onsdag 31 augusti 2011

Styrka

Ja det gäller verkligen att hitta inre styrka om man ska ta sig ur det här. Samhället generellt är ju vid eftertanke helt emot ett friskt liv. Det är krav, krav och åter krav. Förväntningar och måsten.

Antingen är man för smal och då är folk där o hackar o tycker man ska äta mer, om det nu inte passerat en gräns där de inte vågar säga nåt alls. Eller så är man lite för stor och då är det plötsligt ok att hoppa över måltider eller dieta. Folk är direkt där med sina obedda åsikter, eller är det bara jag som upplever det så?

Säger någon att han/hon ätit för mycket av något, ja då är någon annan där direkt och undrar/påpekar om man kanske inte ska dra ner eller helt ta bort nästkommande mål. Inte kommer väl någon med positiv-pepp som "men vad härligt att du vågade låta dig njuta".

Gick och funderade i matbutiken idag, all ångest. Det är ju inte bara jag som känner ångest, det känns som att alla förväntningar och krav generellt grundar sig på ren skär ångest hos nästintill alla. Sjukt, ledsamt.

Hur många av er kvinnor tittar, känner, lever i en kropp som ni helt och hållet känner att den är OK trots att den inte uppfyller omvärldens sk förväntningar? Skulle inte tro att det är många tyvär och ändå nöjjer man sig med det, varför? Varför låter vi oss inte leva och njuta fullt ut och leva utan ångest och dåligt samvete?

Det är ok att vara missnöjd o sitta o klaga på lunchen, ok att skippa måltider eller skära ner för att trycka i sig lite extra fredagsmys. Ok att träna för att kunna äta utan ångest. Allt handlar om ångest och det dåliga samvetet. Som folk lever generellt så uppfostrar vi nästan varandra till att ha dåligt samvete, gränserna är hårfina men man har sagt ok till att släppa in det dåliga samvetet och låta det vara en naturlig del av ens liv.


Nej... det låter inte som ett liv för mig, inte alls. Det är inte lätt att avskärma sig från allt detta men jag är övertygad om att det går. Jag vill inte leva som alla andra, jag tycker det är tid att vi ändrar tänk, ändrar rikting. Jag är inte ensam, det vet jag.

Meningen med den här bloggen är just att ni som är i samma eller liknande sits som jag hittar ur detta och blir starkare än någonsin tillsammans med mig. Inte ramlar in i den grå massan av ångest. För alla som inte vet hur det är att leva med en ätstörning, få insikt om hur det kan vara och även ställa sig själv lite mot väggen och våga ifrågasätta om du verkligen är fri på riktigt.





Sjuka Sjuka Värld

Alltså man blir ju så LESS!!

Ibland undrar jag hur ego det var att skaffa barn, låta dem växa upp i den här sjuka snedvridna världen! Den här skandalomsusade boken lär ju inte vara den sista, tyvärr. Det jag har svårt att förstå är att man ens får publicera sån smörja.




Man kan ju undra hur många i sverige, eller världen för den delen, som har någon form av ätstörning vad det än må vara. Hur många som går omkring och tror att de är friska när de egentligen har en snedvriden självbild och ett liv fyllt med kompensation i tron att det är så det ska vara?

Vilka sjuka idéal vi har - ännu sjukare att de flesta accepterar dem.


Ny dag, Nya tag

Lyckades gå runt vågen igår och höll mitt löfte om vägning 1gg/dag - bra! Givetvis rutinmässig (tvångsmässig?) vägning på morgonen som inte kändes allt för lyckad men jag har motat ångesten än.

Maken lyckades lura i mig kvällsmat - bra - men inte bra att det känns som han lurar i mig, när det egentligen är jag själv, mitt friska jag som ligger o lurpassar, som lurar i mig mat.

Trots denna start på dagen, med mat i magen sen gårdagkvällen och med en vikt något hekto mer och känslan av att vara enorm, anorexiamonstret som river inuti mig, talar om hur värdelös och misslyckad jag är. Trots detta har jag lyckats äta frukost!! Jag har inte ätit frukost på länge! Nu är jag givetvis proppmätt och ångesten kryper på mig hela tiden men jag ska mota den, fokusera!

