra barn möjligheterna att ifrågasätta det sjuka samhälle vi lever i, skapa en stark självkänsla hos dem så att de klarar att stå emot, att se. 

 Vi som har levt med detta, vi som är sjuka och våra nära och kära, vi har förmånen att ha ett försprång.Vi känner till varningssignaler, vi är informerade om vad man ska äta och hur. Vi vet att känslor och mat ofta felaktigt drabbas samman. Vi har kunskap och erfarenheter vi kan utnyttja - till förmån för våra barn.

Reportaget hittar du HÄR

Bild: Jenny Larsson, förskolepedagog, aktiv medlem i riksföreningen anorexi/bulimikontakt, frisk och full av erfarenheter av ätstörningar

Foto: Kurt Engström

.

Påkommen!

Jupp...

Nu är jag påkommen... min "scam"...

Maken sa JA! Men han har krav. Han vill ha frågor, han behöver något att utgå från. Så... vill ni ha makens perspektiv så får ni själva grilla honom!

Fråga vad ni vill och han kommer svara, iallafall på nästan allt. 

Asså, längtar man efter vår och sommar eller?? Maken och sonen på bilden, mina bästa pojkar.

.

"Må Bra" - vad är det?

Jamen jag vet inte om jag är särskilt unik där, med största sannolikhet inte, men jag tycker det är ett skitsvårt begrepp att definiera. Må bra, vad sjutton är det egentligen?


Ofta får jag den välmenande frågan "Hur mår du?". Jag svarar allt som oftast "Bra", då och då svarar jag "Bra men upp och ner". Helt ärligt vet jag inte vad jag ska svara så jag blir mest konfys. Vad förväntas för svar på en sådan fråga?

Jag är ju faktist generellt en glad person. Jag har inte lyckats få en dubbeldiagnos, vilket är väldigt vanligt med min problematik. Ofta dras man med en depression, borderline, adhd, aspbergers m fl när man har diagnosen Anorexia Nervosa. Inte jag. Med ett undantag, jag fick diagnosen "leendedepression", men det var över 10 år sedan och där är jag inte idag. Men har ni hört, leendedepression - inte ens deppig klarar jag av utan att vara glad.

Så hur svarar man på frågan om man mår bra när man är glad och allt ändå inte fungerar helt som det ska? För en person som mår bra är just glad, för mig. Det är så jag definierar må bra, annars blir det för komplext. 

Att må bra borde vara lika med att känna sig fri, inte nödvändigtvis glad, eller?

.

Fick en idé!

Jamen varför inte, ett inlägg helt skrivet av maken? Hans egna ord, hans synvinklar och hans åsikter.

Vad sägs om det?

Jojo, suddig bild, men jag tror inte maken min vill bli synad i sömmarna

Nu är han än så länge lyckligt ovetandes om mitt lilla infall här, men han lär snart bli varse.

Känn pressen älskling!

.

Det är inte helt lätt....

... att gå från strikta rutiner till att anpassa sig efter andra och vara i annan miljö.


Om min skalman ändras bara så lite som en halvtimma/timma, ja då går kroppen direkt in i svältkänslan. En sorts överhunger som de flesta friska ogillar och som vi ätstörda fullständigt går igång på. Ruskänsla, kontrollkänsla, känsla av att det går ner istället för upp. Känslan över att stå över sin egen kropp. Sjukt men sant.

Dessutom tvingas man se på när folk skippar måltider och ersätter dem med kaffe. Fine, jag har inte alls kunnat, vågat, tillåtit mig eller orkat sköta skalman till fullo, än. Men jag vet och jag kommer dit. Men de friska ätstörda, ja de syns så tydligt. Jag kan nosa till mig en anorektiker på mils avstånd, jag känner direkt igen kompensationsbeteenden och jag kan direkt se när någon inte vet vad de egentligen leker med. Men det är dem, jag är jag och det är något jag måste jobba på att skilja åt.

