Lantliv - Mat & Vin

Just nu tillåter jag mig att njuta mer än någonsin. Men att ens använda ordet tillåta när det kommer till att njuta är egentligen helt galet, njuta ska man kunna göra precis när som av vad som. Men hela samhället idag bygger på någon sjuk princip att man ska förtjäna saker och därmed tillåta sig. Det skapar givetvis begränsningar och är allt annat än positivt om man analyserar det lite.

Så kort och gott, jag njuter!

Njuter av det vackra vintervädret, som jag dock hellre njuter av från insidan då det är så satans kallt att jag knappt kommer ut till vedboden innan nästippen är förfrusen och tappad i snön. Ja det känns så iallafall, lite överdrivet men det är ju som jag är. Aningens överdriven, eller underdriven, i det mesta. Den där balansen är lagd på beställning och väntas väl komma i portioner inom tid.

Ska snart krypa upp i soffan, under en filt och läsa ett nytt, eller nytt för mig iallafall, nummer av Lantliv Mat&Vin. Ha som målsättning att inom kort kunna laga allt, äta allt, när jag känner för det, när min kropp önskar, utan att ha en enda kompensatorisk tanke.

Ett liv utan ätstörning, eller någon lightversion av. Den där lightversionen, den osynliga godkända ätstörningen som många friska har, den tar jag upp en annan gång. Har varit inne på den tidigare men kan inte sluta reta mig på det. Med lightversionen menar jag givetvis inte ätstörning UNS, eller liknande för den delen. Det jag menar är den ätstörningn som fått ett OK, som var och varannan går runt med och tror är ett normalt beteende. Något som många godkänner för att hantera sin egen ångest eller sitt dåliga samvete.

Men idag är det njuta.

Jag älskar mat, jag älskar att laga mat och har alltid gjort. Jag är förtjust i lantliv och jag älskar vin. Kan det bli  bättre en eftermiddag som denna. 

.

Ny Lagstiftning

I en ätstörd värld finns det otal förbud, lagar och reprimander.

Man följer dem slaviskt och bryter man dem straffas man med diverse självdestruktivitet såsom ångest, självförakt, egenmobbing, självskador. Ja listan kan göras nästan evigt lång, tyvärr.

Vad är det då som gör att man ändå håller sig så desperat kvar, vad är den största rädslan? Jo det är just att när man ska bryta sig fri, då måste man möta straffen, mota dem, konfrontera dem och ge dem en rak höger. Det är allt annat än lätt, allt annat än smidigt och allt annat än smärtfritt. Självklart är man rädd, vem skulle inte vara det?

Men det är så jäkla viktigt, för ätstörningens vinster, tillfällig eurofori, känsla av kontroll, en flykt in i en egen värld där ingen jävel kommer åt en, där man tror sig själv vara trygg och omfamnad. Ja detta är en stor lögn och en elak fälla som inte leder någonstans. Antingen är man inmålad i ett hörn, man känner sig garanterat ensam hur tryggt och skönt det än kan kännas tillfälligtvis. Vinstkänslan försvinner lika fort som man får den eftersom nya mål sätts i samma andetag.

Vad ska man då göra? Man är ju rädd? Jo det enda som gäller är att ordna en ny chef och en ny lagstiftning. Fungerar inte den gamla, ja då får man tillsätta nytt, right?

Fundera på vilka lagar och regler, vilken ordning och vilka tvång som ätstörningen har skapat. Ifrågasätt tankar och gör nya. Det låter enkelt och det är faktiskt så enkelt egentligen, därmed inte sagt att det är smärtfritt eller ens problemfritt för den delen. Även nya regler har ju en inkörningsperiod och man måste vänja sig vid den nya arbetsplatsen.


Så jo, med erfarenhet. Det är värt att våga, våga kasta sig ut. För vem har sagt att fallet gör ondare än att vara instängd i en ensam garderob full av förbud, lagar och reprimander.

Ätstörningar gör den egna kroppen och det egna psyket till en brottsplats, det är vi själva som får lösa vårt eget fall

.

By the way...

... jag har inte vägt mig sedan i fredags morse...

Den som vet vad jag pratar om, vet hur det känns att ha ett beroende - för det är just exakt vad det är, ett missbruk och beroende. Ja den vet precis vad jag menar nu.

Vilken vinst, vilken kamp och vilken härlig känsla! Det är faktiskt lite likt den där tävlingkänslan man kan känna av en sjuk viktnedgång. Den negativa spiralen har ju trots allt en eufori och fungerar lite som en drog. Samma vinstkänsla är det att kunna övervinna suget att väga sig, för mig. Samma vinst som det är att övervinna en kommande hets för den som lider av bulimi eller hetsätningsstörning. Samma vinst som det är att vinna ett VM, ett OS!

Jo jag kommer säkert väga mig inom tid igen, jag tror inte jag vågar släppa det helt, jag är ju trots allt nyfiken. Dels är anorexin nyfiken på hur snabbt jag nu kommer rusa upp i vikt när hon längre inte har full kontroll, dels är jag nyfiken för att se att det kanske inte är just så. Vikten kanske inte skenar hejdlöst? Ärligt talat, så ska det heller inte spela någon roll. De här sista dagarna som gått har jag tillåtit mig själv mer utrymme för tankar om hur jag faktiskt mår, oberoende på vågen.

Jag har ätit som en frisk person, levt och andats som en. Visst jag äter inte varmkorv när det bjuds på kalas men jag kompenserar istället upp det med riktig mat, fullvärdiga kalorier. Jag hoppar inte över, ger inte sjukdomen plats.

Mitt val - Mitt liv

En sån här våg skulle alla ha! För vem mår bra av en våg, vem behöver en och varför ska det vägas till höger och vänster. Förutom inom vården då. Varför ha koll på vågen när det egentligen räcker med att koll på måendet.

.

Blog Award

 

Alltså, hur glad blir man inte! Helgen har gått över all förväntan och så dimper detta in. Underbara, vackra Elin. Stort tack! Elin bloggar på Elins fotovärld, kolla in den! Hon är en fantastisk fotograf, men så har hon grunderna, att vara en fantastisk människa.

När man har fått en award ska man:

1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka!
2. Skriva ner de fem bloggar som man vill lämna awarden till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
3. Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare.


Så.... de bloggar jag vill ge den här fina awarden till blir:

Jenny med bloggen Mindulnessmamma. Hon är inspirerande, positiv och skriver om viktiga saker som lätt tas för givet. Hon har en ryggsäck som gör henne så klok och som ger henne en erfarenhet så rik att man själv vill ta del av den. Hennes blogg uppmärksammar det viktiga i att leva här och nu, affirmationer och att se livet för vad det egentligen är och inte förväntas vara.

H med bloggen Bull & Jag. En blogg som berör mig och belyser ett ämne som för mig ligger varmt om hjärtat på ett målande och informativt sätt. Hon lyfter tabuer, hon är rak rå och ärlig. Hon visar att livet kan se ut på ett sätt och vara på ett annat. H är grymt duktig på att skriva, beskriva och förklara en otäck men sann verklighet. Det här är en stark kvinna, mamma, som jag är övertygad om kommer rida ut det här onda. Med vinet i den ena handen, chokladkakan i den andra, sladdandes in från sidan.

Jenny med bloggen Bortom ljus och Mörker. Fina Jenny som är en inspiration, även om hon kanske själv inte alltid inser det. En stark kvinna, en stark berörande blogg som visar på en enorm kämparglöd och ett jävlaranamma som heter duga. Även Jenny är jag övertygad om att hon inom en snar framtid sladdar in från sidan.