Frukost är BRA, det kickar igång dagen, kroppen. Man måste ha bränsle för att orka, för att leva!

Förresten, vad äter ni till frukost?


foto: www.fotoakuten.se




tisdag 30 augusti 2011

Hemläxa

En av veckans "hemläxor" är att fundera på för- och nackdelar med att ha anorexi vs bli frisk.

Fördelar med att bli frisk:                                             Nackdelar med att bli frisk:

- Ha ett normalt ätbeteende utan skuldkänslor                - Normalvikten gör mig rädd
- Fri från ångest                                                               - Rädd att känna mig som tidigare
- Barnen får en frisk förebild, en bra mamma
- Slippa ha ont
- Kunna vara delaktig i sociala sammanhang där mat är inblandat
- Glad make
- Pigg och full av energi, glad


Nackdelar med att vara sjuk                                        Fördelar med att vara sjuk:

- Ångest                                                                        - Känslan av att gå ner i vikt
- Allt är svåra val                                                           - Känslan av kontroll
- Förbud och regler                                                      
- Trött
- Frusen
- Ledsen make
- Barnen får fel förebild
- Ont i kroppen, höfter, rumpa mm
- Att inte få vara delaktig i normala tillställningar när mat är med i bilden
- Att inte kunna "se" sig själv, känslan av att man är enorm
- Att aldrig känna sig nöjd vilken vikt man än når
- Pinsamt då folk tror att det är ett val


Förra gången jag var sjuk, ja detta är ju ett sk återfall, då var det samma sak, det handlade enbart om viktfixering. Otroligt fokuserat på bara just det. Varför har det blivit så? Hur kan det komma sig att jag som faktiskt är den mest oegoistiska människa som finns bara fokuserar på detta? Tittar man på listan är det ju för fasen självklart att bli frisk, man får göra sitt yttersta för att slå ner den dumma ångesten, det dåliga samvetet. Säga fler snälla saker till sig själv, belöna sig själv med något positivt.

En sak har jag lärt mig iallafall, man ska inte ge en drink till en föredetta alkoholist, och man ska heller aldrig aldrig gå ner i vikt som föredetta anorektiker. För det är som ett beroende, ett sjukt, skadligt och lömskt beroende som nästlar sig in i ens tankar och tar plats som en tumör.

Nu ska jag bli av med den här parasiten som fyller varenda vaken sekund av mitt liv till absolut ingen nytta. Det gäller att fokusera om, gör om - gör rätt!


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Som ett första steg ska jag sluta väga mig, jag får trappa ner, ett steg i taget. Från och med idag får jag bara väga mig 1gg/dag. När jag känner mig redo ska jag utöka det till 1gg/v, 1gg/mån till aldrig mer!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------


För den som aldrig varit sjuk vet inte hur otroligt mycket tvångstankar och tvångshandlingar som ingår. För mig är vågen och siffrorna mina tvångstankar och handlingar därefter. Därför väljer jag att attackera min sjukdom där den är som känsligast.




foto: www.fotoakuten.se







Kompensationsbeteende

Ja det är nåt som måste tränas bort. Det är fruktansvärt irriterande och vad värre är är att just det beteendet är accepterat som något normalt i samhället. Hur sjuttan blev det så och varför accepterar folk det? Det gör ju att man aldrig kan njuta fullt ut.

Njuta fullt ut är ju självklart inte lika med frossa, men att inte ge sig själv en massa begränsningar, ge sig själv svängrum och frihet är väl det man egentligen ska göra. Har man en frisk hjärna, en frisk kropp förövrigt så har vi ju kroppsliga signaler som säger stopp när det är lagom och ropar mer när det behövs.

Själv har jag svårt att hantera det här med kompensation.

Jag ska kämpa för att äta lunch idag, vet inte vad än och vågar knappt tänka på det. Men jag ska. Kruxet är att jag inte kommer våga äta några andra mål - kompensation - FEL!

Fel fel fel!! JAG borde få njuta fullt ut!! Det är att leva!

