Att våga

Det här med mindfulness är nog något jag kommer återkomma till ofta ofta. Sist jag gjorde ett friskhetsförsök var jag inne och nosade på samma spår, jag läste boken Lycka av Dalai Lama och det öppnade flera sinnen men sen kom det inte längre än så, jag blev avbruten, avbruten av kärlek.

Men nu är jag back on track med stormsteg! 

För många i min omgivning räcker det säkerligen med att jag återfår en normalvikt, se ut som jag gjorde innan. Då är jag frisk. Men jag vet så mycket bättre, en ätstörning sitter inte i vikten och de allra flesta med en ätstörning är just normalviktiga. 

Det där sista steget, att gå från frisk ätstörd till att bli helt och hållet fri - det är där jag befinner mig just nu. Jag tampas med massor av negativa tankar, det är ett innerligt krig varje dag. Jag ser mig fortfarande som överviktig, misslyckad och ful när jag sätter på mig de där glasögonen. Jag är allt annat än nöjd med mitt yttre och skäms över min kropp och det feta jag bär runt på. Så jag är inte där på långa vägar MEN tankens kraft är enorm och jag är på väg! 

Jag känner att om jag fångar den där reptampen som jag hade för några år sedan, om jag fångar den och klättrar upp för den, om jag bara gör det så kommer jag bli mer frisk än de flesta i den här sjuka världen.

Jag skulle mycket väl kunna stanna här, leva så här, eller överleva är väl mer rätt sagt. Tro att jag lever - precis som de friska ätstörda vara inne i en liten bubbla av ramar. För det är precis så det är att vara frisk ätstörd, man lever i ett regelverk och inom ramar som må vara osynliga utåt men oj så tydliga invändigt.

Men nej - jag tror jag säger pass! Jag fångar den där tampen och vågar! Vad har man att förlora?

.