Det finns inga ursäkter, inte ens rädsla. Tiden är inte konstant utan föränderlig. Hur vi än vrider och vänder på det, hur man än vill skjuta på vissa beslut så är nu just NU.
Värt mer än bara en tanke.
.
lördag 28 april 2012
Aj Aj Aj
Så var man där igen.... AJ!
Räcker med att man ökar upp energinivåerna vid bara ett tillfälle så är magen ur led - igen. Även om jag har gått upp rejält mycket redan och man kan tycka att kroppen borde vara van vid det här laget så är fallet icke på det viset, tyvärr.
Det tar emot att äta när man är proppmätt. När magen är svullen som på en gammal påkörd grävling, när man har ont! Men det är bara att tugga på, stå ut.
Lyssna på kroppen är oftast det bästa, låta den styra. Men i alla fall går det inte, då måste knoppen ta över och gå emot kroppens signaler, som faktiskt är helt vajsing efter den finfina misshandeln av anorexin. Att ta sig ifrån en undervikt är inget man gör genom att lyssna på kroppens signaler, här gäller det att gå emot dem, styra om dem och leda dem rätt.
En bra dag idag till trots. Gladiolerna har fått komma ner i jord för förodling, ytterligare pelargoner har fått göra sällskap i större krukor. 26 krukor och närmre 60 plantor står nu här inne och bara väntar på värme och sol, att få komma ut, precis som en annan. Chilin har redan börjat blomma - spännande!
Räcker med att man ökar upp energinivåerna vid bara ett tillfälle så är magen ur led - igen. Även om jag har gått upp rejält mycket redan och man kan tycka att kroppen borde vara van vid det här laget så är fallet icke på det viset, tyvärr.
Det tar emot att äta när man är proppmätt. När magen är svullen som på en gammal påkörd grävling, när man har ont! Men det är bara att tugga på, stå ut.
Lyssna på kroppen är oftast det bästa, låta den styra. Men i alla fall går det inte, då måste knoppen ta över och gå emot kroppens signaler, som faktiskt är helt vajsing efter den finfina misshandeln av anorexin. Att ta sig ifrån en undervikt är inget man gör genom att lyssna på kroppens signaler, här gäller det att gå emot dem, styra om dem och leda dem rätt.
En bra dag idag till trots. Gladiolerna har fått komma ner i jord för förodling, ytterligare pelargoner har fått göra sällskap i större krukor. 26 krukor och närmre 60 plantor står nu här inne och bara väntar på värme och sol, att få komma ut, precis som en annan. Chilin har redan börjat blomma - spännande!
 |
| Matlagning helt utan chili skulle verkligen vara trist |
 |
| Sättpotatis på G att få lite ögon innan sådd, här en sparrispotatis |
 |
| Har ni inte provat röd basilika - GÖR DET! |
.
fredag 27 april 2012
Taggad II
Jomen ett besök hos C kan göra susen. Fine att man känner när man är där att det inte kommer någonvart, eller rent av än mer förvirrad än när man kom dit. Men ändå, energi! Eftertankens kraft är stark.
Känner mig taggad att faktiskt våga lämna det säkra, lämna undervikten och faktiskt ge det en helt ärlig chans, att acceptera. Helt ärligt kan jag ju säga att den som aldrig haft någon ätstörning, den som inte levt med detta, kan aldrig förstå komplexiteten i just den meningen. Man kanske tror att man vet, kanske man baserar det på att man själv "haft en släng av ätstörning" men nej, jag tror att här förstår ni som är i samma eller liknande sits precis vad jag menar när jag säger just... jag ska våga lämna undervikten, ge det en ärlig chans att våga bli frisk och fri, acceptera.
.
Att vara mentalt naken, utan att bli bedömd. Bara sedd, hörd. Viktigt.
Känner mig taggad att faktiskt våga lämna det säkra, lämna undervikten och faktiskt ge det en helt ärlig chans, att acceptera. Helt ärligt kan jag ju säga att den som aldrig haft någon ätstörning, den som inte levt med detta, kan aldrig förstå komplexiteten i just den meningen. Man kanske tror att man vet, kanske man baserar det på att man själv "haft en släng av ätstörning" men nej, jag tror att här förstår ni som är i samma eller liknande sits precis vad jag menar när jag säger just... jag ska våga lämna undervikten, ge det en ärlig chans att våga bli frisk och fri, acceptera.
Gör om, gör rätt, gör NYTT!
Veckans tankeställare; lista upp vad du är rädd för och gör precis just det. Gå emot och prova, vad händer?
.
Taggad
Dejt med C idag.
Känner att det finns en hel del att ta upp. Att måla in sig i hörn verkar vara ett konststycke som jag bemästrar.Men jag är medveten om det och har därmed möjligheter att göra något, inte gå i blindo och rusa utan att förändra.
Återkommer till just det ofta - Medvetenheten. Det är så lätt att skylla ifrån sig, sitt mående eller sin sociala roll, sina förväntningar och kraven från andra, omgivningen och omvärlden. Kraven och pressen har ju ökat markant. Men vi väljer själva hur vi ska förhålla oss till det om man bara gör sig själv medveten. Vad är rimligt och vad kan man acceptera. Egenansvar.
Känner att det finns en hel del att ta upp. Att måla in sig i hörn verkar vara ett konststycke som jag bemästrar.Men jag är medveten om det och har därmed möjligheter att göra något, inte gå i blindo och rusa utan att förändra.
Återkommer till just det ofta - Medvetenheten. Det är så lätt att skylla ifrån sig, sitt mående eller sin sociala roll, sina förväntningar och kraven från andra, omgivningen och omvärlden. Kraven och pressen har ju ökat markant. Men vi väljer själva hur vi ska förhålla oss till det om man bara gör sig själv medveten. Vad är rimligt och vad kan man acceptera. Egenansvar.
Blir en sväng på stan idag med, ska förlusta mig i allt vad Hello Kitty heter. Dottern fyller 3 på måndag, givetvis har hon toppat detta med att vara full av små söta röda prickar lagom till dagen D. Vattkoppor huserar på Berghalla.
.
torsdag 26 april 2012
Magi
Jamen seriöst!
Min kropp har verkligen fått gå igenom prövningar.... många år med ätstörningar, låga bmi, kompensationsbeteenden och annan skit...
Gjorde en undersökning på lever, galla, pancreas och även njurar idag... allt var perfekt! Helt ärligt trodde jag inte det var sant! Jag är så väl medveten om att delar av mitt liv är negativt och att det finns kompensatoriska beteenden som under många år borde riva murar snarare än tvärtom.
Jag är medveten om att min/mina läkare vill att jag ska se konsekvenserna av mitt destruktiva leverne för att finna den där sista motivationen, tji fick de! Däremot betyder det inte att jag inte tänker fortsätta framåt, gå det där sista steget, bli frisk.
(madde... visst är en skyr bättre än frukt som tillägg till ägg.... anonym... du har så rätt i dina åsikter, tänker inte säga emot men jag blir ledsen att de få bilder jag lägger in på mig själv ses som "magra"... jag har ett nylle som är benigt oavsett vikt men thats all.... tack för eftertanke!
Trigga är ju det sista jag vill)
.
Min kropp har verkligen fått gå igenom prövningar.... många år med ätstörningar, låga bmi, kompensationsbeteenden och annan skit...
Gjorde en undersökning på lever, galla, pancreas och även njurar idag... allt var perfekt! Helt ärligt trodde jag inte det var sant! Jag är så väl medveten om att delar av mitt liv är negativt och att det finns kompensatoriska beteenden som under många år borde riva murar snarare än tvärtom.
Jag är medveten om att min/mina läkare vill att jag ska se konsekvenserna av mitt destruktiva leverne för att finna den där sista motivationen, tji fick de! Däremot betyder det inte att jag inte tänker fortsätta framåt, gå det där sista steget, bli frisk.
(madde... visst är en skyr bättre än frukt som tillägg till ägg.... anonym... du har så rätt i dina åsikter, tänker inte säga emot men jag blir ledsen att de få bilder jag lägger in på mig själv ses som "magra"... jag har ett nylle som är benigt oavsett vikt men thats all.... tack för eftertanke!
Trigga är ju det sista jag vill)
.
onsdag 25 april 2012
Kola
Just så är det...
Befinner mig för tillfället i en form av delirium, därav dåligt bloggande. Orkar helt enkelt inte och har dåligt med uppslag, iallafall positiva sådana.