Deras val, deras liv - Mitt val, mitt liv

Jag har helt ärligt inte alls mått väl de sista dagarna, stressen inför den nya livssituationen har gjort sig kännbar. Men det är bara att skrapa ihop sig igen, hitta nya rutiner och nya infallsvinklar.

Lappar ihop mig lite efter dag ett, ger mig själv lite mer kärlek. 

Visst är det ett vackert litet hjärta? Köpt hos Systrarna Karlsson för den som är nyfiken, en butik värd att besökas!

.

Så jäkla paradoxalt...

Jag vill inte vara sjuk, men jag vill inte vara den jag är

Jag vet att jag är bra - men jag vill kunna känna det också

.

Frustrerad

Ja det är bara förnamnet...

Jag känner mig irriterad, arg, konfys och fullständigt frustrerad, över precis ALLT.

Imorgon börjar allvaret, nu vänder livet och tar nya riktningar. Jag vet att det är mitt eget val att jobba mer än jag behöver, men stressen av att vara på min arbetsplats så korta pass var så övervägande att det är så här det måste bli. Trots att jag egentligen inte vill och trots att jag har en känsla av att det inte är ultimat. Idealiskt vore att själv få bestämma antal dagar och tider men det finns ju regler och de går stick i stäv med vad jag vill.


Skämskänslorna ökar. Det är inte bra. Jag känner mig så stor, så överviktig och så... usel. Det är förtillfället svårt att hålla isär tankar och känslor, de känns mest som ett enda virrvarr just nu. De flyter ihop som en seg kola i mitt huvud.


Hur jag ska hinna med bloggen sen är en annan fråga. För först ska jag jobba, sen ska jag ta hand om barnen och maken, laga mat och rodda hus och hem. Sen är man ju fullständigt död, jag hinner sällan växla många ord med maken efter barnen är nattade innan jag sluter tittorna framför TV:n. Få program ser jag till slutet, jag somnar.

Just nu vet jag varken ut eller in, jag är kanske bara hormonstinn. Men några kroppsvänliga känslor, det har jag  inte alls förtillfället.

En liten Tuvstarr

.

Eftertänksamt...

.

Alla måsten och krav

Ingen mår bra av att vara för hård mot sig själv.

Ändå är det just precis vad de flesta är, för hårda mot sig själva, jag är tyvärr inget undantag. Än. Att vara hård mot sig själv tror jag är ett sätt att ha kontroll, kontroll över sitt liv och sina känslor.

Genom att strama åt, sätta gränser, planera och kontrollera så är det man styr över i schack. Är man hård och tuktar sig, då är man chef i sitt eget ego. Men vad för chef är man egentligen? Tänker man efter är man fånge i sig själv, med sig själv som fångvaktare, domare, bödel.


Att inse hur hård man är mot sig själv är steg 1. Hitta alla måsten. Identifiera dem, ifrågasätta dem. Att erkänna för sig själv att man är just hård, kontrollerande. Bara att använda termen unna sig när det kommer till mat till exempel, det är ett sätt att vara hård mot sig själv. Att äta och att njuta, att få må bra, är inget vi ska känna att vi unnar oss.

Steg 2 borde vara att släppa kontrollen, våga låta saker vara utom ramen. Testa nytt, våga. Gå emot strömmen av vanlighet.


Sen då?.... ja det är då man tar det ett steg längre. Slutar kompensera, börjar acceptera. Sluta vara ätstörd, sluta vara en frisk ätstörd.. börja leva, på riktigt.

Att se slutet på det hela känns i nuläget nästintill omöjligt, men det betyder inte att det är så! Allt går, allt är möjligt, bara man har viljan och fokuset riktat däråt.

Oherhört läsvärd bok, vissa delar kan tas med en nypa salt men tänket, grunden.... 

.

Livet blir bättre

Jag vet att jag är bra som jag är - jag ska bara känna det också

Sanna Brådings avslutande ord igår i TV-programmet Livet blir bättre i tv3, det kunde varit jag, mina ord.

