Wohooooo

Alltså, idag är en bra dag!

Jag vet inte om jag nämnt det förut, förmodligen men minnet är som det är. Iallafall. Mina levervärden har inte varit på topp om man säger så. Svält påverkar levern negativt, värre än mycket annat. I somras när jag tog mina prover senast var särskilt ett prov kass. Kändes ju sådär kul.

Genast började hjärnan skylla ifrån sig, klart det måste varit sommarens vin, eller något tillfälligt. Inte kan det vara svält, jag som var så tjock.


Sen jag trillade tillbaks rejält i anorexin igen är det flera saker med kroppen som reagerat. Jag som aldrig varit allergisk i hela mitt liv förut har sedan dess utvecklat flera olika allergier - påminner mig själv om att jag måste boka tid för pricktest. Dessutom har jag ont i sidan regelbundet, höger sida. Jag drar mig för att uppsöka läkare, jag hatar vården, varför tror ni jag jobbar där? Man ska hålla sina fiender nära heter det ju. Ärligt talat är jag rädd för allt som har med vården att göra när det gäller mig själv, enda förklaringen till mitt lite barnsliga beteende.


Ont i sidan har jag förknippat med levern mellan varven, tankar som "tänk om", ja man kan utveckla det rejält, särskilt när man har en utbildning i patologi i bagaget. 

För att komma till saken, tuggandet har gett effekt!! Leverproverna visade sig nu vara återställda och perfekta igen! Värt att fira, eller hur?

Det var alltså inte vinet, det var ingen dödlig leverskada, det var maten det var tuggandet! Jag har alltså tuggat till mig en numera frisk lever, tjohoo!!

(Sen vad det onda i sidan är får jag kolla upp, med största sannolikhet gallan eller tarmen - vilket i sig kan vara orsakat av anorexin, men det är iallafall inget fel på levern).


Jag vill passa på att tacka er ALLA som mailat, skickat meddelande här på bloggen mm att inte sluta blogga, peppat och varit så BRA! Tack!! Jag ska försöka hitta motivation att fortsätta, kanske ändra inriktningen lite?

Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit just FRI, jag vet inte hur jag ska komma dit även om jag tror mig ha en aning. Jag vet inte rent praktiskt hur det egentligen är men jag kan drömma och aldrig tappa hoppet om att jag ska ta mig ur ingenmanslandet.

Vem är med mig i det här sista steget? Jag vet att ni är många som står med en fot i vardera vågskål, precis som jag. Vem vågar utmana sig, utmana ALLT man trott på och allt man ser??

.