Ska jag bli en av de alla i den grå massan som ständigt kompenserar eller ska jag bli en person som lever mitt liv fullt ut och kan njuta av allt till fullo utan regler, krav eller kompensation?

Svaret är ju väldigt enkelt... Jag ska nå dit!

Svenssons släng er o ert beteende i väggen jag tar en annan väg!


foto: www.fotoakuten.se



måndag 29 augusti 2011

1 minut i en anorektikers hjärna


''
- Jag borde äta nåt, jag känner mig hungrig.

- Ät inte! Är du galen, då blir du ju bara ännu större! o allra värst, du går inte ner i vikt!!

- Men jag är sugen på nåt, jag behöver väl oxå energi som alla andra?

- Nej nej, din kropp är inte som alla andras, se på den, räcker inte det?

- ok, sant men ändå

- Tvivlar du? Hur ska du stå ut med din spegelbild om du äter?

- Sant..

- Bra, laga nu mat åt de andra, de förtjänar att äta, de blir inte feta som du...

- Men SÅ fet  är jag väl ändå inte?

- hahahahahahahahhaaaaaaaaaaaa skämtar du? sluta nu lura dig själv, se bara!

- suck orkar inte tjaffsa med dig mer... skiter väl i att äta då.   ''





Tabu???

Alltså jag känner mig så frågande, är detta med anorexia tabu?

Satt och pratade lite med maken igår, hur vi ser så olika på det här. Jag kan faktiskt erkänna att jag faktiskt inte SER att jag är sjuk, jag fattar det, jag är inte helt dum i huvudet även om det känns så mellan varven. Men jag kan inte se att jag skulle vara särskilt smal, åtminstone inte smalare än "normala smala".

Han säger att det syns, det BÖR synas med tanke på mitt låga bmi. Men om det nu är så att det syns, varför säger inget något? Varför reagerar ingen?

Om någon har cancer då vågar man ju fråga, prata om det, eller?

Men om man har anorexia då är det tabu?

Är det så att folk generellt tycker det är patetiskt? pinsamt? jobbigt? eller något annat? För varför VARFÖR reagerar folk inte på när en person långsamt dör? Det är ju exakt så det är, en långsam död.

Fick ett samtal från jobbet idag, jag är hemma, de undrade var jag var och jag svarade att jag förmodligen är hemma resten av veckan. Ok fick jag som svar, jag fattade på undertonen att de förstod varför men INTE ETT LJUD, inte en fråga NADA. Jag blir upprörd! Det får mig bara att känna mig än mer fel, nåt jag vet inte är sant.

För att försvara den generella massan så är det kanske rent av så att folk inte förstår, inte förstår att det inte är nåt VAL att ha den här sjukdomen. Inom sjukvården ska detta behandlas och bemötas med samma allvar som cancer. Jag ska inte behöva skämmas eller känna mig fel, det är sjukdomen i sig som är fel, inte jag!


foto: www.fotoakuten.se

söndag 28 augusti 2011

Mat

Alltså, är det nåt jag är bra på så är det att laga mat. Förmodligen en gemensam nämnare för de flesta ätstörda. Men jag måste ändå sträcka på mig och faktiskt skryta om mig själv, jag är BRA, nä jag är BÄST på att laga mat. Kaxigt va?

Lagade köttbullar till familjen idag, hemlagat är en självklarhet, halvfabrikat går bort. Vem gillar färdiga köttbullar ens? De kan ju t o m studsa. Smaklösa är de dessutom.

Vill man göra en av mina varianter på köttbullar så gör man så här:

Blanda Ströbröd (uppskattningsvis knappt en dl med mjölk så det blir en simmig sås) låt stå några minuter
Ner med 1 ägg (det ska vara som en lös smet, är det för löst ner med mer ströbröd, är det för tjockt ner med mer mjölk)
Krydda med mkt salt och peppar, pepparmix med rostad vitlök och muskot.
Blanda ner strimlad soltorkad tomat
Ner med smulad fetaost (riktig! ingen fejk, utan det ska vara med får/get)
Riv en gullök o blanda i
Hacka färsk basilika o blanda i
500g finmald nötfärs

Smaka av med ordentligt med salt, färsen "sväljer" mkt salt.... (den här degen kan jag äta utan att steka)

Stek på låg temp i riktigt smör.

