Vanföreställningar

Ända sedan jag var riktigt liten, tiden innan jag fick mina linser och hade världens största glasögon vilandes på min redan då stora krokiga näsa, har jag haft en negativ bild till mitt eget yttre. Jag minns det som igår när jag var i tidiga tonåren och satt i trappan hemma hos mor och far och grät över hur fruktansvärt ful jag var.

När brillorna försvann, håret blev långt och jag började passa in i en mall och ett värdsligt ideal, då kändes det helt ok. Men så fort jag upplever att jag hamnar utanför de där falska, förvridna ramarna då hamnar jag i den där känslan jag hade som barn, av hur ful jag var, hur ful jag är.

Vanföreställningar säger C. Så är det väl kanske, eller så är det nog. Hela sjukdomsbilden hänger tätt ihop med just vanföreställningarna, särskilt gällande den egna kroppen och det yttre. 

Mina vanföreställningar är oerhört djupt rotade, min inre syn och min yttre syn och mina viljor, önskemål och förhoppningar går inte ihop.Mitt förnuft och min intelligens krockar ständigt med omöligheter och snedvridna krav.


Som läget är nu, när jag går upp i vikt och inte längre har normalvikten milslångt bort utan strax om hörnet. Då förstärks dessa vanföreställningar. Vad jag vet och vad jag inser, vad mitt förnuft och vad mina kunskaper säger krockar helt med min syn och min självbild.

Jag agerar inte efter det, jag följer förnuftet, det enda som kan leda till just frihet. Gå emot och inte stanna upp i ingenmanslandet av frisk ätstördhet. Men oj vad det är motigt. 

Jag känner mig grotesk. Oerhört överviktig! Jag kan med min egen syn inte förstå eller inse att jag i dagsläget faktiskt har en bit kvar. Att jag skulle vara smal är som ett hån för mig, jag är inte smal, jag är enorm, överviktig och jag skäms. Varje dag, varenda jäkla dag trillar tårar över att jag skäms i mig själv, att jag ser mig och känner mig som oerhört överviktig och grotesk. Inte ens vackert kan det nya fettet sätta sig, inte som på normala vackra människor där jag faktiskt tycker att normalt hull är attraktivt snarare än tvärtom. Det är bara på mig det är hemskt.

Vanföreställningar eller inte, det är ändå min sanning, även om det är en falsk och felaktig sådan. Jag vet att det inte ÄR så, men jag ser det ändå och jag känner det ändå, det är verkligen inget roligt.

 

Att det ska vara så svårt att SE!

.