Fy Fan vad jag är BRA

haha det är en fras som verkligen tar emot att uttrycka... främst att känna! Men ändå...

Vilken dag jag har haft idag! En så jäkla BRA dag!! Fredagen till trots har jag jobbat, jag är ju ledig fredagar året ut som det ser ut, men det finns undantag. Idag var det en kollega som behövde ledigheten mer än jag och jag hoppar faktiskt gladeligen in när det behövs.


Idag var dessutom premiären för min allra första dejt med en bloggläsare, en underbart vacker kvinna som jag mailat med ett tag och vi har stämt träff, avbokat, stämt igen... men så äntligen, idag blev det av! Fatta vad nervös man var!! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag kommit ur värsta jämförelsenojjan, en rädsla som heter duga och som är en stor del av denna sjukdom. Man jämför sig givetvis inte med gemene man utan med dem som ögonen utser, ja ni som vet, ja ni vet vad jag pratar om. Jag har kommit förbi!! Fy fan vad jag är bra!


Tack E för en dejt med dig, ser fram emot en ny dejt snart igen, din tur att utmana mig!


Igår kom dessutom första numret av c/o hannah&amanda ut i butik, jag är med! Känns helt galet och faktiskt  lite "fel". Vi är tre kvinnor, en som har drabbats av bröstcancer, en som blivit våldtagen... och så jag. Jag känner mig malplacerad. De andra kvinnorna har verkligen varit igenom något anmärkningsvärt, något stort, viktigt och värt att belysa. Jag känner mig liten. Jag känner att min story inte passar in, inte är viktig nog. MEN.


Det är så det fungerar, den här jäkla sjukdomen och sjukdomsbilden. Det spelar ingen roll hur sjuk jag har varit mentalt eller fysiskt. Man är aldrig sjuk nog, aldrig smal nog, aldrig "där". Men ändå, det är viktigt att belysa ätstörningar i vuxen ålder. Vi är så många, tyvärr. De flesta är normalviktiga men ingen är ju sjuk förrän de är smala nog, anorektiska och tunna, döende och på gränsen - DÅ räknas det. Tyvärr kan man aldrig se det, inse det även om man är där. Sjukdomen sitter inte i vikten utan i tanken. DET är det som ingen inser, de oinsatta såväl dom de sjuka... ingen duger i denna sjukdom, ingen är sjuk nog.


Jag har ett par stora utmaningar kvar för att en gång för alla lämna detta bakom mig. Jag måste hantera min stress på ett annat sätt än det enda jag kan idag. Jag måste sluta värdera mig efter siffror och därmed bränna vågen en gång för alla. Jag kan inte sticka under stol med att jag är livrädd, rädd att tappa kontrollen. Men jag kan inte vara annat än ärlig, vägen är inte rak men det är ändå ingen ursäkt.

Ikväll som många numer görs kvällen lite extra, eftersom det är fredag är det lite vin och en god spansk tapas som gäller... man har inget att förlora, bara att vinna!

Gahhh är detta JAG??????

För att göra en passus, krockar ni med denna dryck KÖP!! Igår var jag förbi ica MAXI och de hade fullt lager, idag var den slut -som vanligt... Den är grym!!

Lugn

Just det där med inre lugn eller lugn generellt är inte alls något som passar in i vår fyrkantiga värld av krav, måsten och förväntningar. Synd och skam, vilket slöseri!


Igårkväll satt jag som vanligt nedsjunken i min Howardsoffa, framför brasan med en kopp nyinköpt blåbärste. Det slank ner diverse godsaker upplagda på en stor bricka framför oss. Ostar, oliver, pepparkakor, kex och givetvis choklad. Mer choklad.

Under tiden som jag kände att magmåttet började spjärna emot, säga emot och skrika stopp, så kände jag ändå ett lugn. Den här svåra tanken "so what" infann sig, en känsla av OK till trots. "Magen spänner som aset och jag känner mig fet, misslyckad och värdelös - jag måste svälta mig och göra bot och bättring" var samtida tankar som flöt igenom men det var just den stora skillnaden, att inte fastna i de tankarna även om de för stunden kan kännas som livets enda och viktigaste sanning. Jag valde att hoppa över de tankarna och njuta av min känsla av "So what" istället.

Det är livnjutning, glädje och lugn. 

För den delen inte sagt att det är lätt och alla dagar passerar inte de negativa tankarna utan etsar sig istället fast som otyg i hjärnan. Men de dagarna som de passerar, rinner av mig, får man ta fasta och lärdom av. Jag är inte perfekt och kommer aldrig någonsin att bli, vare sig till det yttre såväl som det inre. Men jag är ändå jag och det kan ingen människa i hela världen vara bättre på det än jag. Jag kan aldrig bli någon annan hur mycket jag än vill så strävan efter något som är tankemässigt bättre ger en inre konflikt istället för att skapa ett inre lugn.