Drömmar & Framtidstro

Att motivera sig hänger ofta ihop med drömmar och målsättningar. En framtidstro och en längtan efter något.

Jag kan ärligt säga att jag är så otroligt tråkig, jag har skitsvårt att bena ut vilka drömmar jag har med mitt liv. Nummer ett på listan av vad man ångrade när man dog, var just att man skulle leva och förverkliga sina drömmar, snarare än att leva efter andras förväntningar och krav.

Om man då inte har några drömmar?

I många år har jag stirrat mig blind på frågan - vad vill jag göra, vad vill jag med mitt liv? Den här frågan är stressande, det känns som att alla har svaret på den frågan, sin egen fråga. Alla utom jag. Detta är naturligtvis inte sant.

Så... tänk om tänk rätt var det ju. Om man vänder på det, eftersom jag inte kan hitta svaret kanske jag ska vända på frågan helt, vad är det jag inte vill med mitt liv?

Genast mycket lättare!

Att bena ur vad jag inte vill med mitt liv är så mycket lättare. Att slopa det jag inte vill kommer ge plats åt sådant jag sedan vill och önskar. 




Jag vill INTE vara sjuk och styrd av maten och ätandet

Jag vill INTE känna att jag inte är ok, att jag aldrig är perfekt nog, att alltid känna mig värdelös

Jag vill INTE känna konstant skam och skuld

Jag vill INTE..... ja det går att fortsätta i evighet....

Det finns några starka jag vill inte som jag inte kan svara på här, än, men som jag kommer förverkliga och som kommer bli livsavgörande. En stor förändring för hela min framtid! Jag lovar att avslöja vad, men inte än...




.

Lite historia

Ytterligare en fråga som återkommer då och då är när jag blev sjuk och hur det har sett ut. Fina S frågar så här;

Läst din blogg ett tag och undrar när du fick anorexi och om du har haft någon äs problematik innan?

För er som läst hela bloggen och följt mig från start, ni kan sluta läsa här, för här kommer en liten historik till mina nya eller nygamla läsare.


För det första tror jag att det är många faktorer, ihop med genetik och personlig känslighet som gör att man utvecklar en ätstörning. Hur det startar och vilka faktorer som spelar in är personliga, precis som sjukdomen i sig, men det finns många gemensamma faktorer. För mig har det sett ut i runda slängar så här...


När jag var 17 år fick jag ett erbjudande att göra ett mindre modelljobb, en baddräktsreklam för ett känt märke. Jag hade själv inte ansökt utan blev hittad genom min far som jobbar i modebranchen. Som många andra tonåringar hade jag förutfattade meningar och tankar om hur en modell ska vara, se ut, äta och andas. Jag utvecklade då en en ätstörning som idag skulle diagnostiseras som ätstörning UNS, jag hetsåt aldrig men jag kräktes upp mat som var förbjuden och jag var restriktiv däremellan.

Detta pågick under ett par år, inget jag såg som ett större problem och inget som jag berättade för min familj, däremot något jag avslöjade för en väninna vilket gjorde att jag insåg att det kanske trots allt inte var helt ok. Detta beteende låg sedan latent i några år men känslan, självbilden och synen på den egna kroppen och det yttre däremot fanns kvar. Kritiken.

När jag sedan flyttade hemifrån, blev sambo med en kille som jag i dagsläget insett hade en ätstörning, matades min egen latenta sjukdom som väcktes till liv igen. Träningen gick från att bli något roligt till ett tvång, maten var inte längre mat utan kalorier på en tallrik och kunde man bli av med maten genom att kräkas eller komma undan den, ja då var det kanon. När den sjuka relationen sprack fick anorexin eld på sin elaka brasa. I ensamhet är hon som bäst, därför vill alla med en ätstörning vara ensamma med den. Isolera sig och komma undan. Så att ätstörningen kan få fullt spelrum, vilket den fick för mig. Det var då mitt liv enbart bestod av att äta, kräkas, kompensera, svälta. Må skit helt enkelt. Så många gånger som jag gråtit samtidigt som jag tryckt i mig mat som sedan åkt ner i ett rör, utan att få chansen att passera min kropp.