Såååå goda! Orkar man inte rulla bullar kan man ju göra dem som biffar.


Kanske ska lägga in mer sånt här i bloggen. Enda jag kan tänka på är ju ändå mat.

(tyvärr vågade jag inte äta dem själv, att smaka av köttfärsröran blev ist det enda jag "fick" äta)


lördag 27 augusti 2011

Motivation

Ge mig!!!!

Ge mig ork, ge mig lust, ge mig hopp!!

Jag fattar att jag har en snedvriden självbild, fattar att jag är sjuk.. samtidigt skäms jag för att jag inte är  sjuk nog, känner mig fel fet o fan ihelvete... VET att det är galet, sjukdomens galna skit!!!

Idag har jag iallafall stängt dörren för anorexin, jag har ätit lunch/middag. Kanske inte värsta bästa om man ser ur det friska, men ändå nåt och det är ett bra steg! Man får inte glömma att ge sig själv en klapp på axeln..

Åhh tänk när man blir fri, FRI på riktigt!! så att man kan göra som man VILL!!! vill inte alla ha det så?? Det är dags att säga STOPP till det jävla eländent!


foto: www.fotoakuten.se

fredag 26 augusti 2011

Det där samvetet..

Att vakna på morgonen med dåligt samvete innan man ens fått upp gluggarna. Första man tänker "vad åt jag igår, hur mycket vägde jag, vad kan jag tänkas väga idag".

Missfokus.

Nu är det lite väl många dåliga dagar. Idag har inte startat bra och jag tvivlar på att jag kan vända den här båten idag. Orkar inte ens blogga mer.

torsdag 25 augusti 2011

Klart jag ska!

Jag borde äta nåt ikväll... ligger på ca 300 in bara idag och det är ju fan för lite, på tok för lite!! SJUKT lite!!

Ändå har jag ONT i magen, den spänner, bubblar o talar om att den lever och det kanske jag ska vara tacksam för!

Yes, jag ska äta ikväll, kanske inte det friskaste alternativet och jag kommer aldrig komma upp i sunda kcal för idag MEN det är ett steg i rätt riktning, jag ska äääta nåt! Grönsallad med majs och vinägrette, det är bland det godaste som finns! Kommer förmodligen ha apångest efteråt men helvete, skit i det! Döda parasiten!

Beslutsångest

Alltså, varför är allt man gör fullt av val? Tänk så skönt det vore att slippa ansvar och val bara för en stund.

Känner mig i valet och kvalet ang ämnet TID. Ska jag ge mig själv tid? I så fall till vilket pris? Som det är i dagsläget jobbar jag deltid, sen tar familjen upp resterande tid och sen är man så trött att dagen slutar och nästa snurra sätter igång. När ska man kunna ge sig själv tiden för reflektion och eftertanke?

Just nu känner jag, eller rättare sagt har jag insett att om jag inte ger mig själv tid så kommer det här råtthjulet fortsätta snurra. Om vardagen inte förändras drastiskt kommer jag fortsätta gå ner i vikt och slutändan av det blir döden. Det vill jag ju inte. Gå ner i vikt skriker det inom mig hela tiden därför kan de enklaste små valen bli otroligt förvirrande.

Imorgon ska jag prata med min läkare som redan förra veckan föreslog en sjukskrivning. Ur ett friskhetsperspektiv känns det som det enda rätta, då kan jag ge mig själv utrymme att kunna våga äta, ge måltiderna helt andra spelrum. Men det känns personligen som ett misslyckande. Dels för att det känns som jag sviker mina kollegor, mina patienter och så innebär det någon form av offentligt erkännande att jag faktiskt är sjuk, vilket känns helt fruktansvärt patetiskt och oerhört pinsamt.