Acceptans? Kanske det, iallafall bitvis. Kalla det vad du vill, men skönt är det och vi kan alla komma till den insikten så länge man är öppen för den. En vilja av att förändra är det som krävs. 

Våga - hoppa ut i det okända.

Den som inget våger - vinner heller inget.

.

Fryser

Fy sjutton så kallt det börjar bli! Jag älskar dock den här delen av året, det är ett helt annat lugn på hösten i jämförelse med vår och sommar som är fulla av måsten och viljor. Den enda viljan just nu är att krypa upp med mitt te och choklad framför brasan när barnen har somnat. Kura ihop mig under en filt och låta alla måsten passera, skönt.


Men det är skillnad på att frysa och frysa, man kan frysa från insidan och ut och det finns det bara ett bot mot, mat, energi, näring. Att tygla kompensationsbeteenden är som att gå i en ökenstorm kan jag tänka, det tar emot och det definitivt lättare att trycka huvudet i sanden, men det är inget alternativ.

Jag är medveten om att jag inte gör allt rätt förtillfället, men jag kan också se det för vad det är och kompensera upp, göra rätt. Ikväll kommer bli en sådan kväll och jag längtar faktiskt. Ikväll blir det som sagt brasa, te och soffhäng. Till detta pepparkakor, mögelost och mer choklad, ska prova en ny sort!

Att förgylla en vardagkväll är viktigt, alla dagar är liv och är lika värda. Att skjuta njutning och omhändertagande till sen är som att försaka det enda vi har, nuet.

.

Chokladräddning

Varenda gång jag räddar upp mig själv använder jag mig av choklad. God choklad i alla former. Man kan säga att choklad är en av mina livbåtar.


Jag vet inte riktigt varför jag får just chokladbegär när det är så här, det var likadant när jag var gravid med dottern - chokladbegäret då var dock nästan sjukligt.


Kanske är det tryptofanet i chokladen, en aminosyra, som tillverkar serotonin, som jag har begär efter? Serotonin är en signalsubstans som finns till största delen i mag-/tarmkanalen men även i hjärnan där den hjälper till att reglera humöret, sömnen. Serotoninet skapar välmående och är ett välkänt ämne i brancher som pysslar med antidepressiva läkemedel. Så var det sagt, choklad är medicin. Kanske inte den supersötade men det finns många goda bra chokladsorter.

Mmmm denna var kalasgod! Prova! Dock har den kanske lite väl mycket socker i sig om man ska se till enbart kakaons nyttigheter, men det som är bra för själen är bra för kroppen på ett eller annat sätt, right.

Sen ska man veta när folk håller på och propagerar om hur nyttigt det är just med den mörka chokladen, som jag själv annars föredrar, är att ALL mörk choklad inte är nyttig. Ibland tar tillverkarna bort flavonoiderna, som skapar bitterheten, för smakens skull.

Sen kan man ytterligare lägga till att socker är inte livsfarligt, inget man bör överkonsumera men heller inget man ska vara rädd för. Idag skräms vi av socker som om det vore gift, i mindre mängder är detta självklart inte sant.

.

.

Trött

Just nu är jag generellt trött. Jag är ingen person som har lätt för att drabbas av några höstdepressioner, eller depressioner alls för den delen. Men just nu är jag trött, på det mesta.


Träffade C igår, det tar alltid musten ur mig. Den som aldrig gått i terapi har ingen aning om hur mycket energi det tar, men även hur givande det är. C var väl inte glad åt de senaste veckornas dalande, men hon var förstående. Nu gäller det att kasta ut livbåtarna snabbt från det sjunkande skeppet kan jag lova.


Imorgon ska jag träffa doktor T, vet knappt vad jag ska göra där men har inte träffat henne på ett tag och det är ju alltid trevligt att träffas om inte. C träffar jag nästa fredag igen och besöken blir återigen tätare.


Varför hyckla eller ljuga, det har inte varit en lätt period och jag vet inget annat sätt att dämpa känslor på än att ta ut det över mat och ätande. I en fullständigt okontrollerad värld är min falska kontroll den enda som känns riktig och som fungerar - säger min hjärna. Att veta är en sak, att agera är en annan och ibland räcker inte varken vetskap, kunskap eller erfarenhet till. Däremot har man andra möjligheter med sin insikt.


Jag triggas inte på samma sätt nu som då. Jag vill givetvis tappa vikt men ändå inte och det är en ny känsla, en ny insikt som jag kommer fokusera på. Men tröttsamt är det och trött är jag. Nätterna är skitjobbiga, sömproblem från helvetet. En ständigt malande oro över bröstet och tröttheten, huvudvärken som är överhängande. Ett tjatande om att jag ska vika mig inför medicinering för en gång skull, men inte - jag vill inte.

