Jul på Liseberg

Tänkte prova på att bara vara Hanna en stund idag. Tänker inte tänka på att jag är sjuk. Tänker inte tänka på att jag ska bli frisk. Tänker inte överhuvudtaget ägna en endaste tanke åt något annat än bara njutning.

Idag tar jag en tur till storstan, närmre bestämt Göteborg och Liseberg!

Gissa vem som redan i entrén lägger benen på ryggen och siktar på sameland! För är det något jag älskar är det renkött, viltkött! Ostar! Kommer provsmaka tills mor min får rulla iväg mig, rulla mig mot det traditionella julkuleköpet. För varje år köper jag en munblåst julkula, bara en. Bara för att.


Ta hand om er alla fina och glöm inte att det är OK att stänga av allt ibland. Det fungerar inte i långa loppet men för dagen kan det vara som en oas. Man behöver få andrum.


För man är ju, som jag sagt så många gånger innan, inte en sjukdom, utan en person MED en sjukdom.

(http://liseberg.se/sv/hem/)

.

Mens = Inte tillräckligt smal?

Idag är en sån dag som det känns som jag inte kan sluta äta! Det är faktiskt en olustig känsla, vare sig man behöver gå upp i vikt eller inte.

Har man, eller har haft, anorexi är man inte bara rädd för viktuppgången i sig man är dessutom livrädd att inte kunna sluta äta. Rentav börja överäta, hetsäta, äta, äta, äta!

Skalman är bra, men ingen frisk person lever så, kroppen fungerar heller inte så strikt. Blir man sugen är det ofta för att kroppen behöver något. Just nu är det svårt att tolka kroppens signaler, vilka är ätstörda sådana, vilka är äkta och vilka behövs och vilka inte?

Sen är det den perioden i månaden när man som kvinna svullnar upp, lägger på sig vätska och är allmänt bajs. Ja för nu tänker jag slå hål på en myt, det här med mens.

Nästintill alla med anorexi som är på bättringen är livrädda för just mensen, att när den kommer tillbaks är ett bevis på att man är fet igen. Eller hur? 

Mens är ett tecken på att kroppen fungerar som den ska.... eller? Där kommer myten, att frånvaro av mens är ett tecken på att man är smal. 

Förra gången jag var underviktig försvann mensen tidigt, redan runt bmi 17/18.... den här gången har den funnits med mig hela tiden trots att jag är mindre än så. Att det ska försvinna från anorexikriterierna är bra! Det behöver nämligen inte säga något alls, dessutom passar det inte in på alla pojkar/män som har denna diagnos.

Givetvis säger en frånvaro av mens att något är tokigt, men att den kommer tillbaks, eller som för mig aldrig försvinner betyder heller inte alltid något. Så kanske kan detta lugna någon, någon som är på väg upp och är rädd för just detta. Det betyder inte alltid något och framförallt betyder det inte att man är tjock för att man har mens. Det är jag ett levande exempel på.

.

Våga Acceptera

Nej jag har inte gått och avlidit.

Helgerna är oftast så fulla med aktiviteter, allmänt oväsen och en massa måsten, så bloggen får stå still. Får jag något att skriva om så tystas det raskt ner av ljudet av två små raringar som ibland har både horn i pannan och svans där bak.

Dottern är så förbaskat rolig just nu! Hon är väldigt duktig på att uttrycka sig i tal, trots sina 2 1/2 år. Vi har den senaste veckan tittat väldigt mycket på Trolltyg i tomteskogen och Y har börjat lägga det mesta på minnet och springer ständigt runt och citerar.

Om jag och min kära man pratar lite vilt och hetsigt, utan att för den delen vara osams, får man höra "sluta bråka ni två, annars kommer trollen och tar er"

Storebrorsan kan få en öm klapp på kinden och få höra "lilla pullan"

Lekar som  mamma pappa barn är väldigt poppis i det här huset numer. Då framkommer våra personligheter väldigt tydligt... "Nu är det min tur att vara mamma, mamma äter lax" ... "pappa vill ha godis till frukost".

Nu äter givetvis inte maken godis till frukost men han skulle säkert om möjligheterna fanns.


Helgen har gått fint, särskilt söndagen då jag första gången på länge haft en helt normal matdag, ingen kompensation, inga egna maträtter, inget nej-sägande. Unnat mig. Haft dåligt samvete. Men det ska motarbetas. För tänk att kunna äta så, normalt, gott, njuta utan dåligt samvete.

Det här med vikten är ju så avgörande för alla mina beslut. Kanske ska man sätta ett viktmål? Ett viktmål som är lite högre än dagens. Vågar jag det tro. Känns som att utmana ödet, kasta sig ut i nåt läskigt. Jag vet ju hur det känns att gå från undervikt till normalvikt, jag gillade det inte förra gången, kan jag lära mig acceptera det denna gången?

För mycket handlar om just Acceptans! Att acceptera sig själv, sitt yttre. Acceptera att man inte kan, eller ska för den delen, ha kontroll på precis allt.

Vart är snön förresten??? Den får gärna komma nu, minns ni när det var såhär mycket snö? Dock under en för lång tid tycker jag.

.

Hoppsan!

Och där sprack den planen...

Kom till C idag och det visade att hon, efter vårt möte, hade bokat in mig på ett oplanerat möte med T, min läkare, för att diskutera situationen sjukskrivning vs gå tillbaks till jobbet efter nyår. För min tanke har varit att gå tillbaks till mina 75% igen.

Detta satte T absolut stopp för, sa rent ut sagt att hon förbjuder mig att jobba så mycket. Nu ska vi framöver träffas och diskutera, jag och T tillsammans med läkare från Hälsan på min arbetsplats, hur mycket jag kan tänkas gå tillbaks till i tid, mycket beroende på arbetsmiljön och delvis arbetsuppgifterna. Mitt yrke kräver hög koncentration och man får under inga omständigheter göra något fel. Så nu får jag se hur mycket jag får jobba om jag ens får jobba över huvudtaget under ytterligare en period.

