måndag 12 mars 2012

Vikten av den oviktiga Vikten

Jo, vikten är egentligen oviktig, även om den är en viktig del i ett tillfrisknande. Jag anser personligen att en stor del av ätstörningsvården fokuserar för mycket på vikten. Särskilt med tanke på att de flesta ätstörningar inte alls har med kropp och vikt att göra även om detta har blivit ett uttryckssätt för just dessa sjukdomar.

 Därmed inte sagt att det inte är viktigt, men jag tycker att sättet att fokusera och angripa just den biten, vikten, kan hanteras annorlunda ibland.


"Frisk är för mig ingen vikt och har egentligen inget med kroppen i sig att göra..." Funderar på det här som du har skrivit, det känns lite dubbelt. Jag håller med dig om det du har skrivit om frihet, självkänsla etc men man kan inte bli helt fri från sjukdomen om man inte också räknar in kroppen med en frisk vikt och regelbunden mens. Det är som att säga att jag vill bli frisk från ätstörningen men jag vill inte gå upp i vikt, det går inte ihop. Vill du förklara hur du tänker?


Jo jag tänker så här. Vikten är under sjukdomstiden det starkaste fokuset, så har det iallafall varit för mig. Vikten har betytt allt, styrt allt och varit avgörande för alla beslut och mitt mående.

Att gå upp i vikt när man är underviktig är ett måste, helt klart och jättelurigt när man är som mest fokuserad på att gå ner eller hålla en låg vikt. Viktfobin har en enorm makt och är en känsla som tar över precis som vilken fobi som helst. 

Men jag vill gärna fokusera om där. Att oviktiggöra vikten istället för att fortsätta med vikttänket om än i en annan rikting, vilket är nästintill omöjligt om man lider av svår viktfobi. För mig, och jag tror det gäller många andra med, så är det viktigt att fokusera på något helt annat. Tänka om och tänka nytt.


Lever man sunt, lyssnar man på sin kropps signaler utan att styras av vågen, viktfobin eller annat runt detta så är jag övertygad om att man går upp i vikt och därmed fysiskt tillfrisknar. 


Jag är övertygad om att när man släpper viktfokuset och slutar väga sig, slutar lägga ett värde i vågen och resultatet därefter, då vågar man också leva. Äta regelbundet, våga prova nytt och sluta kompensera.


Balans helt enkelt. Kroppen är magisk och ger man den bara en chans och lyssnar så återgår kroppen till en frisk vikt, utan att man behöver väga sig, utan att man behöver tänka just vikt





Det finns ingen anledning för normala friska individer att väga sig och allra minst äga en våg. 


.

8 kommentarer:

  1. Jag tror det ligger mkt i det du säger och att vi varken förblir underviktiga eller mycket överviktiga om vi i stället för att sätta ett viktfokus sätter ett funktionellt, meningsfullt liv i centrum. Varken den som lider av BED eller anorexi har behov av exakta viktmål och dagliga vägningar, så till vida det inte rör sig om ett akut och direkt livshotande tillstånd för extremt underviktiga patienter på sjukhus tex.

    Ätstörningsvården har en lång, lång väg att gå innan vikten tar steget ut ur rampljuset på behandlingshem och öppenvårdsavdelningar. Och då tänker jag även på exakt vägda och energiberäknade matportioner.

    Väl skrivet!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig om att vikten inte ska vara fokus (förutom rent somatiskt, för överlevnad). Vill bara (i välmening!) varna dig lite: har följt bloggar som din länge och har insett av många kloka - men tyvärr sjuka - kvinnor använder detta som en "ursäkt" för att faktiskt inte ta det där sista steget och bli normalviktig på riktigt. Det är de som tyvärr hamnar i ett specialfack av "friska ätstörda", de utan de mest uppenbara beteendena (eftersom de vet att folk skulle genomskåda just dem på ett annat sätt), men som ändå aldrig äter mer än precis för att hålla sig på en vikt man känner man står ut med.

    Ja, tankarna och tvånget, O-FRIHETEN är det värsta. Men man ska faktiskt kunna leva med en kropp som är mjuk och har ett BMI på (och över!) 20 också.

    SvaraRadera
  3. Håller med ovanstående kommentar, det var just detta jag också reagerade på med mitt tidigare inlägg. Håller med om att det inte enbart ska vara fokus på vikten men det är EN DEL av flera som är ett måste för att kunna bli helt frisk och fri, det går inte att gå runt det.

    SvaraRadera
  4. Som jag betonade i inlägget är det av yttersta vikt att gå upp i vikt om man är underviktig och med det menar jag givetvis till normalvikt och ingenting annat. Allt annat är som ni säger ett mellanting, ett mellanland där man snarare är frisk ätstörd än just frisk och fri. Det håller jag med om till fullo.

    Så, det har jag aldrig förnekat och kommer heller inte att göra. Att bli frisk kräver självklart att man når ett normalt bmi, det bmi som är ens egna biologiska och som normalt hamnar mellan 19-25. Sen vart det hamnar kan ju kvitta.

    Det jag återigen vill poängtera om jag varit oklar är just att självklart är vikuppgång ett måste för att bli frisk MEN det behöver inte betyda att man lägger fokus på det. Fokuserar man på att må bra, på rikitigt, äta normalt såsom kroppen behöver. Ger man sig själv alla grunstenar för detta så behöver man inte tänka på vikten för den kommer hamna på det för sig själv normala bmi:et, om det så är 21 eller 24.

    Tankar och tvånget, ofriheten, är just det som ska bekämpas hårt. Vikten rättar till sig automatiskt när man lägger fokus på att bekämpa ätstörningens kärna, hela kärnan, inte bara en del av.

    Tack för omtanke och jag uppskattar debatt och ifrågasättande, det är viktigt!

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar om att jobba med viktuppgången parallellt med tankarna och beteendet!

      Radera
  5. sv: Jodå, jag har faktiskt en överenskommelse med "min" läkare om remiss till MHE, men att få landstinget att ta på sig betalningsansvaret blir nog svårare. Har dock sån tur att mamma erbjudit sig att betala hela behandlingen om det skulle behövas, men jag har inte bestämt mig än. Min kommun kommer i första hand lobba för Capio om de anser att jag är så sjuk att jag måste bli inlagd och där vill jag helst inte vara.

    Det är krångligt med en sådan spretig symptombild som jag har, det den ena sjukdomen vill ha skulle kunna försämra en annan etc etc etc. Men jag kämpar på, helt hopplöst är det inte!

    Kramar

    SvaraRadera
  6. Ja, det är otroligt svårt att förhålla sig på ett nytt sätt till vikten och kroppen, i synnehet om man har svår viktfobi som många med en ätstörning har-MEN jag vill verkligen poängtera att det även då är fullt möjligt att nå dit där vikten är snudd på oviktig. Där vikten inte alls styr ens välmående eller ens syn på en själv.

    SvaraRadera
  7. Jag kan bara utgå ifrån mig, har aldrig haft en ätstörning fullt ut, är väl en av de "friska ätstörda".
    jag jobbar ständigt med det, dvs. maten, tankarna, m.m.
    Men jag kan inte låta bli att väga mig varje dag, mäta mig, glädjas över varje gram som försvinner och varje millimeter.
    Nu är jag dock i en helt annan fas i livet mot när jag mådde som sämst, jag har mina fantastiska barn och min man, men ändå denna strävan mot "det perfekta"
    Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen mer än att säga att jag avskyr egentligen vågen men kan inte hålla mig undan..

    Puss

    SvaraRadera