Förlåt att det inte blev ett varken positivt eller peppande inlägg, men läs mellan raderna så ser ni den stora skillnaden. Insikten och vetskapen om de livräddande linorna som har kastats ut.

Som sagt, inga toppar utan dalar. Den här dalen känns väl dock väl överdriven just nu men so be it! 

Jag är inte nedslagen för det, så det så.

.

Jämförelser

Ett stort problem i allt vad ätstörningar heter är jämförelsehysterin. Det som gör att man bildligt målar upp ett ideal, en förväntan eller vad det nu må vara och sen gör ett krav av det hela. För den delen så gäller det alla människor generellt. Hela vår värld är jämförande på ett eller annat sätt.


Sluta jämföra dig, sluta jämföra sig. Jag vet ärligt inte om det är möjligt, eller det kanske det är men det känns som ett smärre livsarbete och ständig ansträngning. Däremot tror jag att man kan ändra syn på själva jämförandet, värderingen av det.


Alla jämför sig, med nåt eller någon på ett eller annat sätt, det behöver ju inte bara handla om ytligheter. Den som säger emot hycklar, det är min övertygelse. Men hanterandet av hur man värderar sig själv i jämförelsen, hur man hanterar känslorna som skapas i jämförelse  - det är en viktig sak att framhävda istället för att säga att vi inte ska jämföra oss alls.

Så vi kanske inte ska kräva att vi ska sluta jämföra oss, men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till det.

Gillar den här låten, Moa Lignells låt What ever they do - om att gå sin egen väg. Har ni spotify rekommenderar jag varmt den akustiska versionen.

.

Fredagsmys

För mig är idag fredagsmys lika med soffhäng, filt och brasa. Höstrusket utanför inbjuder verkligen till lugn. Det känns mer än ok att inte göra nåt, bara vara.


Det har som sagt varit aningens mycket här det senaste. Att en olycka inte kommer ensam har man ju bittert fått erfara men oavsett så fortsätter livet i samma takt framåt. Därför är det extra viktigt att inte tappa taget, tappa gnistan eller orken. Än viktigare med omvårdnad av sig själv.

Nästa gång jag går till frissan så ska lockarna hamna på golvet. Nej jag ska inte snaggas men jag planerar att förändra mig, några cm kortare och mer kontraster. 

Vardag

Kan ni gissa vad jag jobbar med? Ni som inte redan vet...

Jag har faktiskt ett riktigt bra jobb, återigen tacksam. Möter människor även om det inte var tanken från början med min utbildning. Jag har en utbildning som egentligen skulle satt mig på ett forskningslabb men på grund av att jag tackade nej till en doktorandtjänst så förpassade mig slumpen till en tjänst som är inom sjukvården. 

Jag är tacksam för det. På min arbetsplats finns M. M ser allt, upptäcker det mesta och är analytisk som bara den. Här kommer man inte undan kan jag lova. Vilket är fantastiskt. Jag älskar M.

Jag är oerhört dålig på relationer och är därmed väldigt glad att jag har M. Kvinnliga relationer är nog bland det svåraste jag vet. De flesta relationer kräver underhåll och de enda relationer jag har energi att underhålla är relationerna i min familj, make och barn främst. Därmed får man stå utan just relationer och vara tacksam för den äkta vänskap man lyckas möta. 

M

(jodu, jag vet att du läser, men så är det och det står jag för - jag är tacksam för att du finns)

.

Under isen

Jomen så är det... jag orkar faktiskt inte vara så himla glad och positiv hela tiden, sånt är inte livet.


Idag är jag under isen, rakt av. Jag är rädd för mig själv, mina tankar och mitt agerande. Jag känner mig som en bluff och en skit.


Jag vill peppa, vara positiv och visa att det går- för det gör det! Jag vill inte trigga, vara negativ eller vända en båt. Jag vill vara jag helt enkelt. Men det går inte alltid, livet är fasen inte bara toppar eller mellanland... det finns dalar och man får väl acceptera dem, ro dem i land och inse att de ibland är en del av livet.



Det som skrämmer mig nu, jo det är en väldigt ärlig sanning, skrämmer mig. Det är att mina marginaler som inte fanns har utplånats och blivit tillintetgjorda. För första gången i mitt liv skrämmer det mig istället för att trigga mig. 