Just nu är det hysteriskt jobbigt att befinna sig i ingenmansland, att vara underviktig men ändå uppfattas som normalviktig. Det är svårt att ta det där sista steget om ingen ens ser,själv vill jag bara blunda och fly. Anorektiska hjärnan jublar åt dessa tankar, att hålla mig kvar på dessa icke normala och OK siffror, friska hjärnan får motstånd av min egen vacklande självbild och känslan av motarbete från omgivningen.
Givetvis finns det ingen som motarberat en ytterligare viktuppgång, men det känns heller inte som att jag får vidare stöttning till fler kilon. Fine, så ÄR det. Det är MITT jobb punkt! Mina tankar och min inställning, jag kan definitivt inte lägga ansvaret på andra men gudars vad det hade underlättat om det hade gått, går inte att frångå.
Kärlek, omsorg, det är jag i stort behov av just nu. Positiv uppmärksamhet, ja det går inte sticka under stol med.
.
Befinner mig för tillfället i en form av delirium, därav dåligt bloggande. Orkar helt enkelt inte och har dåligt med uppslag, iallafall positiva sådana.
Just nu är det hysteriskt jobbigt att befinna sig i ingenmansland, att vara underviktig men ändå uppfattas som normalviktig. Det är svårt att ta det där sista steget om ingen ens ser,
Givetvis finns det ingen som motarberat en ytterligare viktuppgång, men det känns heller inte som att jag får vidare stöttning till fler kilon. Fine, så ÄR det. Det är MITT jobb punkt! Mina tankar och min inställning, jag kan definitivt inte lägga ansvaret på andra
Kärlek, omsorg, det är jag i stort behov av just nu. Positiv uppmärksamhet, ja det går inte sticka under stol med.
Imorgon ska jag kolla upp min lever, galla och pancreas (minns inte vad den heter på ren svenska). Skönt att steget är taget att få reda på varför jag har ont i sidan titt som tätt det senaste året.
.
måndag 23 april 2012
Som en skolbok
Så sjukt fint visade det sig att mitt skelett mådde!
Jag äter på tok för lite mjölkprodukter, älskar ostar men det är ju knappast något man frossar i dagligen och mjölk det kan jag bara inte dricka, söta yoghurtar ger mig kväljningar. Men jag kompenserar upp det fint med mycket grönsaker och ägg. Skelettet var som en skolbok, helt perfekt! Sköterskan som tog bilderna var mycket förvånad, överranskande nog. Min kropp är helt enkelt magisk!
Aningens jobbigt att gå till jobbet idag,
Tar den här i bloggen då det är dags att uppdatera vissa fakta....
Jag har en fråga, får du något hjälp/någon behandling för ätstörningen eller kör du själv?
Ja det får jag, jag går på en äs-mottagning, samtalsterapi och upprepade träffar med läkare. Numer är det ca varannan vecka och om jag vill får jag tätare besök. Att ha någon att bolla med är guld värt, vara naken mentalt. Viktigt. Jag tror att FÅ klarar att ta sig ur det här helt på egen hand, därmed inte sagt att det inte går. Den viktigaste faktorn i att lyckas bli frisk och FRI är just en själv, endast jag kan dra det tunga lasset.
.
söndag 22 april 2012
Mindre inspirerande
När jag startade bloggen hade jag ett syfte och det håller jag benhårt fast vid. Bloggen ska vara ärlig men ändå peppande, aldrig triggande och aldrig med mening att dra ner någon, tvärtom.
Den här helgen har jag undvikit bloggen av den enkla anledningen att jag har varit på helt fel bana. Sen jag har tagit tag i tuggandet och kommit på banan igen såväl fysiskt som psykiskt har ångesten hållt sig undan och varit hanterbar. Men den här helgen hamnade jag i en situation som jag inte klarade av att reda ut och det var som att gå månader tillbaks i tiden, både känslomässigt och reaktionsmässigt.
För att vända tanken och se det positiva i det här, ja vad ska man annars göra. Så är det att inse att hur bra det än går, hur frisk jag än ser ut att vara så har jag otroligt mycket kvar att lära mig hantera. Möta. För ett ögonblicks sekund ångrade jag att jag så många gånger om och om igen tackat nej till Varberg. Idag känner jag ändå att det är det enda som fungerar, jag kommer klara det här. Bakslag finns, vägen är ju allt annat än spikrak.
Det gäller att resa sig igen, erkänna vad som hänt och lämna det. Nu är ju nu som sagt och jag vill ju en gång för alla lämna det här.
Den här helgen har jag undvikit bloggen av den enkla anledningen att jag har varit på helt fel bana. Sen jag har tagit tag i tuggandet och kommit på banan igen såväl fysiskt som psykiskt har ångesten hållt sig undan och varit hanterbar. Men den här helgen hamnade jag i en situation som jag inte klarade av att reda ut och det var som att gå månader tillbaks i tiden, både känslomässigt och reaktionsmässigt.
Ångestnivå = HÖG. Kompensationsbeteenden på topp. Självskador hell yes! Roligt? Inte det minsta...
För att vända tanken och se det positiva i det här, ja vad ska man annars göra. Så är det att inse att hur bra det än går, hur frisk jag än ser ut att vara så har jag otroligt mycket kvar att lära mig hantera. Möta. För ett ögonblicks sekund ångrade jag att jag så många gånger om och om igen tackat nej till Varberg. Idag känner jag ändå att det är det enda som fungerar, jag kommer klara det här. Bakslag finns, vägen är ju allt annat än spikrak.
Det gäller att resa sig igen, erkänna vad som hänt och lämna det. Nu är ju nu som sagt och jag vill ju en gång för alla lämna det här.
.
torsdag 19 april 2012
Nytt
Hela grejjen med att bli helt frisk och fri. Inte bara normalviktig och fungerande utan faktiskt helt frisk och fri. Är att gå emot och göra som man själv vill utan att kompensera eller känna ångest, elaka tankar eller bara ursäkta sig för att.
Hur många äter t ex en pizza, med gott samvete, utan att ursäkta sig. Utan att tänka eller känna kompensatoriska tankar. Om jag äter detta ska jag träna ditt eller datt, om jag äter detta utesluter jag ditt eller datt. Känns det igen? Eller ursäkten, det händer inte så ofta så jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Nej tack jag följer en dieeeeeeet.
Seriöst behöver man inte ha dåligt samvete för någonting man äter egentligen, inte om man lyssnar på kroppen och skiter i resten så att säga. Ibland är det svårt, det ska nog vara så, det får vara så. Svårt. Att lyssna på sitt eget välmående och sin egen kropp helt utan inverkan av andra, av media och av det inpräntade idealet där smal = lycka, det är ett konststycke i sig.
Själv är jag i en fas som är krävande just nu. Jag slits mellan onda och goda tankar. Jag skulle med all sannolikhet kunna säga stopp nu och dela livet med diverse tankar och kompensationsbeteenden som många av de friska ätstörda. Jag skulle accepteras och förmodligen ses som en person med karaktär. Karaktär, jag hatar det ordet! Karaktär är att leva, inte efterleva!
Jag är så medveten, mer medveten än någonsin och mer medveten än de flesta förmodligen. Därför har jag ikväll satt både make och pojken i bilen - för att handla mat. Jag är inte i lag att laga mat som jag själv verkligen vill ha, jag skulle fuska -jag vet det! Jag skulle hoppa över måltiden eller göra om den så att den passar in i ett kompensatoriskt leverne. Men jag är just Medveten. Jag har därför valt bort detta och i detta nu sitter de i bilen, på väg att köpa hem pizza, kebabsallad mm.
Hur många äter t ex en pizza, med gott samvete, utan att ursäkta sig. Utan att tänka eller känna kompensatoriska tankar. Om jag äter detta ska jag träna ditt eller datt, om jag äter detta utesluter jag ditt eller datt. Känns det igen? Eller ursäkten, det händer inte så ofta så jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Nej tack jag följer en dieeeeeeet.
Seriöst behöver man inte ha dåligt samvete för någonting man äter egentligen, inte om man lyssnar på kroppen och skiter i resten så att säga. Ibland är det svårt, det ska nog vara så, det får vara så. Svårt. Att lyssna på sitt eget välmående och sin egen kropp helt utan inverkan av andra, av media och av det inpräntade idealet där smal = lycka, det är ett konststycke i sig.