Annie med bloggen Systrarna Karlsson. Annie är min vän, en inspirationskälla som handlar om allt annat än det jag lever med och i. Hon återbrukar, fantiserar och gör det till verklighet. Det finns ingen ände för vad hon kan kreera. Hennes energi är aldrig sinande, pysslandet verkar aldrig ta slut och tur är väl det. Det här är en blogg som är gränslöst pysslig och fantasifull.

Carolina med bloggen Acarolinas - Självkänsla och föräldraskap. En duktig bloggerska med många åsikter och en bredd i sin blogg. Hon är en för mig ung tjej med en äldre kvinnas erfarenheter. Hennes historia har skapat henne, hon har insikter som andra kan leva ett liv för att nå. Utöver inspirerande inlägg hittar man även delicious treats som hon själv kallar dem, godsaker hon bakar, lagar, ofta efter eget huvud. Riktigt fina sådana kan jag själv tillägga.

Tack för en fin start på veckan kära läsare! Den här veckan ska fortsätta i en positiv anda, en minut i taget, hitta lugn och ro i vardagen. Se det lilla och fokusera på det positiva.

Bakis

Jo så är det...

Tackar min lyckliga stjärna att jag har haft möjligheten att vara hemma den här veckan, rumpan har antagit soffans form då jag inte orkat längre än så. Helgens dipp höll i sig och jag har klarat mig ur den med nöd och näppe kan jag erkänna.

Tacksam att jag hade era frågor att fokusera på den här veckan.

Igår var en riktigt bra dag, skalman fick verkligen dammas av rejält, plåstras om och och ges lite extra kärlek. Sen blev vi ett par igen. Så himla skönt och befriande. Men nu känner jag mig helt bakis.

Bakis på det sättet att jag känner mig oerhört trött, dränerad in och utvändigt. Snurrig i skallen, knoppen mår allt annat än toppen. Men JAG vann! Kompensationsbeteenden har fått stå tillbaks, trots att de visade sig från sina fulaste sidor. Vikten som vände i negativ riktning fångades upp igen och jag är back on track, på väg åt rätt håll igen.

Som texten från gårdagen beskriver, jag är min egen värsta fiende. Det går inte lägga ansvaret på någon annan än sig själv, egenansvaret får aldrig bli åsidosatt.

Vi har val, val och därmed möjligheter. Det är motigt ibland men valen är i slutändan våra egna, resultatet blir därefter.

Nu ska jag dricka en mugg choklad. Choklad är bra för själen, bra för otroligt mycket och hälsosamt ur flertalet aspekter. 

.

My own worst enemy

Klockren!

Texten är så grymt bra! Ni som redan sett nya Hamilton med Mikael Persbrandt har givetvis redan hört den, men har ni lyssnat?

.

Svar del IV - Maten

Maten ja, navet i ätstörningen. Allt cirkulerar runt den, allt har ett fäste i den och med maten kan man både dämpa och förstärka känslor. Genom maten, ätandet, hittar sjukdomen luriga sätt att uttrycka sig.


Äter du alltid efter skalmanklockan, inga undantag? Vad gör du när du står inför valmöjligheter?

Svaret är ja. Det går inte att gå utanför skalman, rutiner är A och O. Om jag missar, fuskar eller på något annat sätt missar skalmans matklocka då är anorexin direkt där och viskar, väser och kräver.

Jag har en bit kvar att gå, jag vet att jag en dålig dag slänger in skalman i en gammal garderob. Dåliga dagar har man, livet är så, upp och ner. Men jag har inte råd med dåliga dagar. En ätstörning stärks av just dåliga dagar, det är lätt att tappa fokus och glida av vägen.

Så skalman är min bästa vän. Det enda som fungerar! Tugga efter klockan, inte låta det gå för många timmar emellan, våga utmana och ibland faktiskt bara bita ihop, blunda och köra på.

Valmöjligheterna är numer inte så krävande som de var i början. En dålig dag gör sig dock valmöjligheterna påminda om hur sjukdomen nästlar sig in. Det gäller att påminna sig om vad Jag vill, inte vad anorexin vill i dessa lägen. Följer man skalman, har man redan en utstakad plan, så är detta givetvis lättare. Men man kommer alltid till situationer när man står inför val och det är då det är så himla viktigt, att särskilja sig själv från sjukdomen. Fråga sig - vad vill JAG.



Du verkar ha kommit en bit längre än vad jag har gjort med sjukdomen, och jag är mest intresserad av hur en dag ser ut tids- och matmässigt. Det är någonting jag har tappat greppet kring (igen) och skulle behöva lite hjälp med - att se vad som är normalt.


Tankemässigt har jag faktiskt tagit jättestora steg, så stort tack för komplimangen! Ja vad är en normal dag, det är ju högst individuellt och helt beroende på vem man är, vad man lever för liv mm. Jag är övertygad om att om man bara låter kroppen vara, slutar använda hjärnan för mycket, så sköter det sig själv. Inte ifrågasätter man sina behov av att andas? Inte heller behoven som att gå på dass, hur idiotiskt vore inte det - idag får du bara kissa 1dL och varannan timma.

Men. På väg ifrån en ätstörning är det skönt att ha ett ledband, instruktioner och skalman. Innan man kan släppa även det och enbart lyssna på kroppen. Pratar man med en dietist rekommenderar de frukost, lunch och middag, flertalet mellanmål utöver detta. När man har tappat alla normalbegrepp, eller rättare sagt stänger av och förnekar dem, så känns det hysteriskt mycket som man bör äta, men detta är bara tankar.

Så här ser en bra Hanna dag ut tidsmässigt, jag vågar inte riktigt dela med mig av exakt hur jag komponerar maten men jag skriver till hur dietisten rekommenderar och det jag använder som grundstomme. Tiderna är dock mina, det här är min skalman:

06:00 Frukost 

2 smörgåsar med smör, pålägg. Ägg och frukt

09:00: Mellis 

Frukt och keso

12:00: Lunch 

Ip lagad mat, tallriksmodellen

15:00 Mellis 

Yoghurt med frukt, nötter och bär

17:00 Middag 

1p lagad mat, tallriksmodellen

19:00 Mellis 

1 smörgås med smör och pålägg

Mina dagar ser kanske matmässigt lite annorlunda ut, jag har endel rädslor kvar som jag jobbar med men oj vilka framsteg jag har gjort ska ni veta. Jag som har varit så rädd för kolhydrater äter numera matvete, quinoa  mm och jag mår kanon av det! Choklad tillhör dessutom min dagliga kost, det är något jag inte kan leva utan.

Dessutom vill jag tillägga att jag är mindre svullen när jag äter mer allsidigt. Rekommenderar varmt att våga äta det man är mest rädd för, kroppen behöver alla byggstenar.



Att ÄTA, att TUGGA, är det enda sättet till en sund och frisk kropp. Utan en sund och frisk kropp kan man inte jobba sig till det allra viktigaste, en frisk knopp! Man kan inte jämka med sjukdomen, man kan inte först bli frisk mentalt för att sen bli fysiskt frisk. Det är oerhört svårt att acceptera och just där står jag nu, jag vet, jag har svårt med acceptansen. Men jag tänker inte ge upp och det ska heller ingen av er göra!

Tugga, utmana och ifrågasätt - vad vill JAG och vad vill min sjukdom

.

Svar del III - Familjen och Jobbet

Mina nära och kära, som står utanför, sjukdomens åskådare.



Hur har din familj reagerat ang din äs? Stöttar de dig?

Oj, det här är en svår och lite känslig fråga.

