Kontrollförlust

Ja det här med mat är bara toppen av ett isberg när det kommer till ätstörningsproblematik. Det räcker inte med att äta och gå upp i vikt, det är otroligt många känslor och situationer som ligger som ett utspritt 1000-bitars pussel i total oordning. Igår blev detta iallafall väldigt tydligt för mig.

Med ordnad barnvakt traskade både jag och maken iväg på årets föräldramöte. Jag hade sett fram emot något som liknade förra årets upplägg, massa pedagiskt tjafs, information och bilder på våra fina barn. För att sedan avsluta med lättare fika. Men när vi väl kom dit var det ett helt annat upplägg. Dels blev vi bordsplacerade (och NEJ jag tycker inte det är kul, det är inte barnkalas eller bröllop och jag vill själv välja om jag vill socialisera med folk) och dels var fikan invävd i mitten.

Vad hände? Panik från helvetet, nu skulle jag ju sitta där och vara social och svara på personliga frågor om mina barndomsminnen, fika - vilket jag INTE hade planerat, då både jag och maken hade tänkt gå hem innan fikat och avsluta med gemensam kvällsmat istället. Nu kändes allt fullständigt påtvingat - helt bortom all kontroll. Kände mig jättefånig men jag sprang uppriktigt sagt därifrån, ut i mörkret för att promenera bort känslan av att allt kändes upp och ned. Att inget blev ens i närheten av vad min hjärna var inställd på.

Det här oplanerade ätandet, när jag inte redan innan är inställd på vad, hur och när och brevid vem. Mmm det måste nog jobbas lite på. Kan ju inte springa från föräldramöten och andra sociala evenemang vareviga gång.

Anorexin gör en verkligen fruktansvärt associal. Det kvittar hur jäkla duktig jag är med maten just nu, det är på något sätt en bisak. Det är så mycket större. Kontrollen. Den älskade hatade kontrollen.


.