Svårt är inte = omöjligt
Själv är jag i en fas som är krävande just nu. Jag slits mellan onda och goda tankar. Jag skulle med all sannolikhet kunna säga stopp nu och dela livet med diverse tankar och kompensationsbeteenden som många av de friska ätstörda. Jag skulle accepteras och förmodligen ses som en person med karaktär. Karaktär, jag hatar det ordet! Karaktär är att leva, inte efterleva!
Jag är så medveten, mer medveten än någonsin och mer medveten än de flesta förmodligen. Därför har jag ikväll satt både make och pojken i bilen - för att handla mat. Jag är inte i lag att laga mat som jag själv verkligen vill ha, jag skulle fuska -jag vet det! Jag skulle hoppa över måltiden eller göra om den så att den passar in i ett kompensatoriskt leverne. Men jag är just Medveten. Jag har därför valt bort detta och i detta nu sitter de i bilen, på väg att köpa hem pizza, kebabsallad mm.
Särskiljandet på vad man egentligen vill och vad man själv känner för förväntan, önskan och längtan baserat på exakt VAD. Viktigt.
Gör om, gör Rätt, gör NYTT!
.
Medvetenhet
Att göra sig själv medveten om sina tankar och sitt agerande är A och O när det gäller att ta stegen mot ett friskare liv.
Jag känner att jag är tjock, jag ser tjock ut och jag känner mig misslyckad. Medvetet kan man se det för vad det är, tankar, skapade känslor efter tankar som jag själv kan styra över. Ok, jag känner mig tjock. Det kan man göra även som frisk, så vaddå. Spelar det någon roll? Egentligen?
Man kan stoppa fallet, stoppa riskerna att återgå till spiralen av onda tankar genom att medvetandegöra dem. De finns där men so be it. Faller jag, faller du, blir det inte lättare, inte snällare och inte vackrare. Definitivt inte gladare.
Medvetna val, medvetet tänkande och medveten andning.
Man kan stoppa fallet, stoppa riskerna att återgå till spiralen av onda tankar genom att medvetandegöra dem. De finns där men so be it. Faller jag, faller du, blir det inte lättare, inte snällare och inte vackrare. Definitivt inte gladare.
Dagens ord - Medvetenhet
Man är ju sin egen kund, right...
.
Laddad
Idag är jag rejält laddad inför eftermiddagens träning. Äntligen börjar jag känna mig ett med kroppen, jag jobbar med den inte emot den. Tränar utan tvång och utan kompensation.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att tankarna ibland skenar iväg under ett träningspass, kompensatoriska tankar som njuter av förbränningen och trycker på lite extra. Men jag är som sagt medveten om dessa tankar och låter dem passera, utan att ta till mig av dem. Det är förmodligen därför träningen äntligen känns rofylld. Kroppen känns starkare än på länge dessutom och det är en helt fantastisk känsla.
För att slippa oroa mig i onödan inför bentäthetsmätningen, vägningen, mätningen, så har jag flyttat fram tiden till måndag nästa vecka. Jag kommer själv väga och mäta mig, räkna ut mitt bmi. Springa upp på lunchen och få det avklarat.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att tankarna ibland skenar iväg under ett träningspass, kompensatoriska tankar som njuter av förbränningen och trycker på lite extra. Men jag är som sagt medveten om dessa tankar och låter dem passera, utan att ta till mig av dem. Det är förmodligen därför träningen äntligen känns rofylld. Kroppen känns starkare än på länge dessutom och det är en helt fantastisk känsla.
En positiv kroppskänsla. Det behövs efter många år av negativa kroppskänslor.
För att slippa oroa mig i onödan inför bentäthetsmätningen, vägningen, mätningen, så har jag flyttat fram tiden till måndag nästa vecka. Jag kommer själv väga och mäta mig, räkna ut mitt bmi. Springa upp på lunchen och få det avklarat.
.
onsdag 18 april 2012
Tjock
Jag vet att det är idiotiska anorektiska tankar, ätstörda tankar och inbillade tankar. För hur smälltjock jag än känner mig så är det omöjligt med den vikt jag står i just idag. Jag är förvisso inte anorektiskt mager längre men jag är inte över gränsvärden heller.
En anorektisk, en ätstörd hjärna, är schizofren. Två röster som talar i tungor på varandra, ofta kluvna sådana. Kan jag en dag känna mig fin är den andra rösten direkt där och säger att jag kan vara finare. Känner jag mig duktig kan jag bli bättre. Pekpinnarna är många och långa, framförallt är de vassa.
Mindfulness hjälper gott när rösterna träter. Men det kräver fokus, tid och egen omvårdnad.
En röst som är 17 år gammal, den kväver man inte lätt. De lärda säger ju att det tar minst lika lång tid att bli frisk som tiden man varit sjuk. Jag hoppas innerligt att de har fel där, för hur väl jag än lär mig hantera och mota rösten så vill jag ha tyst på den, inte om 17 år utan helst imorgon.
Idag damp kallelsen för bentäthetsmätning ner i lådan. Vägning och mätning. Vägning och mätning! Det är det enda jag kan tänka på nu, de vill väga mig, mäta mig. Jag vägrar. Lägger mig som en unge på rygg o sprattlar med benen för är det något jag vägrar så är det just att vägas och mätas, det kvittar helt om jag inte behöver se eller höra, det är själva grejen. Barnsligt, jag vet, men det ingår i min viktfobi och i mitt eget kontrollbehov som inte är lika lätt tyglat.
Well, de borde inte ha problem med att jag väger och mäter mig själv. För det är det enda som kommer fungera för att jag ska gå med på en sådan undersökning.
Vissa dagar känns det tydligare än andra att jag har en bit kvar, men jag är åtminstone på väg!
.
tisdag 17 april 2012
Tankestormar
Först och främst vill jag tacka Thèrése Eriksson för hennes debattartikel i aftonbladet . Jag känner precis som henne, precis som många andra, jag ogillar det ätstörda samhälle vi lever i och som accepteras av en stor massa, många av de friska ätstörda som jag kallar dem.
Häromdagen pratade jag ju om att ätstörningar är lite som ett missbruk. Detta missbruk är ju i allra högsta grad uppmuntrat av media, det ses som idealiskt så länge man håller sig på linan.
Jennie kommenterade så här
Det beror såklart på vilken ätstörning man har, men kan man inte förhålla sig till sina kompensationsbeteenden som en alkoholist eller narkoman förhåller sig till sin drog? Dvs avhållsamhet? I alla fall om det gäller kräkningar eller laxermedelsmissbruk? Jag fattar ju att det är svårare om man träningskompenserat. Eller "bara" dragit ner på maten och ätit "nyttigt"
Det här förstår jag att man tror, när man själv inte varit drabbad. Oavsett vilket kompensationsbeteende som har hägrat så är det inte det enskilda beteendet i sig utan det är just maten som är den utlösande faktorn till det beteende som man har satt i bruk, missbruk.
Det är maten som är drogen. Maten som är både orsak och verkan. Eller maten som är satt som skulden och skammen och är ansiktet utåt för känslan bakom ätstörningen. Vapnet mot verkligheten.
Givetvis kan man bryta med ett kompensatoriskt beteende, vilket det än må vara. Smärtsamt som för en alkoholist som bryter med sin vana att dricka, men hon/han kan undvika alkoholen.
En bulimiker kan bryta sin vana att kräkas och hetsäta. Smärtsamt men hon/han kan inte undvika maten i sig.
En anorektiker kan bryta sin träningshysteri eller rena svält. Smärtsamt, men hon/han kan inte undvika maten.
Häromdagen pratade jag ju om att ätstörningar är lite som ett missbruk. Detta missbruk är ju i allra högsta grad uppmuntrat av media, det ses som idealiskt så länge man håller sig på linan.
Jennie kommenterade så här
Det beror såklart på vilken ätstörning man har, men kan man inte förhålla sig till sina kompensationsbeteenden som en alkoholist eller narkoman förhåller sig till sin drog? Dvs avhållsamhet? I alla fall om det gäller kräkningar eller laxermedelsmissbruk? Jag fattar ju att det är svårare om man träningskompenserat. Eller "bara" dragit ner på maten och ätit "nyttigt"
Det här förstår jag att man tror, när man själv inte varit drabbad. Oavsett vilket kompensationsbeteende som har hägrat så är det inte det enskilda beteendet i sig utan det är just maten som är den utlösande faktorn till det beteende som man har satt i bruk, missbruk.