Min familj, mor, far och yngre syster, de finns där och jag vet och känner det. De bagatelliserar det inte och tycker inte att jag ska skärpa till mig. Men de har nog haft det svårt, och har svårt än att förstå. Det är inget jag någonsin kommer kräva av någon heller för den delen. Det är en omöjlighet att ha full förståelse för något man själv inte har drabbats av, precis som jag aldrig kan förstå fullt ut hur det är att vara på min åskadarbänk.

I min familj har vi aldrig direkt pratat om känslor. Men det har heller inte varit tabu och inget jag direkt har saknat. Var sak har sin plats på något vis och mitt känsloliv delar jag mest med min make och mina barn och givetvis genom bloggen till viss del.

Så stöd känner jag absolut, jag vet att de finns där och jag vet att de bryr sig. Det räcker fint för mig, jag är oerhört tacksam för det.

Familjen på min makes sida är av naturliga skäl lite bakom min egen. Men även där känner jag stöd och förståelse i den mån som går. Min svärmor har regelbundet skickat peppande mail och själv vidgat sina vyer och insikt om detta onda. Något jag uppskattar enormt. Engagemanget.

Sen kan jag nog tillägga att jag tror att mitt bloggande har visat dem alla en annan sida, dels av mig men framför allt hur lömsk och lurig den här sjukdomen är. Jag gissar att jag har öppnat deras insikt lite och fått dem att förstå komplexiteten i det här, att det är just en sjukdom och inte ett val.



Undrar också hur du har löst det med jobb kontra sjukskrivning? Myndigheters bemötande? Vet kollegor och hur blir bemötandet därifrån?

Maken släpade mig bokstavligen i håret till äs-mottagningen, som jag hade klippt banden med för nästan 6 år sedan. Detta var i slutet av augusti och det första jag fick höra var, förutom min diagnos, att jag hade ett val, jag kunde bli sjukskriven om jag ville och kunde använda den tiden för att bli frisk med deras hjälp och stöd. Direkt slog jag det ifrån mig, så sjuk var jag inte, så sjuk är jag inte.

Men det gick bara några dagar och sen insåg jag att jag klarar inte att jobba, hålla den höga koncentrationen som krävs i min yrkesroll. Göra att bra jobb gentemot andra och samtidigt sköta mig själv och min familj. Bara familjen i sig är ju ett heltidsarbete.

Så jag blev sjukskriven på heltid, utan att passera gå. Jag har under hösten haft en träff med försäkringskassan, ett möte som jag personligen tyckte var skitjobbigt - skulle jag behöva bevisa för dem att jag var sjuk? Men de var oerhört tillmötesgående och har aldrig krånglat, inget ifrågasättande och utbetalningar och annat har gått helt smärtfritt.

Mina kollegor blev nog inte direkt överraskade när jag försvann, underbara som de var fick jag till och med blommor och en lapp av saknad. När jag är där och hälsar på känner jag ingen press att komma tillbaks, utan mer än välmenande kram att ta hand om mig. Däremot känner jag kanske inte helt fullt att de förstår, jag är livrädd för den dagen när jag blir såpass fysiskt frisk att de tror att jag automatiskt då är normal igen och att kraven, förväntningarna kommer sättas efter detta. Även kollegor sitter ju på min åskådarbänk, dock ett par rader längre bak än min familj.

Jag skäms oerhört inför kollegorna dessutom. Detta är inte deras fel, men jag skäms. Jag borde ju veta bättre, vuxen, professionell, jag ska ta hand om patienter, inte vara en patient. Jag ogillar när människor tycker synd om mig eller tassar på tå runt mig. Jag är rädd för att ses som en sjukdom och inte bara Hanna, samtidigt som jag är rädd att vara just Hanna - utan sjukdomen.

Men vem har sagt att det ska vara lätt - för någon.

Man må känna sig ensammast i världen när det gäller den här sjukdomen - tyvärr, i vissa fall, är det ju det sista man är, åskådarbänken existerar och de har inte själva valt att se detta onda från den där bänken.

Sjukdomen har placerat dem där, precis som den har placerat mig i det här.

.

Dessa finingar kom med bud i början av min sjukskrivning - tacksam

.

SI

Jaaa äntligen ett nytt begrepp!

Det snackas om en jäkla massa index när det kommer till mat och alla måsten, ska, borde. LCHF, GI släng er i väggen, nu är det SI som gäller på maten vi äter!

Vad är då SI? Jo det står för Själsligt Index, jamen har ni hört något så hälsosamt och positivt!

Tack Mattias Wallmark för att du har introducerat detta härliga index. Mattias är bagare och med i svenska bagarlandslaget. Han visade på TV4 Nyhetsmorgon några fantastiska bröd som han bakat och tävlar med. Det presenterades ny forskning som visar att man blir intelligentare om man äter fiberrikt bröd istället för vitt fiberfattigt sådant.

Men poängen för honom satt inte i huruvida nyttigt brödet är eller hur intelligent man kan bli utan han poängterade mer kärleken, vikten av njutning som det nya indexet belyser, det jag tycker är så viktigt och som oftast eller alltid får stå åt sidan när det kommer till mat i vardagligt tal.

Jag blir så glad, det finns hopp om mänskligheten! 

Lånad bild rån recept.nu

http://www.recept.nu/1.13519/renee_voltaire/matbrod/mjol/renees_goda_brod

.

Svar del II - Barnen

Fortsätter frågestunden, har kategoriserat som ni märkt.

Kärleken man känner till sina barn går inte beskriva i ord och är en känsla som kan vara svår att förstå om man inte har fått möjligheten att få uppleva den. Uttrycket Egna barn - andras ungar, ja det ligger något i det. Att man själv är någons barn, hur vuxen man än blir så är man ändå någons barn, det är något man får påminna sig om, särskilt när man själv är mamma.


Hur känner du inför dina barn, är du inte rädd för att de ska ta efter? Kan inte det vara en tillräcklig motivation till att göra det du behöver för att bli frisk och fri?


Min allra största skräck är givetvis att mina barn på något sätt ska påverkas av min sjukdom och hur den uttrycker sig. Därför är jag väldigt noga med, har alltid varit och kommer alltid vara, att aldrig någonsin prata om vikt, lägga värderingar i eget eller andras kroppsliga yttre eller använda ord som tjock, fet och liknande. Jag är försiktig med hur jag uttrycker mig i ord, jag kommer aldrig ge dem tankar att spinna vidare på. Kompensationsbeteenden som andra tar för givet kommer hållas långt ifrån mina barn.

Däremot är det oundvikligt att hålla undan tårar ibland, att upprätthålla ett ständigt happy face är omöjligt och säkerligen heller inte hälsosamt. Därför försöker jag släppa in barnen i det här till en viss gräns. Jag svarar på deras frågor ärligt när de undrar om mamma är ledsen. Jag tar fram mina friska sidor och förklarar för barnen att kroppen behöver mat, att om man inte äter på ett bra sätt då mår man inte bra. Jag vill inte hyckla, tänker inte låtsas för mycket, barnen förstår mycket men än man tror och de gör ju inte som man säger utan som man själv gör som sagt.

Självklart är barnen en oerhörd dragkraft till ett friskt liv! Men återigen, detta är inget val därför är det inte så enkelt att det räcker med en stark motivator. Det är en rad olika faktorer som krävs för att bli frisk. Dels den egna insikten, viljan och sen modet. Hjälp utifrån och en livsförändring som ska vara hållbar och bestående.


Sammanfattningsvis kan man säga att barnen är den starkaste motivationen, de är också ett oerhört stöd med sin kravlösa kärlek. Men de är samtidigt en stor grund till skammen, genom mina egna och omvärldens krav på mig som föredöme, att vara en bra mamma, en förebild.

Inget värmer så gott som barnkramar - äkta kärlek ända ut i fingerspetsarna

.

H bloggar

Ja inte jag alltså, även om jag är ett H jag med.