Anledningen är dels mitt somatiska tillstånd men väldigt mycket på att arbetet tillsammans med C faktiskt ger någonting. Att det är oerhört viktigt att jag får tid och fokus på min sjukdom och att bli frisk, att det inte går alltför långsamt för barnens skull. Givetvis får det inte gå för fort, det måste gå helt i min takt (jag som alltid vill att allt ska gå fort har svårt att greppa detta med långsamt). Men vi har inte råd, jag har inte råd, med en massa bortslösad tid.

Känns faktiskt bra! Första gången jag verkligen kom bra överrens med T, tyckt att hon varit rätt kantig i sitt sätt, men det finns något under varje yta. 

Nu är jag helt slut i skallen, oj vad tankar som har passerat under dagen, nästan två timmar på mottagningen med ångestattacker och tårar och faktiskt endel skratt. 

.

Att måla in sig själv i ett hörn

Anorexin är en lurig rackare. För när jag med positiva tankar, rätt tankar och ett regelbundet tuggande hittar en väg ut till friheten, ja då har hon målat in mig i ett hörn. Hittat på nya kompensationsbeteenden som man själv inte ser förrän man ertappar dem på bar gärning.

Vem tror jag att jag lurar egentligen? Hycklare är det värsta jag vet och jag vill inte hyckla vare sig inför mig själv eller er.

Ska träffa C idag och det känns bra. Det behövs, stressen ökar och då blir sjukdomen starkare.

Hörs när jag kommer hem igen.... kämpa på alla! Ingen får ge upp!

(bild från http://www.kanalfilm.com/hi.htm)

.

Vad är din hemlighet?

Alltså, det hade varit hyckleri på hög nivå om jag hade sagt att allt går som på räls, att det bara är att ändra sina tankar och köra på det.

Jag tror i allra högsta grad på den omvända hjärntvätten, affirmationer och att enda rätta är att gå emot sjukdomen, anorexin. 

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta o gapskratta bilen, helt ensam, åt tanken att jag har den här diagnosen, anorexia nervosa. Jag liksomn? Herregud inte jag!

Iallafall.... tror man att alla dagar är rosenskimrande så är man blåst. Senaste dagarna har jag fått kämpa ihjäl mig för att inte lyssna på Ana. Kämpa för mina affirmationer och kämpa för målet - att bli helt frisk och FRI. Men jag målar ständigt in mig själv i nya hörn! När jag tror att det går bra, ja då har jag istället hittat en lucka, ett hörn att gömma mig i.

Hur i helsike ska jag lösa det! JA jag vill bli frisk, men jag kan inte förlika mig med tanken på en viktuppgång och det hämmar alla affirmationer, alla frisktankar, allt ätande och ja faktiskt, precis allt.

Jag vet att flera av er som läser har kommit en bra bit längre på vägen än jag har gjort, hur gjorde ni? Alla är rädda för viktuppgång, men hur spräckte ni er rädsla? Jag har ju provat att gå emot rädslan förut, fungerade inte, trillade tillbaks trots att jag själv trodde att jag var frisk under många år. Så hur gjorde du?


Kan ni dela med er av era hemligheter?

.

Påverka vården!

Oj... på tiden!

Klart vi ska hjälpa till!! Vi är många med otroligt mycket erfarenhet av ätstörningsvården, vad som är bra och hur sjukt dålig den kan vara! Hur lite som är satsat på de psykiska sjukdomar som kräver flest liv, har högst dödlighet!


Riksföreningen Anorexi-/Bulimikontakt efterlyser just detta idag, detta är en kopia från deras blogg;

Vi behöver dina synpunkter!

Har du erfarenheter från vården som du tycker är viktiga att lyfta? vill du påverka vården med hjälp av dina viktiga erfarenheter? Hör då av dig till oss och berätta så kan vår brukarrådsrepresentant Helena Forsman lyfta dina åsikter i de brukarråd som vi sitter med i.

Skicka dina synpunkter till stockholm@abkontakt.se. Tack!!

---

Får man en chans att påverka ska man göra det! Gnälla räcker inte om man inte lyfter det högre. Själv har jag ett flertal åsikter.

- Vården är för inriktad på att mata, fokusera mer på vikt och mindre på person

- Mörkertalet bör uppmärksammas, alla med en ätstörning är inte magra anorektiker eller spyende bulimiker

- Vuxenvården är urusel, det mesta känns riktat till tonårsflickor 

- Vården på mindre orter saknas ofta helt

Jag kan nog hålla på länge, så jag ska fnula och fundera, tänka ut exakt vad jag ska skriva ner och sammanfatta som mina åsikter, baserat på mina erfarenheter. 

Vi är många med erfarenheter och åsikter, gör DIN åsikt hörd med!

Potatis

Precis som många andra med en ätstörning har jag problem med kolhydrater. Jag har fullständigt indoktrinerat min hjärna med negativiteter gällande detta.

Helt ärligt skäms jag, som en hund! Jag är väl en person som man kan kalla högutbildad. Dessutom inom området medicin och jag har genom alla mina år med ätstörningar blivit en expert på kost och kostråd. Detta är garanterat inget unikt för mig, att som en person med en ätstörning läsa och suga åt sig all information gällande kostråd, dieter och hur kroppen fungerar. Dock skäms jag för att jag faktiskt borde ha mer kunskap men jag har i vissa fall faktiskt låtit min anorexi välja vilka kostråd som ska vara gällande, vad som är bäst och vad som fungerar. Detta är alltså helt felaktigt!

Idag har jag ätit potatis, kan faktist inte ens minnas när jag gjorde det utan att känna ett tvång. Äta för andras skull. Nu har jag ätit potatis för min skull.

Potatis är så fruktansvärt underskattat när det kommer till hur nyttigt det är! Folk har blivit som besatta av dieter som förbjuder just potatis och andra kolhydratrika livsmedel. Vilket är helt galet. Man blir inte tjock av potatis, inte mer än av något annat som man äter i normala mängder såklart.

