Helgerna är oftast så fulla med aktiviteter, allmänt oväsen och en massa måsten, så bloggen får stå still. Får jag något att skriva om så tystas det raskt ner av ljudet av två små raringar
Dottern är så förbaskat rolig just nu! Hon är väldigt duktig på att uttrycka sig i tal, trots sina 2 1/2 år. Vi har den senaste veckan tittat väldigt mycket på Trolltyg i tomteskogen och Y har börjat lägga det mesta på minnet och springer ständigt runt och citerar.
Om jag och min kära man pratar lite vilt och hetsigt, utan att för den delen vara osams, får man höra "sluta bråka ni två, annars kommer trollen och tar er"
Storebrorsan kan få en öm klapp på kinden och få höra "lilla pullan"
Lekar som mamma pappa barn är väldigt poppis i det här huset numer. Då framkommer våra personligheter väldigt tydligt... "Nu är det min tur att vara mamma, mamma äter lax" ... "pappa vill ha godis till frukost".
Nu äter givetvis inte maken godis till frukost
Helgen har gått fint, särskilt söndagen då jag första gången på länge haft en helt normal matdag, ingen kompensation, inga egna maträtter, inget nej-sägande. Unnat mig. Haft dåligt samvete. Men det ska motarbetas. För tänk att kunna äta så, normalt, gott, njuta utan dåligt samvete.
Det här med vikten är ju så avgörande för alla mina beslut. Kanske ska man sätta ett viktmål? Ett viktmål som är lite högre än dagens. Vågar jag det tro. Känns som att utmana ödet, kasta sig ut i nåt läskigt. Jag vet ju hur det känns att gå från undervikt till normalvikt,
För mycket handlar om just Acceptans! Att acceptera sig själv, sitt yttre. Acceptera att man inte kan, eller ska för den delen, ha kontroll på precis allt.
Vart är snön förresten??? Den får gärna komma nu, minns ni när det var såhär mycket snö? Dock under en för lång tid tycker jag.
.
De är för goa dina små raringar. "Lilla pullan", haha det ska jag nog börja kalla min egen äkta hälft.
SvaraRaderaDet här med acceptans är SÅ svårt. Jag själv har ju extremt svårt för att acceptera min oro och ångest. Det svåra med mina problem är att jag inte kan utröna varifrån de kommer. Min ångest, oro kan slå till när som helst och var som helst och triggas av nästan vad som helst.
Men det är säkert samma med anorexi, man vet inte vad den grundar sig i? Det kan vara ett kontrollbehov, press från omgivning, en fallenhet för att "tävla" och jämföra sig med andra, att man vill vara bäst på något och då kan det vara att vara smalast t.ex.?
Att acceptera sig själv, att t.o.m. älska sig själv med ALLA sin brister och skavanker är en läxa för livet. Tänk att kunna verkligen älska sig själv fullt ut, trots att man är operfekt både här och där. Svårt. Men jag är övertygad om att det går. Kanske tar några liv bara :-)
Ta hand om dig vännen. Finns här. Tänker på dig.
Stor kram!