Självklart kan jag inte låta bli att följa andras bloggar, vissa sporadiskt och vissa nästintill maniskt. Endel bloggar får mig att fastna för människan bakom, andra för orden och uttrycket i den. Vissa både och.

Ätstörningsbloggar finns det gott om, de som är så kallade Pro Ana betackar jag mig för, osunda värderingar, hets och allmän olycka nej tack. Men det finns massor av bloggar som är som min, som handlar om det här onda, om ätstörningar och vägen tillbaks.

H hon bloggar om bulimi, min största skräck. Tendenser som jag vet att jag själv har och som jag får kämpa med att inte falla för. Skulle jag personligen få lägga en värdering i vad som är den värsta ätstörningen så är det nog just bulimi. Varför? Jo för det finns ingen värre känsla än att äta, spy och inte kunna stoppa det, euforin och det efterkommande självföraktet. Men det är vad jag känner.

Varför ordbajsar jag helt plötsligt om detta och om H? Jo för att hon har gjort ett inlägg i sin blogg som är så sjukt klockrent, pricksäkert och WOW att ni bara måste läsa det. Hon har verkligen lyckats sätta på pränt hur snävt det är, ätstörningsproblematiken, vården, omvärlden och den egna förväntan.

Läs och begrunda

 Klicka på ramen, Ett utdrag ur bloggen Bull & Jag

.

.

Svar del I - Maken

Oj, kom in lite frågor både här på bloggen och på mailen. Kommer svara på alla men delar upp dem lite och vissa kommer jag köra ihop eftersom de är liknande/samma.

Men det är bara att fortsätta fråga på, om vad som. Här kommer svaren på frågorna som rör min make och mig.


Vad får du för stöd av din man? Vad tycker/känner din man?


Oj, ja vad han känner och tycker kan nog bara han svara på. Men om jag skulle få svara åt honom så är det frustration, ilska och en känsla av hopplöshet skulle jag tro. Det är iallafall de gensvar jag får när jag frågar honom. Han vill givetvis att detta onda ska försvinna. Sen har vi diskuterat av och till mycket om fördelarna med, fokusera på det positiva. Han har aldrig haft insikten i vad en sjuk kropp får genomlida för att komma dit den är så att säga. Att retucherade bilder inte är verklighet och när det finns en verklighet bakom även ligger ett mörker. Det som han tidigare gått blint förbi har nu uppmärksammats och fått ett allvar. Detta är positivt för våra barn. Värderingar och insikt. Han har fått ta del av hur varningssignaler kan se ut och lärt sig ifrågasätta och uppmärksamma dem, vilket även detta är bra för framtiden, för barnen. 


Stöd får jag hur mycket jag vill av honom. Mycket på det sättet att han finns där om jag ber honom, oftast iallafall. Han lyssnar alltid - även om han inte alltid förstår. Han engagerar sig genom att följa med till C då och då, planerade tillfällen. Han har visat stöd och engagemang genom att bland annat läsa boken Mattillåtet av Gisela van der Ster som jag påtalat här i bloggen. Stöd genom att komma till insikt om att det här är en sjukdom, inte något barnsligt påhitt.


Sen vill jag gärna tillägga att det givetvis har tärt på honom, på vår relation. Men det har också stärkt. En fin balansgång och det viktigaste av allt har varit ärligheten och att försöka, lyssna och kommunicera.


Min älskling fick redan vid ett av de tidiga besöken hos C order om att ta mer ansvar för matlagningen och framförallt ta över fullständigt vid matbordet när det väl var/är dags att äta. Anorexin är ju så lurig att den gör precis allt för att hitta flyktvägar, anledningar till att stressa upp sig och slippa äta. Allt stök och bök runt måltider har sjukdomen använt som ammunition för att slippa, stressa upp mig och sätta en knut i halsen. Där har älsklingen kunnat spela en nyckelroll, han har fått ta över, vi har fått byta roller. Något som har underlättat mycket och något jag verkligen kan tipsa andra om.


Lägg över mer ansvar på era män och släpp kontrollen en liten liten bit i taget. Det kanske inte blir lika perfekt som när vi gör det, men vem bryr sig egentligen. 

.

Vad vill NI att jag ska blogga om?

Jag känner mig så ego!

Det var så längesedan jag frågade om vad ni vill att jag ska skriva om. Om ni har något ni undrar över, precis vad som!

Jag svarar på allt, det mesta iallafall och jag behöver helt klart fler blogguppslag och är nyfikna på er som läser och vad ni vill se, höra, läsa?

Eller så är allt glasklart... ?

Utmana mig! Ställ mig mot väggen eller bara undra precis vad som....

.

Fake it til you make it

Skrapar ihop mig själv efter värsta dippen på länge...

Vad hände? Jag kände redan i början på förra veckan hur det kröp sig på, det var hanterbart fram till onsdag då hade jag en dipp där jag inte lät ångesten rinna av utan agerade med den, helt fel och det skapade enorm kaos in oreda invändigt, mentalt.

I lördags vaknade jag med en av de olustigaste känslor på väldigt länge. En stark vilja att följa det friska och en lika stark känsla av att jag faller. Nu är jag extra vaksam, jag lyssnar på mina egna varningssignaler och kan allt som oftast reda upp dem innan de tar för mycket plats. I lördags var en sådan dag som jag redan när jag slog upp tittorna visste att det här, det här kommer gå åt helvete. Jag kan inte ta hand om mig själv.

Mina barn har jag alltid kraft till, energin till dem är outtömlig. Jag skulle aldrig jämka med det. Dock tär det extra på mig själv. Så det var många vändor med tårar vs happy face, hyperventilering och aningsövningar för att slippa panikattacker.

Det är en fruktansvärd känsla när man känner sig opålitlig inför sig själv, känna att man måste vara övervakad, kontrollerad för att inte ångest och agerande utifrån den ska fylla varje cell i kroppen. När man vet att hur man än gör så kommer det antingen sluta i total svält eller äta/kräka, självskador.


Ibland orkar jag inte stå emot, ibland behöver jag bara få ha den som står mig närmst i det här tätt tätt intill. Ingen kan göra något för att rädda mig ur det när det känns som värst, men det går att hålla i schack. Det är då det är viktigare än någonsin att bara få sitta under en filt, dela kärlek med barnen och ha en övervakare som finns, älskar och bara är. Inga krav och inga förväntningar, bara kärlek. Hjälper mig att ta sunda beslut, inte låta mig agera efter ångesten, hjälpa mig med det när jag känner mig som svagast.


Well, nu är det iallafall ny vecka och jag tänker fokusera om, skaka av mig det och fortsätta. Inget fusk och en jämn kamp mot diverse tankefällor. Det här var bara en grop på vägen, en hiskelig och lurig sådan men dock bara en grop. Nu är jag uppe och laddar allt jag har för att sträcka på ryggen och fortsätta den väg som jag har bestämt mig att ta. En katt som slickar sin päls efter en rejäl omgång mot grannens konkurrent om reviret.

Fake it til you make it - visst var det så ni sa

.

Ytlig

Ja det är jag.... jag vill inte själv se mig själv på det viset, jag vill inte erkänna det, men det är så. Jag är en ytlig jävel.

Jag dömer mig själv efter min utsida, jag mår efter hur jag själv upplever hur jag ser ut. Jag strävar ständigt efter att vara perfekt även om jag vet att jag aldrig någonsin kommer nå dit. Mina kriterier för perfekt är ouppnåeliga.

Jag vet inte vart detta kommer ifrån, jag vet inte vart mina höga krav och mina sjuka ideal bottnar i. Det kvittar egentligen, de finns där och det är det som räknas. Jag styrs och jag präglas av dem. Jag själv låter dem påverka mig så till den milda grad att jag inte kan behålla min psykiska hälsa.

