Perfekt!

Att bryta sig fri från en ätstörning är att våga tänka igen, våga hoppas, våga tro och våga leva.


Mitt i sjukdomen är man som i en dimma, det är det enda som existerar och det enda som man fokuserar på. Så har det iallafall alltid varit för mig, mitt fokus har varit 110% på vikten, vågen och den egna tävlingen med mig själv som både vinnare och förlorare. 

Jag har alltid fått höra att jag har ett sånt otroligt fokus och det gäller det mesta jag tar mig an. Det är något som är på gott och ont givetvis. Sen är jag perfektionist, även det på gott och ont för det hämmar mig. Jag har svårt att ta mig an saker som jag inte är säker på att jag kan göra just perfekt, jag har oerhört svårt att nöja mig med något som jag själv upplever som halvdant, oavsett andras åsikter. Att ens erkänna att jag är just perfektionist känns galet, för då borde jag åtminstone göra något just perfekt men det känns ju aldrig så. Snarare tvärtom.


Detta är något jag behöver angripa. Mitt fokus och min känsla för vad som är perfekt. För vad jag än gör så uppskattar jag sällan mig själv och mina prestationer fullt ut, jag upplever nästan alltid att andra och jag själv har högre krav på mig, att det klagas och att jag kan göra saker bättre. Det finns alltid fel på mig, om det så är burkarna jag har maten i till jobbet eller mina prestationer hemma. You name it!


Detta är ingen annans fel, det är mitt eget fel. Jag väljer att missfokusera, jag väljer att se det negativa för att kunna göra det redan bra perfekt. Jag är aldrig nöjd, därför kan ju heller ingen annan vara nöjd med mig?

Fullständigt fel såklart. Men känslan, den är där ändå. 


Varför detta babbel kan man undra. Det jag vill komma till är att när man är på väg ner i sjukdomen, i ätstörningen. Då stänger man av precis allt det där jobbiga, man lägger fokuset på vikten, vågen och tävligen. Det är en lättnad ska jag säga! Det är en lättnad att få den pressen och de kraven på sig jämfört med att känna att man behöver vara perfekt hela tiden. Att aldrig känna att man är bra nog eller duger. Att aldrig vara vacker nog, aldrig vara smal nog, aldrig vara duktig nog. Aldrig känna sig perfekt.

Nu skulle man kunna tro att jag har dåligt självförtroende men det är inte riktig sant, därför blir det en liten krock. Däremot har jag en skev självbild av hur just jag ska se ut och vara för att vara perfekt och vilka kriterier som utgör grunden för just perfekt, för att jag ska kunna må bra.

Nu när jag inte är på väg ner, när jag har tagit mig upp till ytan är det faktiskt dags att angripa roten till just min ätstörning. Jag måste lära mig acceptans, lära mig vad som egentligen är perfekt och inte. 

.