För en sån otroligt stark sida av mig säger att fine, sjuk är du Hanna men inte tillräckligt, se på dig!! Se hur stor du är, inte kan du ha anorexia, då är man ju smal som en pinne och du har ju ditt o datt hängande o slängande här och där. Fan de är just de här tankarna som är så sjuka!! En PARASIT är vad den här sjukdomen är! En parasit som äter upp en inifrån och ut.

Idag känner jag ingen styrka att bli fri från detta, jag har ont i magen av allt jag ätit de senaste dagarna. Visst idag har jag verkligen skött mig dåligt, missat frukost (och kände mig glad för det - fel fel fel), ätit min låg kcal soppa till lunch, hällde som vanligt ut en del (känns bättre då - fel fel fel), fått i mig lite mellis (bra!) men är otroligt omotiverad att äta mer den här dagen. Känner mig enorm. Fel.

Men man kan väl få ha dåliga dagar, viktiga är att det finns ett mål och det är ju att bli FRI. Jag längtar till den dag då jag utan ångest kan äta precis det jag vill, att det inte finns en massa förbud. Tänk bara, att få äta en bruchetta med tomater, basilika och mozzarella, eller min egen lasagne! Indisk lammkorma, bra pasta med italiensk sås, thaimat, rostade rotfrukter.

Ja... jag är hungrig... jag får inte äta... men jag SKA försöka, måste mota henne i skallen, en dag ska hon vara borta och hon ska aldrig få komma in igen.

foto: www.fotoakuten.se



onsdag 24 augusti 2011

Just nu

Det enda jag vill.... är att sluta äta... ta mig tillbaks till den falska tryggheten...

Ska inte.. får inte... men vill.... orkar inte...

En bra sak iof

Kontaktade själv ÄS-mott idag för en "dejt".

De har aldrig kunnat hjälpa mig förut men jag har heller aldrig varit öppen på riktigt. Sist jag blev "frisk" var för att jag gick upp till normalvikt genom att sluta spy, jag tröttnade på det. Nu spyr jag inte, kan inte, vill inte, får inte. Nu är arbetet nåt helt annat. Vad ska jag tröttna på? Att svälta är rätt lätt egentligen... men hur smart är det?

Hoppas på att från och med nästa vecka få vara sjukskriven helt, så jag kan lägga ALL min energi på mig själv... att hitta tillbaks, hitta rutiner, att hitta MOD att våga äta allt jag inte får. Få support.

Döda den jävla parasiten som lever inuti mig! För det är exakt vad det är!!  Folk som inte har en aning tror att detta är någon form av "val", att det bara är att äta, att det är lätt, att det är MITT fel!!

Det är inte mitt fel!!  Detta är lika allvarligt som cancer! Fattar man inte det så har man NOLL kunskap om vad detta innebär. Tror man det bara handlar om trotsiga tonåringar, ja då vet man inget.


Ingen bra dag

Känner mig fullständigt misslyckad från alla håll sett.

Ur min sjuka sida har jag misslyckats grovt, maten jag åt igår gjorde såklart att jag gick upp i vikt. Min friska sida vet att det försvinner fort eftersom det är tillfällig "tarmvikt", fast hur friskt är det att tänka så?

Jag har ätit lunch på jobbet idag och insett att det enda jag kan äta är mat som innehåller extremt lite kcal och allra helst soppor. Jag har insett att jag inte kan se andra människor inte äta upp, det retar mig oerhört. Jag har insett att jag blir lätt störd när jag äter, får ont i magen när det är oljud, folk springer runt omkring mm. Jag kan inte avskärma ätandet som "normala" människor gör. Varför varför är det så här?

Ska jag ta mig ur det här måste jag få luft att andas, tid! Jag kan inte jobba för att sen ta hand om min familj, vem tar hand om mig?

Förresten... vad utsätter man sig för! Min kropp protesterar högljutt mot all mat, magen är spänd, öm och ja massa pinsamma detaljer. För lite MAT, nåt som alla andra unnar sig. Dessutom har jag extremt dåligt samvete, känner mig så halv på nåt vis. Sjuka sidan säger att jag är en misslyckad anorektiker (vad sjuttan det nu är?) och den andra sidan tycker att jag borde lägga manken till mer.