Visst, kolhydrater binder mer vätska än fett och protein, men det ska vara så! Vatten för att cellerna i vår kropp behöver det, för att fungera optimalt. Vem vill vara tom på vätska? För man är ju inte fet för att man har lite mer vatten i kroppen, vatten som gör att man kan utnyttja 100% av sin kapacitet istället för 90% som det blir om man hoppar över de viktiga kolhydraterna.

Sen kan man fråga sig, vilken vikt man egentligen vill ha? Den vikt som kroppen önskar, den vikt som är biologisk. Eller en vikt som är anpassat efter ens tankemönster och eventuella ideal?

Vilken vikt gör dig lycklig på riktigt?

(bilden är lånad från http://www.solanumodlarna.se/potatis-aer-nyttigt.aspx)

.

Tankefällor

Barn är ibland bara för härliga...

Ertappade far och son i en mindre dispyt med varandra igår, en fyraåring vet och kan allt - tror de iallafall. Ett par meningar etsade sig fast;

Pappa A: Men lyssna på mig nu, du måste lyda.

Min vackra son: Varför det, jag vill ju inte?

Han är verkligen min son, tyvärr är dessa meningar väldigt igenkännande i mitt eget liv, där jag står just nu. Där en rationell sida står som ett överhuvud och talar om för mig det enda rätta, pekar och visar vägen, den rätta. Obstinat och uppkäftigt kommer den andra sida, den som likt en fyraåring vet och kan bäst men inte har koll på konsekvenserna.

Jomen det går faktiskt bra för mig just nu, det svåraste för mig just nu är rädslan för viktuppgången. Jag har givetvis ökat lite i vikt sen jag tog tjuren i hornen och det är ju bra. Dock är den obstinata fyraåringen inom mig tvärsur. Jag kämpar för att lösa mina tankefällor, för jag lurar in mig själv i sådana hela tiden.

Det är jobbigt men nödvändigt att konfrontera och ifrågasätta varenda liten tanke jag har just nu. Från det enklaste som varför jag går upp för trappan, i vilken takt jag gör det, till maten, vad jag lägger på tallriken och varför. Just NU är det viktigt, för att inte hamna i mina egna fällor.

Ska ta mig ut i skogen, klippa lite ris och minigranar. Ska försöka njuta av tillfället, naturen och inte se det som ett tillfälle för motion. Kanske ska jag rentav ta bilen de 100 metrarna som jag behöver ta mig, bara för att.


En av mina absoluta julfavoriter - om man bortser från sångarens olustiga kakhål.

Dialog med fröken Ana

Tjockkänsla idag, jag vet att den är helt fel och är helt ångestbaserad. Galet är att jag inte vet vart denna ångest kommer ifrån. Skitsamma, hon pratar med mig mycket, damen i fråga.


Se hur det går, ser du hur fet och värdelös du har blivit?
Mehhh jag har faktiskt inte gått upp mycket alls!! Jag är grym!

Jasså du, det kan du inbilla dig, nu kommer vikten rusa iväg och du är lika patetisk och misslyckad som innan!
Jo det är jag i och försig rädd för, att vikten ska rusa, men jag var inte patetisk och misslyckad!

Du vet ju så mycket väl att du borde gå ner mer! 
Varför det, jag behöver gå upp i vikt!

Inte då, se hur fet du blir, din kropp är inte som alla andras!
Jag vet att det inte känns så men det är fel!

Kom tillbaks till mig, jag ska ta hand om dig, göra dig smal och lycklig igen!
Dra åt helvete!


.

Inatt jag drömde....

... något som jag aldrig drömt förut?

Vissa nätter är en plåga av mardrömmar, vissa sjukare än andra. Inatt hade jag en sådan, en sådan sjuk mardröm som gör att man nästan blir rädd för sig själv. Som ger en insikt om hur knäpp jag faktiskt är.


Jag drömde att jag var inlagd på en ätstörningsklinik. En kraftig sköterska skulle väga mig, mitt på dagen. Hon antecknade mitt bmi på en tavla brevid vågen. Stora blå siffror mot en vit bakgrund, bmi 18,5. Jag fick panikångest och sprang därifrån, skämdes och svettades. Sprang in på mitt rum som jag delade med en tunn tjej som såg som sjukare ut än jag själv. Panikkräktes i en påse brevid min säng.

Vaknade med ett ryck med ångestkänslan, paniken i kroppen - tänk om det vore sant?

Hej hallå, Hanna hur är din skalle om du drömmer så här? Det ska vara en dröm att nå upp till ett bmi på 18,5 och gärna lite mer, inte en mardröm!

Varför är jag så rädd? Usch, dumma sjukdom.

Jag som är så mån om att dagen ska starta bra har fått kämpa idag. Ångesten från nattens mardröm har naglat sig fast, dock låter jag den inte styra. Jag har ätit min frukost som jag ska, jag tänker inte låta ångesten få styra mitt agerande. Men den finns där, den påminner mig om hur vriden min hjärna är. Jag är ledsen och besviken på mig själv, mina drömmar och mina tankar.


.

Det går visst!!

Idag var jag och älsklingen båda hos C, som jag nämnde tidigare. Känns verkligen kanon med ett upplägg på varannan gång ensam och varannan gång ska han med. Jag är inte ensam med det här, anhöriga behöver sitt, få insikt och höra från någon annan, hur det är och hur man kan tänka och agera. Även få ventilera och säga sitt.

Ny tid hos dietisten är bokad och även då ska A med. För detta är som sagt inget som jag ensam ska ro iland, vi är ju ett team och dessutom ett grymt sådant! Givetvis är största lasset på mig, min inställning och mina beslut. Men jag är inte ensam.

C och jag är i mångt och mycket av gemensamma åsikter även om vi då och då ryker ihop, oftast för att hon vet precis vilka knappar hon kan trycka på för att jävlas med min anorexi. Kan ju säga att Ana inte ger sig utan kamp. Dock sa C en sak idag som jag inte håller med om och aldrig kommer acceptera eller enas med.

