Beroende

Jo men så skulle jag nog vilja uttrycka mig att det är att bryta upp med en ätstörning.

För hur många nackdelar man än hittar och hur jävla skit det än må vara så är det precis som vilket beroende som helst, det finns fördelar - starka sådana. Givetvis är nackdelarna övervägande och livsavgörande MEN fördelarna är starka och bedrägliga.

En person som har problem med låt oss säga, alkohol. Kan bryta det, smärtsamt, men ändå bryta det genom att stå åt sidan och undvika det som skapar problem, alkoholen. Samma gäller droger, nikotin och andra stimuli som ger positiva effekter med negativa konsekvenser. Skadliga och livsfarliga.

Ätstörningar är i sig kanske inget tillfört stimuli, men är i sig ändå ett sådant. Upprymdheten och euforin som man upplever när man svälter under lång tid, när kroppen är i ketos och hjärnan belönas med en känsla av falsk lycka, ett rus. Resultatet när man ser minus på vågen eller måtten är lika - man belönas med endorfiner och en känsla av sann glädje. 

Känslan av att känna sig duktig, värd någonting och känslan av styrka. Stark. 

Det är så jävla falskt! Precis som vilken drog som helst så är det bara ett lögnaktigt skitsnack. Precis som barn,  som luras av Pomperipossa. Bakom fasaden döljer sig helvetet självt.

Skillnaden från att bryta med sin ätstörning gentemot att bryta mot vilket annat beroendeframkallande stimuli som helst är att man måste leva i symbios med det som skadar och skapar just det onda. Man kan inte säga Tack och Hej utan man måste bli vän, samsas och mötas på halva vägen.

För den som aldrig upplevt hur det är att leva med en ätstörning kanske det kan vara en liten tanke, en eftertanke till att det faktiskt inte är så enkelt. Att man per automatik inte är frisk för att man går upp, eller ner i vikt eller lyckas bryta med sina kompensationsbeteenden. 

.