Inläggningar, LPT, besök på hjärtintensiven på grund av livsfarligt låga kaliumvärden, dagvård, gruppvård, utredningar. Hela mitt liv var under många år bara ätstörning, anorexi och så otroligt liten, men stark och fokuserad. Jag minns inte allt, många och långa perioder är som tomrum, minnesluckor. Men jag tror det var 2002 jag första gången diagnostiserades med Anorexia Nervosa, då typ 2.

När jag flyttade, började om på ny kula... ny behandling, på den enhet jag är idag, då vände något. Jag tröttnade och vågade prova något nytt, men bra mådde jag inte. Än idag står anteckningarna på min äs-mottagning och lyser mot mig "jag är normalviktig nu, men jag mår skit".

Jag träffade min stora kärlek, vilken livräddare! Dock gjorde jag ett stort fel, jag slutförde aldrig min behandling, jag var så dum att jag ansåg att jag var frisk, för att jag var normalviktig och därmed tjock i min sjuka värld. Jag hade ju honom nu, något annat att fokusera på. Vilket jag gjorde. Vår relation startade intensivt och är intensiv, precis som vi är som personer. Därmed la jag anorexin på en hylla, utan att döda henne låtsades jag att hon inte fanns. Jag hade några år som jag trodde jag var frisk, jag kände mig frisk och fri, men jag hade en mängd tankefällor och kritik mot mig själv som jag som så många friska ätstörda har och anser är normala.

När barnen kom, när småbarnsåren var över, de första, så har känsligheten ökat. Av flera anledningar trillade anorexin ner från hyllan igen. Jag som bara skulle gå ner de sista mammakilona, bara tappa lite i vikt. Det är som en drog, en före detta ätstörd kan ALRIG banta! En före detta alkoholist kan ALDRIG dricka alkohol, det är samma sak. Det gick som för alla missbrukare, rakt ner i helvetet. Jag visste vad som var på G, men det gick inte att stoppa. Maken drog iväg mig till äs-mottagningen jag besökte för flera år sedan, med anteckningarna kvar. Den här gången diagnostiserades jag med Anorexia Nervosa, igen, dock med typ 1. Något som känns otroligt skamligt, jag är ju vuxen, mamma. 


För att bli helt frisk den här gången, inte göra som sist, acceptera det som något som skulle vara en del av mig för alltid. Lägga det i ryggsäcken och använda som en positiv erfarenhet. Ja det kräver att jag tar mitt liv, mina tankar ett steg längre. Ett steg längre än de friska ätstörda, de normala, de vanliga.

Jag är inte där än... jag känner det, jag erkänner det. Jag vill fortfarande gå ner i vikt, jag skulle nog ge min högra hand mot 10 kilo. Idiotiskt och det vet jag, jag vet och jag agerar inte efter tankar som jag försöker tydliggöra och konfrontera. Men jag har svårt att acceptera det jag ser och det jag känner.

Men jag jobbar på det och jag tänker vinna den här gången!

Att Älska

Älska gör man inte bara andra....

Jag älskar mina barn! Jag älskar min make! Min familj! Mina nära vänner!

Ser ni vad som saknas?

Att älska sig själv... det tänker man generellt inte på, kärlek är något man ger andra, något man njuter av när man får och något man delar med sig av. Men ger man det till sig själv? I så fall hur?

Varför har vi så lätt för att vara negativa mot det egna jaget? Visst, vi kanske har lätt att kritisera andra men man är heller inte sen med att säga att man kan älska någon annan. Att säga att man älskar sig själv däremot, det känns så, fel.