Tanken på att jag aldrig skulle kunna bli fullt frisk och FRI hela vägen ut. Att detta kan vara något jag kommer få kämpa med resten av livet.

Inte en chans! Aldrig i livet! Är det något jag är helt övertygad om, och då menar jag fullständigt övertygad, så är det att det går att bli helt frisk och helt fri, leva ett liv utan att ens ägna ett litet tankemonster åt den här elakartade parasiten.


Jag tänker bli kvitt med eländet och jag tänker ta med så många av er andra som jag bara kan!! Helvete heller säger jag, ingen ätstörning ska styra mitt liv, inte heller ditt!

(ha en trevlig helg förresten!)

.

Drömsill

Alltså, hur man startar dagen är avgörande för hur dagen sen fortlöper och hur den slutar. Lägg allt krut på en bra start med andra ord!

Idag har jag haft turen att få ha maken hemma, han kan ju styra sitt jobb lite och har möjligheterna att jobba hemifrån då och då. Idag är en passande dag dessutom då vi båda ska träffa C idag.

För att lyxa till det lite, kicka igång dagen och skapa en bra start blev det sillfrukost! Vi har dessutom nästan gått och blivit religiösa då vi upptäckt ett sillmärke som var helt tokbra!! Vi både ville i stort sett slicka tallriken, maken skrapade så man började undra hur repigt porslinet egentligen skulle bli.

Sillarna från Fiskexporten i Varberg rekommenderar vi numer varmt! Jäklar, vi ska gå igenom hela sortimentet! 

Idag var det Drömsillen som fick kicka igång vår dag som nu startat fantastiskt och ska sluta minst lika bra!

(kocken Rikard Nilsson som står bakom recepten till dessa sillinläggnigar har väckt mitt intresse och kommer läggas på minnet)

.

Matcirkel

Japp så var det dags för mötet med dietisten.

Måste ju erkänna att jag såklart redan visste stora delar av vad som togs upp, jag vet vad som saknas i min kost men jag hade kanske inte helt hundra koll på hur det har påverkat mig. Mina levervärden är inte helt perfekta, lätt förhöjda, och det beror på att jag uteslutit kolhydraterna. Sen har jag aldrig föredragit kolhydraterna men jag måste peta in bra mycket mer i mina måltider just nu.

Sen hade jag faktiskt ingen aning om att jag bör få i mig 7 dL mjölkprodukter varje dag! Låter sjukt mycket!! Men om man inte håller detta så får man en rad bristsjukdomar, bland annat påverkas skelettet om man får i sig mindre mängd. Ujuj hur ska detta nu gå till, eftersom jag inte dricker mjölk så är det annat som måste petas in ja hur tusan ska det gå till kan man undra, genomsvett.

Däremot fick jag faktiskt beröm för att jag får i mig otroliga mängder vitaminer, så mycket att det rentav blir överskott som rinner rakt igenom. Bra fetter och lagom mängd av den varan var också ett plus för mig.

SLV:s matcirkel kommer troligtvis ändras lite nästa år när de nya nordiska kostråden ska sammanställas, men förändringarna kommer förmodligen inte bli så stora, kanske blir det aningens mindre kolhydrater.

Så här ser den ungefärliga fördelningen ut idag enligt SLV

Dags att börja moderera om mina måltider, åtminstone middagen, försöka göra kolhydraterna roliga. 

.

Vänner

Alltså, det är något magiskt med vänner, riktiga vänner, utan fasader och påklistrade leenden. Vänner man kan komma hem till precis som de är, utan puffade kuddar och uppställda ytligheter. Jag mår som bäst när folk är äkta, gör vi nog alla.

Träffade vackra S idag. En fantastisk person! Med precis som jag, en hög full av fasader, men inte inför varandra. Trots att vi knappt umgås, knappt träffats under många många år, så är hon som en syster, hon förstår mig precis och man behöver aldrig känna ett behov av att låtsas någonting.

Jag kan ärligt säga att min sjukdom har begränsat mig oerhört i flera sammanhang, den har isolerat mig och stängt ute mig. Men samtidigt så har det också varit mitt eget val. Jag vill inte ha vem som i min närhet, vill inte dela med mig av mig själv till vem som, jag har inget behov av andras uppmärksamhet.

Dessutom har allt visat vilka som betyder något och hur mycket jag betyder för mig själv. Självinsikt och insikt om vilka som är mina vänner.

Har vänner på nätet, vänner jag aldrig träffat irl, vänner som bryr sig. Riktiga, äkta sådana. Jag är tacksam, lycklig för det! Hellre en liten skara äkta vänner än ett stort umgänge av bekanta, en värld av fasader och förväntningar.

Självinsikt om vem jag är och vill vara.


.

Trygghetszoner

Det är så illa lätt att måla in sig själv i små trygghetszoner.

Äta mat man är van vid, som man har godkänt, ofta samma varje dag. De här små mönstren måste man bryta, lite i taget. För hur mycket man än äter, hur normalviktig man än blir är det just sådana små trygghetszoner som gör att man aldrig blir helt frisk och fri. Utåt sett är man ju då fullt normalt fungerande, men man är inte fullt fri.

Kanske innebär brytandet av dessa små zoner att äta saker man kanske inte ens föredrar, bara för att utmana sig själv, veta att man kan. Bevisa för sig själv att det går, att man inte dör, att man inte blir smällfet.


Idag ska jag ta sonen till frissan för första gången. Hittills har han störtvägrat men vi har en deal. Han ska absolut inte få en kort pojkfrisyr (det gillar han inte alls), jag ska inte skratta åt honom när kan blir klippt (varför jag ens skulle det men det är något han fått för sig) + att vi ska äta pizza efteråt. Bara jag och min vackra son.

På tal om trygghetszoner. Vanor. Mönster. Vad jag föredrar och inte.

foto: Ulf Svensson (http://www.alltommat.se)

.

Tyck inte synd om mig!

Ja det är aldrig bara negativt med skit eller hur man ska säga. Ur något ont kommer alltid något gott.

