Idag är ingen rolig dag, humöret är verkligen i botten. Hade mitt sista möte med C innan hennes semester idag. Jag var helt ärligt lite nervös innan jag skuttade upp för trapporna idag.
C var arg. På mig. Arg för att jag har tagit steg tillbaks, tankefällor och att jag fortfarande biter mig själv i baken. Går i cirklar. Jag har så oerhört svårt med acceptansen, mina ideal och min strävan efter min personliga perfektion. Sen kom normalvikten på tal och hon nämnde ett visst bmi, vilket gjorde mig än mer konfys. Jag har hela tiden haft ett annat i sikte och jag har inte nått så långt än. Nu känns allt så avlägset helt plötsligt.
Idag var första gången på flera veckor och faktiskt månader som jag kände mig helt sjuk i skallen. Jag tycker jag har gjort många framsteg, jag ska inte trilla tillbaks och jag tänker inte låta anorexiångesten styra mig. Men det känns som de har gett upp, att jag kommer få leva med det här resten av livet, att jag inte har styrkan och modet att göra det där sista som jag inte vet vad det är men som jag så gärna vill veta.
Jag önskar så innerligt att min egen bild på perfekt kunde rubbas, det kan den säkerligen men jag vet ännu inte hur. Jag önskar innerligt att jag visste hur man gör för att hitta acceptans utan att ifrågasätta och kritisera. Jag önskar innerligt att jag var nöjd och visste hur man gjorde för att känna sig just nöjd.
Jag är så förbannat Ytlig när det kommer till mig själv, absolut inte gällande andra. Jag skäms oerhört över det.
Jag är så förbannat Ytlig när det kommer till mig själv, absolut inte gällande andra. Jag skäms oerhört över det.
Hänga framför brasan är gött. Egopics tränar jag på om ni undrar, har alltid alltid avskytt bilder på mig själv och måste försöka träna på att se mig själv ur positiva perspektiv utan att kritisera.
.
Din inre bild av perfektion behöver kanske inte ändras, men du måste acceptera att du aldrig kommer att nå dit om du ska vara frisk och må bra.
SvaraRaderaJag är själv helt slut i skallen efter en natts dålig sömn, så jag har inte många vettiga tankar att komma med idag, men jag skickar mina varmaste sympatier och en förhoppning om att du mår bättre snart <3!
sv: Ojojoj, jag önskar jag kunde säga att vårt matkonto är lågt, men så är dessvärre inte fallet ;). Jag handlar varje dag (vi har ju ingen bil, så jag handlar lite i taget), äter massor av dyr Kesella, frysa bär etc och efter att ha registrerat samtliga kvitton i tre månader nu kan jag bara säga: "Oh. My. God."
Och då har jag ändå slutat köpa hetsätningskrubb för flera tusen i månaden - där snackar vi onödiga investeringar!
Kram
Jag förstår dig så väl... Perfektionssträvan är nog ett av min absolut största problem, även om det förstås (lätt att glömma bort den delen) kan vara en styrka också. Det värsta är väl att när jag väl når ett mål, då känner jag mig inte nöjd ändå. Jag kan sitta där med 100 rätt av 100 möjliga på ett prov och bara "Jaha... Det var det.". Något av en prestationsjunkie, helt klart.
SvaraRaderaKramar
Vågar faktiskt inte läsa så noga av ovan inlägg - speciellt inte som jag såg att siffror nämns och jag är lite för mycket i "jämföra"-tagen just nu (du vet det där tonårstjejiga: "alla andra är smalare än jag!")... Men jag vill säga att jag vet hur det känns att plötsligt känna sig sådär sjuk och uppgiven. Och att jag någonstans tror att de där känslorna kan slå till lite då och då länge än... men förhoppningsvis till slut försvinna. Vi kommer kanske aldrig ifrån ALLT - men vi måste inse hur mycket vi lämnat bakom oss och att vi faktiskt är FRISKARE! Det tror jag i alla fall uppriktigt att du är, oavsett hur det känns en sådan här dag.