En underbar kär vän frågade i somras, eller om det kan varit i våras, "Hanna, älskar du dig själv". Frågan besvarades ganska snabbt och tvärt med "Nej". Sen kom en efterföljande förvirring, för jag fattade ärligt inte ens varför jag sa så, varför jag kände så, eller OM jag verkligen kände så.

Att älska sig själv, det kanske är att acceptera sig själv, in- som utsida. Eller? VAD är att älska sig själv?

Vill gärna önska er Alla en glad Alla Hjärtans dag! En extra kärleksfull tanke inte bara till nära och kära, utan även till Dig själv.

.

Överlevde!

Jorå, jag överlevde och är vid gott mod.

Första dagen med arbetsträning - hatar fortfarande det ordet - och jag har mer energi än någonsin. Jag grunnade extra igår om huruvida mitt beslut, som är något annat än mina läkare rekommenderat och annat än försäkringskassan från början erbjudit. Men det känns helt rätt.

Bara det att kunna samåka med maken, inte jobba hela dagar, få en stunds egentid innan vi åker hem och hämtar knattarna. En fri dag att ägna åt eftertanke, vård och omsorg på min äs-mottagning. Jo, det är rätt beslut och skulle det visa sig att jag har fel så går det säkert lösa, inget är omöjligt, right?


Jag har fått frågan ett par gånger om vad jag jobbar med. Klurat på hur jag ska göra, ska jag avslöja eller inte. Jag har kommit fram till att för andras skull, inte gå in på detaljer vart och vad jag arbetar med. Dels för att det är så specialiserat, dels för att vi är få på vår avdelning och jag har ju tidigare sagt att tonen, läget är lite speciellt, att arbetsmiljön av flera orsaker inte är den ultimata. Därför vill jag inte gå in på det mer, för att hålla det lite anonymt, för andras skull. Iallafall i dagsläget.

Det jag kan säga är att ni som gissade att jag jobbar på sjukhus, ja det är en korrekt sådan. Det får räcka så, jag värmer mig med en vit rock, har fula vita skor och allmänt tråkiga passformslösa sjukhuskläder. Det är jag i min yrkesroll.


Idag gick det iallafall kanonbra, var ju dock bara där några timmar, men fick ändå tillbaks känslan av mötet med patienter, att gå in i yrkesrollen och möta mina kollegor. Vissa ansikten gladde mig givetvis mer än andra, så är det ju alltid.

Det här kommer gå bra! Jag känner hur stark jag är som människa. Svagheter har jag, känsligheter likaså, men jag har en stark grundpersonlighet.

Ingen sätter sig på mig - det är jag uppenbarligen bäst på helt på egen hand

.

Lite extra snällhet

... behöver man ge sig själv, vissa dagar mer än andra...

Efter att inte fått sova på ganska många timmar nu, då jag låg vaken precis hela natten. Så har jag kommit till ett beslut gällande min återgång till arbetet.

Mina läkare vill att jag ska gå tillbaks på 25%, försäkringskassan ville från början dela upp dessa timmar på 5 dagar men gick med på 3 dagar. Eftersom jag själv valt att från början dra ner min heltidstjänst till 75 så var det alltså inte många timmar att spela med. Att jobba 3 dagar i veckan, 25%, innebär ca 2,5h/dag. Helt galet, jag hinner knappt byta om, än mindre följa en patient genom en hel undersökning som på min arbetsplats kan ta många timmar.

Hade jag fått möjligheten att lägga upp de 25% på 2 arbetsdagar hade det kännts lönt iallafall, men på 3 dagar känns det faktiskt mer stressande.

Så, då är det alternativ två, gå upp till nästa steg, 75%. Gör jag detta under 4 dagar blir arbetstiderna nästan som förut, skillnad mot att jag slutar vid ca 13:30 om jag får börja vanlig tid. Det här känns som ett bättre alternativ, dels kan jag och maken samåka dessa dagar och dels kan jag lägga min behandling på fredagen som vanligt, utan att störas av jobbtankar.


