Trygghetszoner

Det är så illa lätt att måla in sig själv i små trygghetszoner.

Äta mat man är van vid, som man har godkänt, ofta samma varje dag. De här små mönstren måste man bryta, lite i taget. För hur mycket man än äter, hur normalviktig man än blir är det just sådana små trygghetszoner som gör att man aldrig blir helt frisk och fri. Utåt sett är man ju då fullt normalt fungerande, men man är inte fullt fri.

Kanske innebär brytandet av dessa små zoner att äta saker man kanske inte ens föredrar, bara för att utmana sig själv, veta att man kan. Bevisa för sig själv att det går, att man inte dör, att man inte blir smällfet.


Idag ska jag ta sonen till frissan för första gången. Hittills har han störtvägrat men vi har en deal. Han ska absolut inte få en kort pojkfrisyr (det gillar han inte alls), jag ska inte skratta åt honom när kan blir klippt (varför jag ens skulle det men det är något han fått för sig) + att vi ska äta pizza efteråt. Bara jag och min vackra son.

På tal om trygghetszoner. Vanor. Mönster. Vad jag föredrar och inte.

foto: Ulf Svensson (http://www.alltommat.se)

.