Tjock

Idag är jag tjock, jag är smällfet och extremt överviktig.

Jag vet att det är idiotiska anorektiska tankar, ätstörda tankar och inbillade tankar. För hur smälltjock jag än känner mig så är det omöjligt med den vikt jag står i just idag. Jag är förvisso inte anorektiskt mager längre men jag är inte över gränsvärden heller. 

En anorektisk, en ätstörd hjärna, är schizofren. Två röster som talar i tungor på varandra, ofta kluvna sådana. Kan jag en dag känna mig fin är den andra rösten direkt där och säger att jag kan vara finare. Känner jag mig duktig kan jag bli bättre. Pekpinnarna är många och långa, framförallt är de vassa.

Mindfulness hjälper gott när rösterna träter. Men det kräver fokus, tid och egen omvårdnad. 

En röst som är 17 år gammal, den kväver man inte lätt. De lärda säger ju att det tar minst lika lång tid att bli frisk som tiden man varit sjuk. Jag hoppas innerligt att de har fel där, för hur väl jag än lär mig hantera och mota rösten så vill jag ha tyst på den, inte om 17 år utan helst imorgon.

Idag damp kallelsen för bentäthetsmätning ner i lådan. Vägning och mätning. Vägning och mätning! Det är det enda jag kan tänka på nu, de vill väga mig, mäta mig. Jag vägrar. Lägger mig som en unge på rygg o sprattlar med benen för är det något jag vägrar så är det just att vägas och mätas, det kvittar helt om jag inte behöver se eller höra, det är själva grejen. Barnsligt, jag vet, men det ingår i min viktfobi och i mitt eget kontrollbehov som inte är lika lätt tyglat.

Well, de borde inte ha problem med att jag väger och mäter mig själv. För det är det enda som kommer fungera för att jag ska gå med på en sådan undersökning. 

Vissa dagar känns det tydligare än andra att jag har en bit kvar, men jag är åtminstone på väg!

.