Detta är inget som T, min läkare, vet om, än. Inget jag tagit upp med min chef, det blir morgondagens viktiga göromål. Går det som jag vill är det ändå till det bättre.


Så idag har jag löst dessa klurigheter, unnat mig manikyr - tack älsklingen min - och nu myser jag ner mig i soffan med en stor mugg varm choklad. Samma craving jag hade förra gången jag tillfrisknade.

Valrhona har enligt mig den klart bästa chokladen! Härlig att smälta ihop med mjölk, dyr men värd det. Idag står dock den fina chokladen tillbaks för Lindt, snålmajja och latmajja har varit framme idag som många andra dagar, men det fungerar ändå!

.

Trött och Tjurig

Hela helgen har varit helt vajsing.

Sömnrubbningar från helvetet och en stegrande ångest hand i hand med det.


Hela situationen gällade att börja jobba imorgon gör sig påmind. Jag upplever det enormt kränkande att inte få göra som jag själv vill. Arbetsträna, har ni hört nåt så idiotiskt? Som om det vore fel på mig, som om jag inte är arbetsför, som om jag vore opålitlig eller oduglig på något vis.

Som grädde på moset ska det ju givetvis bokas in ett nytt avstämningsmöte senare, när det är dags att öka tiderna, ytterligare ett möte som känns nedlåtande och får mig att känna mig fullständigt omyndigförklarad.


Nej det oroar mig mer att inte gå tillbaks fullt, att känna mig just stämplad som sjuk. Den känslan hjälper mig knappast, tvärtom.


Idag finns ingen logik kvar i huvudet. Allt känns bara flummigt och irrationellt. Blir att kolla upp mina rättigheter närmre och styra upp det hela själv. Fine, jag hade väl egentligen velat gå tillbaks på halva min tid, men eftersom man själv inte får bestämma tider och dagar så är det i slutändan mer stressande med det föreslagna upplägget än att gå tillbaks till mina gamla tider och rutiner.

.

Förtvivlad

Jag som inte trodde den här dagen kunde bli värre. Eller jag vet mycket väl att det kunde varit värre men ändå.

Efter besöket hos C idag är jag om än mer konfys. Vi gick igenom dietistens resultat av mina matlistor, matlistor som jag förde för en månad sedan och som kan uppdateras till det bättre om än skillnaden inte är enorm. Svaret av alla dessa siffror och beräkningar gjorde mig jätteledsen.

Jag vet att jag får i mig för lite av vissa livsmedel men hade ärligt ingen aning om hur illa det var. Att jag totalt sett nästan, bara nästan, behöver fördubbla tuggandet. Hur i helvete ska det gå till, jag kommer dö. Men det är väl bara att inse, ta till sig och tugga mer, lite i taget, för det är inte helt enkelt. Jag äter bra, jag hoppar aldrig över mina 5-6 måltider, jag lever och andas skalman och tycker mina portioner mättar och ger mig energi. Jag går upp i vikt.

Men tänk själva, om ni ansåg att det ni stoppar i er är ok, att det är bra och känns bra men att någon sedan kommer och säger att du ska lägga på nästan det dubbla. Inte helt enkelt, varken fysiskt eller psykiskt.

Well... ät o tig unge, eller hur man nu ska säga.


En rolig sak däremot som man kan se med distans och skratta åt är att jag får i mig så mycket vitaminer att det fullständigt sprutar ur mig. Vissa B-vitaminer får jag i mig över 600% av rekommenderat intag, herregudars!

En ny bok fick jag med mig i handen på väg hem idag med, en bok som så träffande handlar om Skam. Undrar hur hon tänkte där C, aldrig kan det väl vara så att hela mitt liv känns genomsyrat av just skam.

.

Vissa dagar är tuffare än andra...