Att vara sjuk, drabbas av något, vara annorlunda, när livet ändras och byter riktning. Ja då är det mer än bara sjukdomen som uppdagas.

Man märker tydligt vilka människor som är äkta i ens närhet.


Vilka som bryr sig på riktigt

Vilka som bryr sig bara för att, för att stärka sitt eget ego

Vilka som inte bryr sig alls

Vilka som har svårt att uttrycka sig och vilka som har lätt för det

Vilka som ställer upp och vilka som inte gör det.

Vilka som engagerar sig


Sist men inte minst så lär man sig otroligt mycket om sig själv, sina egna styrkor och svagheter. Man kan inte blunda för sig själv och låta loket tuffa på, man måste stanna upp, se sig själv, utmana sig själv och växa som människa.

Så tyck inte synd om mig! För det värsta jag vet är den välmenande "tycker synd om dig - blicken". Det här visar inte bara vem jag är utan också vem ni är. Det ser jag som något positivt. Det som inte dödar det härdar, right?


Kan ju passa på att säga Tack till alla som finns för mig, är här, engagerar sig på sitt sätt, bryr sig. Tack till er som läser! Alla fina kommentarer!

(bajs också, min kamera är trasig, överväger återigen några väl valda könsord)

.

Två veckors Kick Ass Ana

Idag har det gått två veckor sen något hände, sen något vände. Jag har varit grym, GRYM! Sjukt BRA!

Det vore lögn att säga att det går smärtfritt och att vägen på något sätt är rak. Det är ofta ett helvete. Ett som inte syns. Men det känns som jag står i ring dygnets alla timmar. Jag kan inte säga att jag mår dåligt, faktiskt inte. Jag känner mig bestämd. Men det är ett inre krig som jag har hela tiden.

- Det är inte lätt att blunda och stänga av stora delar av sig själv, nysta ut vem som är Hanna och vem som är Ana i mig.

- Det är inte lätt att radera ut rösterna. De ständigt elaka påhoppen.

- Det är inte lätt när man inte ser, jag tycker fortfarande jag är stor, tjock och jag vill inte gå upp i vikt, jag vill gå ner i vikt.

- Det är komplicerat att äta all mat, jag tycker mycket är onödigt. Just så känns många livsmedel, onödiga, fel.

Samtidigt vill jag leva, det är inget liv. Men jag önskar så innerligt att jag kunde se, att jag är smal, för jag ser det inte. Jo lite mer rumpa skulle man kunna ha, men resten, resten.


Tydligen ska det vara som så att när man går upp till mer normal vikt så kommer synen tillbaks, men det är svårt att tro, svårt att ta till sig. Men vi får väl se.


Vad har då hänt under veckan som gått;

* Mycket piggare rent fysiskt. Förmiddagarna har jag mer ork, dock är jag helt utslagen efter lunchen. Ofattbart att man ligger som klubbad i flera timmar efteråt.

* Sömnen är helt vajsing, jag somnar galet tidigt på kvällarna. Maken får bära in mig i sängen.

* Magen lever sitt eget liv! Herregud, jag gör inget annat än går på dass numer. Kul info va?

* Vikten varierar väldigt men totalt har jag kanske ökat något hekto under dessa 2 veckor som gått. Ana hatar det - skriker i mig. Men jag är förvånad att jag inte gått upp mer, jag äter ju uppskattningsvis 6 gånger mer än innan? Men jag är glad för det, för jag är livrädd över hur jag kommer reagera när vikten går upp på riktigt.

* Jag har fortfarande massor av förbud att jobba på, förbud som har jobbat sig in som onödigheter där jag seriöst inte kan förstå varför jag ska trycka i mig vissa saker.


Ny vecka iallafall och jag ger INTE upp!

Skalman - alla ätstördas bästa vän

.

Morgonstund har mat i mun

Helt uppriktigt gör jag inte annat än äter och äter!

Dessutom är jag rejält hungrig på mornarna just, galet hungrig! Jag vill nästan kasta ut familjen så att jag i lugn och ro får äta. Vardagsmornar äter vi inte tillsammans, det blir så rörigt och tidspressat att hinna laga allt, givetvis sitter jag med familjen ändå. Tycker det är viktigt att göra starten på dagen så lugn och fridfull det bara går, för barnens skull och även för vår. Tända ljus, sitta tillsammans, prata. Helgerna däremot äter vi alltid ihop.

Idag blir det något så inte roligt som jakt på en klänning i sista minuten. Avskyr provrum, men det gör nog de flesta. Dock tänker jag jobba för att skilja mig från den massan av folk som inte tycker om provrum, en dag ska jag älska att stå i provrum! Jag vill inte nöja mig med ett liv av missnöje, kompenserande och kritiserande. Det som många tar för "normalt". Nej jag vill upp ett pinnhål.

Hoppas verkligen jag hittar något som passar nu! För tanken är att jag inte ska använda den mer än EN gång. Jag ska aldrig mer ha den här storleken! 


Schysst frulle jag fick i mig nyss va? 

En hel avocado, massor av handpillade räkor, en klick äkta majonnäs, en ostmacka och ett ägg. 

.

Kontrollförlust

Ja det här med mat är bara toppen av ett isberg när det kommer till ätstörningsproblematik. Det räcker inte med att äta och gå upp i vikt, det är otroligt många känslor och situationer som ligger som ett utspritt 1000-bitars pussel i total oordning. Igår blev detta iallafall väldigt tydligt för mig.

Med ordnad barnvakt traskade både jag och maken iväg på årets föräldramöte. Jag hade sett fram emot något som liknade förra årets upplägg, massa pedagiskt tjafs, information och bilder på våra fina barn. För att sedan avsluta med lättare fika. Men när vi väl kom dit var det ett helt annat upplägg. Dels blev vi bordsplacerade (och NEJ jag tycker inte det är kul, det är inte barnkalas eller bröllop och jag vill själv välja om jag vill socialisera med folk) och dels var fikan invävd i mitten.

