Jag känner mig så velig, jag vet att det är ett gränsland som jag måste passera, jag kan inte stanna här, jag kan inte vara bara lite sjuk och samtidigt frisk. Jag kan inte ha ett halvtomt glas när jag kan ha det halvfullt om ni förstår vad jag menar. Det går inte deala med fröken anorexi, ger man ett finger huggs hela handen - så är det.
På söndag är det 18 Mars, då är det 34 år sedan (fatta, 34!!) jag slog upp mina mörkblå tittor för första gången. Har jag tur har jag halva livet kvar och hur jag ska använda det är ju faktiskt upp till mig.
Sjukdomen är ju som jag så många gånger tidigare sagt inget val, men något man kan välja bort. Det låter så himla enkelt och egentligen är det kanske det. Men har det varit en del av livet under en så lång tid så finns det många inrotade vanor och tankar som jag faktiskt knappt är medveten om som är relaterade till anorexin. Jag måste förändra allt, byta ramar helt och hållet. Jag kan aldrig någonsin återgå till den Hanna jag har varit tidigare.
Nu ska 34:an i himlen in, ja det får en ny betydelse.
.
Ja! Du fórtjänar att leva ett bra liv utan ÄS!
SvaraRaderaBryt upp från Ana en gång för alla och LEV!
(Jag är själv 32 så jag vet precis vad du menar....)
Får mig att tänka på ett citat av Mary Oliver:
"Are you breathing just a little bit...and calling it LIFE?"
Blev lite flummigt...hoppas att du förstår vad jag menar. :-)
Kram,
D.
Jag tror att du är på helt rätt väg och att du kan fira din 35-årsdag som frisk och fri! Jag har inte många veckor kvar till 26-årsdagen, så mitt mål får väl bli att fira min 27-årsdag som frisk (från ätstörningen åtminstone, tror jag sätter målet lite högt annars ;).
SvaraRaderaNu är jag hemma btw och du har så rätt, kärleken är enorm och man kan känna lukten och tyngden av sitt barn i famnen trots att man är många mil bort. Nu har jag äntligen fått krama om honom och det kändes så skönt!
Jag känner mig vinglig och skadeskjuten nu, men jag har funnit några gnistor kämparglöd igen, så jag vet att bättre dagar ligger inom räckhåll.
Kram
Åh ja herregud, så mycket närmast omedvetna saker man har för sig där fröken anorexi spelar ut sin makt och ätstörningen vidmakthålls..! Att bara identifiera dessa är en stor grej, och sen att BRYTA dem.. I say no more.. Kram!!
SvaraRaderaDitt inlägg inspirerade mig och fick mig att börja fundera över hur jag vill leva igen. Jag vet ju att jag inte vill ägna hela livet åt ätstörningen, men att bryta och byta väg är svårt.
SvaraRaderaTack för ett fint inlägg och grattis i förskott till din födelsedag!
Jag kan inte ens inbilla mig att jag vet hur svårt du har det: jag var ju trots allt "bara" sjuk en bråkdel av den tid du kämpat. Och första gången jag föll dit var jag 22-23 och alltså redan "vuxen"; jag skapade inte dessa sjuka vanor som tonåring. Sen var jag halvfrisk ett tag innan jag blev dålig igen, mellan ca 26-28 . Alltså relativt kort period av livet. Trots det är det ett helvete att lämna det sjuka bakom sig, bli normalviktig och normalätande... Så hur du har det...
SvaraRaderaMEN: du når ju denna insikt. Du VILL ju något annat. Så de första stegen är redan tagna. 34 är ju faktiskt ingenting (även om du kanske som jag, p.g.a. sjukdomen och allt den fått en att gå igenom, känner dig gammal ibland?). Livet kan faktiskt starta nu.
Och du - barnen minns bättre ju äldre de blir: än kan du ge dem en frisk mamma under uppväxten!
(det är mitt mantra varje dag jag vaknar "tjock"...)
Ditt inlägg gav även mig en tankeställare om hur jag spenderar min tid, och att det inte är någonting vi har i all evighet. Livet pågår, här och nu. Fyller själv år snart. Hur vill jag att resten av mitt liv ska se ut? Har redan tillbringat alltför många år i ätstörningens värld, men har jag tur har jag också många år kvar som jag är fri att leva som jag vill!
SvaraRaderaGRATTIS i efterskott!! :)