Idag är en sån dag. En sådan dag som man får kämpa extra med att vara positiv, se det positiva och må bra. Jo tuggar gör jag ändå, agerandet går att styra lättare än för några veckor sedan. Så det är sant, övning ger färdighet. Men tankarna, de är inte alltid lika lätta att slå ifrån sig.

.

Så enkelt men ändå så Svårt

.

Moderlig motivation eller egen motivation?

Vissa frågor besvarar jag i kommentarsfältet, andra rakt upp och ner här. Sen händer det säkert att jag glömmer någon, men då får ni vara på mig igen.

Det räcker ju inte att du vet det gäller att agera och handla också som en god förebild för sina barn. Känner du inte att du är rädd att din dotter ska bli påverkad av ditt ätbeteende? Är inte det en tillräcklig motivation för att våga släppa ätstörningen fullt ut?

Jag vet ju inte hur länge eller hur noga du har läst min blogg, men oavsett är du inte ensam om frågan och det är varken första, och säkerligen inte sista gången, den dyker upp. Därför jag tar upp den här igen.

Jo, jag är givetvis livrädd att min dotter ska ta efter felaktiga ätbeteenden, min son också för den delen. Det jag är så noga med att poängtera är just agerandet och det är agerandet som gör mig till den förebild jag vill vara. Agerandet innebär just att gå emot, ifrågasätta och göra tvärtemot vad sjukdomen säger. Men inte bara det, jag tänker ta det ytterligare ett steg, det steg som är absolut viktigast för mig och som jag anser är avgörande för både min egen hälsa och mina barns framtid.

Att gå emot normalnormerna, de friska ätstörda. Att inte säga OK till det beteende som många idag accepterar och ser som en del av vardagen. Att aldrig kompensera eller prata högt och vilt om det som de allra flesta gör utan att tänka på det, ta det för givet. Folk höjer ju knappt på ögonbrynen längre när man ser trådsmala tonåringar i diverse reklamkampanjer, ingen reagerar när någon tränar för att kunna äta. De allra flesta väljer att blunda, eller inte se. Inte inse hur fel det är och hur illa det kan påverka.

I dagsläget är det nästintill inne att gå på en diet, diskutera dem och vältra sig i diverse hälsotips. Utan att göra det viktigaste av allt, lyssna på kroppen och den verkliga hälsan, inte den hälsa som bestäms och propageras för utefter dieter och hälsomagasin. Orimliga ideal och orimliga krav.

Nog om det för tillfället.

Angående motivation, så återigen, barnen är givetvis den allra starkaste motivatorn i kampen om att bli helt frisk och fri. Men som jag sagt så många gånger förr, det är inte ett val att vara sjuk även om många tyvärr verkar tro det. Skillnaden på att drabbas av någon form av psykisk ohälsa, i mitt fall en ätstörning, innebär som för många andra sjuka att man måste få behandling, vård. Men man måste göra jobbet själv, det botas inte med en operation, det botas inte med mediciner, det botas inte med vård konstruerad av andra utan det verkliga jobbet, den verkliga vården måste man göra själv.

Dessutom kan det kännas som att arbeta i motvind när man försöker anpassa sig tillbaks igen. Till normalnormerna. Jag tror inte att man kan bli helt frisk, helt fri, om man inte tar det ett steg till. Att aldrig återgå till det liv man en gång levt och accepterat, det som samhället skapat och som medelsvensson säger är ok. Det här kanske låter provocerande för den som aldrig varit sjuk, men det är tyvärr den bittra sanningen. En sanning som jag själv väljer att se som en fördel.

Jag har, som många med mig, en känslighet. Jag kan inte leva, tänka och acceptera det som många andra gör. Inte om jag ska vara helt frisk och fri.

.

Mor & Dotter

En härlig tjejdag idag. Mor och dotter.