Det är maten som är drogen. Maten som är både orsak och verkan. Eller maten som är satt som skulden och skammen och är ansiktet utåt för känslan bakom ätstörningen. Vapnet mot verkligheten.
Givetvis kan man bryta med ett kompensatoriskt beteende, vilket det än må vara. Smärtsamt som för en alkoholist som bryter med sin vana att dricka, men hon/han kan undvika alkoholen.
En bulimiker kan bryta sin vana att kräkas och hetsäta. Smärtsamt men hon/han kan inte undvika maten i sig.
En anorektiker kan bryta sin träningshysteri eller rena svält. Smärtsamt, men hon/han kan inte undvika maten.
.
måndag 16 april 2012
Lägger mig platt
Just nu går jag i en cirkel och biter mig själv i arslet, jag vet det. Vikten står helt still, borde förmodligen öka lite till, men jag äter och mår väl så jag orkar inte fokusera på det just nu. Just nu försöker jag bara mota tankar om att gå ner i vikt, tappa lite, bara lite för att må bättre och slippa skämmas.
Givetvis är jag starkt medveten om att detta är knasiga anorektiska tankar, jag motar dem i grind men de står som törstande varulvar utanför och väntar.
Givetvis är jag starkt medveten om att detta är knasiga anorektiska tankar, jag motar dem i grind men de står som törstande varulvar utanför och väntar.
Vissa perioder orkar jag inte, för att orka lägger jag mig platt en stund och återtar lite energi och nya infallsvinklar.
Bara för att jag lägger mig platt för en liten stund betyder inte att jag ger upp, aldrig i livet!
.
lördag 14 april 2012
Beroende
Jo men så skulle jag nog vilja uttrycka mig att det är att bryta upp med en ätstörning.
För hur många nackdelar man än hittar och hur jävla skit det än må vara så är det precis som vilket beroende som helst, det finns fördelar - starka sådana. Givetvis är nackdelarna övervägande och livsavgörande MEN fördelarna är starka och bedrägliga.
En person som har problem med låt oss säga, alkohol. Kan bryta det, smärtsamt, men ändå bryta det genom att stå åt sidan och undvika det som skapar problem, alkoholen. Samma gäller droger, nikotin och andra stimuli som ger positiva effekter med negativa konsekvenser. Skadliga och livsfarliga.
Ätstörningar är i sig kanske inget tillfört stimuli, men är i sig ändå ett sådant. Upprymdheten och euforin som man upplever när man svälter under lång tid, när kroppen är i ketos och hjärnan belönas med en känsla av falsk lycka, ett rus. Resultatet när man ser minus på vågen eller måtten är lika - man belönas med endorfiner och en känsla av sann glädje.
Det är så jävla falskt! Precis som vilken drog som helst så är det bara ett lögnaktigt skitsnack. Precis som barn, som luras av Pomperipossa. Bakom fasaden döljer sig helvetet självt.
Skillnaden från att bryta med sin ätstörning gentemot att bryta mot vilket annat beroendeframkallande stimuli som helst är att man måste leva i symbios med det som skadar och skapar just det onda. Man kan inte säga Tack och Hej utan man måste bli vän, samsas och mötas på halva vägen.
För hur många nackdelar man än hittar och hur jävla skit det än må vara så är det precis som vilket beroende som helst, det finns fördelar - starka sådana. Givetvis är nackdelarna övervägande och livsavgörande MEN fördelarna är starka och bedrägliga.
En person som har problem med låt oss säga, alkohol. Kan bryta det, smärtsamt, men ändå bryta det genom att stå åt sidan och undvika det som skapar problem, alkoholen. Samma gäller droger, nikotin och andra stimuli som ger positiva effekter med negativa konsekvenser. Skadliga och livsfarliga.
Ätstörningar är i sig kanske inget tillfört stimuli, men är i sig ändå ett sådant. Upprymdheten och euforin som man upplever när man svälter under lång tid, när kroppen är i ketos och hjärnan belönas med en känsla av falsk lycka, ett rus. Resultatet när man ser minus på vågen eller måtten är lika - man belönas med endorfiner och en känsla av sann glädje.
Känslan av att känna sig duktig, värd någonting och känslan av styrka. Stark.
Det är så jävla falskt! Precis som vilken drog som helst så är det bara ett lögnaktigt skitsnack. Precis som barn, som luras av Pomperipossa. Bakom fasaden döljer sig helvetet självt.
Skillnaden från att bryta med sin ätstörning gentemot att bryta mot vilket annat beroendeframkallande stimuli som helst är att man måste leva i symbios med det som skadar och skapar just det onda. Man kan inte säga Tack och Hej utan man måste bli vän, samsas och mötas på halva vägen.
För den som aldrig upplevt hur det är att leva med en ätstörning kanske det kan vara en liten tanke, en eftertanke till att det faktiskt inte är så enkelt. Att man per automatik inte är frisk för att man går upp, eller ner i vikt eller lyckas bryta med sina kompensationsbeteenden.
.
fredag 13 april 2012
Typ så....
... känns det...
Huvudet och dess negativt impregnerade tankar sen många många år ska ge tusan i mig....
Jag är mer värd än så....
Ge sig själv tid
Tid är det enda vi har och det vi saknar mest av, särskilt när man har småttingar hemma - herregudars vilken skillnad det är nu och innan barnen kom till världen.
De stunder jag är ledig, den tiden jag fortfarande är sjukskriven så att säga den lägger jag helt och fullt på mig själv. Det är ju det som är poängen. Att vara just ledig, fri från allt.
Jag är rätt övertygad om att de flesta som får en ledig stund "passar på" med någonting, ska bara, måste. Eller ser ledigheten i någonting att göra som kanske inte gagnar en själv i slutändan utan blir ett jobb, ett måste. Som ett exempel, en ledig fredag passa på att städa och handla innan barn och man kommer hem. Det är inte att vara ledig. Fine, där vardagssakerna bör ju göras ändå, men man ska särskilja på ledig och ledig där.
Göra en sak i taget, inte tänka på deadlines och sen. Det gör knappast att man gör det man ska göra varken bättre eller snabbare, tvärtom blir man mer ofokuserad, stressad, lättirriterad och trött. Inget positivt med andra ord. Dessutom kan man inte skjuta upp sitt välmående.
Det är så sjukt många måsten och intryck överallt, det är sällan man ger sig tiden att stanna upp och reflektera, bara vara. Det är inget man kan skjuta på sen, för nu är NU inte sen. Det finns inget jag ska bara kolla mailen först, sen.... jag ska bara gå ner lite i vikt sen ska vara glad och tänka på annat.... att stanna upp och bara vara i nuet tar ingen tid men skapar tid, skapar lugn och motar stress.
De stunder jag är ledig, den tiden jag fortfarande är sjukskriven så att säga den lägger jag helt och fullt på mig själv. Det är ju det som är poängen. Att vara just ledig, fri från allt.
Jag är rätt övertygad om att de flesta som får en ledig stund "passar på" med någonting, ska bara, måste. Eller ser ledigheten i någonting att göra som kanske inte gagnar en själv i slutändan utan blir ett jobb, ett måste. Som ett exempel, en ledig fredag passa på att städa och handla innan barn och man kommer hem. Det är inte att vara ledig. Fine, där vardagssakerna bör ju göras ändå, men man ska särskilja på ledig och ledig där.
Göra en sak i taget, inte tänka på deadlines och sen. Det gör knappast att man gör det man ska göra varken bättre eller snabbare, tvärtom blir man mer ofokuserad, stressad, lättirriterad och trött. Inget positivt med andra ord. Dessutom kan man inte skjuta upp sitt välmående.
Det är så sjukt många måsten och intryck överallt, det är sällan man ger sig tiden att stanna upp och reflektera, bara vara. Det är inget man kan skjuta på sen, för nu är NU inte sen. Det finns inget jag ska bara kolla mailen först, sen.... jag ska bara gå ner lite i vikt sen ska vara glad och tänka på annat.... att stanna upp och bara vara i nuet tar ingen tid men skapar tid, skapar lugn och motar stress.
Idag borde jag städa huset, jag borde rensa ut garderober och måla klart dotterns tak. Jag inbillar mig ständigt att jag kommer må bättre om jag går ner i vikt - sen tänk. Listan av måsten och borden kan göras oändlig. Men, jag är ledig idag, för att jag behöver det. Därför går jag nu ut och planterar om mina chiliplantor istället - för det är något jag tycker om, rogivande. Jag väljer att se listan för vad den är, bara en lista och de kommer att bockas av men inte NU, för nu tänker jag ta hand om mig själv.
