Jag reser mig igen

Jojo, jag brukar lite elakt skämta att det är från A till Ö med Torsten Flink, men han är fasen inte tappad bakom en vagn, trots att han är helt olik det förväntade.

Texten till hans låt som medverkade i årets mello är faktiskt grymt eftertänksam och BRA!

(haha inte så jävla snygg men vem bryr sig - självdistans right?)

SÅ härligt är det att kunna träna, röra på sig. Jag ska inte sticka under stol med att jag ofta får trycka undan tanken av att det är bra för förbränningen, att det kan hålla vikten i schack eller rent av kanske tappa lite som så starka delar av mig vill. MEN jag håller det just till tankar, inser hur idiotiska de är och jag traskar på ändå, jag pressar mig inte utan gör det jag känner för - lyssnar på kroppen. Orkar jag inte så tänker jag inte utmana ödet att tävla med mig själv, den fighten vinner jag aldrig. 

Träna på gym kommer tyvärr inte på tal, även om jag skulle behöva, för min veka överkropps skull. Men när jag är ute och går då kan jag inte jämföra mig med någon annan än mig själv, inte tävla, och när den tanken kommer så kan jag attackera den.

Dock är det väldigt ledsamt och tråkigt att jag skäms när jag är ute och rör mig. Jag inbillar mig att folk stirrar, att de bedömer mig och tycker att jag ser förjävlig ut, att det dallrar och att jag är oproportionerlig. Som jag har berättat för en annan bloggerska, jag grät när jag åkte bilen till jobbet iklädd mina löpartights.... men jag gjorde det ändå, även om jag ville att maken skulle vända så att jag kunde byta till pösiga obekväma brallor!

SÅ... jag reser mig igen!

.