C och jag pratade idag mycket om acceptans, att se verkligheten för vad den är, leva i nuet och uppskatta just det. Inte härleda från gamla känslor eller vad jag tror kan kännas imorgon, utan känna här och nu. Där brister jag fullständigt. Som vanligt plockas det fram en näsduk för att fånga en och annan tår, jag förstår inte! Hur ska jag kunna acceptera det jag ogillar så skarpt, hur ska jag kunna se mig själv med andra ögon och hur kan jag leva med att inte vara perfekt, att nöja mig, acceptera och må bra av det.

HUR gör man för att hitta acceptans?

Tro mig, jag kommer göra allt, allt i min makt för att försöka hitta svaret på just den frågan. Jag har aldrig förlorat det jag förutsatt mig förut och tänker heller inte göra det nu, jag tänker vinna det här, jag tänker vinna mitt liv!

Mamma med Anorexi

Att vara vuxen och ha en ätstörning är stor skillnad jämfört när man var yngre.

Visst, sist jag fick den här diagnosen var jag vuxen även då, men inte ur det perspektivet som jag är vuxen idag. Efter fem missfall, två förlossningar och i en kärleksfull relation, ansvar för  familj, hus och trädgård, jobb mm.

Skillnaderna är enorma. Det här är inget som någon pratar om, inte inom vården och knappt alls någonstans. 

Det är skillnad att vara drabbad av en ätstörning när man enbart ansvarar över sig själv. När det enda ansvaret man har är sig själv och möjligtvis sin egna ekonomi som enbart påverkar en själv. Inte med detta sagt att det var mindre allvarligt då, när jag var ensam. Det är andra skillnader, allvaret i sjukdomen är givetvis lika stor.


Vad är då skillnaderna? Skillnaderna att vara drabbad av en ätstörning som ung och att vara drabbad som mamma.

• Givetvis är det rent fysiskt tyngre. Kroppen har gått igenom förlossningar och det tär. Förändringarna är bestående. Kroppen man hade när man var 20 är och kommer aldrig bli densamma, varken på in eller utsidan. Att gå ner i vikt nu är både svårare och mer påfrestande. Träning ger ett annat gensvar än för 10 år sedan. Fysiken är och fungerar annorlunda helt enkelt.
• Skammen. Man skäms otroligt mycket mer, man känner en annan typ av ansvar, man känner att omvärden har andra förväntningar, förväntningar som man själv känner gentemot sig själv och sin familj.  Har man dessutom varit i detta förut, då borde man veta bättre kan man tycka. Det är svårt att acceptera att det faktiskt är just en sjukdom och inte ett val.
• Omvärden. Ja man känner sig patetisk och pinsam. Det är på något sätt mer ok att vara sjuk när man är ung, då är det synd om den drabbade. Nu när man är vuxen med ansvar över barn, då är man patetisk, det är allt annat än ok.
• Att söka hjälp är stor skillnad. Vården, även om det inte är så, ger ofta sken av att rikta sig till unga flickor. Vuxna och pojkar/män är en minoritet. Detta gör att man känner sig än mer pinsam, patetisk och fel. Sen är det ju inte så, otroligt många drabbade är tyvärr just vuxna och pojkar/män.
• Man måste hålla skenet uppe. Det går inte längre komma undan, barnen finns där, man är deras förebild. Barn gör inte som man säger, de gör som man själv gör, det har man fått erfara. Rädslan att föra över sin ätstörning till barnen är enorm och skapar oerhörd press och ytterligare en ångest. Jag kan inte längre bli frisk bara för min skull utan för andra, andra som är viktigare än jag själv. 

Inte med detta sagt att det på något sätt är lättare att vara sjuk när man är yngre. Ur vissa perspektiv är det givetvis det men det är ett helvete i sig med andra svårigheter. Det jag vill belysa är att det är skillnad och det är skillnaderna som gör det så svårt för många att söka hjälp, svårt att själv acceptera och därmed ta tag i, skammen.

Samtidigt har man dragkrokar som inte fanns tidigare och det är just familjen, kärleken till barnen och maken. Kärleken till det liv man har tillsammans och den framtid man skapar. Det är en drivkraft man kan utnyttja till sin fördel, trots att den är en stor del av skammen.

Kärlek!

.

Fortitudo

Det krävs mod, mod att ta sig igenom en ätstörning, att möta ångest och känslor, att ifrågasätta och göra om, göra rätt.

Mina innerliga önskningar, mina övertygelser och önskningar om att vara en förebild för mina barn och mig själv, en bra fru. Det kräver mod.

Fysiskt mod att övervinna, våga gå igenom den fysiska och psykiska smärtan som det faktiskt innebär att bli frisk. Det gör ont att vara sjuk, men det gör ondare att bli frisk. Tills man nått hela vägen fram, när man inte längre är levande död utan bara levande i sin enkelhet, egenhet, storhet.

Psykiskt mod att utmana ätstörningstankar, mönster och rutiner. Prestigen i ätstörningen, den falska tryggheten.


Mod är att vara rädd, men att övervinna rädslan. Stärka självkänslan.


Jag är fullt och fast övertygad om att alla har det inom sig, mod. Alla kan plocka fram det bara man känner sig tillräckligt hotad, självbevarelsedrift. Har man kommit till insikt om allt negativt, alla begränsningar som en ätstörning sätter då är det dags att leta fram det lilla mod man har.


Vara rädd, det är en del av att vara modig, men fortsätta ändå. Utmana!

Du o Jag  - Öga för öga, tand för tand.

.

Jag är en stor fet bluff!

Så känns det väldigt ofta...


Jag känner mig som en bluff för att


- Jag kan inte alltid stå för det jag säger i praktiken, jag kämpar men det går inte alltid hela vägen

- Jag kan inte sluta tänka negativt om mig själv

- Varje gång jag går upp i vikt hittar jag på ett nytt sätt att kompensera, biter mig själv i rumpan

- Jag är fullständigt livrädd hela tiden

- Jag känner mig för tjock för att kallas sjuk


Mitt förnuft, jo det finns trots allt någonstans där ibland, säger ju att den här bluffkänslan är helt galen. Det är anorektiska, ätstörda elaka tankar som har nästlat sig in och genomsyrar mig med feghet, rädsla och en motvilja att bli frisk.

Någonstans här i mitten på väg upp, där jag inte längre gör allt för att fortsätta vara sjuk, nu när jag kämpar emot och ifrågasätter och går emot min sjukdom. Ja då krockar man med helt andra känslor och frågor än tidigare.


Kommer jag någonsin acceptera det jag ser och känner gällande mitt yttre?

Kommer jag våga gå upp mer i vikt, när ska det stanna, jag är ju stor så det räcker och blir över nu?

Vad händer sen, när det inte syns längre?

Vem är jag utan den här sjukdomen?


Det är fruktansvärt olustigt, skrämmande och totalt nödvändigt att genomgå detta. Det finns inga alternativ, eller jo, stanna kvar i sjukdomen men det har ett högt pris, mitt liv.


Andas. Fokusera här och nu. En sak i taget. Målet är ju att bli helt frisk, det gör ont när knoppar brister. Tänk om tänk rätt.

.

Vad har Harry Potter med mitt livspussel att göra?

När man kommer på sig själv sittandes i soffan, mitt på blanka dagen. Invirad i en filt. Grinande som en unge framför en film som man skulle kunnat tro handla om något helt annat än det i själva verket gjorde. När man finner sig själv med tårarna sprutande i slutscenen av sista Harry Potter filmen ja då börjar iallafall jag fundera hur det står till.