Vet ni förresten, varenda måltid innebär en diskussion i skallen, vad jag borde och inte borde, det är ett krig i mitt huvud.

Nu är det snart dags för mat, mat jag ska laga till familjen, mat jag inte får äta. Patetiskt. Detta måste ändras, jag måste kämpa för att få äta med min familj, det är viktigt!


                                          foto: www.fotoakuten.se

tisdag 23 augusti 2011

Jorå

Den slank ner... lunchen... dock var det ett KRIG i huvudet timmar innan.... vad ska jag äta, vad "får" jag äta, en kamp mot vad jag får och inte får.... kunde inte ens ha på radion i bilen för  mina diskussioner med mig själv i huvudet var för livliga.

Det dåliga samvetet kryper sig på... det var på mig under hela måltiden från det att jag ens tänkte ordet lunch. Jag SKA mota bort det. Dock mår jag rätt illa nu, jag har inte ätit kolhydrater på väldigt länge och jag vågade mig på mixade bönor så det ger sig tillkänna genom kramper i magen.

Jag får hitta lite positiva målbilder.

1. Jag vill inte dö, för det det enda som kommer ske om jag går ner mer i vikt. Jag har haft detta så länge och varit så djupt nere förr att min kropp inte klarar det. Risken att dö av anorexia är 20%, ännu högre om man har ett återfall som jag haft en period nu.

2. Mina barn ska inte ha en anorektisk mamma som förebild.

3. Vore himla skönt att kunna sitta ner utan att få ont, inte ens i mjuka bilsäten är det bekvämt utan att knotorna ger sig tillkänna.

4. Snabba rörelser vore ju oxå kul, höfterna gör för ont för det.

5. Alltså, mitt minne... fine att jag har fått barn och lever kaotiskt just nu men detta minne och förvirring påverkas ju självklart av ett allt för lågt matintag. Dummare än så är jag ju inte att jag inte fattar det.

6. Sociala tillställningar är en plåga! Vore ju kul att få njuta som alla andra.


Listan går att göra oändlig...

Lunch

Alltså det här med att äta mitt på dagen, varför är det så svårt? Varför ska jag överhuvudtaget ifrågasätta min rätt till mat mitt på dagen?

foto: www.fotoakuten.se

Oki... idag är dag1... jag ska äta lunch! Jag brukar inte äta lunch, om det inte är nåt särskilt tillfälle som gör att jag känner mig tvingad. Jag har under en längre period "förbjudit" mig otroligt mycket, lunch är ett sådant exempel. Jag har svårt att bestämma mig för vad som "känns ok", har svårt att bestämma vilket mål jag får äta under dagen (ja tro inte att jag "får" äta som jag vill när hon bestämmer). Jag har en hel lista med mat som jag inte får äta, helst inte komma i kontakt med överhuvudtaget, hur sjukt är inte det. Mat som jag anser är självklarheter för alla andra, utom mig själv. Varför är det så?

Jag älskar egentligen mat, jag älskar att handla mat, vara bland mat, laga mat! Men att äta den har blivit nåt konstigt, nåt fel, nåt som skapar dåligt samvete.

Det är det dåliga samvetet, ångesten, som säger nej till maten. De elaka känslorna av att vara fet, ful och värdelös. Varför kopplar jag samman "fet" med "värdelös" är ju helt befängt egentligen.

Jag måste bli bättre på att ta friska beslut...

Ett stort beslut ett litet steg


Idag är första dagen på mitt nya liv. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag kan inte leva under dessa omständigheter med alla förbud, krav, regler och måsten. Jag kan inte vara slav under mig själv.

Jag vill en gång för alla få bort det här hemska ur mitt liv, det hemska som en gång mötte mig vid 17-års ålder och som sedan dess besökt mig titt som tätt i olika skepnader under olika perioder av mitt liv.

Jag har passerat en ålder av 33, fått två fantastiska barn och har en underbar make. Ändå finns den här hemska biten kvar hos mig. Anorexia. Anorexia Nervosa. Vidriga, sluga, tärande sjukdom.


Det är dags att en gång för alla bli av med henne.... 




foto: www.fotoakuten.se