Vad hände? Panik från helvetet, nu skulle jag ju sitta där och vara social och svara på personliga frågor om mina barndomsminnen, fika - vilket jag INTE hade planerat, då både jag och maken hade tänkt gå hem innan fikat och avsluta med gemensam kvällsmat istället. Nu kändes allt fullständigt påtvingat - helt bortom all kontroll. Kände mig jättefånig men jag sprang uppriktigt sagt därifrån, ut i mörkret för att promenera bort känslan av att allt kändes upp och ned. Att inget blev ens i närheten av vad min hjärna var inställd på.

Det här oplanerade ätandet, när jag inte redan innan är inställd på vad, hur och när och brevid vem. Mmm det måste nog jobbas lite på. Kan ju inte springa från föräldramöten och andra sociala evenemang vareviga gång.

Anorexin gör en verkligen fruktansvärt associal. Det kvittar hur jäkla duktig jag är med maten just nu, det är på något sätt en bisak. Det är så mycket större. Kontrollen. Den älskade hatade kontrollen.


.

Paulúns müsli

Fick i uppdrag att kommentera Pauluns müsli som jag köpte häromdagen.

Nu är den testad! Den fick bli mitt mellanmål tillsammans med blåbärsfilen jag köpte.

Betyg 3+ av 5 får müslin. Den är ju osötad och ska inte vara för söt men den var nästan på gränsen till för träig tyckte jag. Den innehåll alldeles för lite pumpafrön för att kunna kallas just müsli med pumpafrön, aningens besviken på det. Annars lagom stora bitar och smakade bra, ser dock rätt trist ut men det gör de flesta nyttiga müslis.

Hällde på lite hela linfrön i min skål, bra för tarmen!

.

Takida

Ibland behövs inga ord... visar då och då låtar jag gillar, som berör mig... denna älskar jag...

.

Energi

Alltså, det här med energi...

Jag vill så otroligt mycket, nu när jag faktiskt äter helt ok och mycket bättre än på väldigt länge, så vill jag göra saker som är roligt. Ta en promenad ute, fixa i trädgården, ha bättre ordning hemma. Ja vardagssaker. Men vad händer?

Jag orkar ingenting! 

Visst, jag känner att jag har mer ork att vara Hanna, men kroppen är som en geleklump. Varje gång innan måltid tänker jag att efteråt ska jag hitta på något, röra mig, hitta min styrka igen. Ogillar skarpt att vara så här svag. Men varje gång jag har ätit så är jag som en klubbad säl, otäckt uttryck men ni förstår känslan? Det enda jag orkar är att sätta mig i soffan och invänta nästa måltid. Vilket spännande liv man har, not.

Men det är väl så det är, en döende kropp som hittar ljuset i tunneln. All energi går åt till uppbyggnad av min insida, vilket säkert är anledningen att jag inte går upp i vikt än. Reparation på högvarv.

En positiv sak dock är att jag är varm igen, galet varm bara! Min förbränning har nog accelererat något oerhört för efter varje måltid sitter jag med pulserande händer och svettningar mellan boobsen. Nice va.

Jag längtar. Jag har ett mål. Hitta min styrka igen. Som det är nu orkar jag faktiskt ingenting. Jag orkade mer när jag svalt men på fel reserver. Nu är jag som en byggarbetsplats, där stommen monteras för att förhoppningsvis bli ett rejält jäkla eiffeltorn.

(by the way, ni skulle se mina armar efter maten! Blodådror som ringar sig som tjocka ormar över händer och armar, helläskigt. En inbyggd halloweenkostym)

.

.

Keso Mellanmål

Köpte som sagt keso igår, varav en burk var mellanmålsalternativet med cashewnötter, ananas, apelsin och papaya.

Provade den nyss.

Vet i fasen vad jag tycker om den, tror man kan göra godare själv? Hade velat haft större bitar än de nästintill krossade nötterna. Gärna lite grövre smak i müsliblandningen, nu var det mest sött ihop med det syrliga.

Betyg 3 av 5 får den av mig av en anledning, den är smidig! Kanske bra att ta till när man är på väg någonstans, men hemma, njee.

.

En bra start på dagen

Alltså, frukost är ju det viktigaste målet på hela dagen. Det enda mål man aldrig får missa, vare sig man ska gå upp eller ner i vikt. Frukosten styr resten av din dag.

Jag jobbar med att förbättra mina frukostar, mycket har gått på slentrian och anorektiska val. Sen blir man nästan blind inför sin egen tallrik. För det är annorlunda att servera andra och servera sig själv, än så länge iallafall.

Idag startade min dag bra! Eller vad tycks?

Gravad lax med hovmästarsås (fuskar och köper Erik Lallerstedts Hofmästarsås), sallad med reducerad balsamvinäger OCH det nya, en rågkuse med smör, prästost och paprika.

Har hamnat i ett laxspår - äter lax i någon form varje dag!

.

Alla byggstenar

För att kunna bli helt frisk och FRI behövs alla byggstenar, såväl fysiskt som psykiskt.

Satt i bilen på vägen till stan idag och kom på, mjölkprodukter - det är superviktigt! Jag äter knappt några sådana alls och därför mår mitt skelett förmodligen as.

Sagt och gjort, det har inhandlats och nu ska jag utmana mig, mota anorexin i grind och plocka på mig fler och fler byggstenar i kampen mot ett friskt liv. Så det så.

Kolla dagens matkasse

Fil för att det innehåller massor av kalcium, müsli för att det innehåller kolhydrater som är bra mot min teflonhjärna, keso av samma anledning som filen. Sen lite gottis som spenat och choklad - sånt man mår bra av! Ett nr av Egoboost för att jag gillar en fin tjej i tidningen, vad gör man inte för sina vänner.

Ha en trevlig kväll och tänk friska tankar, utan dem blir man inte fri! Du blir vad du tänker!

.

Superskinny goes Supersize - nu jäklar!

Veckan som gått har verkligen gått galet bra, över förväntan!

