Mindful

Acceptans är en stötesten för mig, det är väl kanske där allting har brustit om och om igen. Både som sjuk och som frisk ätstörd har jag haft svårt att acceptera mig själv, det jag ser såväl som det jag känner, in som utvändigt. Jag kan heller inte påstå att jag haft någon större vilja till att försöka acceptera, jag har sett utvägen i att anpassa mig genom förändring. Att försöka passa in i kraven och förväntningarna.


Ju mer jag läser om mindfulness ju mer inser jag att det är just där jag kommer hitta lösningen på många svåra stötestenar. Den medvetna närvaron, att leva i nuet, stanna upp i tanken och sluta med sen-tänket.


Man kan läsa mycket om självhjälp, acceptans mm och man kan komma till insikt med mycket om såväl sig själv som andra men det hjälper föga om man inte agerar. 


Om man slutar tänka "sen", om man försöker se det positiva i nuet utan att leta efter felen. Inse vad som är bra just här och nu, då tror jag att man automatiskt kommer till en form av acceptans. Genom att lägga vikten, tanken och agerandet på något annat.

Lägga fokus på att lyssna på kroppens signaler, vara lyhörd för sina egna behov oberoende av andra, lyssna på sig själv utan att påverkas av omgivningens alla krav och förväntningar. Det här är ju något vi faktiskt har fötts med, dessa egenskaper, egenskaper som sedan fått stå åt sidan för att man hoppar på fel tåg, lyssnar och tar till sig av fel intryck och lever mer sen än nu.

Inse att det finns inget sen - men det finns ett NU - agera efter det

.