Tid här och NU, det är det enda vi har. Det är så lätt att glömma det när man står inför alla dessa måsten och borden. Byt plats på måsten och borden och ge dig själv tiden först. Vad är det värsta som kan hända.
.
torsdag 12 april 2012
Wohohoooooo!!!
Idag har dagen verkligen startat på allra bästa tänkbara sätt! För visst är det så, att ju bättre start man får på dagen desto bättre känns hela dagen, kanske läge att göra mer än inse det och lägga mer energi på bra dagstarter.
Iallafall... Igår hade jag och maken en liten dialog, han vill gå på Anders Haglunds föreläsning samma helg som han ska ut med herrarna. Helt ok sa jag, men på ett villkor. Jag vill att vi åker och ser på Fantomen på operan i London. Detta sa jag lite mest på skoj men givetvis fanns en gnutta allvar, vem vill inte åka och se den musikalen?
Imorse när jag kom till jobbet och stod i startgroparna att ladda en injektion ringde min telefon, maken. "Älskling, vet du vad jag har gjort, jag har köpt två biljetter till Phantom of the opera på Royal Albert Hall i London till i sommar". Shit, shit, shit, shit!!! Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!
Att få se denna musikal har varit en dröm för mig sedan 4:e klass, sen den kom ut första gången! Jag minns det som igår när jag hemma hos en vän diggade till LP:n och drömde att en dag, då ska jag få se den och NU är det sant! Sen kan jag berätta att det damp in ett mail med en bekräftelse på bokade flygbiljetter med, snacka om magpirr! Vi har aldrig varit utan barnen en weekend, vi har aldrig haft tid eller råd att resa. Vi har helt enkelt aldrig gett oss den tiden. Men nu jäklar!
Som grädde på moset är det Peter Jöback som intar huvudrollen som självaste fantomen, kan det bli bättre nu när det är 25-års jubileum av musikalen.
Tips på bra och gärna lyxiga boeenden önskas från er som kan allt om London. Sen kan jag ju givetvis tillägga att älsklingen hade fått gå på Anders Haglunds föreläsning oavsett, givetvis.
.
onsdag 11 april 2012
Vågor
Måendet går verkligen i vågor.... förra veckan var jag så glad, mindful och lugn, lycklig!
Denna vecka är det tvärtom och jag vågar nog erkänna att det baskemig inte beror på några kvinnliga hormoner iallafall. Dagen började med stress, magknip och svårigheter att djupandas. Hur jag än försökte göra mina mindfulnessövningar så bara gick det inte och tvinga på mig dem tänker jag inte göra, däremot ha dem i bakhuvudet tror jag är bra.
Ångest är svaret. Hela dagen har jag gått med den pirrande känslan i magen, oron i kroppen och negativa tankar som susar runt som en otäck bisvärm. Jag vet och jag har inte låtit mig påverkas på det sätt att jag agerar efter dem. Jag är numer tillräckligt stark att upptäcka dem, åskåda dem och bara låta det vara. Men de KÄNNS. Fysiskt känns det när ångesten helt utan triggers sätter klorna i hjärnbarken.
Jag skulle vilja hitta ett sätt att slå bort sådana här dagar. Mindfulnessövningarna hjälper mycket men när de fysiska känslorna tar överhanden är det skitsvårt att ta till sig dem till fullo.
Jag har en negativt inställd och elak hjärna när det kommer till mig själv - egenempatin är helt lagd åt sidan och empatin för andra förstärks. Dock är det en fantastisk egoboost när man får höra av sina patienter att de tackar som hjärtligast för det varma och trevliga bemötandet, att de upplever att de fått bra vård. Det kan rädda en sådan här dag, som idag.
Om någon undrar vad jag har ångest över så är det som vanligt synen på mig själv och mitt yttre. Rädslan att andra ska se det jag ser,det överviktiga, det malplacerade och värdelöst misslyckade. Bluffen. Tankar som förvisso bara är tankar men som känns verkliga - vissa dagar mer än andra.
.
Denna vecka är det tvärtom och jag vågar nog erkänna att det baskemig inte beror på några kvinnliga hormoner iallafall. Dagen började med stress, magknip och svårigheter att djupandas. Hur jag än försökte göra mina mindfulnessövningar så bara gick det inte och tvinga på mig dem tänker jag inte göra, däremot ha dem i bakhuvudet tror jag är bra.
Ångest är svaret. Hela dagen har jag gått med den pirrande känslan i magen, oron i kroppen och negativa tankar som susar runt som en otäck bisvärm. Jag vet och jag har inte låtit mig påverkas på det sätt att jag agerar efter dem. Jag är numer tillräckligt stark att upptäcka dem, åskåda dem och bara låta det vara. Men de KÄNNS. Fysiskt känns det när ångesten helt utan triggers sätter klorna i hjärnbarken.
Jag skulle vilja hitta ett sätt att slå bort sådana här dagar. Mindfulnessövningarna hjälper mycket men när de fysiska känslorna tar överhanden är det skitsvårt att ta till sig dem till fullo.
Jag har en negativt inställd och elak hjärna när det kommer till mig själv - egenempatin är helt lagd åt sidan och empatin för andra förstärks. Dock är det en fantastisk egoboost när man får höra av sina patienter att de tackar som hjärtligast för det varma och trevliga bemötandet, att de upplever att de fått bra vård. Det kan rädda en sådan här dag, som idag.
Om någon undrar vad jag har ångest över så är det som vanligt synen på mig själv och mitt yttre. Rädslan att andra ska se det jag ser,
.
tisdag 10 april 2012
Ett arbete i motvind!
Det är verkligen dags att reagera på de friska ätstörda och allt sjukt vi präntas in med.
Detta är ett utdrag och bild från deras facebookinlägg idag:
"Jaha, då kör Aftonbladet en sväng till. För dig som njutit under påsken av god mat och dryck. Kanske haft det trevligt med familj och vänner. Nä, det räcker visst inte. Nu ska du ha dåligt samvete och börja bantningen. Nej fy sjutton säger vi. Hoppa över det här. Lika skrämmande som dessa löpsedlar är, är att tidningarna säljer mer med en sådan löpsedel än om de skriver om en stor världshändelse."
Dessa jäkla skitartiklar och löpsedlar impregneras vi med dagligen, inte konstigt att den psykiska ohälsan ökar och att gruppen friska ätstörda blir mer erkända och får en OK-stämpel i rumpan.
Sjukt!
.
Sliter mitt hår!
Alltså, jag blir tokig på alla huvudbryn jag själv skapar. Att jag aldrig ger mig!! Blir galet trött på mig själv vissa dagar.
Påskhelgen har gått över förväntan och har i slutändan känts som en av de absolut bästa påskhelger på länge. Barnen har varit otroligt harmoniska och lätta. Vi valde att gå ut på restaurang på självaste påskafton och blev sittandes i nära två timmar i lugn och ro och åt tre-rätters. Det är inte dåligt med tanke på barnens låga åldrar. Jag kan ju säga att jag njöt rakt igenom och inget runt maten kändes problematiskt, här och nu tänket motar olle i grind. Ångesten och tänk om tänket får stå åt sidan.
Men idag,känns det återigen som jag skulle kunna döda för att tappa 10kg på, ja helst nu. Alla kroppsförnimmelser känns negativa och då har jag ändå inte gått upp i vikt den sista tiden. Jo jag väger mig fortfarande - fullständigt puckat men jag lägger iallafall mindre värde i vad jag ser och lär mig stegvis acceptera det faktum att jag har gått upp väldigt många kilon just nu.
Jag ska slänga vågen. Jag anser faktiskt att just personvågar i vanliga hem, där det inte finns någon medicinsk ursäkt för dess existens, är satans påfund! Det finns oändligt många fler sätt att avgöra sitt mående än att just ha kontroll på en våg. Att jag inte har slängt min, krossat den, dödat den och hånat den än beror på ren och skär rädsla. Eftersom jag fortfarande är i behandling vill de då och då ha kontroll på min vikt och jag har aldrig och kommer aldrig väga mig på den mottagning jag går på nu, samma som jag var på för 8 år sedan. Visst är det en fegisursäkt men det är iallafall en förklaring.
