Tankefällor

Barn är ibland bara för härliga...

Ertappade far och son i en mindre dispyt med varandra igår, en fyraåring vet och kan allt - tror de iallafall. Ett par meningar etsade sig fast;

Pappa A: Men lyssna på mig nu, du måste lyda.

Min vackra son: Varför det, jag vill ju inte?

Han är verkligen min son, tyvärr är dessa meningar väldigt igenkännande i mitt eget liv, där jag står just nu. Där en rationell sida står som ett överhuvud och talar om för mig det enda rätta, pekar och visar vägen, den rätta. Obstinat och uppkäftigt kommer den andra sida, den som likt en fyraåring vet och kan bäst men inte har koll på konsekvenserna.

Jomen det går faktiskt bra för mig just nu, det svåraste för mig just nu är rädslan för viktuppgången. Jag har givetvis ökat lite i vikt sen jag tog tjuren i hornen och det är ju bra. Dock är den obstinata fyraåringen inom mig tvärsur. Jag kämpar för att lösa mina tankefällor, för jag lurar in mig själv i sådana hela tiden.

Det är jobbigt men nödvändigt att konfrontera och ifrågasätta varenda liten tanke jag har just nu. Från det enklaste som varför jag går upp för trappan, i vilken takt jag gör det, till maten, vad jag lägger på tallriken och varför. Just NU är det viktigt, för att inte hamna i mina egna fällor.

Ska ta mig ut i skogen, klippa lite ris och minigranar. Ska försöka njuta av tillfället, naturen och inte se det som ett tillfälle för motion. Kanske ska jag rentav ta bilen de 100 metrarna som jag behöver ta mig, bara för att.


En av mina absoluta julfavoriter - om man bortser från sångarens olustiga kakhål.