Förra måndagen hade jag rasat rejält i vikt efter en riktigt jobbig helg och vecka innan det. För mig gäller det att komma till en punkt där jag tröttnar och i måndags var jag där. Jag var ju givetvis skitglad över att vikten hade rasat men jag kände att nej, jag orkar inte mer.

Från och med då har jag ätit tre måltider/dag plus att jag lagt in ett mellanmål - utan att kompensera! Jag äter numer frukt, vilket jag inte gjort på flera månader. Givetvis är detta än för lite MEN det är ett steg åt rätt håll. Kroppen reagerar ju fysiskt som jag har sagt och för att inte chocka kroppen och mitt psyke för mycket tar jag det ändå rätt lugnt, babysteps. Jag ska inte trilla tillbaks!

Så vad har hänt på 1v?

* Jag har otroligt mycket mer ork och glädje!

* Har givetvis alla fysiska smärtor som jag skrivit om i tidigare inlägg men jag klarar av att ignorera det.

* Maken har fått order av C att laga middag 1 gång varje helg - äntligen, som jag tjatat! Visst har han lagat mat innan, det är inte det. Men hans mat har inte varit direkt varierad, det har alltid varit samma sak om och om igen. Eller nåt eget hopkok som hittas på 10 minuter innan servering. Skittrist trots att det är gott. Eller så har jag blivit engagerad och det är det jag vill slippa.

* Jag har gått upp det jag rasade MEN inte ett hekto mer, vilket jag tycker känns helkonstigt med tanke på hur mycket mer jag äter nu. Men det kommer väl det med, jag får ta det, jobba på den känslan hela tiden, ifrågasätta mig och använda mig av positiva affirmationer.

* Jag är än mer bestämd att jag kommer klara det här själv - inställning är A och O!

Så.... nu är projekt "Superskinny goes Supersize" igång på riktigt!

.

(haha lite distans måste man ju ha - det man inte kan skratta åt kan man inte ta på allvar)

.

Frågestund

Som vanligt tar jag frågorna här i bloggen och tackar givetvis alla som uppskattar att jag skriver!


Detta var ett flertal frågor:


Hej! vad för du för hjälp? vad har du för bmi/vikt/längd? ifalldu inte vill säga det, har du långt kvar till normalvikt?
Vad äter du på en dag? 

vad säger din make och vad säger dina barn om din sjukdom, märker barnen? hur gamla är barnen?
Tror du, innerst inne, att du kommer bli frisk?




Den hjälp jag har idag är på en äs-mottagning i en stad nära mig, vanlig samtalsterapi och även sjukgymnastik som jag dock kommer avsluta för att det helt enkelt inte är min grej. Mer än så finns knappt att erbjudas här, förjävligt rent ut sagt! Jag har haft allvarliga funderingar på Mora men så sent som idag så har jag sagt nej till att skicka remiss dit, jag tänker klara det på egen hand.


Vikt och längdfrågor tänker jag inte svara på då jag vet att det kan trigga något enormt. Ätstörningar i vilken form som är en tråkig jämförande sjukdom och jag önskar inte ens min värsta fiende detta. Men jag har en bit kvar, så långt kan jag säga och det är mest synd, ju tidigare i viktraset man får hjälp desto mindre blir viktkampen och ju mer fokus kan man lägga på allt annat, det som i själva verket är problemet. För jag står fast vid att vikten bara är ett symptom för vissa, för andra inte alls. En ätstörning kan vara mer illa helt utan synlig viktnedgång/uppgång. En ätstörning handlar egentligen inte det minsta om vikt, vikten är ett sätt att hitta kontroll i ett kaos, en falsk känsla av kontroll. Så den som tror att man bara för att man inte väger "tillräckligt lite" inte är "sjuk nog" är precis lika sjuk, om inte mer, än mig iallafall. 


Vad jag äter på en dag känns också oerhört onödigt. Just nu kämpar jag för att äta så normalt som möjligt och allt som är onormalt och fel är sånt som jag inte vill dela med mig av. Tänker inte ge några tips på hur man blir en duktig anorektiker, för vad är det? Alla anorektier känner sig feta, stora, fel. Vem vill känna så? Hur smal du känner dig är så smal som du säger till dig själv att du är.


Min make är ledsen men tar det ändå helt ok, han är otroligt tålmodig som person och försöker bäst han kan, han är mitt hjärta på alla de vis. Barnen är för små för att se tror jag (dottern 2 1/2 och sonen 4) men visst, de undrar mellan varven varför mamma inte äter och det skär i hjärtat. Eller när de blir förvånade att jag äter med dem som om det vore konstigt. 


Innerst inne är jag fullständigt övertygad om att jag kommer bli frisk och inte bara det, helt FRI! Jag är helt inställd på detta och det kommer ske! Inte kommer det bli lätt, inte kommer det gå smärtfritt men det är skitsamma, det kommer GÅ.




Stort TACK för många frågor, uppskattar jag och tycker är jätteroligt!! Fler sånt! Samt vill jag verkligen säga tack, med lite lätt rodnade kinder, över att du uppskattar bloggen. Tack!




.

Frukost

Ser redan fram emot frukost! Sjukt men sant, åt så gott imorse att jag nästan inte kan vänta till imorgon. Jag är benhårt inställd på att köra den linjen, inget kommer få komma emellan. Tankens kraft var det, right?

Broccoli äter man ångkokt och färsk, inga stackars frysta stackare. Gravad lax, hovmästarsås och rom. Mumma!

.

Riksföreningen Anorexi-/Bulimikontakt

Igår kom en glad överraskning i postlådan, nya temanumret av Insikt!

Stort TACK abkontakt ! Jag vet att den var en gåva och det är jag så tacksam för! Innan månaden är slut ska jag förnya mitt medlemskap, denna gång som familj.

Det är en liten summa pengar vi pratar om, men det är ett enormt arbete Riksföreningen Anorexi-/Bulimikontakt gör, många volontärer och en hjärtlig insats för livet!