Påskhelgen har gått över förväntan och har i slutändan känts som en av de absolut bästa påskhelger på länge. Barnen har varit otroligt harmoniska och lätta. Vi valde att gå ut på restaurang på självaste påskafton och blev sittandes i nära två timmar i lugn och ro och åt tre-rätters. Det är inte dåligt med tanke på barnens låga åldrar. Jag kan ju säga att jag njöt rakt igenom och inget runt maten kändes problematiskt, här och nu tänket motar olle i grind. Ångesten och tänk om tänket får stå åt sidan.
Men idag,
Jag ska slänga vågen. Jag anser faktiskt att just personvågar i vanliga hem, där det inte finns någon medicinsk ursäkt för dess existens, är satans påfund! Det finns oändligt många fler sätt att avgöra sitt mående än att just ha kontroll på en våg. Att jag inte har slängt min, krossat den, dödat den och hånat den än beror på ren och skär rädsla. Eftersom jag fortfarande är i behandling vill de då och då ha kontroll på min vikt och jag har aldrig och kommer aldrig väga mig på den mottagning jag går på nu, samma som jag var på för 8 år sedan. Visst är det en fegisursäkt men det är iallafall en förklaring.
Så... fånga dagen, andas. Här och Nu. Mota tjockiskänslorna och stå över, låta känslan passera utan att agera. Andas.
.
måndag 9 april 2012
Det som låter lätt - är svårt
Hoppsan sa vad svårt det är!
Jag har precis börjat med lite lättare meditationsövningar och oj så svårt det är. Mina tankar far iväg på nolltid och fokuset bryts ständigt. Det är skillnad på att veta hur man ska göra och att sen verkligen genomföra det.
Jag måste däremot säga att jag är positivt överraskad. För även om jag fortfarande står i startgroparna av min mindfulnessträning och mitt här och nu tänk så har det lilla påverkat mig under veckan som gått på ett positivt sätt. Att inte lägga så mycket värderingar i vad jag ser eller känner och att fokusera mer på min kropp och min andning med perspektiv utifrån har faktiskt skapat en känsla av harmoni och lugn.
Jag har precis börjat med lite lättare meditationsövningar och oj så svårt det är. Mina tankar far iväg på nolltid och fokuset bryts ständigt. Det är skillnad på att veta hur man ska göra och att sen verkligen genomföra det.
Jag måste däremot säga att jag är positivt överraskad. För även om jag fortfarande står i startgroparna av min mindfulnessträning och mitt här och nu tänk så har det lilla påverkat mig under veckan som gått på ett positivt sätt. Att inte lägga så mycket värderingar i vad jag ser eller känner och att fokusera mer på min kropp och min andning med perspektiv utifrån har faktiskt skapat en känsla av harmoni och lugn.
Jag vet att vissa av er säkert tycker jag låter hur flummig som helst nu. Men det fungerar!
.
lördag 7 april 2012
Glad Påsk
Så här gör vi påskäggen i vår familj.
 |
| Blöt ner skal från gullök och klä vita okokta ägg med dem |
 |
| Lägg de lökskalsklädda äggen i små tygpåsar och koka |
 |
| Voila! |
Glad Påsk!
fredag 6 april 2012
Att våga
Det här med mindfulness är nog något jag kommer återkomma till ofta ofta. Sist jag gjorde ett friskhetsförsök var jag inne och nosade på samma spår, jag läste boken Lycka av Dalai Lama och det öppnade flera sinnen men sen kom det inte längre än så, jag blev avbruten, avbruten av kärlek.
För många i min omgivning räcker det säkerligen med att jag återfår en normalvikt, se ut som jag gjorde innan.Då är jag frisk. Men jag vet så mycket bättre, en ätstörning sitter inte i vikten och de allra flesta med en ätstörning är just normalviktiga.
Det där sista steget, att gå från frisk ätstörd till att bli helt och hållet fri - det är där jag befinner mig just nu. Jag tampas med massor av negativa tankar, det är ett innerligt krig varje dag. Jag ser mig fortfarande som överviktig, misslyckad och ful när jag sätter på mig de där glasögonen. Jag är allt annat än nöjd med mitt yttre och skäms över min kropp och det feta jag bär runt på. Så jag är inte där på långa vägar MEN tankens kraft är enorm och jag är på väg!
Jag känner att om jag fångar den där reptampen som jag hade för några år sedan, om jag fångar den och klättrar upp för den, om jag bara gör det så kommer jag bli mer frisk än de flesta i den här sjuka världen.
Jag skulle mycket väl kunna stanna här, leva så här, eller överleva är väl mer rätt sagt. Tro att jag lever - precis som de friska ätstörda vara inne i en liten bubbla av ramar. För det är precis så det är att vara frisk ätstörd, man lever i ett regelverk och inom ramar som må vara osynliga utåt men oj så tydliga invändigt.
Men nu är jag back on track med stormsteg!
För många i min omgivning räcker det säkerligen med att jag återfår en normalvikt, se ut som jag gjorde innan.
Det där sista steget, att gå från frisk ätstörd till att bli helt och hållet fri - det är där jag befinner mig just nu. Jag tampas med massor av negativa tankar, det är ett innerligt krig varje dag. Jag ser mig fortfarande som överviktig, misslyckad och ful när jag sätter på mig de där glasögonen. Jag är allt annat än nöjd med mitt yttre och skäms över min kropp och det feta jag bär runt på. Så jag är inte där på långa vägar MEN tankens kraft är enorm och jag är på väg!
Jag känner att om jag fångar den där reptampen som jag hade för några år sedan, om jag fångar den och klättrar upp för den, om jag bara gör det så kommer jag bli mer frisk än de flesta i den här sjuka världen.
Jag skulle mycket väl kunna stanna här, leva så här, eller överleva är väl mer rätt sagt. Tro att jag lever - precis som de friska ätstörda vara inne i en liten bubbla av ramar. För det är precis så det är att vara frisk ätstörd, man lever i ett regelverk och inom ramar som må vara osynliga utåt men oj så tydliga invändigt.
Men nej - jag tror jag säger pass! Jag fångar den där tampen och vågar! Vad har man att förlora?
.
Ansvar
Häromdagen diskuterade jag och en kär vän just ansvar gällande bloggande. En fråga som jag själv både konfronterats med och tagit ställning till sedan länge.
Personligen anser jag att man har ett ansvar när man bloggar. Fine att ordet är fritt... man bestämmer ju själv vad man läser - men man vet inte vad man läst förrän man just läst.
Just hälsobloggar och ätstörningsbloggar finns det ju en uppsjö av. Jag kan tycka att om man kanske har ett lite större ansvar i just dessa. Jag är ju som jag tidigare nämnt helt emot alla former av Pro Ana bloggar och hela den subkulturen, jag anser att det är direkt skadligt mer än en gemenskap. Sen finns det en mängd bloggar som handlar om ätstörningar och tillfrisknande men som innehåller medvetna som omedvetna triggers vilket jag själv i vissa fall kan tycka är oansvarigt. Visst en blogg är ju just ens egen men när man väljer att göra sina ord offentliga så anser jag ändå att man har ett ansvar över hur man uttrycker sig och vilka bilder man kan tänkas visa.
Det är en lurig balansgång att berätta en sanning, att ge utlopp för känslor och mående och diskutera psykisk ohälsa utan att medvetet skapa negativ energi hos den som läser. De bloggar jag själv valt att lägga som mina favoriter och därmed dela med mig av är praktexempel på ärliga bloggar som berättar en sanning ur bloggarnas perspektiv utan att för den delen vara triggande. Jag läser ytterligare en mängd ätstörningsrelaterade bloggar som jag inte vågar lägga upp här just för att jag vet att de kan innehålla triggande material, ofta omedvetet.
Sen har vi ju de klassiska hälsobloggarna, de som diskuterar träning, dieter och allra helst en kombination av just detta. En hälsoblogg som ska vara positiv och peppande ska inte samtidigt tala om för andra att de är värdelösa och misslyckade om de inte tränar tillräckligt ofta, eller följer en särskild diet, för att ta ett exempel. Hälsa är ju så oerhört mycket mer än bara en kropp och ett yttre.
Hälsomagasin är inget undantag, där man på ena sidan kan läsa om att må bra och trivas med sig själv för att i nästa uppslag få det upptryckt i ansiktet att man ska tappa x-antal kilo till badsäsongen eller att man ska sluta äta kolhydrater för att få bort mammaplufset efter en graviditet.
