Särskilt inte nu när jag står i ingenmansland.... där man inser hur rädd man är... Just nu kan jag inte se, det har jag sagt så många gånger förr. Jag ser inte! Att då hänga sig kvar vid ett "anorektiskt BMI" är lite som ett bevis för att man fortfarande är smal trots att man faktiskt inte kan se det själv - någon som känner igen sig?
Jag är ingen bekräftelsehora om man nu får uttrycka det så. Jag har faktiskt inte behov av att andra talar om för mig hur smal eller snygg jag är/skulle kunna vara. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig, att jag inte precis som alla andra och behöver en dos av naturlig bekräftelse. Det gör vi alla, på ett eller annat sätt, vad det än må vara.
Just nu är rädslan att släppa det där sista greppen starkt. Jag fungerar, jag är och jag lever - dock inte fullt ut. Är jag då rätt person att blogga, visa rätt väg?? För vad fasen vet jag?? Det är väl kanske NU det börjar? Det som är på riktigt, när man inte är sjukligt sjuk varken fysiskt eller psykiskt, när man är just i ingenmansland.
Jag kan välja att stanna här, fortsätta med mitt light kompenserade beteende, vara ständigt missnöjd men fortsätta fungera. Vara en del av den stora massan av friska ätstörda, eller iallafall medvetet friska ätstörda.
Fungera och leva men ändå inte vara FRI
Vänstra foten i den ena vågskålen, högra i den andra
.
Oavsett vad du väljer när det kommer till bloggandet, så tror jag faktiskt att du redan har valt när det kommer till det ätstörda. Jag tror att du har valt det fria livet, även om du inte är där än och även om du backar tillbaka mot det sjuka emellanåt. Jag tror att du har sett för mycket av det friska och fria för att ge upp det.
SvaraRaderaDet sjuka har du massor av erfarenhet av, ingenmanslandet har du erfarenhet av och det skenbart friska livet har du erfarenhet av. Jag tror att du vill vidare nu, hur rädd du än är.
Du ska blogga för din skull, om och för att du vill det. Det är klart att jag rent egoistiskt gärna ser att du fortsätter, eftersom du skriver så bra, men om du slutar så hoppas jag ändå att jag någon gång, någonstans får läsa om dig när du nått det friska OCH fria. För jag tvivlar inte på att du når dit en dag.
Många kramar
Så sant, du är alltid lika tänkvärd och fantastisk Helle! <3
RaderaJa, du kan välja att stanna här-det kan du göra, men vill du? Ska du? Du vet att det går att komma längre. Jag vet att du vet-det går att leva fullt ut och komma hela vägen utan att lågt BMI-jag lovar! Jag vet vad jag pratar om, men det gäller att släppa BMI, kilon etc och verkligen släppa taget. Lita på att kroppen reglerar sig själv. Följa det förnuftet säger, att välmåendet inte sitter i kilona.
SvaraRaderaDu har SÅ rätt! Tack för pepp, det behövs <3
RaderaJag känner precis igen det! Ingen som inte vet skulle inte reagera längre men det är bara man själv som vet hur tankarna går..och att friheten inte är uppnådd till 100%. Det där sista steget, varför ska det vara så tufft?!
SvaraRaderaDet sista steget är nog ett av det tuffaste, där den största riktiga förändringen föreligger. Den som ska påverka resten av livet. Klart man är rädd, klart det är svårt men inte med det sagt att det inte går! Kram
Raderage inte upp nu när du kommit så långt! Fortsätt kämpa mot det helt friska. Du kommer klara det. Det är jätteläskigt och jobbigt men du kommer inte ångra en sekund när du är frisk och mår BRA. Bloggen kan både vara en press men också ett sätt att lätta på sitt hjärta, du väljer själv. Men jag läser ofta ofta och du har gett mig väldigt mycket. Tack för det!
SvaraRaderakramar
Tack snälla Lisa!! Det värmer!
RaderaFör mig har din blogg gett väldigt mycket. Jag har börjat se på det friska ätstörda beteendet på ett helt annan sätt. Nu vill jag bli en av de få som inte är frisk ätstörd, DET ät verkligen något att sträva efter!
SvaraRaderaÅhh TACK!! Det betyder massor att det kan gå fram, att belysa just det friska ätstörda och att våga ta det ett steg till... Tack för din värmande kommentar <3
RaderaVet PRECIS hur du känner angående det här med att fortsätta blogga. Det tar rätt mycket energi att "driva" en blogg, man funderar ständigt över vad man vill och borde skriva. Det är som att låna ut sin själ litegrann, den kan bli helad eller den kan bli ännu mer blåslagen beroende på hur andra reagerar på det man skriver. Vill bara säga att jag önskar att du vill fortsätta, jag läser ALLT du skriver och lär mig så mycket om mig själv genom att följa din resa. Du har rätt att ifrågasätta ditt bloggande och verkligen känna efter om du orkar, ta en bloggpaus när du känner att det blir för mycket och kom tillbaka igen med ny inspiration och berättarlust. Försök lita på att folk läser och tar till sig även om de inte kommenterar. Folk fattar nog inte hur viktiga kommentarerna är...
SvaraRaderaJag är ett fan av dig, det vet du va?
Kram!