Vita rockar kan hämta detta nutcase till mamma, eller? Låsa in mig o slänga nyckeln.


En punkt som kan tillskrivas Förbättringssymptom är att hela känslolivet väcks till liv igen. Alla känslor kan komma hejvilt, passande som opassande. Logiskt som ologiskt.


Fine, jag är en blödig jäkel och hade säkert grinat ändå, men känslan... att komma på mig själv med så otrolig mycket mer känslor är både skitjobbigt och... konstigt. Både bra och dåligt antar jag, alla känslor är ju inte jätteroliga direkt, särskilt inte de som handlar om mig själv. Dem får jag jobba med dygnets alla vakna timmar.

Att acceptera, acceptera det jag ser såväl som det jag känner. Det är svårt. Ibland, eller oftast ska jag säga, så känns det som att jag aldrig kommer nå dit. Men den här gången tänker jag inte ge upp, göra som jag gjorde förra gången. Då gick jag upp till normalvikt, relativt fort, jag stängde av till förmån för kärleken och missade en viktig bit i mitt livspussel. För då kände jag som många andra, som jag själv känner men vet bättre, att normalvikt ja då är man frisk. Men inte, tyvärr. Det finns ofantligt fler bitar kvar att lägga.

Det är dem jag måste både hitta och lägga rätt just nu. Jag är ett pussel och jag ligger utspridd. Delar av mig, kanske ramen, har hittat sin plats, men stora delar av innehållet ligger såväl upponed som utspritt. 

Det är en jävla kamp och en komplicerad sådan.

En bild säger mer än tusen ord...

.

Skam

En av anledningarna till att jag startade bloggen, ja förutom för egen del då, är att belysa skammen.

Skammen att vara drabbad av psykisk ohälsa som det så fint heter, en ätstörning, och samtidigt vara vuxen och normal.

Jag tror att merparten av alla som har någon form av ätstörning skäms och jag tror att skammen ökar med åldern, jag kan ha fel och det finns säkert undantag men det är vad jag tror. Det är så jag har upplevt det. Ytterligare faktorer utöver ålder som ökar känslan av skam är när man har barn, när man har ansvar inför individer som man faktiskt älskar och aktar mer än sig själv.

Sen tror jag dessutom att skammen ser olika ut i de olika formerna av ätstörningar. Min personliga gissning är att skammen är som högst hos de som är drabbade av bulimi, ätstörning uns och hetsätningsstörning. Omvärlden har ju lagt in kritierier som att man som anorektiker skulle ha karaktär, vara duktigare än andra ätstörda. Vilket är helt galet felaktigt! Men är något som ökar skamkänslan. Att svälta har blivit något som är ok, att vara restriktiv är något duktigt - så tillvida det inte går till överdrift vill säga. Detta säger mer om omgivningens snedvridna, outbildade syn på det hela, än något annat.

För varför är det mer OK att svälta sig lite då och då än att spy lite då och då? Visst, det är stora skillnader, men tänket, inställningen?

Hur ens ätstörning yttras har till stor del med ångesthantering att göra. Vissa dövar ångest med mat, andra dövar den med svält och för många får ångesten utlopp i ett ätande som slutar med att man gör sig av med maten. You name it, det finns otaliga varianter.

Mina personliga erfarenheter är ju som jag tidigare berättat anorexi med självrensning, vården är full av fina ord, och anorexi utan självrensning. Jag vet hur det är att äta dygnets alla vakna timmar, smälla i sig ofantliga mängder mat för att sen göra sig av med det. Spy flera hundra gånger per dag, spendera pengar så visa-kort spärras, låna pengar för att äta och spy. Jag vet hur det är att vara helt restriktiv och plåga kroppen utan mat, något som är mindre skamligt men till en viss gräns, sen är man bara patetisk och självisk, eller?

Det kan dessutom reta mig enormt att om en ätstörning inte syns på utsidan, ja då räknas den inte som lika allvarlig av omvärlden. Också något som är helt felaktigt, då en bulimisk kropp oftast tar mer stryk än en anorektiskt, högst individuellt givetvis och många faktorer som spelar in.


Ja vad vill jag komma till egentligen. Jo skammen, den gemensamma faktorn, skammen.


Jag tycker det är viktigt att belysa det här ämnet, det är trots allt den psykiska sjukdom som kräver flest dödsoffer och som har ett enormt mörkertal, mörkertal på grund av skam. Man vågar inte söka hjälp för att man känner sig inte tillräckligt sjuk, inte tillräckligt fel, inte tillräckligt... och ja, pinsam, skam.

Att jämföra ätstörningar med andra sjukdomar som till exempel cancer är både rätt och fel. Fel av den anledningen att man med en ätstörning kan välja att bli frisk men den stora skillnaden här är att man själv får bygga sin egen medicin, man får självmedicinera och göra allt själv. Rätt i jämförelsen av allvaret, det är en sjukdom, inte ett val.

Man har inte valt att vara sjuk och sjukdomen sitter inte i vikten utan i huvudet, det är sällan det syns.

Bakslagsdag med snygga naglar

Fortfarande inte tagit mig upp ur dimman. Men jag vet, jag VET att det finns en ände. Man får ha skitdagar, vägen är inte rak utan full av små som stora bakslag. 

Man får inte agera efter det bara. Där har jag kanske inte varit helt prickfri, men jag får ta igen det.

Det var skönt att träffa T idag iallafall. Känner verkligen att hon är med mig, vilket är jätteviktigt för att jag ska känna ett förtroende. Så känner nog de flesta. Men förtroendet måste finnas från båda håll, jag har mitt ansvar, mitt egenansvar i det här. Att vara ärlig, mot T, mot C, mot min familj men främst mot mig själv.


Naglarna blev jag nöjd med iallafall, blev en liten glitterrand idag. Sista gången jag kommer använda mig av vita tippar dock, nästa gång blir det vit acryl. Fattar inte varför jag inte gjorde så direkt.

Iallafall något upplyftande för dagen, detta och ett par nya walking skor. 

.

LCHF LCHQ GI m fl

God Morgon och en ny vecka inleds.

Den här morgonen, den här veckan, startar med en ångest flåsandes i nacken. Tjockkänsla, överviktsövertygelse och ett genant synsätt på min spegelbild. Jag vet så väl att det bara är tankar, inga känslor, men de känns det kan jag lova. Den inre rösten som nu skriker högre än någonsin att jag måste gå ner i vikt, bara lite, bara några kilon.


För att återgå till ett tidigare inlägg, där jag nämnde att jag skulle ta upp min åsikt angående dieter som LCHF, LCHQ, GI m fl. Ju mer jag tänker på det så inser jag att jag egentligen skiter fullständigt i dieten i sig, vilken den än må vara. Däremot är jag uppriktigt skitless och trött på dem generellt! Kolhydraterna som nu svartmålas, precis som fettet gjorde på 80- och 90-talet. Ser ni sambandet?

Som det verkar vara i dagsläget är man ju nästan konstig om man inte går eller har gått på någon av dessa populära dieter. Oftast under täckmanteln att det är inte en diet utan en livsstil. Förvisso går ju en mindre klick in för det så att det blir just det, en livsstil men merparten använder det nog som en diet, en tillfällig förändring för att må bättre, gå ner i vikt mm.

Jag är så evinnerligt trött på att folk inte fattar bättre, att man inte behöver dessa dieter eller tänket runt det. Att äta, det är det mest naturliga vi kan göra, precis som att andas, gå på dass. Vi behöver inte vara där och peta, våra kroppar är anpassade att klara av julhelgens överkonsumtion, kroppen fixar de extra kilona eller vad det nu må vara, utan problem om vi bara låter den. Visst behöver vissa gå ner i vikt, det har jag inte ett dugg problem med, min egen make behöver själv tappa lite för sin egen hälsas skull.

