Tankestormar

Först och främst vill jag tacka Thèrése Eriksson  för hennes debattartikel i aftonbladet . Jag känner precis som henne, precis som många andra, jag ogillar det ätstörda samhälle vi lever i och som accepteras av en stor massa, många av de friska ätstörda som jag kallar dem.


Häromdagen pratade jag ju om att ätstörningar är lite som ett missbruk. Detta missbruk är ju i allra högsta grad uppmuntrat av media, det ses som idealiskt så länge man håller sig på linan.


Jennie kommenterade så här


Det beror såklart på vilken ätstörning man har, men kan man inte förhålla sig till sina kompensationsbeteenden som en alkoholist eller narkoman förhåller sig till sin drog? Dvs avhållsamhet? I alla fall om det gäller kräkningar eller laxermedelsmissbruk? Jag fattar ju att det är svårare om man träningskompenserat. Eller "bara" dragit ner på maten och ätit "nyttigt"


Det här förstår jag att man tror, när man själv inte varit drabbad. Oavsett vilket kompensationsbeteende som har hägrat så är det inte det enskilda beteendet i sig utan det är just maten som är den utlösande faktorn till det beteende som man har satt i bruk, missbruk.

Det är maten som är drogen. Maten som är både orsak och verkan. Eller maten som är satt som skulden och skammen och är ansiktet utåt för känslan bakom ätstörningen. Vapnet mot verkligheten.


Givetvis kan man bryta med ett kompensatoriskt beteende, vilket det än må vara. Smärtsamt som för en alkoholist som bryter med sin vana att dricka, men hon/han kan undvika alkoholen. 

En bulimiker kan bryta sin vana att kräkas och hetsäta. Smärtsamt men hon/han kan inte undvika maten i sig.

En anorektiker kan bryta sin träningshysteri eller rena svält. Smärtsamt, men hon/han kan inte undvika maten.

.