När jag pratade med C senast tog vi upp problemet att hantera vissa känslor, t ex stress. När jag utsätts för stress så går det direkt ut över ätandet. En helt felfokuserad kontroll, vilket jag numer är väl medveten om. När jag träffade C senast var jag på topp och stress existerade inte, sen hände nåt och ni har ju fått resa med en liten bit där. Jag har inte kunnat utforska eller ifrågasätta mina ageranden gällande stress för att just stressnivån har blivit skyhög. Jag känner mig dålig för det. Jag har inte haft ork att säga emot utan har gått den lata vägen och sagt "jag orkar inte" "jag skiter i det". Det här förstår nog ingen som är helt frisk, men ni andra vet nog mycket väl vad jag pratar om.


På fredag skulle jag träffa C igen, pinsamt och välbehövligt. Tyvärr är hon sjuk denna vecka. Så jag får vänta till nästa, nästa vecka är det även träff med min läkare T - som jag inte vet hur hon kommer reagera på det hela. Dock är det sista veckan av sjukskrivning så den välkomnar jag, för på fredag nästa vecka är min första dag utan "gröna brev" och den dag jag hämtar min nya bil!

.

Tacksamhet

Idag känner jag sån tacksamhet. Tacksamhet över livet. Tacksam över mina insikter.

Tacksamhet är så lätt att glömma bort, man vet att den finns men man reflekterar kanske inte nog på just tacksamhet. I dagarna som gått har jag verkligen fått erfara hur olika livsöden kan te sig. Hur olika våra förutsättningar är och hur olika vi formas när vi egentligen är så lika.


Livet är ibland bra orättvist, då är det nästan ett hån att be om tacksamhet. Men ändå, i det lilla finns det stora. I insikter, i val. De kan ingen styra över. Mina tankar, dina tankar - dom styr man själv.

Tankarna gör oss till de vi är eller vill bli. En insikt att vara tacksam över.

Bild från Maria Helanders blogg http://www.mariahelander.se/

Har ni inte besökt Marias blogg -gör det! Många insiktsfulla tankar och infallsvinklar.

.

Egenansvar

Har sagt det förut och kommer göra det igen. Ingen, INGEN, kommer göra det åt dig. Bara du, bara jag, kan välja hur mitt eller ditt liv ska vara. Oavsett vilka grunder man baseras på, vilka förutsättningar man har. 

Vi har egna val och vi har möjlighet att ändra och förändra eller välja att stanna.

Att agera är oavkortat ett val, egenansvar och vilja. Utan att agera kan man aldrig förändra.

.

Berika livet

Berika livet, ja det kan man göra på många sätt.


Just nu är jag inne i en kontrollfas, jag tar kommandot över familjens ekonomi, jag styr och jag ställer som jag gjort tidigare. Jag är åter i mitt forna jag när det kommer till den biten. Kalla mig Nero om ni vill, men det krävs...

Idag har jag shoppat... EN BIL... ingen liten shopping va? 

                      

Här är min fina nya kärlek. Min forna Honda Cr-V är bedragen och utbytt mot en yngre modell. En modell som ger mer avkastning för investeringen, ja ni fattar. Hon är dyrare men har samma månatliga fasta kostnad. Den rörliga kostnaden mer än halveras samtidigt som både säkerhet och trygghet ökar. Totalt sett är hon alltså mer ekonomisk och dessutom miljövänlig - självklart väljer jag miljöbil. Jag är kär.


Så... det är det jag menar med kontroll i mitt fall. Ordning på torpet och ett rikt liv är så oerhört omfattande. Grunden är viktigast, insidan. Men man ska inte för den delen förakta utsidan. Det totala är det som räknas i slutändan, debet och kredit eller hur det nu var när man minns tillbaks till den ekonomiska gymnasieexamen som jag aldrig utnyttjade utan ombildades i ett annat spår.

Falsk kontroll leder ingenvart mer än till fördärvet - sann kontroll kan leda precis dit du vill.

Vakna!

Ryck upp dig, Vakna!!

Sluta gå i dina cirklar, sluta lura dig själv. SE. Stanna upp, lyft blicken, andas.

Fånga dagen - Carpe diem. 

.

5:ans växel!

It ain´t over until the fat lady sings 

Så himla passande, den sista akten, Brynhilde det är jag det. It ain´t over...

Nu räcker det. Under dryga två veckors tid har livet gjort rasande förändringar, omvälvande sådana, stora sådana och det har framkommit saker som jag aldrig vågat tro på. Mer än så tänker jag inte gå in på det. Tyvärr är det inte helt under kontroll än, om det någonsin blir, men en sak är säker - jag ska återta kontrollen. 

Att ha kontroll, att ta kontroll är inte alltid negativt även om jag vet att det i mångt och mycket är just negativt. Det är skillnad på kontroll och kontroll. Orsak och verkan.

Jag är starkare än mina tankar - det är mitt val.

Vad tycker ni om förändringarna i bloggen förresten? Hiss eller Diss?

.

Snart...

Snart tillbaks med nya tuffa tag.... Inga dalar utan toppar, right?

.