Satt och pratade lite med maken igår, hur vi ser så olika på det här. Jag kan faktiskt erkänna att jag faktiskt inte SER att jag är sjuk,
Han säger att det syns, det BÖR synas med tanke på mitt låga bmi. Men om det nu är så att det syns, varför säger inget något? Varför reagerar ingen?
Om någon har cancer då vågar man ju fråga, prata om det, eller?
Men om man har anorexia då är det tabu?
Är det så att folk generellt tycker det är patetiskt? pinsamt? jobbigt? eller något annat? För varför VARFÖR reagerar folk inte på när en person långsamt dör? Det är ju exakt så det är, en långsam död.
Fick ett samtal från jobbet idag, jag är hemma, de undrade var jag var och jag svarade att jag förmodligen är hemma resten av veckan. Ok fick jag som svar, jag fattade på undertonen att de förstod varför men INTE ETT LJUD, inte en fråga NADA. Jag blir upprörd! Det får mig bara att känna mig än mer fel, nåt jag vet inte är sant.
För att försvara den generella massan så är det kanske rent av så att folk inte förstår, inte förstår att det inte är nåt VAL att ha den här sjukdomen. Inom sjukvården ska detta behandlas och bemötas med samma allvar som cancer. Jag ska inte behöva skämmas eller känna mig fel, det är sjukdomen i sig som är fel, inte jag!
foto: www.fotoakuten.se
Hej! Jag har nyss kommit in på din blogg och satt här och kollade igenom gammalt arkiv. Jag vet att det här inlägget är sjukt gammalt och så, men kunde inte låta bli att kommentera. För när jag gick ner i vikt, tappade en tredjedel av min kroppsvikt, var det ingen som sa något. Inga av mina vänner reagerade, frågade hur jag mådde, eller oroade sig för mig. I alla fall har de aldrig sagt något direkt till mig. Sedan dess har jag inte kunnat lita på dem. De ska ju vara mina vänner, vara där för mig och bry sig. Så jag berättade heller aldrig för dem om min diagnos Anorexi.
SvaraRaderaOch vad jag undrar nu, är, borde jag lita på dem/förlåta dem? Såg de verkligen inte hur skit jag mådde, eller brydde de sig bara inte? Hela tiden kändes det som att folk inte orkade vara omkring mig. Jag var deppig mest hela tiden, och jag kände att de inte gillade mig om jag inte fejkade ett leende. Är det äkta vänskap? Sorry för roman :) Kunde inte låta bli
Kram
Hej och tack för kommentar!!
SvaraRaderaJO jag tycker du ska förlåta dina vänner, börja om från början på ny kula så att säga. Jag förstår bitterheten MEN dina vänner har ett annat perspektiv än du, än jag, och ett perspektiv som vi aldrig kan sätta oss in i.
Att vara anhörig, vän, arbetskamrat till någon med anorexi, eller annan äs, är vad jag förstått en fruktansvärd frustration. Att vara åskådare till ett långdraget självmord. Känslan att inte kunna göra något, veta vad man ska göra och inte. Att vad man än säger så blir det kanske fel och än värre - därav väljer de kanske tystnad. Rädsla.
Visst är det så att man kan sålla ut de riktiga vännerna när man går igenom en tuff period, samtidigt får man själv försöka förstå vad de går igenom som åskådare. Svårt.
Mår du bättre idag??
Kram H