Nu är jag kanske ute på hal is, vad vet jag, men jag har ju själv t ex valt att inte prata om vikt, siffror och heller inte gått in i detalj på hur mitt kompensationsbeteende har sett ut. Just för att inte skapa onödiga triggers. Jag har heller aldrig visat bilder på en allt för mager Hanna utan det är först nu när jag närmar mig friskhet med stormsteg som jag vågar bjuda på mig själv.
Men visst är det svårt, den där balansgången. För vad som är triggande för mig är kanske inte det för dig och vice versa. Så våra sjuka bloggar är väl därmed lite ursäktade - däremot de friska hälsobloggarna och hälsomagasinen som trycker ner folk till strumplästen ger jag inte mycket för - där vimlar det av friska ätstörda och mot dem kämpar man i motvind.
Personligen anser jag att man har ett ansvar när man bloggar. Fine att ordet är fritt... man bestämmer ju själv vad man läser - men man vet inte vad man läst förrän man just läst.
Just hälsobloggar och ätstörningsbloggar finns det ju en uppsjö av. Jag kan tycka att om man kanske har ett lite större ansvar i just dessa. Jag är ju som jag tidigare nämnt helt emot alla former av Pro Ana bloggar och hela den subkulturen, jag anser att det är direkt skadligt mer än en gemenskap. Sen finns det en mängd bloggar som handlar om ätstörningar och tillfrisknande men som innehåller medvetna som omedvetna triggers vilket jag själv i vissa fall kan tycka är oansvarigt. Visst en blogg är ju just ens egen men när man väljer att göra sina ord offentliga så anser jag ändå att man har ett ansvar över hur man uttrycker sig och vilka bilder man kan tänkas visa.
Det är en lurig balansgång att berätta en sanning, att ge utlopp för känslor och mående och diskutera psykisk ohälsa utan att medvetet skapa negativ energi hos den som läser. De bloggar jag själv valt att lägga som mina favoriter och därmed dela med mig av är praktexempel på ärliga bloggar som berättar en sanning ur bloggarnas perspektiv utan att för den delen vara triggande. Jag läser ytterligare en mängd ätstörningsrelaterade bloggar som jag inte vågar lägga upp här just för att jag vet att de kan innehålla triggande material, ofta omedvetet.
Sen har vi ju de klassiska hälsobloggarna, de som diskuterar träning, dieter och allra helst en kombination av just detta. En hälsoblogg som ska vara positiv och peppande ska inte samtidigt tala om för andra att de är värdelösa och misslyckade om de inte tränar tillräckligt ofta, eller följer en särskild diet, för att ta ett exempel. Hälsa är ju så oerhört mycket mer än bara en kropp och ett yttre.
Hälsomagasin är inget undantag, där man på ena sidan kan läsa om att må bra och trivas med sig själv för att i nästa uppslag få det upptryckt i ansiktet att man ska tappa x-antal kilo till badsäsongen eller att man ska sluta äta kolhydrater för att få bort mammaplufset efter en graviditet.
Nu är jag kanske ute på hal is, vad vet jag, men jag har ju själv t ex valt att inte prata om vikt, siffror och heller inte gått in i detalj på hur mitt kompensationsbeteende har sett ut. Just för att inte skapa onödiga triggers. Jag har heller aldrig visat bilder på en allt för mager Hanna utan det är först nu när jag närmar mig friskhet med stormsteg som jag vågar bjuda på mig själv.
Men visst är det svårt, den där balansgången. För vad som är triggande för mig är kanske inte det för dig och vice versa. Så våra sjuka bloggar är väl därmed lite ursäktade - däremot de friska hälsobloggarna och hälsomagasinen som trycker ner folk till strumplästen ger jag inte mycket för - där vimlar det av friska ätstörda och mot dem kämpar man i motvind.
Eller vad tycker du?
.
torsdag 5 april 2012
Man väljer själv
Det finns så mycket dumt, så många korkade åsikter och förutfattade meningar som folk går och bär runt på. Om allt möjligt.
Ofta låter man detta påverka sig själv, man kan stressas av medias ständiga påtryckningar av att man ska gå ner i vikt och därmed bli lycklig. Omgivningens åsikter om relationer och ätandet, dieter som tas gravallvarligt och kunskaper som baseras på egentligen ingenting.
Men i slutändan har man ändå ett val. Hur påverkad man vill bli. Det här är givetvis inte lätt, jag tycker själv det är skitsvårt! Men stora delar av att bli just mindful handlar just om att betrakta sin omgivning och sig själv utan sätta något värde i det man ser eller känner. Lite av ett det-är-som-det-är tänk.
Medvetandegöra vad man känner och konstatera utan att påverkas av det negativa. Sortera och sålla, aktivt välja bort det som inte gör gott, det som suger energi.
Ofta låter man detta påverka sig själv, man kan stressas av medias ständiga påtryckningar av att man ska gå ner i vikt och därmed bli lycklig. Omgivningens åsikter om relationer och ätandet, dieter som tas gravallvarligt och kunskaper som baseras på egentligen ingenting.
Men i slutändan har man ändå ett val. Hur påverkad man vill bli. Det här är givetvis inte lätt, jag tycker själv det är skitsvårt! Men stora delar av att bli just mindful handlar just om att betrakta sin omgivning och sig själv utan sätta något värde i det man ser eller känner. Lite av ett det-är-som-det-är tänk.
Medvetandegöra vad man känner och konstatera utan att påverkas av det negativa. Sortera och sålla, aktivt välja bort det som inte gör gott, det som suger energi.
Vara en Gås
.
onsdag 4 april 2012
En bra start på dagen
Att börja dagen med Proviva har varit guld för min mage och är något jag rekommenderar varmt till er andra som försöker hitta tillbaks till balansen. Magen hänger ju inte med i alla svängar om man säger så, ont gör den ofta, uppblåst och allmänt skit. Det absolut sista man behöver när man gör allt för att fokusera på det positiva med en viktuppgång.
Så Proviva, har du inte provat så gör det!
Av någon anledning är jag ofta sugen på sött just på morgonen. Hallon Granatäpple är både lagom söt och syrlig, god!
.
tisdag 3 april 2012
Lovely!
Så jäkla skön dag!
Idag var jag iväg och köpte lunch. Eftersom vi firade älsklingen igår, med halstrade pilgrimsmusslor, ärtpure, "potatischips" och chokladdoppade jordgubbar, så var det inte läge att ställa sig och laga matlåda.
Köpemat är svårt. Dels har jag noll koll och dels är det svårt med mängderna. Fine, jag fegade ur och valde salladsbordet, men dock en hygglig kombo med mycket protein, kolhydrater och fett. Så en eloge till mig själv som gjorde bra val och dessutom åt upp allt när jag faktiskt konstaterade att det blev förbaskat mycket - ögat luras lätt när man står och plockar.
Dagen har fortsatt i samma anda. Dagens träningspass var verkligen i mindfull anda! Jag stängde av spotify och lyssnade mer på naturen och allt runtom, njöt av att kunna andas och känna kroppen utan att pressa sig för sakens skull. Lyssnade på kroppens signaler och fyllde direkt på med näring efter dagishämtningen.
Idag var jag iväg och köpte lunch. Eftersom vi firade älsklingen igår, med halstrade pilgrimsmusslor, ärtpure, "potatischips" och chokladdoppade jordgubbar, så var det inte läge att ställa sig och laga matlåda.
Köpemat är svårt. Dels har jag noll koll och dels är det svårt med mängderna. Fine, jag fegade ur och valde salladsbordet, men dock en hygglig kombo med mycket protein, kolhydrater och fett. Så en eloge till mig själv som gjorde bra val och dessutom åt upp allt när jag faktiskt konstaterade att det blev förbaskat mycket - ögat luras lätt när man står och plockar.
Dagen har fortsatt i samma anda. Dagens träningspass var verkligen i mindfull anda! Jag stängde av spotify och lyssnade mer på naturen och allt runtom, njöt av att kunna andas och känna kroppen utan att pressa sig för sakens skull. Lyssnade på kroppens signaler och fyllde direkt på med näring efter dagishämtningen.
Inga kompensationsbeteenden alls! Knappt ens i tanken!
Att fokusera på Här och Nu är kraftfullt!
.
Mindful
Acceptans är en stötesten för mig, det är väl kanske där allting har brustit om och om igen. Både som sjuk och som frisk ätstörd har jag haft svårt att acceptera mig själv, det jag ser såväl som det jag känner, in som utvändigt. Jag kan heller inte påstå att jag haft någon större vilja till att försöka acceptera, jag har sett utvägen i att anpassa mig genom förändring. Att försöka passa in i kraven och förväntningarna.
