Det går visst!!

Idag var jag och älsklingen båda hos C, som jag nämnde tidigare. Känns verkligen kanon med ett upplägg på varannan gång ensam och varannan gång ska han med. Jag är inte ensam med det här, anhöriga behöver sitt, få insikt och höra från någon annan, hur det är och hur man kan tänka och agera. Även få ventilera och säga sitt.

Ny tid hos dietisten är bokad och även då ska A med. För detta är som sagt inget som jag ensam ska ro iland, vi är ju ett team och dessutom ett grymt sådant! Givetvis är största lasset på mig, min inställning och mina beslut. Men jag är inte ensam.

C och jag är i mångt och mycket av gemensamma åsikter även om vi då och då ryker ihop, oftast för att hon vet precis vilka knappar hon kan trycka på för att jävlas med min anorexi. Kan ju säga att Ana inte ger sig utan kamp. Dock sa C en sak idag som jag inte håller med om och aldrig kommer acceptera eller enas med.

Tanken på att jag aldrig skulle kunna bli fullt frisk och FRI hela vägen ut. Att detta kan vara något jag kommer få kämpa med resten av livet.

Inte en chans! Aldrig i livet! Är det något jag är helt övertygad om, och då menar jag fullständigt övertygad, så är det att det går att bli helt frisk och helt fri, leva ett liv utan att ens ägna ett litet tankemonster åt den här elakartade parasiten.


Jag tänker bli kvitt med eländet och jag tänker ta med så många av er andra som jag bara kan!! Helvete heller säger jag, ingen ätstörning ska styra mitt liv, inte heller ditt!

(ha en trevlig helg förresten!)

.