SvaraRaderaÄh, fredagsbabbel... ville mest slänga iväg en cyber-kram och hoppas att du får en fin helg trots allt!
Åhh FÖRLÅT!! jag vet precis hur du menar med det där, hatar siffror och har alltid varit noga med att undvika siffror, men nu när jag är nära normala siffror har jag ändå valt att säga OK till det, för att jag inte ens tänkt trigga..
SvaraRaderaMEN du har så rätt så jag uppdaterar inlägget omgående, tack för kritiken, den tar jag till mig på ett positivt sätt!!
Tack dessutom för pepp och snälla kommentarer, det värmer...
Åh, menade inte så! Var som vanligt lite för inne på vad jag själv tyckte och kände.
RaderaVill i alla fall inte censurera dig! Många dagar gillar jag ju att du nämner de normala siffrorna, att de är nära och så (för det är ju faktiskt något väldigt starkt att göra, och styrkan peppar!), men ja, du vet...
Och du, tack för snäll kommentar själv! Jag skriver nog mest för min egen skull (och släkten som vill veta vad som händer med ungarna... och nog inte bryr sig så mycket om ordalydelser eller subtilare antydningar) och tänker aldrig på hur det blir.
Att ha dig som läsare är dock en ynnest, eftersom jag uppskattar både din blogg och tillfälliga "dialoger" :-)
Hej min vän
RaderaTrist när man blir ifrågasatt och inser att man fallit för tankefällor och kompensations tänkande. Jag tycker dock att det är bra att du blir arg, ledsen och besviken. För vad är han för vän och trygghet som bara vill ha dig för sig själv. När du mår lite bättre o för en kort stund känner lite livsglädje är han där och lockar tillbaka dig. O ju mera du ger herr Anorexi ju mer kommer han att ta. Så använd all din ilska o besvikelse och rikta den mot herr anorexi. För nöjd blir han aldrig.
Jag är helt övertygad om att du är på rätt väg. Ibland behöver man dock stanna upp och stå still ett ta så den friska sidan får rota sig i sin egen takt.
Hoppas att du ändå kommer kunna njuta av ledig tid med familjen för de älskar dig på riktigt och för att du är du.
Tack för att du bjuder på dina känslor. Det är en styrka för många.
Kram lilla jag
Du är jättefin! Det viktigaste är att du själv känner hur långt du kommit.... Känner ju dig inte, men tycker att du gjort många framsteg.
SvaraRaderaVet hur jobbigt det är när ngn säger till en! Med bara några få ord kan man bli såååå liten. Önskar att jag kunde ta bort den känslan. Snälla fortsätt precis som jag och kämpa!! Själv skulle jag önska att sjukvården inte pratar för mycket om vikten och BMI för det är ju ett av våra största fiender. Utan istället koncentrera sig på varför mår vi dåligt och vad skall vi göra för att må bra och slippa "tänka" hela tiden.
Kram
Jag tänker att det är nog rätt bra att du reagerar. Min erfarenhet säger mig att det är bra att emellanåt känna sig riktigt ifrågasatt och möta viss provokation från sina behandlare, utan att de därför ska låta bli att visa att de tror på en. Till sist är det Du som måste tro på dig själv och att du ska bli frisk. ingen annan kan göra jobbet åt dig. Men det vet du ju.
SvaraRaderaDet där med perfektionism och att se på en själv på annat sätt än man ser på andra, det är viktig kärnpunkt att ta tag i, tänker jag. Att lyssna till sig själv, sin kropp och knopp.
Jag vet hur det känns! När det kommer påtal om Normalvikt och just det dära bmi:t.. ISch! Jag har själv inte accepterat mitt, och vet inte om jag kommer göra det, men jag kämpar. Så fortsätt kämpa!
SvaraRaderaDet är kul(?) att läsa att du bestämt dig för att INTE trilla tillbaka. Och du HAR styrkan och modet att klara av precis allt! Allt!