Det är dietandet, pekpinnarna, hur man ska äta, hur man ska tänka, regler. Det enda rätta för att må bra, ät si ät så och sen är det guld och gröna skogar. 

Hur många av oss accepterar den biologiska vikten, den vi inte själv har bestämt? Den kroppen själv bestämmer när vi äter normalt utan dieter, utan kompensation.

Men, well. Egentligen skiter jag väl i det med, men jag kan känna mig som en åskådare ibland. Mår folk bra av sitt dietande, sitt kompenserande, fine, men jag tror inte på det. Jag tror att när man om och om igen strävar efter förändring, att ändra och peta i biologiska beteenden med utomstående referenser och regler, nej det tror inte jag är lycka, acceptans och inre välmående. Jag ser inte här och nu i det tänket.

Äsch, det här får jag diskutera vidare senare, just nu får jag ta hand om mitt eget inre kaos istället. Sätta mig ett pinnhål upp, över all kompensation. Försöka leta upp min egen acceptans och trivsamhet. Fokusera om, fokusera rätt.

Ska träffa T, min läkare, idag. Sen liten egenvård i form av manikyr. Gå och handla ett par nya walkingskor. 

Andas

.

Äntligen Fredag - Eller?

Alla andra gör det... fredagsmyser.

Ätstörda fnyser åt det, onödiga kalorier, önödigt unnande och onödig lyx som man inte förtjänar.

Negativa och felaktiga tankar är vad det är. Njutning och att få unna sig är inget man ska behöva förtjäna. Inget man behöver kompensera och inget man ska ha dåligt samvete för. Allt annat är bara dumma, ätstörda tankar. Jag vet att nästintill alla jag känner kompenserar sitt fredagsmys. En vanlig middag blir en enkel sallad för att man man ska kunna mumsa med gott samvete. Ett extra träningspass läggs in eller en extra promenad.

Kompensation.

Man behöver inte kompensera. Olater som är av dagligdos är något man kan jobba på kanske, om man ens har sådana. Men tillfälligheterna, fredagsmyset. Njut av de stunderna utan att kompensera, allt annat är just bara tankar.

Så hur ska ni fredagsmysa ikväll?

.

Bä Bä Svarta Lamm

Svart får har jag känt mig som otaliga gånger, inför andra men oftast inför mig själv.

Givetvis är det egna tankar som har skapat skuld, skam och en känsla av att man är så jäkla fel, dålig, värdelös, operfekt och totalt misslyckad. Den negativa hjärntvätten som är en sån kompis med ätstörningar generellt. Där det tydligen är ok att vara sin egen mobbare, för det är inget annat än just det - egenmobbing.

Men det är skitsnack!! Fullständig bullshit! 

Den anorektiska rösten är ingen verklighet, det är en just bara tankar. De är svåra att mota i grind, de nästlar sig gärna in och impregnerar ens hjärna så man tillslut vet varken ut eller in, vad som är rätt eller fel.

Därför är det så oerhört svårt att bli helt frisk och fri på egen hand. Ja, man måste göra allt jobb själv, man måste ensam möta sin ångest och man måste själv ta ansvar för sina egna handlingar och sitt agerande. Men för att få hjälp med tankefällor, nysta ut den impregnerade hjärnan, då behövs proffesionell hjälp.

Man måste inte vara i ett akut somatiskt tillstånd för att få hjälp, man behöver inte inbilla sig att om man bara blir tillräckligt smal, tillräckligt sjuk så förtjänar man att söka hjälp utan att vården skrattar ihjäl sig åt ens påhittade små problem. Problemen sitter inte i vikten, hur smal man är eller inte. De sitter i den impregnerade hjärnan. 


Ja det var som en påminnelse till er som läser men inte har sökt hjälp, än. Det är aldrig en dag försent.


Så vaddå svarta lamm?


Jo imorse vaknade jag och maken med dottern inklämd som en korv mellan oss. Hon är en verbal och envis liten lady och sjöng gärna en sång för oss i tidig otta.

Bä bä Svarta lamm, gick på restaurang

vet ni vad han gjorde, bajsa under bordet

Då kom polisen o släppte värsta fisen!

(pruttljud i högsta volym)

(bilden lånade jag från http://www.roslagslamm.se/lankar.html)

Jepp, jag älskar mina små! De kan verkligen konsten att få en att inse värdet av ett gott skratt klockan fem på morgonen.

.

Smaker!

Tack för nya smaker!

Allt som som stoppas i kakhålet numer har en helt annan smak. Nu när jag inte längre tillåter alla negativa tankar att ta så mycket plats så finns det plats för hjärnan att upptäcka smaker igen.

Jag har enligt mig själv en helt ok smakpalett, jag är duktig på matlagning och smakkombinationer. Inte bäst men bra.

Pasta, ris och potatis har jag varit helt ogrundat och felaktigt varit rädd för, som så många andra med ätstörningar. Eller har, är ska jag väl fortfarande säga, för det är något jag jobbar på varje dag numer. Alla påverkas inte av omvärldens påtryckningar och tjat, endel gör det till rimlig gräns, vissa gör det såpass att de går på en tunn lina av kompenserande och liv, andra, sådana som jag, har en känslighet för det där. Jag har påverkats, jag påverkas och jag vet inte varför. Kolhydrater är ju numer som 80-talets fett, det är något farligt och fel, något som svartmålas. I ett annat inlägg tänker jag hoppa skiten ur dieter som LCHF och LCHQ m fl.

Iallafall... för att hitta lite fler alternativa kolhydrater, för att spräcka den där skräckbubblan så får man se utanför ramarna. Min fina dietist kom med några förslag och jag har provat dem. Mina smaklökar sjunger!

Matvete istället för ris eller pasta är sjukt gott! Mer smak, bättre tuggmotstånd. Har ni inte provat, gör det! Fast jag är nog sist i världen med att prova känns det som, undrar varför.

Olivoljor finns ju i flertal upplagor, har ni testat olivolja med citron? Om inte, skriv direkt upp på handla listan! Barnen älskade dessutom smaken, fördelar för familjen är ju fördelar för mig.

Gissa om det finns en massa mer smaker och smakkombos att utforska! 

Tror det kan låta ruskigt präktigt men helt ärligt, det handlar om att våga, vilja och att utmana sig själv. Sluta jämföra sig, sluta kritisera sig själv negativt. Det är inte lätt. Men för den delen betyder det inte att det inte går.

Sen är det så, det finns otroligt många fälleben, gropar på vägen. Det är OK. Man måste få misslyckas då och då, allt är inte guld och gröna skogar. Om livet var för enkelt, skulle det vara roligt då?

.

.

.

.

Mindfulness

C har pratat om detta vid flera tillfällen.... Jenny bloggar om det... Det är hur stort som helst och jag har inte sett det. 

Eller det är nog fel uttryckt, jag har hört talas om det, men inte tagit det till mig helt. Inte utforskat det. Jag har varit där och nosat men inte mer, aldrig förstått innebörden fullt ut. När jag gjorde mina friskhetsförsök för sex år sedan läste jag bland annat boken Lycka! av Dalai Lama, vilken faktiskt är en liten del av just mindfulness, som har ett ursprung i buddhismen. Kanonbra bok vad jag minns, synd bara att jag glömde den på flyget till Madeira.

Mindfulness betyder medveten närvaro, mer om vad det innebär får ni själva googla, gör det! Jag är inte alls rätt person att förklara vad det är men ju mer jag läser om det ju mer övertygad blir jag, om att det är exakt det jag behöver. Inte bara jag, utan de flesta! Man kan tro, inbilla sig att man lever här och nu, man är ju så duktig.

