fredag 20 januari 2012

Mamma med Anorexi

Att vara vuxen och ha en ätstörning är stor skillnad jämfört när man var yngre.

Visst, sist jag fick den här diagnosen var jag vuxen även då, men inte ur det perspektivet som jag är vuxen idag. Efter fem missfall, två förlossningar och i en kärleksfull relation, ansvar för  familj, hus och trädgård, jobb mm.

Skillnaderna är enorma. Det här är inget som någon pratar om, inte inom vården och knappt alls någonstans. 

Det är skillnad att vara drabbad av en ätstörning när man enbart ansvarar över sig själv. När det enda ansvaret man har är sig själv och möjligtvis sin egna ekonomi som enbart påverkar en själv. Inte med detta sagt att det var mindre allvarligt då, när jag var ensam. Det är andra skillnader, allvaret i sjukdomen är givetvis lika stor.


Vad är då skillnaderna? Skillnaderna att vara drabbad av en ätstörning som ung och att vara drabbad som mamma.


  • Givetvis är det rent fysiskt tyngre. Kroppen har gått igenom förlossningar och det tär. Förändringarna är bestående. Kroppen man hade när man var 20 är och kommer aldrig bli densamma, varken på in eller utsidan. Att gå ner i vikt nu är både svårare och mer påfrestande. Träning ger ett annat gensvar än för 10 år sedan. Fysiken är och fungerar annorlunda helt enkelt.
  • Skammen. Man skäms otroligt mycket mer, man känner en annan typ av ansvar, man känner att omvärden har andra förväntningar, förväntningar som man själv känner gentemot sig själv och sin familj.  Har man dessutom varit i detta förut, då borde man veta bättre kan man tycka. Det är svårt att acceptera att det faktiskt är just en sjukdom och inte ett val.
  • Omvärden. Ja man känner sig patetisk och pinsam. Det är på något sätt mer ok att vara sjuk när man är ung, då är det synd om den drabbade. Nu när man är vuxen med ansvar över barn, då är man patetisk, det är allt annat än ok.
  • Att söka hjälp är stor skillnad. Vården, även om det inte är så, ger ofta sken av att rikta sig till unga flickor. Vuxna och pojkar/män är en minoritet. Detta gör att man känner sig än mer pinsam, patetisk och fel. Sen är det ju inte så, otroligt många drabbade är tyvärr just vuxna och pojkar/män.
  • Man måste hålla skenet uppe. Det går inte längre komma undan, barnen finns där, man är deras förebild. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör, det har man fått erfara. Rädslan att föra över sin ätstörning till barnen är enorm och skapar oerhörd press och ytterligare en ångest. Jag kan inte längre bli frisk bara för min skull utan för andra, andra som är viktigare än jag själv. 


Inte med detta sagt att det på något sätt är lättare att vara sjuk när man är yngre. Ur vissa perspektiv är det givetvis det men det är ett helvete i sig med andra svårigheter. Det jag vill belysa är att det är skillnad och det är skillnaderna som gör det så svårt för många att söka hjälp, svårt att själv acceptera och därmed ta tag i, skammen.

Samtidigt har man dragkrokar som inte fanns tidigare och det är just familjen, kärleken till barnen och maken. Kärleken till det liv man har tillsammans och den framtid man skapar. Det är en drivkraft man kan utnyttja till sin fördel, trots att den är en stor del av skammen.



Kärlek!

.

8 kommentarer:

  1. Jag håller med dig helt och fullt. Att vara mamma med den här sjukdomen är stor skillnad mot hur det var när man var yngre. Jag känner mig precis så, patetisk! Efter så många år borde jag veta bättre och alla runt om en räknade nästan med att allt skulle bli bra när jag fick barn. Tyvärr blev det inte så och jag skäms nåt oerhört! Kram

    SvaraRadera
  2. Jag är patetisk osv...
    Därför drar jag mig undan...gömmer mig...
    Bäst så...

    Och att bli kallad diverse skäls ord gör inte saken bättre...
    Det snarare bekräftar vilken loser jag är...