Mitt hjärta, min vackra dotter. Till det yttre är vi olika, hennes gener uttrycker mer från min kära make just nu. Hon är så vacker, med sin persikohy, sitt rödlätta rufs till frisyr som mer kan liknas vid änglasvinto. Hon ser stabil ut, hon är stabil. Sen kommer mina drag, hon är lika ilsken som sprudlande glad, envis som synden och en primadonna ut i fingertopparna.


Ibland blir jag rädd när jag tänker på vad som väntar henne i framtiden. Alla krav på såväl det yttre som att lyckas i livet. Där lycka generellt är en idealisk kropp som lyser hälsa, ett förväntat leverne med träning och socialt umgänge, karriär, profit... Idealen har inte blivit enklare att leva upp till, för var år som går spänns remmen åt ytterligare ett snäpp, ribban höjs och den totala supermänniskan håller på att ta form.

Någonstans rämnar även det där. Det finns ingen supermänniska. Hand i hand med målandet av ett högre ideal går psykisk ohälsa. Människan sätter fälleben för sig själv och framför allt för verklig, äkta och sann lycka.


Min dotter har ett försprång. Det räcker inte med att jag som mamma vet att det är så, det räcker inte med att jag som hennes mamma sitter på en massa kunskap och insikter om jag inte förverkligar dem i praktiken. Min dotter har ett försprång genom att jag som mamma aktivt går emot, höjer rösten och sätter ner foten. 

Alla mödrar har en dröm om att deras barn ska finna äkta lycka. Jag kan hjälpa min dotter att hitta rätt väg. För jag vet hur det är att gå fel, att göra fel och jag vet vad som är medelvägen, motorvägen som är översållad av de friska ätstörda. Men jag känner också till den rätta vägen, den som inte kantas av orimliga krav, den som inte knäböjer inför orimliga ideal. Den väg som hon kan göra till sin egen.

Det räcker alltså inte med kunskap eller vetskap utan det viktigaste av allt är att Agera!

Det gäller mig, dig, mina barn, dina barn. Min framtid, vår framtid. Utan att agera blir vi sittandes på vår egen åskådarbänk till ingen nytta.

Visst är hon vacker, min ögonsten.

.

Kloka ord av Buddha

Anorexins Rädslor

Många gånger förut har jag skrivit om rädslor. Hur många rädslor den här sjukdomen skapar och hur man agerar efter dem, låter dem styra och infiltrera livet.

Jag, som så himla många andra med samma sjukdom, som nästan alla med någon form av ätstörning, har varit fullständigt livrädd för känslan av hunger. Hungerkänslan har varit förknippad med skuld, skam, äckel och ett tecken på misslyckande. Samtidigt har hungern känts som en kompis till sjukdomen, en känsla av kontroll. Där hunger tyder på att anorexin vinner, därmed är man själv en vinnare om än så för en kort stund.

Känner man dessutom hunger tillräckligt länge så hamnar kroppen i en fysisk eufori, en känsla som säkerligen kan jämställas med ett rus, en berusning, som känslan av en drog. 

Efter flera veckors tuggande har jag nu äntligen kunnat acceptera hunger, en av mina stora rädslor! Det är helt magiskt att kunna känna hunger, veta när den smyger sig på och njuta av det! Längta efter mat utan att känna skam. Det är en sån vinst!


Nu är det nästa rädsla som ska tas tag i. Mättnad.

Den känslan är fortfarande hemsk, framkallar ångest och får mig att må dåligt i mig själv. Mättnaden är som hungern, ett bevis på misslyckande och kontrollförlust. Den visar, bevisar, att det är kört.

Detta är givetvis bara tankar och det enda sättet att förändra är att vilja, våga och konfrontera. Ifrågasätta, känna efter och fortsätta tugga. Vänja sig vid känslan, acceptera den.


Allt går, allt är möjligt men man måste våga, chansa, prova och utmana. Inte förvänta sig att det ska vara enkelt eller smärtfritt men förvänta sig en vinst i slutändan, det kan man göra. För gick det med hungern ska det gå med mättnaden!

.