Vill uppmana alla som har ätstörningar, alla som känner någon som har, att ge ett litet bidrag, att visa sitt engagemang i kampen mot ätstörningar. Kvinnorna, männen, tjejjerna och killarna som jobbar i föreningen gör ett enormt viktigt arbete. Sjukdomarna ökar dessutom så de arbetar i motvind, desto viktigare att lyfta ämnet.


För att bli medlem, klicka er in HÄR

För att ge en gåva, klicka er in HÄR


Till dig som är sjuk, inte har vågat söka hjälp, är osäker på om du ska söka hjälp för att du inte känner dig tillräckligt sjuk. Till dig som har funderingar. Kontakta föreningen! Man kan aldrig söka hjälp för tidigt och man blir aldrig tillräckligt sjuk. Ingen sjukdom är bättre, sämre än den andra, alla är värda hjälp och att få leva ett liv i frihet!


.

Äta Äta Äta

Har man ätit oregelbundet, ätit för lite, kompenserat, ja rent och skärt levt med en ätstörning under en tid gör att kroppen faktiskt reagerar när den väl får mat.

Det låter ju helt naturlig men för den som inte har fått känna hur kroppen kan reagera vet heller kanske inte vad som händer.

Ofta är det känslorna, de fysiska känslorna, som kommer när man tillåter sig själv att äta igen, som gör att man blir rädd och ramlar tillbaks till sin gamla falska trygghetszon, tillbaks till ätstörningen.

Rekommendationen är att man ska äta 3 måltider/dag - frukost, lunch, middag + 3-5 mellanmål på detta! Det låter enormt mycket men det är just mellanmålen som många hoppar över, vilket ofta leder till övervikt, ja det är sant! Vi som är vana vid svält tycker självklart att det låter skrämmande mycket, det svartnar nästan för ögonen bara vid tanken på att äta så många gånger på en dag, hur ska man hinna det?

Från att äta minimalt, restriktivt eller med kompensation av något slag till att äta mer och mer normalt får man i början ett antal fysiska krämpor, eller vad man ska kalla det;

* Magen sväller upp som en ballong och första dygnen går man upp mycket för att sen gå ner igen.

* Man samlar vätska, på buken och i ansiktet.

* ONT, det gör skitont i magen!

* Sömnen blir orolig, nattliga svettningar och många mardrömmar.

* Trött - man har inte ork till nåt annat än att bara överleva.

* Pruttlisa - ja man är en vandrande gasballong.

* Hungrig! Men sällan helt mätt, alltså fysiskt mätt är man över öronen men psykiskt mätt är man inte.


Detta är bara några exempel. Tänkte att det kan vara viktigt att påminna sig om att det är normalt att det känns såhär när man väcker kroppen till liv igen. Att de flesta känner likadant eller liknande. Att det är övergående!

Måste påminna mig själv om det hela tiden, annars trillar man tillbaks till helvetet.

Tankens kraft

Tänker spinna vidare på det här med tankar och tankens kraft. Tanken är ju till trots den som har fått mig att hamna i den här situationen.

Tanken kommer ju före man känner och före man agerar, alltså är det tanken man ska attackera - påverka - om man vill förändra.

Positiva eller negativa tankar, det man tänker, hur man tänker, blir den enda sanningen. Som jag sa igår, den inre hjärntvätten. Saken är ju den då att negativa tankar förlorar sin kraft om man inte upprepar dem, om man inte göder dem. Du blir helt enkelt det du tänker.


Kroppen kan rent fysiskt skilja på positiva och negativa tankar, de aktiverar olika ställen i hjärnan;

Negativa tankar aktiverar hjärnans högra pannlob - där även ilska, flyktkänslor, depression, rädsla, sorg och kamp registreras.

Positiva tankar aktiverar den vänstra pannloben - där lycka, intresse, positiva känslor tas emot och även samma ställe som aktiveras vid meditation.


Ätstörningar kan däremot påverka hjärnan precis som vid ett beroende. Det kan sätta sig inte enbart som tankar utan som ett begär. Alltså kan man jämföra ätstörningar med andra missbruk. Däremot ska man nog ha klart för sig att precis som att bryta ett drogmissbruk tar det tid att ta sig över den första ribban, bryta begäret. Man får jobba med sina tankar hela tiden.



Man kan alltså bli beroende av att ens tankar är negativa - hur sjukt är inte det!


.

The Secret

Att tillämpa The Secret, ja det är precis vad jag gör, men med helt fel utgångspunkt, helt fel tankefokus.

För att fatta mig kort, att ha en ätstörning är som att hjärntvätta sig själv. Med tankens kraft blir man det man intalar sig.

Tänker man varje dag om och om igen att man är; tjock, fet, värdelös, oduglig, misslyckad, ful, fulast, vidrig, äcklig. Då BLIR man ju det, man känner att man är allt det där, right?


Tankens kraft är det starkaste vi har, vi blir det vi tänker! 



Lagen om attraktion är något jag, vi som har ätstörningar, kan dra nytta av! Det man tänker och känner attraherar man - lika dras till lika. Det är ens sinne som skapar den yttre verkligheten.

Alla med en ätstörning vill känna sig smala, vackra, nöjda, tillräckliga, lugna, lyckliga mm. Men man fokuserar NOLL på det, man fokuserar på de hemska orden jag skrev ovan. Eftersom man inte tänker smal, eftersom man tänker fet, så känner man sig fet även om man är smal, logiskt eller hur?

Jag har tjatat om positiva affirmationer länge, men helt ärligt inte tillämpat det fullt ut. Nu är det dags, kanske kan jag faktiskt klara detta helt själv ändå! Jag vill ju!

En ny REGEL: Varje gång jag tänker en negativ tanke om mig själv ska jag tänka två positiva. Kommer jag inte på någon får jag hitta på någon, för man tror ju på det tillslut. Om man ändå ska lura sig själv är det ju skönare att lura sig att man är bättre än man kanske är än att man skulle vara sämre, visst låter det nice?


Vem är med mig? Våga anta utmaningen!!


.