tisdag 20 mars 2012

Ideal

Alltså det är rätt svårt det där.... med ideal. Ytliga ideal. För de finns för alla, friska som sjuka. Visst är insidan mest värdefull och absolut det vi bör lägga mest fokus på men för den delen betyder det inte att det yttre är att förakta. Klart utsidan är viktig och våra ideal.

Sen kan man verkligen fråga sig om man har sunda ideal, anser du själv att du har det, helt ärligt?

Jag har det då inte. Det vore hyckleri och en ren jäkla lögn att påstå det. För jag kan helt ärligt säga att jag vet, jag är fruktansvärt medveten om att dagens ideal är en sjuk kvinna. Jag vet vad som krävs för att passa in i size zero och vilket jobb (läs ofrihet och missfokus) som krävs för att hamna i den mallen.

Jag kan öppet erkänna att jag personligen attraheras av detta sjuka ideal, annars hade jag ju knappast satt upp det som ett mål för mig själv. Det sjuka idealet. Jag har inpräntat mig själv, indoktrinerat mig och hjärntvättat mig under lång lång tid hur just jag ska se ut för att vara just smal, vacker och därmed känna mig lycklig och glad. Så till den grad att jag inte längre kan se mig själv, det har övergått från medvetenhet till sjuklighet.

Man drar paralleller med det yttre och måendet. Detta är ju egentligen helt galet! Mår man bra känner man ju sig generellt vacker, om inte så lägger man ingen värdering i det. Men strävar man efter att först vara vacker för att sen må bra, då biter man sig i rumpan.


Insikten om vilka ideal man egentligen har, förändra dem, är en jätteviktig del av tillfrisknandet och acceptansen. Våga gå emot kraven och förväntningarna, inse att modellerna i flertalet av reklam som man påtvingas är just retuscherade och anorektiska. Det räcker inte med att veta, man måste verkligen fatta. Många modeller tvingas att hålla ett lågt BMI, en bra bit under gränsen för undervikt, alltså sjukt. Sen är sjukdomen så mycket mer än vikt, men vi alla inpräntas ständigt, dagligen, med sjuka bilder, ideal och kroppar som håller sig en bit under nedre gränsen för normalvikt. Sjukt.

Läste en kortis i DN idag, Israel ska införa förbud med modeller som har ett för lågt BMI. Nu anser jag personligen att även den viktgränsen är för låg men det är helt klart ett steg i rätt riktning. Varför ett land som Sverige som är så framåt och "modernt" på många sätt inte har fattat detta kan man verkligen undra.


Folkhälsan borde ju vara en ekonomisk fråga om något, eller hur?


 

Jomen lite så, genom att hålla oss på en nivå där vi aldrig känner oss nöjda, sjuka ideal som inte går att leva med i friskhet, då hålls man i schack


.

3 kommentarer:

  1. Åh vad vi är bra som behöll de tighta byxorna på! Jag lever än jag också! :) KRAM<3

    SvaraRadera
  2. Spot on! Jag har börjat att aktivt ifrågasätta mina egna och samhällets ideal allt mer. Inte bara tänka "Men jag tycker att det är snyggt med smala tjejer" och låta det stanna därvid, utan fundera några steg längre. Varför tycker jag så? Vem vill få mig att tycka så? Vad skulle jag vinna på att se ut så? Vad vinner jag i stället på att låta min kropp nå sitt eget ideal?

    Och du - tack för din fina kommentar!
    Jag har bestämt mig för att tillfälligt lägga behandlingshemsplanerna på is (främst för att maken funderar på att plugga till hösten, det blir svårt att ordna med tider etc), men jag ska gå varannan vecka till ätstörningsenheten på sjukhuset och varje vecka till min psykolog.
    Skulle det ändå behövas ytterligare hjälp har jag fått klartecken från min läkare om remiss till MHE!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Du är så klok Hanna! Jag lär mig så mycket av att läsa din blogg. Speciellt det där med att försöka fixa ytan först för att sedan fixa insidan tar jag verkligen åt mig av. Klok som en bok, det är du det!

    Varm kram!

    SvaraRadera