När det kommer till just ätstörningar och mindfulness, särskilt anorexi tydligen - fast det ifrågasätter jag, ja då har det tydligen stor inverkan, påverkan och kan göra skillnad. Jag krockade under mina egna små efterforskningar med en artikel som jag tycker att du ska läsa! Kritisera, men läs, för oj vad den var pricksäker i hur man kan tänka. Den anorektiska rösten, kontrollkänslan, undertryckande av känslor, självkritiken mm.


Du kan läsa artikeln HÄR


Jag måste erkänna. Jag är nyfiken. Jag tror.

Hemläxa. Oj vad pricksäker och än har jag bara kommit cirka 50 sidor, ser fram emot resterande.

De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem - Arthur Freeman

.

Acceptans

Dejt med C idag

Känns faktiskt lite nervöst, för det har gått så bra den sista tiden, ja sen jag nyktrade till efter julens baksmälla och fångade mitt förnuft igen. Nervös behöver jag egentligen inte vara men det känns annorlunda på något vis, bra!

Anorexin är ju en lurig jävel och jag har garanterat en massa fälleben framför mig som jag själv, medvetet som omedvetet, placerar där. Men istället för att snubbla på dem är tanken att gå runt dem, hoppa över dem och eliminera dem. Tillsammans med C ska jag försöka synliggöra mina egna fällor, för hur bra man än är så är man inte mer än människa och därmed allt annat än perfekt.


Angående vikten och vägandet har jag totalt floppat på den punkten. Men istället för att se det som något negativt och försöka vända på det så, ja varför inte? Jag väger mig, men hur har jag sett på siffrorna förut, negativt om de går upp och positivt om de går ner, varför det?

Jag har lagt så mycket värde i siffror, hetsat mig själv med dem, lagt ett värde i vikten. Men kan man tänka så borde man kunna tänka motsatt. Acceptera det, sluta lägga ett värde i dem, siffrorna. Jag har en tanke på att om jag accepterar siffrorna, inte ser dem som en hetsjakt, slutar lägga ett värde i vad det står på vågen - accepterar. Ja då kommer tvånget att jaga siffrorna försvinna.

Acceptans är vad jag ska jobba med!

Fler rosor av maken, han kommer hem med en nästan varje dag numer. Fantastiska man.

.

Det ska göra ont!

Alltså, vem har sagt att det ska vara lätt - men för den delen behöver det ju inte vara så svårt?


Att bestämma sig är steg 1, har man inte bestämt sig kan man fortsätta rikta fokuset på just det, annars slösar man bara bort tid på att försöka bli frisk. Har man inte bestämt sig fullt ut så kommer man ändå bara bita sig själv i rumpan.

När man väl har bestämt sig, börjat tugga, ja då är man på väg. Svårare än så är det inte.

Eller?

Självklart kommer ju alla kroppsliga symptom, ångest. Ätstörningen kommer protestera, hela ens värld kommer vändas upp o ned. Eller fel, ätstörningens värld kommer att göra det. Det är den stora skillnaden, som man får påminna sig om när det känns som jävligast. Det är inte jag som mår skit, det är min sjukdom som gör. Bra!

På det sättet är det något positivt att det är helvetet själv när man väljer att göra resan tillbaks. Helvetet i sig visar ju att vi gör rätt, right. Vissa saker gör ont, vissa saker kanske ska göra ont, lämna ett ärr.

Som jag har sagt förut, visst är den här sjukdomen helvetet på jorden men samtidigt är den det bästa som hänt, det står jag fast vid. För att leva livet halvdant, glaset halvfullt, utan att uppskatta det fullt ut. Vad fyller det för poäng, mer än ren och skär överlevnad.



Man får försöka uppskatta att det gör ont att bli frisk för det är just den smärtan som kommer leda till att man blir fri. Smärtan visar att vi gör rätt!

Har en groda i köket, barnen kallar den för mammas matgroda. Den har sån skön laid back stil, påminner om att det är just den attityden som ska gälla inför maten och ätandet i husets hjärta - köket.

Avslappnat, tillbakalutat och med ett leende lite på sniskan.

.

Förbättringssymptom

Jag har så många gånger ältat det här om alla symptom man får av att gå från ett anorektiskt ätande till ett normalt tuggande.


Det kan ofta kännas som man behöver försvara sig, försvara sig inför de som aldrig genomlidit detta, de som inte förstår eller ens kan tro att det kan vara sant hur kroppen faktiskt reagerar. Att man inte är onormal, tvärtom.

Förra veckan fick jag ett dokument av fina Camilla med bloggen ResanUpp. Hon hade själv med den i sin blogg och jag tyckte den var så klockren att jag bad snällt om att få visa den i min egen. Hon har i sin tur fått den på sin ÄS-mottagning.

Alla som har en ätstörning, vilken det än må vara, borde få se den här listan. Alla äs-mottagningar borde dela ut den. Jag har aldrig sett den, inte någon liknande och då har jag ändå haft kontakt med vården till och från sen 2002, alltså 10 år.

Så tack Camilla!

Den skulle gå att modifiera, en för vuxna och en för unga. En för män och en för kvinnor. Men sammantaget så är den så förtydligande.

.

Fortsatt tuggande och vin i köket innan kl 8

Oj vad det går bra för mig just nu! Måste ge mig själv en klapp på axeln, för även om ångesten, tjockkänslan har infunnit sig om och om igen så har jag inte agerat efter det. Jag har bitit ihop, låtit känslorna finnas, rinna av och fortsatt tugga.


Jag bara måste citera fina Emmas kommentar här i bloggen

"Känslan" av att vara tjock är egentligen inte en känsla, utan en TANKE. Om man jämför, blir det ganska logiskt. Glädje, sorg, ilska - de är känslor. Tjockhet - ingen känsla.

Så sant! Så rätt!!  Det får bli ett mantra.


Här har det lagats mycket mat i helgen, jag har vågat mig på att äta potatis, kött och annat som jag inte ätit på länge. Vem kan tacka nej till helstekt entrecote med chimichurry och ett litet glas rött en lördag? Anorexin, ätstörningen hade givetvis velat slippa men inte jag, det är det som är skillnaden. Att låta sig själv få vara just - jag.

Sjukdomen är så full av förbud, vad vinner man på dem? Tillfällig ångestdämpning, ja, men vad i långa loppet? Nej det är inget man blir lycklig av.


Idag stod jag med vinet i köket redan kl 07:30. Nej, inte för att dricka såklart, utan jag har redan lagat dagens middag, Jamie Olivers 5-timmars lamm, med lite modifikation. Kan säga att det redan luktar mums här på Berghalla.

Hej då grytan, vi ses om 5 timmar!

Detta finns i:

1 lammstek 

1 pkt bacontärningar 

3 hela rödlökar

4 stora vitlöksklyftor

Lammet har fått steka i olivolja, smör och rikligt med svartpeppar och salt. När kanterna var brynta åkte bacon, och löken i och allt fick gossa lite tillsammans i pannan. Sen lyftes helheten över till en stegryta för ugn. Till detta tillsattes:

6 hela morötter i bitar

6 Delikatesspotatisar och Sparrispotatisar, hela och delade med skalet kvar

3 palsternackor i bitar

1/2 rotselleri i bitar

1/2 kruka färsk timjan, hackad

1 kruka repad och hackad rosmarin

1/2 strimlad röd chili

3 lagerblad

ca 2 msk italiensk kalvfond

Över allt toppade jag med 1 flaska vitt vin, lika mycket vatten, mer salt och svartpeppar och olivolja med citronsmak.

.