    Hoppas verkligen du blir frisk och får förbli frisk sen...
    Ha det bäst*

    Kram
    Sandra <3

    SvaraRadera
  3. Oj, så rätt du har! Har själv varit sjuk både som ung med bara eget ansvar och är nu sjuk igen med man, barn, hus och utbildning samtidigt med jobbsök. Det ÄR skillnad, på många plan. Och för mig är barnen min största källa till oro. Jag vill inte att de ska se, veta, ta efter. Försöker hålla dem utanför, vilket gör att jag inte riktigt kan vara helt öppen med min sjukdom. Jag vill inte riskera att de hör oss prata om det sjuka, vill inte ha diskussioner vid matbordet och låter då hellre bli att äta eller äter bara "trygga" livsmedel för att de ska slippa se ångesten. Vilket inte bidrar till tillfrisknande. Det är en ständig balansgång som är svår att hålla. Jag vill inte skada mina barn men jag kan inte heller släppa äsen på en kvart. Skammen inför andra vuxna är också svår. Jag BORDE veta bättre, jag är nu vuxen...Håller som bäst på att försöka inse att det här faktiskt är en sjukdom som jag inte valt och som jag faktiskt försöker bli fri från.


    Men som med all psykisk hälsa är den tabubelagd, skamlig. Och den allmänna uppfattningen att det här är en sjukdom man väljer själv bidrar till skammen. Därför tycker jag att din blogg är värdefull. Den visar till skillnad från tex proanabloggar om att det här faktiskt inte är något man väljer själv. Men man väljer att bli frisk. Att det är en lång och svår väg tillbaka. Det kräver hjälp, stöd, mod och en jävla massa hårt arbete. Och du visar också att det inte bara är unga tonårsflickor som inte vet bättre som drabbas. Det är även vuxna, ansvarstagande kvinnor som vet bättre men som ändå drabbas. Det kanske beror på att vi faktiskt inte väljer sjukdomen, men vi väljer att försöka bli friska. Till det krävs att vi släpper skuldkänslorna, skammen, letar upp modet, tar emot hjälpen och ger äsen en redig spark i arslet. Och du är på väg. Skam vad bra du är och vad viktigt det är att du faktiskt visar pånsvårigheterna, tvivlet, balansgången och de vacklande dagarna. Det blir värre innan det blir bra. Och det är inte svårt - det är bara nytt! Typ... //Maaria

    SvaraRadera
  4. Caroline... man känner sig patetisk, men det är bara tankar som skapar den känslan... det är ingen sanning och det ÄR inte vårt fel! Du är en fin mamma, för du VET att du har problem med maten, du gör något och du har en insikt som kommer göra att du kommer bli frisk när du själv skrapar ihop ditt mod... KRAM

    Sassa.... man kan gömma sig för andra, men inte för sig själv.... du kan och du har kommit långt, du är bara dålig på att ge dig själv de vinsterna som du så väl förtjänar. Du är BRA, hör och förstå det... <3

    Mariaa... du har så rätt så!! BRA inlägg och jag hoppas innerligt att du själv inser hur klok du är och att du kan till dig av dina egna ord. Du är så sjukt bra, tack!

    SvaraRadera
  5. Japp....vet precis vad du menar.
    Ännu ett bra inlägg!

    Kram,
    D***

    SvaraRadera
  6. Vad bra du skriver och du har alldeles rätt. Jag har haft min värsta dipp i anorexin som medelålders mamma och det känns oerhört skamligt. Men barnen är en fantastisk drivkraft också...

    SvaraRadera
  7. Kan du inte göra det för din egen skull så gör det för dina barns och din makes skull! Som du skriver, "barn gör inte som vi säger de gör som vi gör" så är det! Jag skulle vara livrädd om jag var du att överföra sjuka beteenden på barnen som kan leda till denna djävulska sjukdom. Jag skulle inte önska min värsta fiende att behöva gå igenom detta! Försök att inte fundera så mycket(lättare sagt än gjort jag vet)utan bestäm dig för att "bara" göra, inte tänka, inte känna. Det kommer aldrig kännas bra eller rätt så länge ätstörningen finns där, det är bara att inse.

    SvaraRadera
  8. Aå akönt att hitta din blogg och veta att jag inte är ensam...

    SvaraRadera