Ju mer jag läser om mindfulness ju mer inser jag att det är just där jag kommer hitta lösningen på många svåra stötestenar. Den medvetna närvaron, att leva i nuet, stanna upp i tanken och sluta med sen-tänket.
Man kan läsa mycket om självhjälp, acceptans mm och man kan komma till insikt med mycket om såväl sig själv som andra men det hjälper föga om man inte agerar.
Om man slutar tänka "sen", om man försöker se det positiva i nuet utan att leta efter felen. Inse vad som är bra just här och nu, då tror jag att man automatiskt kommer till en form av acceptans. Genom att lägga vikten, tanken och agerandet på något annat.
Lägga fokus på att lyssna på kroppens signaler, vara lyhörd för sina egna behov oberoende av andra, lyssna på sig själv utan att påverkas av omgivningens alla krav och förväntningar. Det här är ju något vi faktiskt har fötts med, dessa egenskaper, egenskaper som sedan fått stå åt sidan för att man hoppar på fel tåg, lyssnar och tar till sig av fel intryck och lever mer sen än nu.
Inse att det finns inget sen - men det finns ett NU - agera efter det
.
måndag 2 april 2012
Carpe Diem - Älskar dig!
Visst är det ett uttjatat gammalt citat. Känns lite sådär, lite som man nästan rynkar på näsan och skrattar bort det. Ser att det är rätt men inser det inte, blundar.
Men det finns en sanning i gamla uttryck. Det finns en anledning att detta sitter i makens och min förlovningsring. Fånga dagen, fånga nuet! Våga leva NU!
8 Juli 2005... Träffar jag min kärlek. Det där med kärlek vid första ögonkastet finns bara i sagan, right? Men när jag träffade min A, på krogen av alla ställen som man absolut inte träffar sin äkta hälft på, då slocknade allt ljus i rummet och centrerades på honom. Detta är egentligen helt sjuk, men det var exakt så vi upplevde varandra just då, i just det tillfället. Från den dagen är det vi.
Efter lite smått utspritt dejtande som hamnade på en totalsumma av nio timmar, oskyldigt pussande på diverse parkbänkar, hålla handen och fånigt mass-sms:ande, ja då blev han min sambo. En tandborste fick plats brevid min.
När fyra veckor gått, från första ögonlicket, växlades ringar. Carpe Diem fick plats i vårt liv, vi var citatet, vi levde det!
På vår årsdag, 8 Juli 2006, då blev vi man och hustru. Oskiljaktiga.
Sedan har tiden traskat på, barn har fötts och livet ser idag helt annorlunda ut. Carpe Diem finns i våra hjärtan men är något vi idag kämpar med båda. Han med sitt sen-tänk och jag med mitt leva i nuet, insikt och acceptans. Men vi har det inuti oss - det gäller att plocka fram det igen, förverkliga det och inse värdet av här och nu.
Idag fyller min kärlek år, en dag som för mig känns lite magisk, det var ju idag han föddes. Idag han för en hel del år sedan föddes att bli just min man, dela sitt liv med mig.
Men det finns en sanning i gamla uttryck. Det finns en anledning att detta sitter i makens och min förlovningsring. Fånga dagen, fånga nuet! Våga leva NU!
8 Juli 2005... Träffar jag min kärlek. Det där med kärlek vid första ögonkastet finns bara i sagan, right? Men när jag träffade min A, på krogen av alla ställen som man absolut inte träffar sin äkta hälft på, då slocknade allt ljus i rummet och centrerades på honom. Detta är egentligen helt sjuk, men det var exakt så vi upplevde varandra just då, i just det tillfället. Från den dagen är det vi.
Efter lite smått utspritt dejtande som hamnade på en totalsumma av nio timmar, oskyldigt pussande på diverse parkbänkar, hålla handen och fånigt mass-sms:ande, ja då blev han min sambo. En tandborste fick plats brevid min.
När fyra veckor gått, från första ögonlicket, växlades ringar. Carpe Diem fick plats i vårt liv, vi var citatet, vi levde det!
På vår årsdag, 8 Juli 2006, då blev vi man och hustru. Oskiljaktiga.
Sedan har tiden traskat på, barn har fötts och livet ser idag helt annorlunda ut. Carpe Diem finns i våra hjärtan men är något vi idag kämpar med båda. Han med sitt sen-tänk och jag med mitt leva i nuet, insikt och acceptans. Men vi har det inuti oss - det gäller att plocka fram det igen, förverkliga det och inse värdet av här och nu.
Idag fyller min kärlek år, en dag som för mig känns lite magisk, det var ju idag han föddes. Idag han för en hel del år sedan föddes att bli just min man, dela sitt liv med mig.
Älskar dig Anders!
En mycket älskad man med en oerhört älskad dotter
.
Våra skeva förväntningar
Jag kan verkligen bli uppgiven mellan varven. Uppgiven, besviken, förbannad men faktiskt mest ledsen.
Jag är så väl medveten om att media trycker upp en massa skit i nyllet på oss, men det är tamejtusan inte konstigt att den psykiska ohälsan ökar med tiden när vi hela tiden inpräntas med felaktig information. Man lär sig att hacka på sig själv, man lär sig ställa upp normer för vad som krävs för att vara lycklig. Att lycka i första steget kommer utifrån och inte från insidan.
Detta är givetvis inget nytt och heller inget som kommer försvinna i första taget. Samtidigt kan jag verkligen förvånas över hur korkade vi är, inklusive mig själv räknat. Där smal är lika med lyckad och där viktnedgång är något som belönas med folkets jubel i media. Slå upp vilken kvällsblaska som helst och det finns hur många intryck som helst där de belyser och framhäver personer som gjort en viktresa nedåt som det mest lyckliga och fantastiska. Herregud, har världen inte kommit längre än så? Är vi inte mer än yta? Är lycka en ytlig fasad?
En kvinna som fått barn, ja hon får baskemig inte ha något mammahull, man ska trots att man fött barn, åldrats och gått igenom fysiska såväl som psykiska förändringar ändå ha samma yta som tiden innan. Vad är det för krav? Varför ställer vi dessa förväntningar på oss själva?
Jag önskar att man kunde framhäva lyckan, den äkta lyckan, lite mer. Att lära sig hitta acceptans, att få vara den man är. Våga LEVA! Att man inte behöver passa in i förutbestämda fack, springa på gymmet var och varannan dag, kontrollera sitt mattintag med såväl dieter som svält för att upprätthålla ett ideal och en fasad.
Jag är så väl medveten om att media trycker upp en massa skit i nyllet på oss, men det är tamejtusan inte konstigt att den psykiska ohälsan ökar med tiden när vi hela tiden inpräntas med felaktig information. Man lär sig att hacka på sig själv, man lär sig ställa upp normer för vad som krävs för att vara lycklig. Att lycka i första steget kommer utifrån och inte från insidan.
Detta är givetvis inget nytt och heller inget som kommer försvinna i första taget. Samtidigt kan jag verkligen förvånas över hur korkade vi är, inklusive mig själv räknat. Där smal är lika med lyckad och där viktnedgång är något som belönas med folkets jubel i media. Slå upp vilken kvällsblaska som helst och det finns hur många intryck som helst där de belyser och framhäver personer som gjort en viktresa nedåt som det mest lyckliga och fantastiska. Herregud, har världen inte kommit längre än så? Är vi inte mer än yta? Är lycka en ytlig fasad?
En kvinna som fått barn, ja hon får baskemig inte ha något mammahull, man ska trots att man fött barn, åldrats och gått igenom fysiska såväl som psykiska förändringar ändå ha samma yta som tiden innan. Vad är det för krav? Varför ställer vi dessa förväntningar på oss själva?
Jag önskar att man kunde framhäva lyckan, den äkta lyckan, lite mer. Att lära sig hitta acceptans, att få vara den man är. Våga LEVA! Att man inte behöver passa in i förutbestämda fack, springa på gymmet var och varannan dag, kontrollera sitt mattintag med såväl dieter som svält för att upprätthålla ett ideal och en fasad.
För vilken är egentligen den största prestationen? Att upprätthålla fasaden av det förväntade eller att hitta sig själv utan omvärldens påverkan. Inre egen lycka och acceptans.
Dagens hälsoideal är så hälsosamma att de blir ohälsosamma.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)