Empati

Jag läser som bekant Maria Helanders blogg lite då och då, tycker ofta att hon skriver tänkvärt och klokt. Dock kan det för min del bli lite för mycket att ta till sig ibland, det är nästan för bra. Igår skrev hon dock ett inlägg där hon kom in på ämnet empati och det fick mig verkligen att stanna upp och tänka till.

Empati, det är något jag är bra på, nästan för bra. Jag är otroligt inkännande och empatisk i min yrkesroll. Jag har vid flertal tillfällen gråtit ihop med mina patienter när de själv har haft ont, gått igenom psykisk och fysisk smärta. Jag har svårt att göra något som jag själv inte hade uppskattat, jag känner in, ibland för mycket.

Det här ser jag som något bra ändå, trots att det ibland påverkar mig och kanske inte alltid blir som förväntat. Dock har jag glömt något oerhört viktigt.

Empatin gentemot mig själv

Jag ser det som självklart att lyssna, finnas där och vara just empatisk mot både patienter som nära och kära. Men att trösta mig själv, ge mig själv medkänsla, empati. Det är som bortblåst!

Så hur är ni själva? Stanna upp en sekund och tänk efter, visar du lika mycket empati inför dig själv som inför din omgivning?

Alla IPhone nördar egoboostar väl då och då och det får väl vara ok?  

.